El Vertedero, del 2: ”Två kilo papper”

Ungdomarna från El Vertedero utanför Jinotega spenderar sina dagar med att leta återvinningsbart material i sophögarna som dumpas på soptippen. De säljer sedan vidare det till ett återvinningsföretag i Managua. Men arbetet är farligt och hälsovådligt. Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, startade därför projektet Red Eco Club för ett år sedan. Lokala företag och restauranger källsorterar sina återvinningsbara sopor och får dem sedan upphämtade av ungdomarna varje vecka.

Det är fredag och ungdomarna från El Vertedero har tagit sig ner till Jinotega för att åka runt och hämta soporna. Materialet var och en samlar in får de sedan behålla. Därför bestämmer de en turordning för att det ska bli rättvist. Idag är de sju stycken. Efter viss förvirring kring vem som följer vem kör flakbilen ut.

Fördelarna med projektet är många. Lokalsamhället uppmuntras att källsortera sina sopor samtidigt som ungdomarna från El Vertedero får en chans att komma ner från soptippen. Sedan är arbetsvillkoren bättre också.
– Arbetet är mycket säkrare här på rundturen, plus att materialet vi samlar in är renare. Det gillar företaget vi säljer till, berättar Geiner Pérez, 23.

Jinner och Bayron väntar tålmodigt på sin kamrat som hoppat ner för att hämta sopor. Foto: Philip Krook

Bayron Antonio Leiva, 23, är förkyld och ligger halvt utslagen på en bädd av fyllda sopsäckar. Han bor i området nedanför El Vertedero men började arbeta på soptippen när han var åtta år. Nu är det hans tur att hoppa ner från flaket och hämta sopsäckar. Solljuset reflekteras i hans glansiga ögon medan han reser sig upp. Han tar två tomma säckar och går in på sjukhuset. Han kommer strax ut igen med samma två säckar.
– Det fanns inget. De är på semester, säger han och klättrar upp på flaket igen.

Mängden material de hämtar upp under rundturen varierar men vanligtvis samlar de in ungefär lika mycket som de brukar göra under en dag uppe på soptippen. I och med att var och en får behålla det de själva hämtar upp kan det variera även dem emellan. Än så länge har Bayron inte haft någon tur. Inte en enda sopsäck har han lyckats få med sig.

Jinner är den yngsta medlemmen i Red Eco Club. Foto: Philip Krook

Bättre tur har Jinner Jassiel Siles Picado, 10, haft. Han föddes på El Vertedero och har bott där hela sitt liv.
– Två kilo papper, säger han med ett stort leende när han kommer fram till flaket.
Han letar upp märkpennan och markerar säcken med sitt namn, och fortsätter:
– Bayron har fortfarande inte fått en enda säck. Nu ångrar han nog att han följde med.
Men Bayron verkar inte bekymra sig så mycket över det, han har fullt upp med sin förkylning.

 Geiner har många tatueringar, bland annat en tår under ögat och en spindel på kinden. Foto: Philip Krook

Nu är det Geiners tur att hoppa ner från flaket, men han är inte sugen.
– Varför ens bry sig? Det företaget har ändå aldrig några sopor att lämna över, säger han innan han blir övertalad att göra det i vilket fall.
Solen lyser starkt på himlen. Jinner ligger bekvämt bland sopsäckarna. Han ser sig omkring och hittar en bit kartong som han håller över huvudet för att få lite skugga. Geiner kommer tillbaka med två fulla säckar och ett stort leende.
– Och du som inte ville gå dit, säger en av de andra skämtsamt till honom.

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

El Vertedero, del 1: Livet på soptippen

Marken är full av glassplitter och skräp, gruset syns nästan inte längre. Hundar strövar omkring med nosen nere i marken, bakom dem stiger röken från de brinnande soporna mot skyn. En kraftig vindpust yr upp damm som tävlar med röken om vem som kan nå högst. Gamarna har landat för att rota i soporna. Precis som människorna här brukar göra. Den enda skillnaden är att gamarna letar efter saker att äta medan människorna letar efter saker att sälja.

På El Vertedero samsas människor, gamar, hundar och flugor med att ta del av soporna. Foto: Philip Krook

El Vertedero ligger i Jinotega, i norra Nicaragua. Det är stadens soptipp. Här bor tolv familjer i små skjul gjorda av pinnar och plastskynken. De lever bland skräpet och livnär sig på detsamma. Utöver dem kommer runt trettiofem personer hit dagligen för att rota efter återvinningsbart material i de stora kullarna av skräp som dumpas här dagligen. Många av dem är barn och ungdomar. De samlar på sig glas, aluminium, järn, plast och papper. En gång i veckan kommer sedan en stor lastbil från Managua och köper det de lyckats samla på sig. Men det är varje man för sig själv. Företaget väger och betalar ut individuellt. Aluminium betalar bäst, sist kommer papper.

En dag i veckan får ungdomarna tillfälle att komma ner från soptippen och spela fotboll. Varje torsdag möter de samma lag med lokala ungdomar. Men idag är det onsdag.

Två killar står redo på startlinjen. Yazary Cartín Rivera skriker till och de två killarna springer fram till första linjen och vänder, sedan till andra och vänder, till sist springer de rakt fram mot mållinjen för att se vem som kommer först. Varje duell följs av skratt och stora leenden.

− De har bett om att få lite träning så att de kan komma bättre förberedda till matcherna, för de andra tränar varje dag, berättar Yazary.

Yazary (till vänster) manar på Bayron Antonio Leiva (i mitten) och de andra. Foto: Philip Krook

Hon arbetar på Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och kommer hit nästan varje dag. El Vertedero är en av de sektorer där organisationen arbetar, och det är Jazary som har huvudansvaret. Club Infantil startade för ett år sedan projektet Red Eco Club för att hjälpa till att förbättra situationen för människorna på soptippen. Tillsammans med ungdomarna åkte de runt till lokala företag och restauranger för att berätta om projektet. Ungdomarna frågade om de kunde tänka sig att källsortera sina sopor för att sedan varje fredag få dem upphämtade. Många gick med och nu har ungdomarna åtminstone en dag i veckan då de slipper rota bland stora sophögar för att få sitt material.

En stor vit lastbil kommer körandes uppför grusvägen. Människorna följer efter. På ett ögonblick dör aktiviteten och gruppen splittras. Det är dags att jobba. Ungdomarna hämtar sina krattor och väntar på att lastbilen ska dumpa sina sopor. Sedan hugger de in. Tjugofem personer på samma hög. En till lastbil kommer inkörandes. Gruppen splittras. Vissa krafsar här, andra krafsar där. Soporna dumpas på kanten av ett rykande stup. Det är gamla sopor som brinner. Det skräp som inte kan säljas eller användas. Röken skymmer synen och lukten av brinnande plast sticker i näsan. När de rotat klart i de nya sophögarna kommer även de att brännas. Om en timme kommer det nya högar.

Tjugofem personer hugger in på sophögen som lastbilen precis dumpat. Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant i Nicaragua