Arequipabornas stolthet. Välkänd för varje turist som läst en guidebok innan de kommit hit. De vita byggnaderna, folkets generositet och – kanske framför allt, alla de lokala maträtterna.
Häromkvällen kom en peruansk vän förbi när jag höll på att laga ”Seco de pollo”. Det är en peruansk kycklingrätt där köttet kokar ihop i en fantastisk puré av bland annat öl och koriander. Men – jag lagade den efter ett ecuadorianskt recept. Det kändes ungefär som att säga till en munk att helvetet skulle väl vara en spännande plats att åka till, och köket fylldes av kommentarer som: ”Men så där gör man inte” och ”Så där ska det inte vara”. I Peru.
 |
| Mitt kladdiga försök att tillaga den peruanska potatisrätten "Causa". Mums! |
Misstänksamma, lata, oärliga, tjuvaktiga, obildade. Det är beskrivningen av ”peruaner” som många jag träffat här har gett mig. Jag påminns om svenskar som klagar över att människor i Sverige är stela, slutna eller kyliga. Det är bara det att det tycks mig som om alla nämner de här egenskaperna – men ingen vill identifiera sig med dem själv. Kan det vara så då att det handlar om en snedvriden självbild som vi cementerar genom en så kallad självuppfyllande profetia?
Jag vet inte jag. Men det här med peruanernas varierande stolthet intresserar mig - speciellt i förhållande till hur man ser på USA. Jag har fått uppfattningen att det är de som har varit i USA som har lyckats. Och även peruanerna som stannar i Arequipa dricker kaffe på Starbucks, anordnar baby showers för de snart födda, och anstränger sig för att lära sig engelska. Det är som att USA helt enkelt är "bättre" än Peru. Men inte ens i staterna lyckas de med allt. Några peruanska vänner har till exempel beklagat sig över gästfriheten. Inte är det som i Arequipa; där tar man minsann hand om alla som kommer förbi.