JOANA: Ingenting är omöjligt

JOANA IVARSSON VITÓRIO I NICARAGUA, inlägg 4:

Häromdagen upptäckte jag att alla mina bloggar på ett eller annat sätt handlat om kvinnor och kvinnors styrka. Det är väl inte så konstigt eftersom jag har arbetat på en kvinnoorganisation under de senaste månaderna, men det kanske också säger något om vad arbetet på MIRIAM betytt för mig själv som kvinna. MIRIAM lyfter på många sätt kvinnors självkänsla och tro på sig själva och det har gjort starkt intryck på mig.

Det var en solig förmiddag då vår videogrupp intervjuade Dora på den organisation hon jobbar på. Dora är en varm kvinna med ett skratt som öppet och ärligt får hennes kastanjefärgade ögon att glittra. Denna dag var hon klädd i en röd dress och ett par röda högklackade skor. Dora utstrålar självständighet och tro på sig själv. Att få ta del utav hennes historia är gripande. Hon berättade om den våldssituation hon levt under flera års tid då hon blev hotad med en pistol mot tinningen och utsatt för sexuellt våld. Att trots de svåra upplevelserna se styrkan i hennes ögon och leende är en obeskrivlig känsla.

De kvinnor jag under de senaste månaderna haft workshop med i deltagande video har nu valt att berätta sin egen historia, deras historia om hur de genom MIRIAM funnit det stöd som lett dem vidare, om hur deras liv som Dora säger ”förändrats 360 grader”. Det är en otroligt stark upplevelse att se hur kvinnorna berättar om och filmar sig själva, om hur de drömmar de aldrig själva vågat drömma blivit verklighet. Den dagen vi träffade Dora upptäckte jag att detta också är något som MIRIAM gjort för mig, min dröm om att jobba med deltagande video och mänskliga rättigheter på en organisation är plötsligt verklighet. Jag tänker på hur ofta vi tvivlar på oss själva och vår egen kapacitet. I Nicaragua har jag insett vikten av att även i Sverige och andra länder erbjuda fortbildning för kvinnor för att jobba med självkänslan. Det handlar om en utvecklingsfråga på global nivå där man i denna organisation kommit långt. MIRIAM har exempelvis betytt mycket för min egen självkänsla.

Att se kvinnorna på MIRIAM göra en film om sig själva, höra om hur de tagit sig ur våldssituationer, klarat grundskolan, tagit sig till universitetet. Att känna deras styrka och genomsyras av den är något jag alltid kommer att bära med mig. Det får mig att känna att ingenting är omöjligt. Kvinnorna har blivit av med sin osäkerhet inför kameran och känner sig säkra på sig själva och sin förmåga. Det är min förhoppning och tro att videon kommer att vara till stor nytta för organisationen men det har även varit en slags inre resa för kvinnorna att skapa den. Jag känner att jag har mycket att tacka MIRIAM för, men jag hoppas även och tror att jag lämnar lite av mig själv hos dem.

//Joana

Martina: En livlig dag på landet

Efter mycket tid på kontoret var förra veckan minst sagt innehållsrik med mycket resor med våra samarbetsorganisationer.

Tisdag och onsdag följde jag med Cesefade till Copacabana där de håller kurser bland annat i ledarskap och kommunikation. På torsdagen bar det av till det starkt ursprungsfolksstyrda Jesús de Machaca med Cassa där vi intervjuade borgmästaren och klättrade ner i katakomber från kolonialtiden för att titta på lite skelett. På fredagen uppmärksammades i El Alto den internationella dagen mot våld mot kvinnor (se www.latinamerika.nu) och på lördagen bar det av till Achacachi med Cised där tidigare under veckan två hundar blivit offrade, inför världens bevakande ögon, för att ge styrka och seger i kampen mot oligarkerna i östra Bolivia.

Till Achacachi hade vi med oss finbesök i form av Fredrik Uggla från Sida. Tanken är att Sidapersonal ska ut och besöka aktiviteter som bedrivs av och med civila samhället för att få lite mer insikt i hur utvecklingsarbetet ser ut på gräsrotsnivå. I ett land som Bolivia, där hierarkiska strukturer är väl inrotade och aktade, kan det dock bli lite svårt att faktiskt delta när man kommer som de som sitter på alla bidrag och pengar. Man får ett högtidligt mottagande, ett flertal tacksägelser och ett råg av tips på hur man kan spendera mer pengar just där. Det är minst sagt svårt att smälta in och försöka vara en i mängden.

Vi var inbjudna för att delta när kommunikationsgruppen hade sin sista lektion för året och de som gick nivå två fick som avslutning hålla i gruppen på egen hand med redovisningar och presentationer. Det hela flöt på bra bortsett från två män som satt på främsta raden och verkade ha som främsta intresse att ta över ”undervisnigen”. Som vanligt i Bolivia används tio minuter för att säga något som kan sägas på två, varför det hela blev klart mer långdraget än nödvändigt. Att tillägga är också att det som sas av dessa män egentligen inte hade speciellt mycket med ”kommunikation” att göra, utan hade som främsta ändamål att förklara på vilka olika sätt det var bättre förr. Hur man istället för radio kan gå upp på bergen och sända röksignaler, hur man istället för som i städerna gå ut och dansa på nätterna (”när dåliga saker händer”) kan dansa på dagtid precis som i den gamla goda tiden.

Nåväl, efter detta var det dags för Apthapi (picknick) där alla familjer/kvinnor har med sig mat i form av exempelvis potatis, chuños, majs och hispis (en liten fisk som äts hel). Allt läggs upp som en stor buffé och sen är det bara att plocka på sig det man vill ha, och lite till. På många ställen på landsbygden lever traditioner starkt kvar, och Achacachi är det område i Bolivia där ursprungsfolksröreslsen är starkast och därmed lever gamla anor kvar mer levande än på många andra ställen. Efter maten ställdes cocablad, karameller och cigaretter fram för att man även av dessa härligheter skulle plocka på sig det man ville ha. Avslutningsvis var det dags för livemusik och dans. En trevlig avslutning där alla gringos fick vara med och dansa, ibland till och med solonummer.

Det låter som en speciell dag, samtidigt som det inte är helt olikt många besök. Alla områden har sina traditioner, men som sagt, de må vara livligast i Achacachi.

/Martina Hibell

HEIDI: Nej, nej, nej – feministiskt självförsvar!

HEIDI PINTAMO I NICARAGUA, inlägg 4
Äntligen ska APEADECO:s årliga tidning tryckas. Mycket av min arbetstid har spenderats på den. Tidningen kommer att ges ut till APEADECO:s medlemmar och målgrupper. Tyvärr kommer inte alla involverade att kunna få ett exemplar eftersom det tryter i organisationens kassa.

I tidningen beskriver mina kollegor sitt arbete och jag har fått ansvara för formgivning och layout. Även om vi alla la ner möda på texterna tror jag att många läsare först och främst kommer att lockas av att se de många foton som finns med. Att vara med på bild är någat stort! Min kamera går standigt på högvarv och presenter i form av foton uppskattas. Här kostar det lika mycket att framkalla foton som i Sverige. Detta innebär att det är en lyx väldigt få kan unna sig. Och hur många har en kamera?

APEADECO genomför aktiviteter löpande med sin målgrupper; barn, ungdomar och kvinnor. De arbetar direkt med målgrupperna och något som är väldigt smart är att de även arbetar med dem via myndighetspersoner och lärare. Genom dem kan de nå barn och deras föräldrar i byarna. Aktiviteterna som består av seminarier, teater och lekar behandlar ständigt tunga ämnen såsom, sexuliserat våld, aga, rättigheter o.s.v.

Hittills har APEADECO utbildat 200 kvinnor om sina rättigheter och ökat kännedom om deras eget värde och styrka. Just nu finns en kvinnogrupp på 30 personer. Det är tydligt att de har hunnit en god bit på vägen, de har självkänsla och de vet vad de kan göra och vart de kan vända sig om någan skulle våldföra sig på dem. Det värmer att alla våra aktiviteter mottas med glädje. Jag kan inte påsta att folk springer till aktiviteterna (att komma en timme sent är vanligt) men då de väl kommer igång är de flesta aktiva och utvärderingärna är positiva. Nu kan en cyniker säga att man inte vågar vara kritiskt men så är inte fallet.

Då jag hade en work-shop i Feministiskt självförsvar och Första hjälpen 1 sa en av kvinnorna att man kan bli dömd själv då man försvarar sig. Sorgligt nog är det så, även i Sverige, men samtidigt vet man inte heller hur illa skadad man kan bli om man inte försvarar sig. En annan kvinna var kritisk till att alla inte hade vågat ge 100%på slagövningarna. Ytterligare en person önskade fortsättning på Första hjälpen 1 eftersom "...här måste vi klara oss själva och ta hand om oss själva".


Något jag ännu är osäker på är om barnen enbart lär sig att upprepa det APEADECO dikterar för dem eller om de verkligen förstår budskapet och vågar ta vara på sina rättigheter. Vad gäller ungdomar och vuxna har antalet anmälda fall av våldtäkt i Telica ökat under detta år. Förutom att det är svårt att hålla hemligheter i byar så känner även mina kollegor till många av fallen eftersom en del av anmälningarna går genom dem. Detta kan i alla fall ses som ett tecken på att kvinnor och ungdomar börjat saga NEJ!

Hörs! /Heidi

SAUL: Polisen hamnade i arresten

SAUL PALM I BOLIVIA, inlägg 4
Det är helt galet vad tiden går fort här i Bolivia och nu snart känns det som julen är här. Jag är fortfarande med gatubarn på nätterna och följer dem i allt de gör. Det låter konstigt men det börjar bli en vardag att se slagsmål, sniffande ungdomar, människor som blir bestulna och korrumperade poliser.

Den här tiden har jag fått lära känna några nya organisationer som kanske Svalorna kommer ha intresse att jobba med i framtiden. Det är organisationer som jobbar med ungdomar som har problem i hemmet, oftast ekonomiskt. Problemen som uppstår i familjen är att barnen eller ungdomarna blir understimulerade och för att kontrollera den frustrationen som ungdomarna har och vill ge utlopp för använder föräldrarna våld mot ungdomarna. Därför har organisationerna som mål att få dessa ungdomar att växa och låta sin personlighet komma fram. De lär dem om deras rättigheter i hemmet och hittar även på aktiviteter med ungdomarna.

När jag tänker tillbaka på den här månaden så är mitt starkaste minne att en polis slog mig i ryggen med sin batong. Det var vid ett-tiden på natten och jag stod med en grupp gatubarn. Jag märkte inte att det kom två poliser bakom mig och de såg inte heller mitt ansikte. Helt plötsligt fick jag ett slag, inte allt för hårt, mot ryggraden och hörde samtidigt polisen säga att vi skulle därifrån. Jag vände mig hastigt om och såg polisen som slog mig. Jag såg i hans ögon förvåningen i hans ögon när han såg att det var mig han hade slagit. Jag och Pedro skällde ut honom och han visste hur fel han hade gjort. Mot gatubarn klarar han sig men nu tog vi chansen att riktigt sätta dit honom. Vi ringde hans överordnade och krävde att han skulle komma till platsen. Polisen som slog mig försökte komma därifrån men vi följde honom hela tiden. Hans chef kom och polisen hade inte en chans att förklara bort det han hade gjort. Två dygn fick polisen sitta i arrest och hela situationen har gett gatubarnen mer förståelse om deras rätt att vara på allmänna platser.

Jag har under två helger varit ute och rest till djungeln och till Santa Cruz. Det är gymt skönt att komma bort från ett 15-gradigt La Paz till ett 30-gradigt Santa Cruz. Man laddar verkligen batterierna och jag hoppas alla praktikanterna gör liknande resor för det behövs verkligen. Kan annars bli lätt att man glömmer bort sig själv när man jobbar på utsatta ställen och det resulterar bara att man gör ett sämre jobb med dem.

Saul Palm

DANIELA: Då var det avklarat...

DANIELA I PERU, inlägg 3
...och med detta syftar jag inte enbart på det faktum att jag har avslutat första delen av två på min utlandspraktik utan dessutom att jag för första gången i mitt liv vågat mig på den peruanska specialiteten helgrillat marsvin. Det var på min födelsedag och näst-sista dag i Majes som det hela inträffade. Jag tyckte det kunde var kul att testa eftersom jag innan bara hade undersökt muntligen hurvida marsvin är gott eller inte.

När marsvinet så kom in på en tallrik var jag inte lika kaxig. Där låg den, platt som en plattfisk och fullt utrustad med tänder och klor. För att fördröja in i det sista började jag omsorgsfullt torka av mina bestick med en servett och sen började jag skära. Smaken på det ljusgråa köttet var det inget fel på men det faktum att det i mina ögon var ett före detta gulligt husdjur som låg på min tallrik, gjorde det ändå svårt. Dagen efter var jag tillbaka i Arequipa och där firades min födelsedag på ett något mer traditionellt sätt (ur svensk synvinkel åtminstone) med pizza på en italiensk restaurang och goa drinkar på baren ”Swedish Avenue”.

Under mina två månader på Svalornas samarbetsorganisation ASDE i Majes, har jag fått en inblick i de olika aktiviteter som bedrivs och det har varit roligt att arbeta så nära inpå målgruppen. Sista veckan i Majes ägde ”Expo Majes 2007” rum, en slags företagsmässa. Det var trevligt att strosa runt bland utställningsmontrar, karuseller, marsvinsburar, dansuppvisningar, majsutställningar och vinprovningar. I Peru finns majs i alla möjliga färger och av en mörklila sort tillverkas saft. Vin men också Pisco-sprit tillverkas i massor och det pågår en ständig strid mellan Peru och Chile gällande varifrån Piscon egentligen kommer ursprungligen. Att en större del av vinerna på våra Systembolag hemma i Sverige också kommer från Chile och inte Peru, förklarar peruaner med att det egentligen är peruanskt vin som exporterats till Chile som i sin tur byter ut etiketterna.

Det absolut roligaste med mässan var dock den glada nyhet som en av deltagarna från ASDE:s workshop och erfarenhetsutbyte, ivrigt berättade för mig. Som jag beskrev i min förra blogg var tanken med dessa ASDE-aktiviteter att stödja deltagarna i att starta upp sina egna mikroföretag och mannen ifråga hade under mässans gång skrivit sina första kontrakt med två uppköpare. Därmed har uppköparna lovat att köpa en viss mängd tegelsten, som tillverkas av honom och hans familj. Jag kommer verkligen sakna att nära inpå följa målgruppens alla framsteg!

Daniela Michael