Nu har det gått några veckor till och det är förvånansvärt vad tiden går fort här i Bolivia. Kanske beror det på alla intrycken som gör att vardagen rusar förbi. För er som läste mitt förra inlägg vill jag meddela att Ximena mår mycket bättre nu men misshandeln har kostat henne bland annat synen på ett öga.
Jag har inte sett hur hennes sår kommer att bli i ansiktet men på magen kommer hon få väldigt fula ärr. Hennes pappa sitter på San Pedro fängelset och väntar fortfarande på besked om hur länge han ska vara där.
För ett tag sedan när jag var med gatubarnen på natten var vi väldigt iakttagna av fem poliser. Efter tolv på natten, när det blivit lite mindre människor, kom de fram till oss och frågade om vi hade några billiga mobiltelefoner med kamera att sälja. Vi kollade förvånat på dem och alla sa nej. Då sa poliserna att om någon senare under veckan skulle ha en mobiltelefon att sälja så skulle de vara på samma plats under hela veckan. Om man översätter detta så frågade poliserna om vi hade stulna telefoner till salu, för dem att köpa! Vi hade inte det och då menade poliserna att om barnen skaffade fram några mobiltelefoner så skulle de vara där och vänta varje kväll, tills de hade det.
Som ni ser är poliserna inte helt okej här i Bolivia. En annan upplevelse med polisen hände förra veckan. Jag fick ett samtal från en polis och han berättade att det var ett gasläckage i en skola som de var på väg till och frågade om jag ville följa med. Jag följde med och när vi kom dit var alla ungdomar ute på skolgården och en del mådde riktigt dåligt. Vi var först på plats och de två poliserna gick in i skolan. Jag tror att de bara gick in och kollade vart läckan var men de passade även på att stänga av tuberna. När de kom ut var de helt klart påverkade av gasen. Deras ögon var alldeles röda, deras ansikten bleka och de hade svårt att stå på benen. Ganska oklokt av dem att gå in sådär utan skyddsutrustning och utsätta sig för en sådan fara. De frågade mig om jag ville ha skjuts hem men jag föredrog taxi.
En annan sak som jag är lite stolt över är att hjälpt Svalornas före detta samarbetsorganisation Chasqui. Chasqui hjälper ungdomar med bland annat utbildning, hälsa, kultur och lokala rättigheter. De har ingen ekonomisk hjälp av staten eller andra organisationer men gör ett otroligt jobb och jobbar med drygt 800 ungdommar per år. När vi var där på besök med Svalorna kom vi på att kanske UNFPA skulle vara intresserad av att gå in och stötta denna organisation. Jag har ju gjort min praktik på UNFPA tidigare och har kvar kontakterna där. Så jag berättade lite om Chasqui för dem och frågade om de inte kunde komma med mig en dag för att besöka dem. Nu har vi varit där och de blev otroligt fascinerade av deras arbete och som tur är har UNFPA tänkt starta en verksamhet som Chasqui redan har etablerat och och de pratade om att bilda ett samarbete. Båda parterna var mycket nöjda med besöket. Kul att man kan medverka till något sådant!
Med vänlig hälsningar
Saul Palm
7 november 2007
6 november 2007
URSULA: Ett steg i taget
URSULA GARRO I PERU, inlägg 3
Sista veckorna på SIRA har jag varit med och hjälp till grundläggande internet utbildningar till medlemmar i jordbruksföreningen ADATA (kronärtskockaodlare). Internetsutbildning kanske låter trivialt för oss som använder internet varje dag, men det kan vara något alldeles främmande för människor som arbetar på åkern i Arequipas utkant.
Först var vi med ett av ADATAs möte och berättade om fördelar med att lära sig internet och de ville börja med utbildningar om två veckor. Den första omgången var vi lite oroliga på hur många personer skulle komma till utbildningen. Dessa är framstående människor som är mycket duktiga på sina områden och vill inte tappa ansikte framför sina kollegor eftersom de inte kan använda datorer. Men det visade sig att vi inte behövde oroa oss, 5 män och 3 kvinnor kom, alla över 55. De visste nästan inget om datorer men var nyfikna att lära sig.
Bland de personerna fanns Nelida, en 60-årig kvinna som hade blivit änka för några år sedan. Hon berättade att hon saknade sin man mycket, men det var först när han dog som hon insåg hur beroende hon hade varit av honom. Nu tar hon hand om åkern själv och tog ett steg längre när hon bestämde sig för att vara med i ADATA och satsa på kronärtskockan. Detta var speciellt av två anledningar: I Arequipa är man skeptiskt i att vara med i föreningar för man inte litar på att alla medlemmar kommer att dra åt samma håll; och det var första gången kronärtskockan skulle odlas i Arequipa så ingen visste om det skulle gå, om det skulle anpassa sig till klimatet och om det skulle kunna säljas till ett bra pris. Men det gick mycket bra för föreningen och kronärtskockan. De fick en bra kronärtskocksproduktion och kunde tillsammans förhandla bra priser.
Nelida hade tillsammans med internetgruppen en mycket skön attityd. Även om hon själv sa att hon tyckte hon var för gammal för att lära sig internet, var hon med och provade på. Det var kul att höra henne säga med ett leende i sista omgången:
- Det var lättare än man trodde, jag är väl inte så gammal för det här, nu måste jag bara öva mer.
Det viktiga, tycker jag, är att de vågade.
Jag har längre tänkt på vad det är som behövs så att jordbrukarna får en bättre situation. Det handlar så klart om att staten ska förbättra vilkoren för jordbrukarna, men samtidigt måste folk ta egna initiativ, våga ta risker med nya produkter som kan odlas i regionen, våga lita på varandra och förenas så att de har förhandlingsmakt och vara informerade så att de förhandlar med lika vilkor som andra. Men detta är mycket komplicerat i ett land som Peru med många års korruptionstradition som gör att människor blir mistänksamma på varandra och bara tänker på sitt eget bästa, man vill förstås inte riskera det man har. Men det blir inga förändringar om man inte vågar ta risker, kanske känns det bättre om man tar de ett steg i taget.
Ursula Garro
Sista veckorna på SIRA har jag varit med och hjälp till grundläggande internet utbildningar till medlemmar i jordbruksföreningen ADATA (kronärtskockaodlare). Internetsutbildning kanske låter trivialt för oss som använder internet varje dag, men det kan vara något alldeles främmande för människor som arbetar på åkern i Arequipas utkant.
Först var vi med ett av ADATAs möte och berättade om fördelar med att lära sig internet och de ville börja med utbildningar om två veckor. Den första omgången var vi lite oroliga på hur många personer skulle komma till utbildningen. Dessa är framstående människor som är mycket duktiga på sina områden och vill inte tappa ansikte framför sina kollegor eftersom de inte kan använda datorer. Men det visade sig att vi inte behövde oroa oss, 5 män och 3 kvinnor kom, alla över 55. De visste nästan inget om datorer men var nyfikna att lära sig.
Bland de personerna fanns Nelida, en 60-årig kvinna som hade blivit änka för några år sedan. Hon berättade att hon saknade sin man mycket, men det var först när han dog som hon insåg hur beroende hon hade varit av honom. Nu tar hon hand om åkern själv och tog ett steg längre när hon bestämde sig för att vara med i ADATA och satsa på kronärtskockan. Detta var speciellt av två anledningar: I Arequipa är man skeptiskt i att vara med i föreningar för man inte litar på att alla medlemmar kommer att dra åt samma håll; och det var första gången kronärtskockan skulle odlas i Arequipa så ingen visste om det skulle gå, om det skulle anpassa sig till klimatet och om det skulle kunna säljas till ett bra pris. Men det gick mycket bra för föreningen och kronärtskockan. De fick en bra kronärtskocksproduktion och kunde tillsammans förhandla bra priser. Nelida hade tillsammans med internetgruppen en mycket skön attityd. Även om hon själv sa att hon tyckte hon var för gammal för att lära sig internet, var hon med och provade på. Det var kul att höra henne säga med ett leende i sista omgången:
- Det var lättare än man trodde, jag är väl inte så gammal för det här, nu måste jag bara öva mer.
Det viktiga, tycker jag, är att de vågade.
Jag har längre tänkt på vad det är som behövs så att jordbrukarna får en bättre situation. Det handlar så klart om att staten ska förbättra vilkoren för jordbrukarna, men samtidigt måste folk ta egna initiativ, våga ta risker med nya produkter som kan odlas i regionen, våga lita på varandra och förenas så att de har förhandlingsmakt och vara informerade så att de förhandlar med lika vilkor som andra. Men detta är mycket komplicerat i ett land som Peru med många års korruptionstradition som gör att människor blir mistänksamma på varandra och bara tänker på sitt eget bästa, man vill förstås inte riskera det man har. Men det blir inga förändringar om man inte vågar ta risker, kanske känns det bättre om man tar de ett steg i taget.
Ursula Garro
29 oktober 2007
JOANA: Starka, dolda kvinnor
JOANA IVARSSON VITÓRIO I NICARAGUA, inlägg 3
Vi sitter på ”Rincon Legal”, ett hak dit alla möjliga människor drar sig. På dansgolvet rör sig några lesbiska tjejer i takt till cumbian som sedan blandas med revolutionära rytmer. Runt om oss finns bilder från kriget. Jag frågar mig var kvinnorna är på alla bilder med tanke på den roll kvinnan spelade under revolutionen.
Sitter vid ett bord med tre personer som varit med i kampen, en man och två kvinnor. En utav dem, Doña Esperanza, var den första kvinnan att gå med i sandiniströrelsen i Esteli. På ytan ser hon ut som vilken kvinna som helst. Den som har tid att skrapa på ytan kommer dock att upptäcka en stark och fascinerande guerrera. Under timlånga samtal har hon berättat sin historia, men det känns som om den aldrig tar slut. Och det är kanske det faktum att jag lärt känna henne som gör att jag frågar mig var kvinnorna är på alla de revolutionära bilderna på Rincon Legal.
När en utav de allierade uppmanar henne att ta med sig andra kvinnor till gruppen svarar hon att alla de män som deltar i mötena borde ta med sig sina fruar. Männen svarar att det är fruarna som ska ta hand om barnen när de är ute i kamp. Men Doña Esperanza bär ett barn över ena axeln och ett vapen över andra. Vem skulle kunna tro det när man idag ser denna kvinna i sextioårsåldern? Hon är dock en imponerande kvinna som inte bryr sig om vad andra tycker om henne. Nästan varje helg går hon ut med sina vänner, såväl yngre som äldre för att dricka några öl och dansa. Hon njuter av livet.
Doña Esperanza är bara en utav alla starka kvinnor jag träffat. I mitt arbete på MIRIAM träffar jag dagligen kvinnor som sticker ut i ett samhälle som är starkt machistiskt. På något vis utgör de alla en del utav en revolution. I mitt arbete med deltagande video får jag ta del av tankar kring det samhälle man lever i och kontroversiella teman som rätten till terapeutisk abort eller otrohet diskuteras. Just rätten till terapeutisk abort är ett tema där även en kvinnoorganisation som MIRIAM är splittrad inom sig. Det finns de som är emot rätten till terapeutisk abort. Dock är det många som har påverkats mycket utav den kyrkliga kampanjen. På en fortbildning nu i helgen med mammor och pappor kom temat upp till diskussion. De flesta hade inte förstått att den terapeutiska aborten endast används då det råder fara för kvinnans liv. Vid utvärderingen mot slutet utav dagen nämnde två utav deltagarna den lärdomen som en utav de viktigaste momenten under dagen.
Joana Ivarsson Vitório
Vi sitter på ”Rincon Legal”, ett hak dit alla möjliga människor drar sig. På dansgolvet rör sig några lesbiska tjejer i takt till cumbian som sedan blandas med revolutionära rytmer. Runt om oss finns bilder från kriget. Jag frågar mig var kvinnorna är på alla bilder med tanke på den roll kvinnan spelade under revolutionen.
Sitter vid ett bord med tre personer som varit med i kampen, en man och två kvinnor. En utav dem, Doña Esperanza, var den första kvinnan att gå med i sandiniströrelsen i Esteli. På ytan ser hon ut som vilken kvinna som helst. Den som har tid att skrapa på ytan kommer dock att upptäcka en stark och fascinerande guerrera. Under timlånga samtal har hon berättat sin historia, men det känns som om den aldrig tar slut. Och det är kanske det faktum att jag lärt känna henne som gör att jag frågar mig var kvinnorna är på alla de revolutionära bilderna på Rincon Legal.
När en utav de allierade uppmanar henne att ta med sig andra kvinnor till gruppen svarar hon att alla de män som deltar i mötena borde ta med sig sina fruar. Männen svarar att det är fruarna som ska ta hand om barnen när de är ute i kamp. Men Doña Esperanza bär ett barn över ena axeln och ett vapen över andra. Vem skulle kunna tro det när man idag ser denna kvinna i sextioårsåldern? Hon är dock en imponerande kvinna som inte bryr sig om vad andra tycker om henne. Nästan varje helg går hon ut med sina vänner, såväl yngre som äldre för att dricka några öl och dansa. Hon njuter av livet.
Doña Esperanza är bara en utav alla starka kvinnor jag träffat. I mitt arbete på MIRIAM träffar jag dagligen kvinnor som sticker ut i ett samhälle som är starkt machistiskt. På något vis utgör de alla en del utav en revolution. I mitt arbete med deltagande video får jag ta del av tankar kring det samhälle man lever i och kontroversiella teman som rätten till terapeutisk abort eller otrohet diskuteras. Just rätten till terapeutisk abort är ett tema där även en kvinnoorganisation som MIRIAM är splittrad inom sig. Det finns de som är emot rätten till terapeutisk abort. Dock är det många som har påverkats mycket utav den kyrkliga kampanjen. På en fortbildning nu i helgen med mammor och pappor kom temat upp till diskussion. De flesta hade inte förstått att den terapeutiska aborten endast används då det råder fara för kvinnans liv. Vid utvärderingen mot slutet utav dagen nämnde två utav deltagarna den lärdomen som en utav de viktigaste momenten under dagen.Joana Ivarsson Vitório
26 oktober 2007
JULIO: I Somoto med arbetande barn
JULIO BARCELLOS I NICARAGUA, inlägg 3
.jpg)
Nu för tiden hänger jag mest på La casita del mercado i Somoto. Somoto är en liten stad som ligger en timmes bussfärd norr om Esteli, nära gränsen till Honduras. Mellan 1993-1996 hade Svalorna en volontär, Anders Fjällhed, placerad där på en organisation som arbetar med olika sociala frågor, med hans stöd startades verksamheten La casita del mercado.
På "La casita" stöttar man arbetande barn och deras familjer. Barnen lär sig bland annat olika former av hantverk, man följer upp barnens familjsituation; gör hembesök, undersöker barnens arbetsförhållanden och man försöker även se till att barnen kan gå till skolan; hjälper till med skolmaterial, läxläsning och undervisar de barn som inte alls går i skolan. Personalen på La casita ser även till.jpg)
att barnen och deras familjemedlemmar kommer till sjukhuset och får läkarvård när det behövs. Och vid vid övergrepp och våld inom familjen (något som är mycket vanligt i Nicaragua) kommer ofta barnen eller kvinnorna till La casita först och berättar om sin situation. Detta tyder på att de har ett starkt förtroende för personalen där, och de hjälper sedan till med polisanmälan och rättsprocessen. Vad jag har sett hittills så tycker jag att kvinnorna som arbetar på La casita gör ett fantastiskt arbete med otroligt begränsade resurser. Två kvinnor är anställda och man har även en del ideell personal, bland annat så hjälper en del ungdomar, som tidigare själva fått stöd av La casita, till med olika aktiviteter.
Jag har spenderat en del tid på La casita och sett det arbete man gör med barnen där, jag har även varit med på hembesök och fått träffa en del av de familjer man arbetar med. Om ett par dagar ska jag följa med till soptippen i Somoto där många barn och deras familjer arbetar. Där samlar de allt som går att använda, antingen att använda själva eller att sälja vidare. Jag har under min korta tid med La casita del mercado mött mycket svåra familjeförhållande och misär men även mycket livsglädje, solidaritet och styrka, som jag ska försöka att skildra på ett värdigt vis i mitt arbete med att dokumentera Svalornas tidigare arbete i Nicaragua.
Hasta la próxima,
Julio Barcellos
.jpg)
Nu för tiden hänger jag mest på La casita del mercado i Somoto. Somoto är en liten stad som ligger en timmes bussfärd norr om Esteli, nära gränsen till Honduras. Mellan 1993-1996 hade Svalorna en volontär, Anders Fjällhed, placerad där på en organisation som arbetar med olika sociala frågor, med hans stöd startades verksamheten La casita del mercado.
På "La casita" stöttar man arbetande barn och deras familjer. Barnen lär sig bland annat olika former av hantverk, man följer upp barnens familjsituation; gör hembesök, undersöker barnens arbetsförhållanden och man försöker även se till att barnen kan gå till skolan; hjälper till med skolmaterial, läxläsning och undervisar de barn som inte alls går i skolan. Personalen på La casita ser även till
.jpg)
att barnen och deras familjemedlemmar kommer till sjukhuset och får läkarvård när det behövs. Och vid vid övergrepp och våld inom familjen (något som är mycket vanligt i Nicaragua) kommer ofta barnen eller kvinnorna till La casita först och berättar om sin situation. Detta tyder på att de har ett starkt förtroende för personalen där, och de hjälper sedan till med polisanmälan och rättsprocessen. Vad jag har sett hittills så tycker jag att kvinnorna som arbetar på La casita gör ett fantastiskt arbete med otroligt begränsade resurser. Två kvinnor är anställda och man har även en del ideell personal, bland annat så hjälper en del ungdomar, som tidigare själva fått stöd av La casita, till med olika aktiviteter.Jag har spenderat en del tid på La casita och sett det arbete man gör med barnen där, jag har även varit med på hembesök och fått träffa en del av de familjer man arbetar med. Om ett par dagar ska jag följa med till soptippen i Somoto där många barn och deras familjer arbetar. Där samlar de allt som går att använda, antingen att använda själva eller att sälja vidare. Jag har under min korta tid med La casita del mercado mött mycket svåra familjeförhållande och misär men även mycket livsglädje, solidaritet och styrka, som jag ska försöka att skildra på ett värdigt vis i mitt arbete med att dokumentera Svalornas tidigare arbete i Nicaragua.
Hasta la próxima,
Julio Barcellos
MARTINA: Gatuparlamentet
Mitt i La Paz på torget Perez Velasco hamnade jag igår i heta diskussioner med debattvilliga bolivianer om olika politiska teman. Runt omkring tutar frustrerade taxi- och busschaufförer i den trånga, stillastående trafiken och de olika gatustånden med mat och prylar står i full blom.
Varje kväll runt 21-tiden är det fullt med folk på och nedanför trappan på Perez och ensamma föredragshållare blandas med mindre diskussionsgrupper där ordet fördelas jämnt av och mellan deltagarna. Kvinnorna lyser med sin frånvaro men det positiva är att det är stor spridning på ålder mellan de deltagande männen. Som vita kvinnor drar jag och min kollega Emma givetvis till oss en massa uppmärksamhet och vi hinner inte ens vara där i två minuter innan vi är mitt uppe i politiska debatter med olika bolivianska entusiaster. Det är en vänskaplig stämning och nyfikenhet blandas med starka åsikter. Enligt Miguel, en av de mest frekventa deltagarna, så händer det någon enstaka gång att det blir bråk och slagsmål:
- Jag slår aldrig någon själv oavsett hur upprörd jag blir, men om någon börjar så slår jag ju tillbaka.
Vad som imponerar mig mest är att det är så många som har en genomtänkt åsikt och gärna vill uttrycka den. En del av dem som är där har stannat till på väg hem från jobbet och vilka ämnen som än tas upp så finns det tankar och idéer. Andra är där varje kväll och har idéer om att starta egna politiska partier. Vi pratade om de nuvarande regeringarna i Bolivia och Sverige, politiska ideologier, franska filosofer, ekonomisk utveckling, jämställdhet och biståndsarbete. Jag önskar att jag hade kunnat stanna längre men tyvärr blir centrala La Paz ett farligt område nattetid. Både jag och Emma känner att vi absolut vill tillbaka till ”Trappan” och vi får se hur lång tid det dröjer till nästa gång.
Den här veckan har vi även haft Forum Syd på besök och jag har fått fungera som tolk vid deras besök på olika organisationer. På tisdagen pratade vi med Svalornas egna samarbetsorganisationer Cenarproc och NATs, men både onsdag och torsdag blev nya erfarenheter för mig. Sammanlagt blev det fyra ungdomsorganisationer och det har varit otroligt spännande att träffa dem och få inblick i verksamhet och organisation som klart skiljer sig dem emellan.
/Martina Hibell
Varje kväll runt 21-tiden är det fullt med folk på och nedanför trappan på Perez och ensamma föredragshållare blandas med mindre diskussionsgrupper där ordet fördelas jämnt av och mellan deltagarna. Kvinnorna lyser med sin frånvaro men det positiva är att det är stor spridning på ålder mellan de deltagande männen. Som vita kvinnor drar jag och min kollega Emma givetvis till oss en massa uppmärksamhet och vi hinner inte ens vara där i två minuter innan vi är mitt uppe i politiska debatter med olika bolivianska entusiaster. Det är en vänskaplig stämning och nyfikenhet blandas med starka åsikter. Enligt Miguel, en av de mest frekventa deltagarna, så händer det någon enstaka gång att det blir bråk och slagsmål: - Jag slår aldrig någon själv oavsett hur upprörd jag blir, men om någon börjar så slår jag ju tillbaka.
Vad som imponerar mig mest är att det är så många som har en genomtänkt åsikt och gärna vill uttrycka den. En del av dem som är där har stannat till på väg hem från jobbet och vilka ämnen som än tas upp så finns det tankar och idéer. Andra är där varje kväll och har idéer om att starta egna politiska partier. Vi pratade om de nuvarande regeringarna i Bolivia och Sverige, politiska ideologier, franska filosofer, ekonomisk utveckling, jämställdhet och biståndsarbete. Jag önskar att jag hade kunnat stanna längre men tyvärr blir centrala La Paz ett farligt område nattetid. Både jag och Emma känner att vi absolut vill tillbaka till ”Trappan” och vi får se hur lång tid det dröjer till nästa gång.
Den här veckan har vi även haft Forum Syd på besök och jag har fått fungera som tolk vid deras besök på olika organisationer. På tisdagen pratade vi med Svalornas egna samarbetsorganisationer Cenarproc och NATs, men både onsdag och torsdag blev nya erfarenheter för mig. Sammanlagt blev det fyra ungdomsorganisationer och det har varit otroligt spännande att träffa dem och få inblick i verksamhet och organisation som klart skiljer sig dem emellan.
/Martina Hibell
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)