Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 2
För precis ett år sedan lämnade jag Nicaragua. Då trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Jag hade blivit misshandlad, förföljd och hotad till livet.
Men här är jag. Drygt en månad har gått sedan jag kom tillbaka. Och det har inte gått en dag utan att jag har frågat mig själv varför jag utsätter mig för det här. Igen.
För det är påfrestande att leva i Nicaragua. Att dagligen höra talas om våldtäkter, sexuella övergrepp och mord på kvinnor, där förövaren gått fri utan straff. Samhället är på många sätt laglöst och kvinnors rättigheter är i praktiken så gott som
obefintliga.
Jag behöver bara gå ut på gatan utanför mitt hus för att se barn som är gravida. För är man 13-14 år så är man ett barn, även i Nicaragua. Många av dem har blivit utsatta för övergrepp, ofta av en nära släkting.
Uttrycken för den patriarkala samhällsstrukturen är påtagliga. När jag rör mig i det offentliga rummet blir jag ständigt reducerad till en kvinnokropp. Majoriteten av männen jag går förbi på gatan våldför sig på mig med sina ord, genom att ta sig rätten att tilltala mig som ett objekt, som ett djur.
En universitetslärare gör sexuella anspelningar när jag intervjuar honom. En tonårskille cyklar förbi och slår mig på rumpan. En taxichaufför låter blicken sakta glida upp och ner längs min kropp, ler på ett motbjudande sätt och säger: ”Var inte rädd, jag ska inte göra dig illa”.
Exemplen tar aldrig slut.
Så varför utsätter jag mig?
För att jag är övertygad om att jag genom att göra min röst hörd, kan få andra röster att höras. För att jag tror på Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnor och flickors rättgheter. För att jag vet att de organisationer som vi samarbetar med här gör skillnad. För att det civila samhället bär upp Nicaragua, och täpper till hålen i skyddsnätet som regeringen inte bryr sig om att laga. Därför.
Sofie Karlström
