Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

27 augusti 2010

JENNY: Socialt kapital i ryggsäcken

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 10

Åsa och Arijana, programassistent och informatör på Svalorna Latinamerika i Bolivia, har varit här och hälsat på! Under besöket på en ungdomsaktivitet i empowermentskolan gör Åsa mig uppmärksam på något jag inte sett tidigare. "Dom har ju ryggsäckarna vända inåt."

Jag ser mig om i klassrummet och faktiskt, alla barnen har skolväskorna hängandes inåt, så att de tar upp en del av sittplatsen. (Se bilden!) När jag gick i skolan hängde vi dem tvärtom, utåt. Rätta mig om jag har fel men så är det väl fortfarande i Sverige?



Jag kan inte riktigt släppa detta, och börjar fundera. Min spontana slutsats är att det handlar om förtroende, eller alltså bristen på förtroende, för dem som sitter bakom, klasskompisarna. För de skulle ju faktiskt kunna sträcka ut handen, öppna blixtlåset i väskan och sno något. Jag tänker på socialt kapital.

Socialt kapital brukar beskrivas som summan av den tillit som individerna i en grupp eller samhälle har för varandra.

Höga nivåer av socialt kapital har kopplats till högre ekonomisk tillväxt, mer demokrati, mindre ojämlikhet, mindre brottslighet, lägre korruption och bättre fungerande myndigheter och till och med bättre genomsnittlig hälsa. Men forskarna är inte överens om hur man bäst bör mäta socialt kapital i ett samhälle. I statsvetaren Robert Putnams kända studie använde han variabler som hur många som läser tidningen, hur många som har medlemskap i en ideell förening, antalet sångkörer och antalet idrottsföreningar i varje region.

Något får mig att tro att sättet att hänga skolväskan kan vara en lika viktig nyckel. Vad tror ni?

Programmet för landsbygdsutveckling, där Svalorna ingår, har som ett grundläggande mål att stärka människors organisering på landsbygden. Och jag känner mer och mer att organisering är livsviktigt, för att öka sitt inflytande över de beslut som styr ens liv, och inte minst för att medborgarnas tillit till varandra ska skapa ett kitt som inget maktmissbruk rår sig på.

Putnams slutsats är att social interaktion mellan människor bygger starka band och att det i sin tur skapar det sociala kapitalet. I Majes är det extra viktigt att jobba med tilliten mellan människor. Här har de allra flesta nyligen invandrat för att ta del av jordbruksboomen i området och saknar därför det sociala skyddsnät som finns i hembyn. När kvinnorna i Majes deltar i aktiviteter och mikroföretag med andra kvinnor - när de överhuvudtaget träffas! - då tror och hoppas jag att det skapar en annan typ av tillit. Och om ungdomarna i skolan börjar se sig själva som aktörer för förändring, tillsammans, då finns det ingen hejd!

Och vad mycket mänsklig kontakt och samvaro gör, tänker jag när Åsa och Arijana åkt hem och lämnat mig och Nadia med ett tomt vardagsrum. Två personer som jag inte kände alls för några dagar sedan. Nu känns det lätt att skriva eller ringa och be om råd eller utbyta idéer. Nu finns ett ansikte, ett skratt och en människa bakom namnet, nu finns förtroende.

Åsa, Arijana och jag i soliga Arequipa. Nadia finns bakom kameran!

Jenny Ringarp

10 augusti 2010

ARIJANA: The Toppen is Nådd

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 3

- I så fall måste ni hyra utrustning.
Hon tittar på vägguret.
- Klockan är mycket, ni måste bestämma er, nu!

Bergsbestigningsfirmans ägarinna är inte överförtjust i vårt förslag. Att byta tråkberget Pico Austria mot glaciären Pico Tarija, i sista stund. Jag vet att alla vill, men ingen säger något, pallar inte vel så jag ger besked.

- Nu kör vi!

Fort, testa glaciärklättringsutrustning. Isbroddar, ispikar, kängor, och varm – jävligt – varm sovsäck. Upp ur La Paz, genom El Alto, som aldrig upphör. Jo, till slut. Den svällande andinska miljonstaden försvinner bakom oss och Pico Tarija, en av Condoriris 13 toppar, tornar upp sig genom minibussens vindruta.

Framme där den trygga vita lådan på hjul inte kommer längre är stämningen sådär. En röd jeep med texten ”Räddningstjänst” skvallrar.

Den försvunna duon, guide med klient har hittats. Tryckt, respektmättad stämning hos alla vi frågar på väg till baslägret där vi ska campa inatt.

- Guiden överlevde, klienten dog i natt, efter två dygn på berget.

De håller på att ta ner kroppen och den skadade guiden. Klump i magen. I lägret, någonstans, i något av tälten ligger kroppen, den döda. Shit och gulp.

Ok, vår tur. ”Knak! Knak!” Svårt att onomatopoetiskt beskriva isens dova skri, när den spricker överallt runtomkring, nånstans under mina spikförsedda kängor. Arijanas frågestund sätter igång.

- Eeh, jaa, allt är ju möjligt.

Guiden suckar som svar på min slutsats, och retoriska fråga:

- Rent tekniskt så kan ju glaciären bara öppna sig och käka upp oss, här och nu?!

Men Moder Jord slukar oss icke. Hon tillåter oss att sakta men säkert, klättra uppåt, mot toppen och himlen.

Lite pirrade det, men ett fett, nördleende bet sig fast i ansiktet och drog sig inte tillbaka förrän 14 timmar senare när jag somnade. Ärligt? Okej, fjantleendet sitter fortfarande kvar.

Ett par miljoner decimeterkorta steg, ungefär lika många korta andetag och ett halvt kilo paranötter senare är det dags. The toppen is nådd. Jag ger ut mitt glädjetjut över 150 kilometer långa Cordillera Real, Den Verkliga Bergskedjan, som Condoriri tillhör.

Verklig är den verkligen. Ända in i mitt innersta är den verkligen reell.

Sen målar vi ansiktet, med sådan där blå solskyddsfärg som alla skidåkare kletade på sig på
80-talet för att se coola ut. Jag blir cool. Blå mustasch, och feta ränder på kinderna. Cool.

Så jävla fint. Helt nöjd med hur vi påbörjade augusti månad, Moder Jords månad i Bolivia. På, i, och med Moder Jord.

Arijana Marjanovic
infobolivia@svalorna.se