Prostitutionen härjar fritt! Nicaragua, Costa Rica

”Där inne jobbar prostituerade kvinnor. De säljer sex till männen som går dit för att spela” säger han och pekar på biljardcaféet som vi går förbi. Jag observerar att det är fullt med karlar där inne.

I Nicaragua är det lagligt att både köpa och sälja sex. Det är ofta unga tjejer som säljer sig och problemet i landet är stort. Oftast sker handeln på gator, i barer eller på massagecenter. 

I helgen åkte jag till grannlandet Costa Rica för att besöka huvudstaden, San Jose. Vi började prata om ämnet och min taxichaufför berättade för mig att prostitution är ett vanligt fenomen även där. Han pekade ut parker, dit både flickor och pojkar befinner sig om helgerna, för att sälja sex till förbipasserande. Många av säljarna kommer, enligt chauffören, från Dominikanska Republiken. Anledningen att de tar sig till just San Jose är för att de tjänar bra med pengar genom att prostituera sig där. Chauffören pekade även ut ett casinohotell och sa ”där inne, bakom dessa väggar, sker en väldig handel. Nordamerikaner kommer hit, sitter bakom maskinerna, spelar och köper sex. Hit in är det dock endast de över 18 år som kan prostituera sig. Du förstår, som taxichaufför får man veta precis allt. Jag vet precis hur hela handeln fungerar och vilka som är inblandade. Men jag, jag är ju bara chaufför och allt jag gör är mitt jobb, nämligen att köra runt mina kunder dit de ber mig skjutsa dem.” Ett ögonblick senare fortsätter han ”tjejerna och killarna som prostituerar sig kan hinna med 4 olika kunder på en kväll om de har tur. Här i San Jose, finns det vanliga jobb som de skulle kunna arbeta med istället. Saken är bara den att de knappt tjänar några pengar på dessa jobb. Därför väljer de att prostituera sig istället”.

En annan taxichaufför, som jobbar i Managua, berättade för mig att han blivit tillfrågad att köpa sex av unga kvinnor vid ett flertal tillfällen. Då har han bara viftat bort tjejerna och sagt att han inte varit intresserad.

Många som säljer sig, tror jag, har blivit sexuellt utnyttjade på ett eller annat sätt förut. De har nog redan känt på hur det är att ha blivit förtryckta på detta vis. Tänk dig att vara till salu. Fy, hemska tanke. Att ändra lagen och förbjuda prostitution skulle vara ett tydligt tecken på att det inte är okej att skada sig själv genom att tillåta sig vara till salu.

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Bolivia dansar

Två veckor in på tiden i La Paz, Bolivia, och på bara en helg blev jag uppryckt till att dansa tre gånger.

På fredagen förra veckan åkte vi under eftermiddagen till ett hotell i närheten av Plaza Murrillo där en av Svalornas samarbetsorganisationer, Red Ada, skulle hålla sitt 20-års jubileum. Där fick vi ta del av tal som hölls av representanter från organisationen, samt andra organisationer som varit delaktiga i Red Adas arbete. Det talades om att det hade skett både motgångar och framgångar i förhållande till kvinnors rättigheter under Red Adas verksamhetstid sen 1994. Många lagar har införts till fördel för kvinnors rättigheter, bland annat lag 348 som syftar till att stärka de förebyggande, skyddande och straffande statliga insatserna mot kvinnovåld, som skrevs under den 9 mars 2013. Trots det är det fortfarande en hög procent av kvinnorna i Bolivia som utsätts för våldsbrott. Därför anser Red Adas representanter att det är av stor vikt att fortsätta arbeta för att stärka kvinnor och deras rättigheter, tillsammans med andra organisationer och genom media och kommunikation.

Kvinnornas starka och inspirerande tal avslutades med en skål och stämningen i rummet var glad och positiv. Det spelades musik i högtalarna, och sakta började golvet fyllas med fler och fler personer som gick upp för att dansa. Det dansades traditionella par- och ringdanser. En kvinna kom fram och frågade om jag också ville vara med, och slutligen var det Olivia som övertalade mig att följa med upp tillsammans med henne. Vi höll alla varandra i handen medan vi dansade i ring, och jag försökte hänga med så gott jag kunde i svängarna.

Dagen efter var det en stor universitetskarneval där det dansades från Avenida Montes till Miraflores. Vi hyrde varsin plaststol på calle Camacho och satt där och tittade på när de olika universitetsgrupperna dansade förbi. Det dansades olika traditionella danser, den ena inte den andra lik. 

Många av de bolivianska danserna har ursprung från kolonialtiden, och ofta var det ett sätt för bolivianska slavar att uttrycka sitt missnöje gentemot det koloniala förtrycket, förklätt i dans. En av våra favoritdanser var Tinku som går ut på att utöva kamp och våld utan att verkligen skada varandra. En annan var Diablada som gestaltar gruvarbetarnas ritualer till djävulen eller demoner som troddes finnas i gruvorna.

Under sex timmar satt vi där och fascinerades av danserna och dansarnas olika, färgglada och detaljerade dräkter. Vid två tillfällen när jag ställde mig upp för att ta kort blev jag uppryckt till att dansa med igen. Alla dansar i Bolivia, gamla som unga, proffs som nybörjare. Detta inger en känsla av opretentiös glädje och gemenskap, som jag ser fram emot att ta del av mycket mer under de kommande fem månaderna här i La Paz. 

Skribent: Minda Holm
Foto: Denise Berg och Minda Holm

FRIDA: 10 december

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 3

När jag slog upp den lokala tidningen i morse möttes jag av ännu en rubrik gällande en man som brutalt har dödat sin fru i staden El Alto, här i Bolivia. Nyheter som dessa är med andra ord inte helt ovanliga. ”Feminicidos” (kvinnomord) är ett omfattande samhällsproblem här i landet. Varje år sker det mer än 80 mord på kvinnor, ofta i samband med att de är på väg att lämna en våldsam och destruktiv relation.

Demonstration för avskaffandet av våld mot kvinnor den 25 november i La Paz.

Idag är det 65 år sedan "mänskliga rättigheternas dag” instiftades. Idag har också kampanjen ”aktivism för att stoppa mäns våld mot kvinnor” pågått i 16 dagar. En kampanj som startade den 25 november, då den ”internationella dagen mot våld mot kvinnor” ägde rum.



Våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Enligt statistik från FN utsätts omkring 70 procent av alla kvinnor för våld någon gång under sin livstid. I Bolivia är siffran närmare 80 procent. Det är emellertid inte lätt att hitta helt korrekt statistik över antalet könsrelaterade våldsbrott i Bolivia, då mörkertalet beräknas vara stort. Majoriteten av det våld som kvinnor i landet utsätts för sker bakom stängda dörrar och i de allra flesta fall av en partner eller någon annan familjemedlem.

Under de 16 dagarna från 25 november till 10 december skall vi alltså ha blivit påminda om att våld mot kvinnor inte är acceptabelt. Det är det yttersta uttrycket för den makt som män utöver mot kvinnor och beror på ojämlika könsstrukturer och sociala konstruktioner kring vad som anses vara maskulint och feminint.

Tidigare i höst deltog vi i en workshop under just temat "maskuliniteter" som anordnades av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation, CISTAC, inom det nya programmet Suma Thakhi II. Under denna workshop diskuterades bland annat hur vi genom att ifrågasätta och arbeta med maskuliniteter och den dominerande mansrollen också kan få stopp på det könsbaserade våldet. Lova, som också var med på denna workshop, har skrivit en artikel om detta. Läs den här!

Text och Foto: Frida Brännlund

SIGRID: En ofrånkomlig motspelare

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 3

Den lägger sig i samtal och påverkar värderingar. Den smyger sig in i politiska diskussioner och tar över beslut. Den har en självklar plats på tidningarnas förstasidor. Enligt en del är den en av "machismons" största anhängare. För andra har den räddat liv. Det handlar om religionen.

Det kan kännas överväldigande att se vilka starka krafter som ligger bakom religionen i Nicaragua. Landets vänsterregering jobbar för ett ”kristet, socialistiskt och solidariskt” Nicaragua. I den ordningen. Det är ingen nyhet att kyrkans påtryckningar ligger bakom många politiska beslut. Det mest internationellt kända är totalförbudet mot abort 2006 och det senaste är reformen av lagen mot kvinnovåld som gick igenom förra månaden. När jag för någon dag sedan köpte en av landets största papperstidningar förvånades jag som sekulariserad svensk över att religionen tog så stor plats på de tryckta sidorna. I en artikel kunde jag läsa om en kvinna som blivit fri från bröstcancer och upprepade gånger tackade Gud. I flertalet andra kunde jag ta del av intervjuer med religiösa ledare som uttalade sig om olika samhällsproblem.

Gränserna mellan religion och andra områden såsom politik, sociologi och hälsa är flytande.

Några kollegor från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer kommenterade att den katolska kyrkan nu också engagerar sig mot sexuell kommersiell exploatering av barn och unga. De pratade om att det gäller att ha ögonen öppna för att se vad det är för typ av värderingar de lär ut. ”Jaha, jag visste inte att de jobbade med sådana ämnen” sade jag. ”Jo, de jobbar från båda hållen så att säga” svarade en av dem skrockande, syftande på de många pedofilanklagelser som uppkommit inom den katolska kyrkan. Men trots tonen, är inget här svart eller vitt. Även om många av de anställda inom olika organisationer med genusfokus ser kyrkan som institution som ett hinder i arbetet för barns och kvinnors rättigheter, så är i princip alla själva troende och går dit i vart fall någon gång i veckan. 

Inte långt ifrån där vi bor ligger det en möteslokal för den evangeliska kyrkan. Det är den inriktning som ökar mest i Nicaragua nu. När man kikar in genom den öppna dörren till lokalen kan man inte bli annat än sugen på att gå in. Framme på scenen spelas det ofta livemusik, medan publiken glatt sjunger och klappar med. Om mitt liv hade sett annorlunda ut, om jag varit med om jobbiga saker, stått utan vänner och familj, eller bara saknat en vettig fritidssysselsättning hade det varit ännu mer lockande att ta steget in i den gemytliga stämningen.

Som besökare i det här landet kan man bli oerhört frustrerad över religionens inflytande. Det kan vara alltifrån att det känns konstigt att lyssna till religiös musik i taxin, eller tröttsamt att höra en man predika i en timme på bussresan (”Jag ber för att alla singelkvinnor ska välja män från Gud och inte från djävulen”) till att man blir gråtfärdig av att förstå att åratal av arbete inom civilsamhällesorganisationer kan kastas bort i ett ryck om kyrkan sätter sig emot.

Men det allra värsta man kan göra i det här läget är att förakta de som tror. Vill man arbeta med rättigheter går det i Nicaragua i dag inte att tänka bort religionen. Den finns där. I allra högsta grad. Det gäller istället att stå upp för värderingar om allas lika värde. Att försöka förstå utan att ge vika. Att visa på mångfald och olika sätt att leva. Att lyssna utan att döma, men samtidigt ge människor alternativ och mod att ifrågasätta. 

Text och foto: Sigrid Petersson

Det finns inga exakta uppgifter över den nicaraguanska befolkningens trostillhörighet, men enligt ungefärliga siffror är lite mer än hälften av nicaraguanerna katoliker, medan cirka 35 procent är evangelister.

ZARAH: ALLA KVINNORS RÄTT

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 4


Det närmar sig slutet på min praktik hos Svalorna LA, en givande och inspirerande tid full av nya utmaningar och glädjefyllt arbete där jag fått tillfälle att utveckla mina kompetenser och kämpa för det jag brinner för. Under min tid här har jag bland annat föreläst om abortlagstiftningen i Latinamerika, där jag tagit upp Uruguay som ett positivt exempel. Detta inlägg i mitt föredrag kan dock behöva ändras då Uruguays nya lagstiftning nu är hotad. Den 23 juni är den första konsulteringen för att hålla ett referendum vilket kan innebära att lagen som avkriminaliserar abort avskaffas.

Det finns röster som påstår att detta är ett resultat av det politiska inflytande som den nya påven Franciskus I från Argentina har över Latinamerika, men faktum är att detta är en möjlighet i den uruguayanska lagstiftningen som sedan många år utnyttjas av befolkningen. Det ger den civila befolkningen möjlighet att påverka när nya lagar inrättas; de behöver bara samla in minst 52 000 underskrifter och då måste en konsultering hållas, vilket innebär att det hålls en folkomröstning där man bara röstar om man vill ändra lagen. Dock är det endast de människor som är statlig registrerade och över 18 år som får rösta. Det finns många människor som är ekonomisk utsatta och inte är registrerade och det är främst kvinnorna inom denna grupp som dör på grund av osäkra aborter.

Rörelsen Pro-vida har sedan omröstningen för lagändringen trappat upp sin kampanj mot denna lag och har tidigt uttalat sig om att de kommer att göra allt i sin makt för att lagen som tillåter mord av ofödda skall avskaffas. Den katolska kyrkan har uttalat sig i nationella tidningar och uppmanat befolkningen att gå och rösta för en återkallning av lagen. 25 % av befolkningen måste rösta i denna första konsultation för att vi ska se en folkomröstning i oktober. Detta innebär att det kan hända att lagen som erkänner kvinnor som tänkande och förnuftiga individer som själva är kapabla att ta egna beslut som rör deras kroppar och framtid, kan tas upp för en ny diskussion och omröstning i parlamentet. Flera kvinnoorganisationer i Uruguay startar nu en ny kampanj för att försvara kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter.

Bild av www.hacelosvaler.org

Faktumet är att flera års kamp för kvinnors rätt att få bestämma över sina egna kroppar och även kampen mot mödradödligheten ännu en gång är hotad i Uruguay. Detta är en global kamp som ännu inte tar slut; även här i Sverige har vi idag i riksdagen ett parti som vill begränsa aborträtten och även i Sverige är mödravården inte helt säker. På Stockholms förlossningsvård och på många andra håll i landet kan barnmorskorna inte ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. En barnmorska i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt som de måste svara i telefon och avgöra vem som behöver komma in först till förlossningen då det inte finns tillräckligt med platser. Barnmorskorna är ofta så upptagna att de varken kan äta, dricka, gå på toaletten eller ta någon rast.

En säker mödravård och rätten att själva bestämma över våra kroppar borde vara en självklarhet idag, med det är det inte. Därför måste civilbefolkningen höja sina röster för att kräva rättvisa och säkerhet för kvinnor i hela världen. Detta är några av orsakerna till varför flera organisationer kommer att samlas under mors dag den 26 maj på Medborgarplatsen, Stockholm och manifestera vårt stöd för denna kamp. Kampen för kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter i hela världen, kampen för att alla barn som föds ska vara önskade, kampen för att alla födslar ska vara säkra och för att stoppa faktumet att minst en kvinna dör varannan minut på grund av dessa orsaker.

Tillsammans kan vi få en bättre värld, tillsammans måste vi kämpa för att alla kvinnor ska få tillgång till sina rättigheter!

MIA: Pardans eller parningsdans?

Mia Moberg, informationspraktikant i La Paz, inlägg 3.

Gruppen ”Alto Estilo” från El Alto vann i april den internationella breakdans-tävlingen ”B-boys Connecting People III” i genren ”battle”, där fem personer breakdansar i grupp mot fem andra personer. Alto Estilos styrka var bland annat att de lyckades blanda in danssteg från både bolivianska traditionella och moderna danser och referenser till viktiga andinska symboler såsom kondoren och laman, djur som återfinns i hantverk ända från 3000 år tillbaka fram till idag och som dessutom finns i landets säregna naturmiljöer.


Gruppen till vänster är Alto Estilo.

Här i La Paz:s uteliv går det inte att mäta sig med folks breda danskunskaper; ledigt dansas allt från någon av de hundratals folkloredanserna, såsom den vanliga morenadan eller tinkun, till salsa och cumbia, på uteställen. Med gymnastiksalsbugg och polka som enda erfarenhet av svensk folkdans tycker jag innerligt synd om oss svenskar som endast har fått små torra smulor av den pampiga och ingrediensfyllda folkdanskakan. Macarena, min föregångare, har även hon skrivit både här och här, om att just dans är en av de traditionellt och nutida viktigaste och vanligaste bolivianska aktiviterna.

Jag har själv förälskat mig i folkloredansen caporales. Efter att ha sett en uppvisning där ett gäng killar hoppade, dansade, sparkade och i takt skakade på axlarna, visste jag att detta precis var det jag sökte. När jag några dagar senare på ett uteställe blev uppbjuden att dansa just caporales, började jag direkt imitera killen ifråga genom att stampa och rycka på axlarna på samma sätt som han gjorde. Med uppspärrade ögon och besviken blick förde han mig åt sidan för att uppfostra mig -”Sådär kan du inte dansa, bara killar dansar så! Tjejer ska dansa mycket sexigare och med sensuella rörelser – såhär!” Och så visade han mig med flirtiga och återhållsamt högklackskos-trippande steg – hur det var tänkt att jag, som tjej, skulle dansa caporales*.

Jag älskar att dansa och att gå in i en roll som passar dansstilen, men den stunden blev jag påmind om ett program på en av landets större tv-kanaler. Programmet handlar om att ett par unga killar får praktiska uppgifter som de ska klara av under tiden som några kvinnliga dansare ska röra sig så pass upphetsande att killarna tappar fokus och inte klarar av uppdragen. Tjejerna ska alltså finnas där endast i egenskap av ”frestande godisbit”. Hur kul låter det?

Och när jag tänker på breakdanstävlingen så minns jag hur det skavde i mig när jag såg att en av de tre tjejer som uppträdde utförde en lång och kråmande del av sin dans vilken starkt påminde om de objektifierade dansarna i de mest sexistiska videorna på MTV. Visst, de två andra tjejerna var medlemmar i en av breakdansgrupperna och hade samma fokus på dansteknik och självförtroende som övriga tävlanden. Ändå blir ekvationen att en av tre tjejer körde på ”sexspåret” medan inte en enda av 50 killar anspelade på sex mer än med någon enstaka rörelse.

Normen på de moderna, mer västerländskt inspirerande, uteställena i La Paz säger ofta att pardans för kvinnans del snarare ska likna en parningsdans. Däremot är de flesta av de bolivianska traditionella danserna (som även de dansas ute)  inte alls anspelande på något annat än individens styrka och kunskap eller på respektive regions eller folkslags traditioner och sysslor, oberoende av om dansaren är kvinna eller man.

Den höga kvaliten på teknik och känsla som man här ser hos många tjejer på klubbarna och i danssällskapen innebär att en grupp tjejer lika gärna skulle kunna vinna nästa icke-traditionella eller moderna danstävling. Men om vi önskar att detta ska ske imorgon måste kravet att verka som attraktionsobjekt kopplas bort redan idag.


* Nyligen fick jag dock veta att det är accepterat, om än inte lika vanligt, för kvinnor att dansa den ”macho” varianten av caporales.

Text: Mia Moberg

infobolivia @ svalorna.se

ZARAH: Var den som tar ställning!

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 2

Ännu ett år och ännu en 8 mars då man skall fira kvinnor världen över. Jag har funderat över denna dag många gånger men de senaste två åren har jag inte uppmärksammat den, inte ens påpekat om den på min Facebooksida. Jag har blandade känslor inför denna dag. Jag tycker att kvinnor skall firas, hedras och respekteras varje dag, varje sekund. Men det är inte så det ser ut i världen vi lever i idag. Kvinnors rättigheter kränks runt om i världen varje dag, även här i Sverige trots att vi lever i ett av världens mest jämställda länder.

Kvinnor har än idag inte samma lön för lika arbete och kvinnor ansvarar fortfarande för det mesta i hemmet samtidigt som de har ett arbete eller försöker göra karriär. Det är oftast kvinnor som blir ensamstående med barnen och det just denna grupp som är mest framträdande av den växande barnfattigdomen i Sverige.

Vi är inte så olika de kvinnor som lever i Latinamerika. I grunden är det samma nyckelfrågor. Män har överordnande positioner och tar beslut som berör kvinnor, som exempelvis i frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter: i Sverige har kvinnor fått kämpa hårt för dessa rättigheter men i Latinamerika är kvinnor mitt i kampen för att få dessa rättigheter uppfyllda.  Det är inte bara en fråga om jämställdhet utan också demokrati, för att demokrati innebär att alla medborgare skall få delta i att bestämma hur landet ska styras, och med ”alla” menas även kvinnor. Jag anser att ett steg mot detta skulle vara att de politiska representanterna speglade hur sammansättningen av medborgare ser ut i verkligheten. Bland annat skulle vi se samma procentantal kvinnor i ledande politiska positioner som det procentantal kvinnor som lever i landet. Men det är inte så. Inte i Sverige, inte Latinamerika – inte någonstans i världen utom i Rwanda.

Jag kämpar för kvinnors rättigheter varje dag på många olika sätt, allt från en organisations möte till en kommentar till en annan människa. Vi kan alla göra skillnad genom att ta ställning, inte titta bort när vi ser kränkningar och inte hålla tyst när vi hör en orättvis kommentar. Detta innebär inte att man skall vara kränkande eller orättvis mot andra. Jag önskar med hela mitt hjärta att man inte skulle behöva en internationell kvinnodag. Dock är det ett bra sätt att nå ut till allmänheten, en ursäkt för att ha stora intressanta möten och belysa varför det är viktigt att kämpa för kvinnors rättigheter. Jämlikhet mellan könen är en fråga som berör oss alla. Jag är feminist för att jag är kvinna, jag tror att vi är kapabla att ta egna beslut som berör vårt liv och vår kropp, jag tror att genetiska olikheter inte gör oss olika värda.

Jag har blandade känslor för denna dag… det är en otroligt viktig dag för att belysa kampen som kvinnor för varje dag och hedra de som går mot strömmen samt belysa de orättvisor som sker varje dag, varje sekund, men jag önskar att vi framtiden ska kunna hedra människor och inte kvinnor och män. För i slutändan utan kvinnor skulle det inte finnas en mänsklighet.





Zarah Östman Pittaluga

PS: Vill du höra mer om abortlagstiftningen i Latinamerika och är i Göteborg den 8 mars, kom då till Världkulturmuseet där jag ska föreläsa kl 21:00. Läs mer om eventet här!Fest och forum på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2013! By Ladyfest Göteborg


...och glöm inte att läsa bloggarna som mina praktikant kollegor har skrivit dagen till äran! Hanna i Stockholm , Julia i Nicaragua, Mia i Bolivia och Maria i Peru

MIA: Visionen om en lag som hör, ser och agerar

Mia Moberg i Bolivia, inlägg 1

– Ayúdame, ayúdame! No, por favor noo!
( – Hjälp! Hjälp!! Nej, snälla, neeej!)

Jag hör det ljusa desperata skriket från en oidentifierbar lägenhet i det moderna höghus jag precis flyttat in i denna soliga morgon med blå himmel och tutande taxibilar i karavan utanför fönstret. Jag inser, efter att ha irrat runt på darriga feberknän i alla hörn av 3-rummaren, att jag inte kan lokalisera varifrån ljudet kommer. Vad var det jag hörde? Jag vill inte tänka. Inte fantisera. Jag vill tro att det var en TV som stod på i en av våningarna under. Jag vet ingenting om vad som pågår men så långt har jag förstått att någonting sker mot en kvinnas vilja. Jag vill inte, men kan omöjligt undgå att föras bort av statistiken och motas in i fantasins mörkaste vrår där misshandel, övergrepp och våldtäkt härskar. Jag har ju precis landat. Snälla La Paz, kan jag inte få bara en enda dag att låta hjärtat kämpa med endast syrebrist, utan den extra tyngden av ångest över att vara ett kvinnomisshandelsvittne som inget kan göra?

Siffran att åtta av tio bolivianska kvinnor minst tre gånger per år drabbas av våld eller övergrepp inom de närmsta relationerna säger mig att det jag hörde kan vara en tydlig indikation på att siffrorna representerar den direkta verkligheten. På tv-nyheterna rullar bilder på en eftersökt man som är på flykt efter att ha mördat sin fru, den kända journalisten Hanali Huaycho, förra veckan. Enligt det nationella informationscentrumet för kvinnors utveckling CIDEM (El Centro de Información y Desarrollo de la Mujer) har 30 kvinnor i Bolivia mördats av män i nära relationer till dem under perioden från januari till februari 2013. Efter år av långa diskussioner om hur man ska lagstifta för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld har medias explosionsartade uppmärksammande av brutala kvinnomord verkat som katalysator för implementeringen av ett ökat lagstöd mot kvinnovåldet och för ett mer aktivt ställningstagande från regerings sida för bolivianska kvinnors rättigheter.

364 dagar om året kan man faktiskt kalla internationella mansdagar runt om i många länder, städer, byar och hem på vårt jordklot. I majoriteten av alla hem i världen underordnas kvinnans rättigheter mannens maktutövande och rätt till livsförverkligande. Våldtäkt, misshandel, fråntagandet av rätten till utbildning, sexuella utnyttjanden och berövandet av yttranderätt är alla fenomen som i största mån drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. På så sätt stängs kvinnor ute från att känna sig trygga på den plats som jag själv associerar med vila, återhämtning och säkerhet – hemmet.

Med så många dagar som mellan raderna tillägnas män, desto viktigare blir det att använda den åttonde mars för att återigen stryka under, lyfta upp och titta på hur läget för kvinnors rättigheter ser ut och vartåt utvecklingen är på väg. Denna dag blir jag påmind om vilken tur jag har och vilken osannolikhet det var att just jag på jorden skulle födas till ett liv med mer rättvisa förutsättningar trots det faktum att jag är kvinna. Dagen får mig att minnas att kampen för kvinnors rätt till sin egen kropp, till att få utbilda sig, till att välja sitt eget liv och till att känna trygghet är en förutsättning för en välmående, solidarisk och vacker värld. Den kampen handlar om att fortsätta stå upp emot de förminskande och begränsande roller vi som kvinnor förväntas hålla oss inom, oberoende av vilka nivåer av förtryck vi talar om. Den kampen ska föras för alla kvinnor, om det så är för de systrar, mödrar och väninnor vi träffar varje dag eller om det är för de kvinnorna som vi aldrig kommer att träffa. Detta för att den systematiska, institutionella, kulturella och sociologiska diskrimineringen kväver tron på att kvinnor, var de än befinner sig, har rätten till makten över sitt eget liv.

Den internationella kvinnodagen innebär i år att en förbättrad lag mot våld mot kvinnor träder i kraft här i Bolivia, ”Ley Integral Contra la Violencia Hacia las Mujeres” (en mer omfattande lag mot kvinnofridsbrott). Ley Intergral som den kallas, har som syfte att "skapa och etablera mekanismer, politiska åtgärder och integrerade förebyggande åtgärder för vård, skydd och upprättelse till de kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och förtryck". Den nya lagen menar man ska ”verka för att garantera kvinnor ett värdigt liv där de har möjlighet att utöva alla sina rättigheter för att få leva väl”.

Även om kvinnan i lägenheten bredvid får reda på nyheten behövs det mer än att lagen skrivs om för att tryggheten ska infinna sig. Men idag den åttonde mars väljer jag att tro att med förstärkt stöd från samhället och med en vaken och agerande omvärld kommer hennes rop om hjälp att höras, hon kommer att lyssnas på och hennes nej kommer att respekteras.

Text: Mia Moberg infobolivia@svalorna.se
Foto: Svalorna Latinamerika

AINO: Dagen för avkriminalisering av abort i Latinamerika och Västindien

Aino Ravandoni i Peru, inlägg 1

I november 1990 samlades feminister från Latinamerika och Västindien i San Bernardo, Argentina. Under en workshop om abort deklarerade de den 28 september till  ”Día por el Derecho al Aborto de las Mujeres de América Latina y del Caribe”. Sedan dess har ”kampanjen 28 september” drivits för att legalisera abort.

Förra fredagen pryddes framsidan på Arequipas upplaga av tidningen Perú 21 av ett foto på en gravid kvinnas mage och rubriken EMBARAZOSO vilket betyder pinsamt och liknar ordet embarazada, gravid på spanska. Enligt artikeln har 1816 flickor och unga kvinnor mellan 10-19 år blivit gravida i Arequipa regionen under första halvåret i år. Under det första kvartalet togs 719 gravida minderåriga omhand i någon av hälsoministeriets institutioner. Läkaren som intervjuats i artikeln tycker att kondomer inte ska delas ut till ungdomar utan restriktioner. Samtidigt tycker hen att förslaget som diskuteras i kongressen, om att ungdomar endast får köpa kondomer i sällskap av föräldrar inte kommer vara till mycket nytta.

När jag läser om abortlagstiftningen i Bolivia, Nicaragua och Peru känner jag mig lyckligt lottad som fötts och vuxit upp i Sverige. Sedan 1975 har gravida kvinnor i Sverige själva fått bestämma om abort inom lagens tidsgränser utan att behöva uppge något speciellt skäl. I Nicaragua är det inte tillåtet med abort även om kvinnans liv är i fara. Enligt lagstiftningen i Bolivia är det endast tillåtet med abort vid incest, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av minderårig eller då graviditeten innebär fara för kvinnans liv eller hälsa. I praktiken råder dock totalförbud. Den peruanska staten har sedan 1924 tillåtit terapeutisk abort, då graviditeten utgör en fara för kvinnans liv och hälsa. Liksom i Bolivia råder i praktiken totalförbud. Enligt olika uppskattningar väljer årligen runt fyra miljoner kvinnor i Latinamerika och Västindien att genomgå en abort och varje år utförs flera tusentals illegala aborter i regionen. Aborter som i värsta fall leder till döden. Enligt den peruanska kvinnorättsorganisationen Flora Tristán utförs nära 400 000 illegala aborter i Peru varje år och över 50 000 kvinnor läggs in på sjukhus på grund av komplikationer vid osäkra aborter.

Att abort är illegalt beror på att kyrkan har stor makt. Sexuella relationer anses vara till för reproduktion och inte för njutning. Graviditeten är något gudomligt som inte får avbrytas av människor. Jag kan varken förstå eller acceptera att abort kan vara illegalt! Hur kan de stater som kriminaliserar abort argumentera för deras rätt att bestämma över kvinnors kroppar? Jag hoppas verkligen att legaliseringen av abort kommer uppmärksammas och diskuteras i dag. Om inte här i Peru, så på annat håll i världen. Under min tid i Arequipa kommer jag hålla ögonen och öronen öppna för abortfrågan. Det är alla kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp!

Aino Ravandoni
programassperu@svalorna.se

MARIA: På Asociación Proyecto MIRIAM tar kvinnor makten över sina liv 

Maria Sjödin i Nicaragua, Inlägg 1

- I mitt nuvarande förhållande ber jag aldrig om tillåtelse för att gå ut. Jag träffar mina vänner när jag vill och min man och jag är också ofta ute tillsammans. Det är stor skillnad mot hur det var med min förra kille.

Cloribell kom i kontakt med Asociación Proyecto MIRIAM 2001 när hon hade två år kvar på sin universitetsutbildning i miljövetenskap. Cloribell som då var 19 år blev gravid och pappan gjorde klart att han inte tänkte hjälpa till med barnets försörjning. Tack vare stipendiet som MIRIAM ger till kvinnor med knappa ekonomiska resurser kunde hon slutföra sin utbildning trots att hon hade ett barn att försörja på egen hand. Förutom det ekonomiska bidraget innehåller stipendiet också utbildningsträffar om bl.a. sexuella och reproduktiva rättigheter och våld mot kvinnor. När hennes son var två år insåg hon att barnets pappa, som hon fortfarande hade ett förhållande med, kontrollerade henne och utsatte henne för andra former av psykologiskt våld. Det hände också ofta att han drack för mycket alkohol. Hon bröt upp från förhållandet. Diskussionerna på MIRIAM tror hon hjälpte henne att kunna ta det beslutet.

Det som slår mig mest nar jag träffar Cloribell en fredagskväll efter jobbet är hennes energi. Gravid med sitt andra barn jobbar hon heltid med miljöfrågor pa Estelís kommunkontor och studerar dessutom juridik på lördagarna. Nar hon kan försöker hon hjälpa till i MIRIAMs aktiviteter. Hon skrattar och säger att det ibland är svårt att hinna med allt, men att hon är glad att utbildningen öppnat så många dörrar. Hon bor fortfarande hos sin mamma, men hon och hennes nuvarande man köpte förra året en bit mark där de såsmåningom vill bygga ett eget hus.

- Jag har lärt honom att sätta upp mål, säger Cloribell. Innan tog min man mest dagen som den kom. Nu sätter vi upp mål för varje år. Förra året var det att köpa marken, i år är det att jag ska kunna avsluta mina juridikstudier.

Om jag får gissa kommer Cloribell fortsätta att nå sina mål.

Maria Sjödin

LINA: Inte en enda död till

Inlägg 4, Lina Karlsson i Nicaragua.

Den 3:e maj i år blev 22-åriga Yerling López strypt till döds i sitt hem i Estelí i Nicaragua.
Kvar blev Yerlings ettåriga dotter och kvar blev Yerlings förtvivlade mor. Kvar blev ilskan och smärtan och sorgen.
En vecka efter mordet var fortfarande inte brottet uppklarat.
Under en stödmanifestation stegade över tusen personer fram över Estelís gator och torg, slöt upp för att hedra Yerlings minne, för att visa stöd med hennes familj. För att kräva rättvisa.
”Rättvisa för Yerling!” var ett av slagorden. ”Inte en enda död till!” var ett annat.
Inte en enda död till. Statistiken talar tyvärr för att det kommer att bli fler. Enligt Red De mujeres Contra la Violencia´s första kvartalsrapport om kvinnomord 2011 blev 24 kvinnor mördade i Nicaragua under januari, februari och mars.
En siffra som stigit nu, en siffra som Yerling López numera är en del av. Och hon är inte ensam.


Enligt Amnesty utsätts en tredjedel av världens kvinnor – i alla samhällsklasser och kulturer - för allvarligt våld någon gång under sitt liv.
Undersökningar visar ofta att det också är ”i hemmets trygga sfär” det främst sker, att våldet utövas av någon närstående.
Enligt en granskning* som Aftonbladet står bakom har 181 kvinnor blivit mördade i Sverige av närstående män sedan år 2000.
I Nicaragua är medeltalet på kvinnor som mördas av män de har, eller har haft, en nära relation till 63 per år.
Enlig Red de Mujeres Contra La Violencia´s rapport blev 43 av de 89 kvinnor som mördades i Nicaragua under 2010 dödad av någon närstående.
Det är dystra siffror. Siffror som döljer kvinnor som bar på drömmar, tankar och uttryck. Kvinnor, precis som Yerling, som plötsligt blev tvingade bort.


Så varför mördas kvinnor av okända män? Varför mördas de av sina pappor, sina bröder, vänner eller äkta män?
Det är en komplex fråga och en komplex fråga kräver ett likvärdigt svar. Men en del av förklaringen grundar sig i orättvisa samhällsstrukturer, i maktutövande och förtryck. Våld mot kvinnor är ett bara ett symptom av flera. Att förändring behövs är dock tydligt. Strategier för hur kvinnor ska skydda sig räcker inte. Ett ”gå inte hem ensam när det är mörkt” eller ”passa dig för fula gubbar” gör inte att våldet minskar. Än mindre hjälper det när våldet är förlagt i ens hem och utförs av någon närstående. Vi behöver istället prata om komplexiteten i frågan och i svaret.
Om vad som är roten till. Om vilka ytterligare åtgärder som krävs för förändring.


Inte en enda död till!
Vi behöver få slagordet att låta mindre utopisk och mer realistiskt.

* http://www.aftonbladet.se/nyheter/181kvinnordodade/


Lina Karlsson

LINA: Den nakna kvinnokroppen - så förbannat laddad

Lina Karlsson, Nicaragua, inlägg 2.

Jeans och långärmad tröja, glasögon på.
Blicken jag bär är framåtriktad och hård.
Jag är på väg till jobbet och svetten rinner nedför ryggraden, det är varmt ute. Jag hinner gå tio meter innan de första ropen haglar efter mig. Innan de kallar på mig som om jag vore en katt. Innan de säger att jag är deras docka, deras baby. Jag är inte er baby, tänker jag. Inte er docka eller ert husdjur. Men jag säger aldrig vad jag tänker, jag skriker adrig något tillbaka. Jag fortsätter bara att gå, fortsätter ha blicken riktad i fjärran. Ignoransen har blivit mitt skydd och mitt vapen.
Det, och mitt klädpansar.
Det som jag tar på mig de dagar jag känner att jag inte orkar ignorera lika hårt.För detta är vetskapen: det hade varit värre om jag hade klätt mig i shorts, ropen hade varit fler och högre då.


Den nakna kvinnokroppen. Så förbannat jävla laddad. Inte bara i Nicaragua, utan i hela världen. Vi ser den hela tiden och överallt. Men främst i objektifierad, tillskarvad och sexualiserad form, en överexponering som inte lyckats avdramatisera nakenheten. Snarare tvärtom. I Sverige upprörs många av kvinnor som ammar offentligt. Ett bröst som ger föda anses vara något äckligt medan ett bröst i en tidning är något åtråvärt. Men den som visar upp det eggande bröstet ska helst också straffas för det. En sån som hon. En kvinna som visar sin nakenhet ses sällan som en aktiv, intelligent aktör. Hon är främst förpassad till sexualiserad passitivitet – en passitivitet hon tillskrivs vare sig hon känner igen sig i det eller inte.


Den nakna kvinnokroppen. Något som främst får tillåtelse att vara.
Något som ska kontrolleras, skarvas till, presenteras. Något vissa kräver rätten till, tar makt över, reducerar till köpvara, något som ibland bestämmer hur vi benämns. Jag kommer att tänka på en demonstration som kvinnor i Nicaragua gjorde förra året.* Nakna och endast täckta av kroppsfärg proklamerade de sina rättigheter under devisen ”Min kropp är min”. Reaktionerna blev starka, förstås. En aktiv, naken kvinnokropp provocerar.


När jag deltar i en workshop om maskulinitet, tillsammans med Svalorna LA och samarbetsorganisationerna här i Nicaragua, är machismon på tapeten. De gapande männen på gatan kommer på tal. De, och makt och motstånd. Vad kan vi själva göra?
Ryta ifrån, säger någon. Ifrågasätta dem och det de säger. Men med försiktighet. Och inte om de är i stor grupp.
Det får mig att fundera. Varför har jag inte vrålat tillbaka ännu? Varför har jag inte ifrågasatt? För att min strategi har varit en annan: att ignorera, att vägra bekräfta deras ord med uppmärksamhet.
Strategier. Jag kan värja mig mot dem ibland, mot att fokus hamnar på vad kvinnan kan göra för att skydda sig från machismon - såväl här som i Sverige. Att det blir vi som ska lära oss att ryta ifrån på grund av ett beteende som vissa män står för, något som grundar sig i patriarkal samhällsstruktur, attityder och normer. Inte sagt att inte dessa frågor diskuteras också - workshopen i maskulinitet är ett bra exempel på att det händer något.
Under tiden möter vi verkligheten. Och där kan strategier vara ett nödvändigt ont för att försvara rätten till sin egen kropp.


Rätten till min egen kropp, ja. Rätten till att klä mig så att jag slipper svettas, rätten till att kunna se ut hur jag vill, ha hur lite kläder jag vill, utan att för sakens skull bli reducerad till ett stycke kött, en rätt jag oftast vägrar kompromissa med och är beredd att ta strid för.
Men idag är en av de där andra dagarna. En sån dag då jag gömmer min laddade, nakna kvinnokropp inuti ett klädpansar. För när någon annan, med sina kletiga ord, försöker ta sig ta sig rätten orkar jag inte alla gånger parera det med ignorans och framåtriktad blick.
Eller för den delen med ett vrål.

* http://www.elnuevodiario.com.ni/nacionales/88879

Lina Karlsson

JENNY: Alla mammors dag

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 7

På söndag är det mors dag här i Peru och i många andra länder. I Arequipa lockar affärernas skyltar och tv-kanalernas reklam med fina presenter och bilder av vackra mammor och söta, glada barn. ”Ge mamma vad hon förtjänar”, läser jag på sminkföretagets affisch.


De senaste dagarna, medan reklamkampanjerna trappats upp, har jag suttit och förberett en workshop kring genusfrågor för Svalorna Latinamerika och de tre organisationer vi samarbetar med. Vi behöver jobba med våra egna värderingar innan och under tiden vi arbetar med målgruppen. Något vi ska prata om är snäva roller och stereotyper, vad som är farligt med dem och hur vi kan utmana dem i de kontexter vi arbetar. Det är tänkt att vara en dag utan pekpinnar och med högt i tak att vädra instängda föreställningar och frågor.

Är det någon symbol i samhället som är stereotyp och unken här, och kanske överallt, är det bilden av mamman, la mamá.

Jag sitter i soffan och läser om peruanska kvinnors situation. Tv:n står på och i ögonvrån ser jag en reklamspot där en liten pojke sitter och beundrar sin unga modellsnygga mamma medan hon provar klänningar framför spegeln. ”Feliz día mamá”, önskar ett stort klädvaruhus.



I högarna av statistik snavar jag över mödradödlighetens fula siffror. Peru är ett av de länder med högst mödradödlighet i Sydamerika. Enligt officiella siffror dör 185 kvinnor per 100 000 födda barn i Peru. FN beräknar att siffran är ännu högre: runt 240. Bakom siffrorna döljer sig enorma skillnader mellan rik och fattig, stad och landsbygd. Enligt vissa undersökningar dör så många som 800 av 100 000 mödrar i de fattigaste samhällsgrupperna i landet. Amnesty International
kräver att de peruanska myndigheterna avsätter mer resurser till reproduktiv hälsa för att rädda liv.

Först tänker jag att det vore ju den finaste presenten till de peruanska mammorna och hela samhället. Men nej, jag ändrar mig. Livet är ingen present, livet är en rättighet.

Det skulle vara de sista orden i dagens blogg, men jag måste lägga till nåt mer:

Roberta, feminist och kollega som håller i morgondagens workshop med mig, ringde just och berättade att hon måste springa ifrån en timme på förmiddagen imorgon. Hennes dotter ska dansa i skolans uppvisning för la mamá.
-Jag är hemskt ledsen, säger Roberta, jag vet att jag sviker gruppen. Men om jag inte går dit är jag en dålig mamma.

Jenny Ringarp

SOFIE: I Nicaraguas våld

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 2

För precis ett år sedan lämnade jag Nicaragua. Då trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Jag hade blivit misshandlad, förföljd och hotad till livet.

Men här är jag. Drygt en månad har gått sedan jag kom tillbaka. Och det har inte gått en dag utan att jag har frågat mig själv varför jag utsätter mig för det här. Igen.

För det är påfrestande att leva i Nicaragua. Att dagligen höra talas om våldtäkter, sexuella övergrepp och mord på kvinnor, där förövaren gått fri utan straff. Samhället är på många sätt laglöst och kvinnors rättigheter är i praktiken så gott som
obefintliga.

Jag behöver bara gå ut på gatan utanför mitt hus för att se barn som är gravida. För är man 13-14 år så är man ett barn, även i Nicaragua. Många av dem har blivit utsatta för övergrepp, ofta av en nära släkting.

Uttrycken för den patriarkala samhällsstrukturen är påtagliga. När jag rör mig i det offentliga rummet blir jag ständigt reducerad till en kvinnokropp. Majoriteten av männen jag går förbi på gatan våldför sig på mig med sina ord, genom att ta sig rätten att tilltala mig som ett objekt, som ett djur.

En universitetslärare gör sexuella anspelningar när jag intervjuar honom. En tonårskille cyklar förbi och slår mig på rumpan. En taxichaufför låter blicken sakta glida upp och ner längs min kropp, ler på ett motbjudande sätt och säger: ”Var inte rädd, jag ska inte göra dig illa”.

Exemplen tar aldrig slut.

Så varför utsätter jag mig?

För att jag är övertygad om att jag genom att göra min röst hörd, kan få andra röster att höras. För att jag tror på Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnor och flickors rättgheter. För att jag vet att de organisationer som vi samarbetar med här gör skillnad. För att det civila samhället bär upp Nicaragua, och täpper till hålen i skyddsnätet som regeringen inte bryr sig om att laga. Därför.

Sofie Karlström