Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 1
Vägen från flygplatsen i Managua till Estelí är fylld av ljusgröna fält med betande kor. Lite väl magra tycker jag. Då och då dyker det upp dåligt underhållna reklamskyltar. Bilar susar förbi med folk ovanför takflaken. Andra är fyllda med varor på väg till Managua. Luften är het och os av avgaser slår mot näsan. Ju mer vi drar oss mot bergen desto svalare blir det. Och fattigare. Längs husens gårdar hänger det kläder på tork. Barn springer runt och leker. Det hinner bli mörkt när vi kommer fram till Estelí. Latinamerikanska kärleksballader på högsta volym dånar ut från nästan varje bil som cirkulerar i denna stad på cirka 92 000 invånare. Precis när jag lägger mitt huvud mot den sköna och efterlängtade grönblommiga kudden då tar mariachies ton och sjunger El Rey (Kungen). Latinamerikas kanske mest kända låt. Musiken kommer från restaurangen El Criollo, som ligger cirka 10 meter mittemot mitt rum. Jag lyckas somna in ändå. Lycklig över att äntligen vara i Nicaragua.
"Jag kommer att kämpa hårt för att mina barn ska fortsätta studera”
Dagen därpå går jag till laboratoriet San Juan i Estelí där jag tar reda på min blodgrupp. Det är bra att veta i fall jag råkar ut för en olycka. Jag kliver ut från den svala lokalen och tittar bort mot gatuhörnets fruktstånd. Jag hinner läsa PATRIOT och i bakgrunden ser jag en amerikansk flagga. Vad är det jag ser? Jajamensan en äppellåda från USA. Ägarinnan till fruktståndet, Blanca Novia, berättar att Nicaragua importerar äpplen bland annat från USA. Blanca köper äpplena i Managua och tjänar omkring 280 córdobas (93 sek) för varje låda hon säljer. Hennes månadsinkomst ligger runt 2000 córdobas i månaden (cirka 660 sek). Hon jobbar heltid med att sälja frukter för att kunna ge mat till sina tre barn. Jag frågar om hennes barn går i skolan.
- Ja, de går i förskolan och skolan. Jag kommer att kämpa hårt för att mina barn ska fortsätta studera. Jag är ensamstående sedan två månader och jag får ingen hjälp av min före detta man. Jag har inte ens ett eget ställe att bo på så nu bor jag hos en väninna, säger Blanca Novia, 30 år.
Kampanj- Utbildning till allaMitt namn är Roxana Ortiz och är den nya informationspraktikanten som ska hålla er läsare informerad över situationen i Nicaragua. Ingen vila för min del inte. Vi befinner oss i konferenslokalen i hotellanläggningen Cualitlán som är sparsamt inredd. På ena väggen hänger ett svartvitt foto på en kvinna med mandelformade ögon. Kaffet står redo för att hålla hjärnorna varma under det andra mötet inför den globala kampanjen ”Utbildning för alla” som ska genomföras i april. Klockan är nio på morgonen och de olika representanterna för organisationerna gör sig redo för att lyssna på Yadira Roches från IPADE, Instituto para el Desarrollo y la Democracia, (Institutionen för Utveckling och Demokrati) som förklarar bakgrunden till världskampanjen och situationen i Nicaragua. Hennes budskap är tydligt. Utbildningen i Nicaragua är undermålig och måste förbättras. En rapport från Utbildningsministeriet visar att en femtedel av alla barn och ungdomar i skolför ålder befinner sig utanför utbildningssystemet. Och antalet barn och ungdomar som överger skolan har ökat från sju barn av hundra år 2002 till tretton barn år 2006. Yadira Rochas berättar även om att det finns och pågår en diskriminering mot barn och ungdomar i skolan. Hon berättade om fall där barn har blivit hemskickade för att de inte hade rätt färg på skorna, det vill säga sådana som matchar skoluniformen. En av representanterna för Red de Jóvenes i Estelí, Eddy Avendaño, berättar om ett konstigt fall från sin tid i skolan. Han gick i en katolsk skola som administerades av nunnor.
- Jag minns att en klasskamrat blev hemskickad för att lärarna hade upptäckt att hon hade COTEX i skolväskan.
Det bör påpekas att COTEX är ett märke för bindor. Eddy Avendaño minns att det var tabu att prata om kvinnas menstruationsperioder i skolan. Efter flera yttranden av samarbetsorganisationernas representater enas de om att uppmärksamma de olika former av diskriminering av barn och unga. Och de enades om följande slogan “Kvalitet i utbildningen för alla, vi sätter stopp för diskrimineringen!"
Damm tränger sig in i den vita minibussen eftersom den saknar ett sidofönster och vi kör på en grusväg. Längs vägen ser jag illgröna tobaksodlingar och folk som arbetar på fältet. Vi åker upp och ner för bergen. Känner mig som en stadsbo på landet. Istället för bilar står det hästar parkerade utanför lektionsalen. Vi är i Puertas Azules i Miraflores. En hund som är illa däran tränger sig in i salen och lunkar runt. Småbarn hänger runt mammans ben och söker uppmärksamhet då och då.
– Vanligtvis så tillbringar ni dagarna med att laga bönor, mata kycklingar eller leka med barnen men idag mina kära kvinnor är det er dag. I dag ska vi fokusera på er och på sexualitet, säger Susy Martinez, 50 år, utbildare från Xilonmen.
Susys poäng är att vi kvinnor måste lära oss att leva i funktion av oss själva, att bejaka vår sexualitet som innefattar mycket mer än sex med en partner. Jag tänker på tv-serien Sex and the City där en av karaktärerna Samantha Jones säger med en nästan affärsmässig ton ”Honey, my vagina waits for no men”. Hennes mening är ett uttryck för makten över en kvinnas egen sexualitet dock är det bara en tv-serie och verkligheten ter sig uppenbarligen annorlunda för kvinnor. Dagen tickar iväg och orden som Susy lämnar i salens väggar börjar eka i min hjärna. Min sexualitet är fri!
