Reflektioner kring månaderna som gått

I torsdags samlades representanter från de fyra samarbetsorganisationerna, plus representanter från Svalorna Latinamerikas lokalkontor, på ett konferenscenter utanför Estelí. Målet var att utvärdera året som gått. Det fick mig att börja sammanfatta och reflektera över min egen tid här. Vad har jag lärt mig under de här fem månaderna? Hur har min syn på arbetet som utförs här förändrats under tidens gång?

Jag lämnar över en mini-banner vid ett besök hos ett internetcafé. Foto: Carlos Ariel Barrera Montzón

Först och främst har jag insett hur otroligt hängivna de som jobbar på organisationerna är och hur mycket tid de lägger ner på sitt arbete. Diana González, min handledare på Club Infantil, berättade i förrgår för mig att hon sätter sig framför datorn och jobbar på kvällarna efter att hennes son har gått och lagt sig. Tidigt på morgonen, innan arbetsdagen börjar, sätter hon sig där igen. På kontoret kan hon inte jobba, hon hinner inte. Kring hennes skrivbord är det kö, en kö som ständigt fylls på. Frågorna kommer från alla håll. ”Jag har det här problemet, vad ska jag göra? Titta på det här, vad anser du om det? Jag förstår inte det här, kan du hjälpa mig, snälla Diana?” Hon hjälper såklart alla som behöver hjälp men för hennes egna arbete finns det inte tid. Det får hon utföra i sitt hem sent på kvällarna och tidigt på morgonarna. Hon är inte ensam. Och det är inte bara cheferna som har det såhär. Liknande utsagor har jag hört om anställda på de andra samarbetsorganisationerna.

 Diana González är territoriell samordnare på Club Infantil. 

Foto: Philip Krook

Ett stort samtalsämne på Club Infantils kontor i Jinotega har den senaste tiden varit om de ska tvingas säga upp personal eller inte, och i så fall vilka det blir. Senaste mötet med arbetslaget började som vanligt men utvecklades snart till ett känslosamt samtal kring problem som förekommit under året som gått och spekulationer kring vad som kommer att hända efter årsskiftet. Varannan person sa farväl i händelse att detta skulle vara deras sista möte. Varje person bad om ursäkt för sina tillkortakommanden. Nästan alla grät. Club Infantil, liksom alla de andra samarbetsorganisationerna, är beroende av externa finansiärer. En europeisk biståndsorganisation valde att inte förlänga finansieringen för ett av projekten som de arbetat med under ett par år. Tre personer från arbetslaget är tvungna att gå.

Carlos Ariel Barrera Montzón berättar varför det finns en internationell flickdag. Foto: Philip Krook

Detta blev även tydligt under slututvärderingen i Estelí när varje organisation skulle presentera sina styrkor och sina svagheter och vilka möjligheter och vilka hot som finns. Under svagheter nämnde alla att de var beroende av extern finansiering, under hot nämnde alla att den finansieringen en dag kunde ta slut.

Det blir tydligt att dessa hängivna personer som lägger ner så mycket tid och energi på arbetet lever dag till dag, från hand till mun. Under fem månader här har jag sett vilket fantastikt arbete de utför. Jag har sett förändringar hos ungdomarna och jag har sett leenden på barnen. Därför känns det tråkigt när tre personer försvinner från arbetslaget och Club Infantils närvaro minskar. Men arbetet fortsätter, om än med färre anställda.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Inblick i barnkommunikatörernas vardag

Barnkommunikatörerna hos Club Infantil i Jinotega består av runt trettio barn och ungdomar i åldrarna 9-18. De har varit en del av organisationen sedan nittiotalet och vissa har varit med i över tio år. De som varit med ett tag tar därför på sig en ledarroll och hjälper de nya kommunikatörerna.

De producerar helt själva radio- och teveinslag som sedan sänds lokalt. Inför deras årliga arbetspresentation, där de visar upp vad de gjort för föräldrar och nyfikna kollegor satte de ihop den här filmen.

"Inblick i barn kommunikatörernas vardag". 
Foto: Barnkommunikatörerna, Club Infantil.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

En uppmaning till alla män

Lördagen den 21 november anordnade Club Infantil och Radio Estereo Libre en festival vars tema är en del av kampanjen "En riktig man är..." för att utmana rådande maskulinitetsnormer.

Detta är en video av Philip Krook från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Nicaragua med en uppmaning till alla män att bryta ner "machismon" som inte tillåter dem att gråta, visa respekt för kvinnor, känslor och ömhet.

"En uppmaning till alla män". Foto: Philip Krook

Victoria Christensson, kanslipraktikant, Sverige

Välkomna till Jinotega

”Välkomna till den nordöstra sektorn” står det skrivet på tavlan med glittriga bokstäver när svenskar, bolivianer och peruaner stiger in i den lilla betonglokalen i området Carlos Rizo. Det blir snabbt trångt. Varken antalet stolar eller antalet människor får egentligen plats i den lilla lokalen. Det är trångt, men det går.

De internationella besökarna kommer från Svalorna Latinamerika och är i Nicaragua för regionmöte. Under sin tid här passar de på att besöka de olika samarbetsorganisationerna. Idag är de i den lilla bergsbyn Jinotega.

Dagen till ära har ungdomarna själva anordnat en aktivitet för att visa besökarna vad de gör och vad de kan. För att välkomna dem bjuder de på folkdansuppvisning. Hela morgonen har de två tjejerna stått framför spegeln och övat. Nu får de äntligen visa upp den. Kameror smattrar och blixtar blinkar medan tjejerna framför sin dans på den minimala yta de blivit tilldelade.

Iklädda folkdräkter framför tjejerna sin folkdans på den sparsamma ytan. Foto: Philip Krook

Därefter lägger ungdomarna ut en slags roulette på betonggolvet. En tårta uppdelad i tolv bitar med tillhörande siffra. På varje tårtbit syns även ett ämne. De bjuder in besökarna att slå de två tärningarna för att se vilket ämne ungdomarna ska diskutera. Tärningarna landar på åtta. ”Sexualitet”.

– Många förväxlar sexualitet med sex, men det är inte samma sak. Ens sexualitet består av många aspekter; hur man tänker, hur man för sig, hur man klär sig osv, säger Jackson Ulíses Olivas.

Jackson, och alla de andra, har blicken fäst vid samtalsrouletten på golvet. Foto: Philip Krook

Diskussionerna varar i runt fem minuter med många små händer uppsträckta mot taket, ivriga över att få ordet. Tärningarna landar på fyra. ”HIV/AIDS”.

– Innan vi börjar samtala vill jag fråga er en sak, säger Josué Kaleth Zelaya till de andra ungdomarna.

– Tror ni att man kan bli smittad genom att utbyta saliv med någon som har HIV?

– Ja, säger de flesta unisont.

– Det är en myt, säger Josué Kaleth, det enda sättet att bli smittad på är genom sexuellt umgänge, blodöverföring eller från en moder till sitt barn.

Ivriga händer väntar på sin tur att tala. Foto: Philip Krook

De betar av de tolv samtalsämnena och öppnar sedan upp för frågor från besökarna. En av representanterna från Sverige frågar om de pratar om de här sakerna med sina vänner som inte är del av Club Infantil.

– Jag brukar alltid smyga in något av de här ämnena i mina samtal med kompisarna. Jag skulle säga att det blir väl mottaget även om de ibland klagar på att jag alltid pratar om så tråkiga saker, säger Josué Kaleth som gick med i Club Infantil när han var åtta år. Nu är han sexton.

Josué Kaleth förbereder en informationshörna där han visar upp de broschyrer de använder sig av på sina aktiviteter. Foto: Philip Krook

En av representanterna från Bolivia ger beröm åt ungdomarna.

– Jag vet inte om det här är något ni har studerat in tills idag eller inte, men ni behärskar ämnena väldigt bra och använder ett väldigt tekniskt språk när ni talar om dem.

– Vi har inte studerat in något utan det är genom alla de aktiviteter som vi haft med Club Infantil som gjort att kunskapen sitter i bakhuvudet och att de rätta orden kommer naturligt, säger en av ungdomarna.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Lokala ledare pratar barnsexhandel i molnskogen

– Det här kriget ska vi aldrig sluta utkämpa. Kriget med pistolkulor har tagit slut, nu är det det här som gäller, säger en lokal ledare från Jinotega under mötet i norra Nicaraguas molnskog.

 

”Tillsammans försvarar vi barnens rättigheter” står det på kvinnans tröja. Foto: Philip Krook

Ett möte där femtiosex lokala ledare från León, Telica, Estelí och Jinotega, de fyra kommuner där Svalorna Latinamerika är närvarande, har samlats för att diskutera barnsexhandel och hur man kan arbeta mot det. Det var en tidig morgon för vissa. De lokala ledarna från León och Telica, ute vid kusten, var tvungna att stiga upp klockan tre på morgonen för att komma fram i tid. Men det märks inte under mötet.

– Vi ser att det finns sociala nätverk och politiskt oberoende organisationer som kämpar mot barnsexhandel men när det kommer till de statliga institutionerna lyser de med sin frånvaro, kommenterar en av ledarna från Telica när det diskuteras vilka problem de stöter på i sina områden.

Femtiosex lokala ledare ägnade sin söndag på mötet uppe i bergen. Foto: Philip Krook

Vägen fram till mötet i La Fundadora, uppe i bergen utanför Jinotega, var krokig.Den gamla skolbussen, nedärvd från det amerikanska skolsystemet, slingrade sig fram längs grusvägarna som leder upp i molnskogen. Det skakade och skramlade. De amerikaner som byggde den en gång i tiden tänkte nog inte att den skulle användas utanför de asfalterade vägarna som leder fram till USA:s skolor, men här trocklade den sig fram på guppiga vägar och svåra uppförsbackar med djupa stup precis bredvid. Och klarade sig fint. Den rullade förbi gröna bananer och runda kullar med molnen lågt på himlen somtäckte bergstopparna. Överallt fanns kaffebuskar, men bara med några enstaka mogna röda bär. De flesta, och de var många, var gröna och omogna. Om några veckor, när årets kaffeskörden sätter igång, ska även de vara röda.

Kaffebuskar i en sluttning i området kring La Fundadora. 

Foto: Philip Krook 

  

Väl på plats, efter den efterlängtade frukosten, möblerades matsalen om.De tunga träborden sköts in mot väggarna och bänkarna ställdes upp i en U-form. Fram trädde en hörsal. Där sitter vi nu.

– Varmt välkomna till det här mötet, som är nationellt såväl som internationellt, säger Idalia Laguna, verkställande sekreterare för Svalorna Latinamerikas program i Nicaragua, och berättar om besökarna från Peru, Bolivia och Sverige.

Det går en susning genom rummet. ”Peru... Bolivia...” hör man folk viska till varandra förvånat. Svalorna Latinamerikas regionmöte är igång och representanter från de olika länderna är på plats. För att hämta andan från sina egna möten har de idag tagit sig upp hit till La Fundadora för att närvara på detta.

Under mötet är ordet fritt och de lokala ledarna delar med sig av sina åsikter och erfarenheter.

– Ett stort problem är likgiltigheten. Ofta i våra kvarter får vi höra talas om fall men vi gör inget åt dem, vi anmäler dem inte, säger en av ledarna.

– Ofta tänker man bara att flickor blir utsatta barnsexhandel. Men det finns pojkar som blir utsatta också, det glömmer man lätt, säger en annan.

Spontanuppläsning av dikter varvades med inövade folkdanser. 

Foto: Philip Krook

Personliga berättelser varvas med brandtal och dikter varvas med folkdans innan lunchen serveras och söndagens möte avslutas. Vägen hem är lång och krokig, och det är en dag imorgon också.


Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Framtidens journalister visar vad de kan

”Jag utövar min rätt till deltagande” står det skrivet med utsmyckade bokstäver på väggen bakom Keylin García och Kenneth Rivera när de hälsar oss välkomna till barnkommunikatörernas årliga presentation. Att utöva deras rätt att delta som aktiva samhällsmedborgare är något de unga kommunkatörerna bra på. Helt själva producerar de radio- och teveinslag för Radio Estereo Libre (radiostationen som Club Infantil i Jinotega jobbar med). En gång i veckan hörs de på radion i programmet ”På tal om barndomen” och en gång i veckan syns de i rutan med teveprogrammet ”TV Ungdomar”. De tar upp ämnen som de stöter på i sin vardag och som de tycker är viktiga att lyfta fram. Mobbning, sexuella trakasserier, nedskräpning och drogmissbruk är bara några av de teman de väljer att behandla i sina program.

”Jag utövar min rätt till deltagande” står det på väggen bakom Francis Zeas. Foto: Philip Krook

Varje år presenterar de sedan några av de inslag de producerat under året som gått för nyfikna föräldrar och kollegor på Club Infantil och Radio Estereo Libre. Där är vi nu. I den utsmyckade trånga och, innan luftkonditioneringen sattes på, varma hörsalen. Keylin García och Kenneth Rivera står uppe på scenen och presenterar de olika kommunikatörerna. En efter en får de komma upp och presentera sina nyhetsinslag innan de visas för de som kommit dit. De kliver upp på scenen, blickar nervöst ut över de 82 personerna i salen och rabblar snabbt upp den lilla påannons de skrivit ner för att presentera inslaget. Ingen i rummet lyckas uppfatta vad de säger, men de får en applåd ändå. Inslagen växlar mellan radio- och teveformatet. Vi hör ett radioinslag om barncancer, vi ser ett teveinslag om ungdomar som skär sig på armarna. Olika teman hela tiden­. Nedskräpning, självförtroende, rätt till information.

De unga kommunikatörerna presenteras först alla tillsammans, sedan var för sig.  Foto: Philip Krook

Valdemar Siles Castellón bor och arbetar på soptippen, han presenterar ett nyhetsinslag om miljöpåverkan. Hans mamma sitter i publiken. Innan presentationen fällde hon en tår av stolthet och sa att Valdemar minsann kommer att bli en bra journalist när han blir stor. Det är han inte ensam om. Barnkommunikatörerna är mellan tio och sexton år och bemästrar redan olika genrer inom radio och teve. Francis Zeas som för några veckor sedan blev utsedd till Nicaraguas bästa kommunikatör bland landets studenter presenterar en video som visar hur de arbetar och går tillväga med nyhetsinslagen. De möts upp på redaktionen, de väljer ämnen att göra inslag om, de går ut på gatan eller besöker institutionerna och frågar om en intervju. Så simpelt. Vi vuxna krånglar gärna till det i onödan och skjuter upp intervjuer till sista stund. Barnkommunikatörerna tar raka vägen fram till målet. Och dit når de på en halvtimme.

På trettio minuter har de lagt ner grundstenarna för sitt nyhetsinslag och ställer sig själva bakom mikrofonen. Foto: Philip Krook

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

På internetcaféet för att prata – inte för att surfa

Club Infantil arbetar inte bara med själva barnen och deras föräldrar för att förebygga barnsexhandel utan också med personer som arbetar i riskfyllda miljöer. Bland dem finns internetcaféer, barer, restauranger, hotell, taxichaufförer och statliga institutioner. Förra veckan var det dags att besöka dessa nyckelaktörer för att följa upp samarbetet mot barnsexhandel. Dels för att stämma av vilken kunskap de besitter om ämnet, dels för att erbjuda mer information såväl som informationsmaterial.

Teamet har tagit på sig sina gula tröjor och förbereder dagens besök. Foto: Philip Krook

Jag, tillsammans med tre andra, besökte Jinotegas internetcaféer. Promenerandes runt i staden hade vi med oss några frågor att ställa, viss information att erbjuda och klistermärken och banners att dela ut. Bland de sjutton internetcaféer vi besökte fanns båda de som samarbetat med organisationen länge och nya caféer som ännu inte etablerat ett samarbete.

Man måste skära av problemet vid rötterna menade denna ägare. 

Foto: Philip Krook

– Problemet här i Jinotega är att folk är väldigt konservativa, de tänker att man inte borde tala om ämnet. Det är likadant med ämnet sexualitet. Jag bodde i Managua under flera år och där finns en helt annan öppenhet och informationsspridning än här. Där är ungdomarna informerade, det är de inte här, menade ägaren till ett av de nya internetcaféerna och förstod vikten av att arbeta förebyggande mot barnsexhandel:

– Barnen behöver mer utbildning i ämnet från deras föräldrar, deras lärare och genom preventiva kampanjer såsom denna. Det är viktigt att skära av problemet vid rötterna så att det inte ska kunna växa, sade han innan han satte upp klistermärket han fått av oss på ytterdörren och ställde bannern på skrivaren.

”Barnsexhandel är ett brott som bestraffas med fängelse” står det på klistermärket han satte upp på ytterdörren. Foto: Philip Krook

En av frågorna vi ställde till ägarna var hur de som ägare till ett internetcafé skulle kunna arbeta mot barnsexhandel.

– Det som händer här är att barn och ungdomar ibland kan komma hit och titta på porr på datorerna. När vi inser det skickar vi ett meddelande till dem om att de ska stänga ner sidan, sedan blockerar vi den för framtida bruk, sade en av ägarna. En annan väljer att använda en mer aggressiv metod:

– Om jag får reda på att ungdomar eller par tittar på porr här avslutar jag deras session och skäller ut dem.

– Många internetcaféer har bås för större avskildhet men jag har valt att utforma mitt café med en öppen planlösning. Det gör det svårare för dem att titta på olämpliga saker i och med att det är blir så offentligt, sade ytterligare en av ägarna vi besökte under dagen.

Fátima Averruz varvar frågor med information under besöken hos internetcaféerna. Foto: Philip Krook

Fátima Averruz, psykolog på Club Infantil, var med och besökte internetcaféerna även förra året och menar att det är enklare i år.

– Öppenheten och viljan att ta emot oss och ta sig tid att informera sig om ämnet är mycket större i år. Förra året var det mycket svårare att få dem att ställa upp, säger hon.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Varje år lämnar Jackson skolan för att skörda kaffe

Jackson Ulises Olivas är tolv år och hans favoritämnen i skolan är matte och engelska. Han har precis fått två stipendier för att studera engelska efter skoltid. När hans klasskamrater springer ut på rasterna för att spela fotboll på skolgården stannar Jackson kvar i klassrummet och läser de engelskaböcker och gör de läxor han fått från sina studier via stipendiet. Det är tydligt att han bryr sig om sin skolgång.

– Utbildning här är väldigt viktigt för vi lever i ett utvecklingsland. Om vi inte gör klart grundskolan och gymnasiet kan vi inte studera på universitetet och lyckas utveckla både oss själva och landet vi lever i.

 Jackson Ulises Olivas missar en månad av skolan och tvingas spendera hela sitt jullov skördandes kaffe. Foto: Philip Krook

Trots Jacksons engagemang i hans skolgång finns det hinder som gör det svårt för honom att satsa fullt ut på sin utbildning. Varje år måste nämligen han och hans lillebror följa med deras mamma och styvfar upp i bergen för att hjälpa till att skörda kaffe.

– Vi åker härifrån i mitten av november och kommer tillbaka i mitten av februari. Vi förlorar en månad här i skolan men bor där i totalt fyra månader.

Miriam Zelaya, rektor på skolan, hade gärna sett att det vore annorlunda men inser att situationerna som familjerna befinner sig i kan vara komplicerade.

– Jag tycker inte att det är bra att de tvingas lämna skolan, men ibland får man försöka förstå de situationer som föräldrarna befinner sig i. Merparten av eleverna som går här på skolan kommer från resursfattiga hem och skördesäsongen är ofta den enda, eller i alla fall största, inkomstkällan för föräldrarna. Därför tar de med sig barnen upp till kaffeplantagen under tiden de arbetar där.

Miriam Zelaya vill tro att barnen faktiskt studerar när de befinner sig på kaffeplantagen. Foto: Philip Krook

Men enligt Miriam Zelaya är det inte för att arbeta som föräldrarna tar med sig barnen upp till kaffeplantagen, utan för att fortsätta studera därifrån.

– Regeringen är emot barnarbete, det är förbjudet. Pappan arbetar på fältet men barnen måste studera. Där finns utbildningscenter och personer som tar hand om dem medan föräldrarna arbetar. Det är något som skolmyndigheten och ägarna till kaffeplantagen har kommit överens om.

Jackson berättar dock något helt annat. Han berättar om hur han arbetar tillsammans med sina föräldrar, och talar om undermåliga levnadsförhållanden och dålig mat. Han berättar även om hur lätt det är att bli sjuk.

– Det är ett tufft jobb, och det är lätt att bli sjuk på grund av regnet. Men i vår familj vidtar vi de nödvändiga åtgärderna för att skydda oss, eller så får min lillebror vara inomhus under regnet.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

”För att jag är en flicka”

– Vet ni varför vi är här idag? frågar Elvin Valle barnen på konstgräsplanen.

– För att fira den internationella flickdagen, svarar en pojke snabbt.

– Varför finns det en sådan dag? fortsätter Elvin Valle.

– För att det förekommer mycket diskrimination mot flickor, svarar en flicka efter någon sekund.

Elvin Valle och de andra utbildarna på Club Infantil i Jinotega har samlat barn och ungdomar på den lokala konstgräsplanen för att uppmärksamma den internationella flickdagen.

Elvin Valle diskuterar den internationella flickdagen med barnen. 

Foto: Philip Krook

Det sägs att en bil transporterande journalister och anställda från hjälporganisationen PLAN blev stannad på en väg i ett litet samhälle i Nepal år 2006. Där på vägen gick en liten flicka som skulle hämta vatten. Journalisterna klev ur bilen och frågade den lilla flickan varför hon inte var i skolan. Den lilla flickan svarade utan att tveka ”för att jag är en flicka”. Denna simpla men träffande fras mynnade sedan ut i den globala kampanjen ”Because I am a Girl”. På grund av den dubbla diskriminering, att vara barn och kvinna på samma gång, som flickor råkar ut för ansågs det inte vara nog att ha en barndag och en kvinnodag. 2011 blev därför det första året för den internationella flickdagen.

Runt 60 miljoner flickor går inte skolan på grund av att föräldrar, bland annat, prioriterar skolgång för pojkar istället för flickor. Med andra ord får flickans bröder gå i skolan, men inte hon. Magda Benavides, en del av koordinationsteamet på Proyecto Miriam i Estelí, upplevde samma sak hon som barn.

– När jag var ung sa min pappa att endast män har rätt att utbilda sig. Att låta kvinnor utbilda sig var som att investera i något som inte skulle ge någon vinst. Jag skulle lära mig att laga mat och att göra hushållsarbete, för att en man sedan skulle ta mig till sitt hus och ge mig det jag behövde.

Musik och slogans basunerar ut från högtalarna under tältet. 

Foto: Philip Krook

På konstgräsplanen i Jinotega går Club Infantils utbildare runt i sina gula tröjor och blåa kepsar. 160 barn från de olika sektorerna där organisationen arbetar har kommit hit. Club Infantil har bjudit hit dem för att delta i fritidsaktiviteter, bland annat fotboll, bingo och målning, till ära av gårdagen. Innan varje aktivitet passar utbildarna på att berätta varför flickorna har fått sin egna dag och diskutera detta med barnen.

Fotbollen var klart populärast men det fanns vissa som valde att måla. Foto: Philip Krook

Smålagsmatcherna i fotboll är populärast. Runt dem samlas de flesta, bara ett fåtal flickor har valt att måla eller spela bingo. Vädret är oberäkneligt. Ena stunden stekande solsken, andra stunden monsunliknande ösregn. Barnen verkar inte bry sig, det enda som spelar någon roll för dem är att få fatt på bollen som sparkas runt på planen. Den enda som bryr sig är discjockeyn. Han sitter under tält men regnet faller till marken med sådan kraft att allting riskerar att vätas ner ändå. Från högtalarna hörs musik, men där hörs också slogans. Vissa inspelade sedan tidigare, andra utropas live.

– Har pojkar rättigheter, har flickor det också! ropar Jennifer, en av deltagarna, ut.

Joxel firar att hans lag just gjort mål. Foto: Philip Krook

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Francis, du har vunnit ett pris

Francis Zeas har precis kommit tillbaka till Club Infantil efter att ha varit ute på landsbygden och gjort ett radioinslag för Radio Estereo Libre.

– De är här från utbildningsministeriet och letar efter dig, säger receptionisten till henne.

– Francis Zeas? frågar en mansröst bakom henne.

– Ja, svarar Francis utan att ha någon aning om vad det handlar om.

– Du har vunnit ett pris. Du måste åka till Managua imorgon för att hämta upp det, säger han.

Mannen är fåordig och Francis förstår ingenting, hon har inte ställt upp i någon tävling.

– Vadå för pris? frågar hon tillslut.

– Det är ett pris på nationell nivå, säger mannen innan han går därifrån.

Förvånad och förvirrad vet hon inte hur hon ska reagera. Hon går upp till sina arbetskamrater och berättar vad som precis har hänt. De är lika förbryllade som henne.

Hon bestämmer sig för att gå till utbildningsministeriet och ta reda på vad det är frågan om.

Francis Zeas har spelat in radio sedan hon var nio år gammal. Foto: Philip Krook

När hon kommer dit presenterar hon sig och frågar vad det är för något pris hon har vunnit.

– Du har blivit utsedd till landets bästa kommunikatör. Varje år utses landets bästa elever och du har vunnit pris i kategorin Kommunikation. Du måste åka till Managua imorgon och delta i prisceremonin, säger en kvinna till henne.

Förbluffad, känslosam och tagen av hela situationen promenerar hon tillbaka till Club Infantil.

Diplomet, underskrivet av självaste presidenten, som hon fick ta emot i Managua. 

Foto: Noticiero Siete Jinotega

När Francis var nio år såg hennes mamma ett program på lokalteven. Programmet handlade om Club Infantil och deras aktiviteter för barnen i Jinotega. Efter att ha sett programmet frågade hon sin dotter om hon inte skulle vilja gå med i klubben. Francis visste inte riktigt vad det var, men hon sa ja. Hon kom till Club Infantil blyg, med svårigheter att läsa och skriva, men hon utmärkte sig snart inom radioprogrammen som barnkommunikatörerna gör.

Nu är Francis 19 år och har spenderat fler år inom Club Infantil än vad hon har gjort utanför den. Hon går sista året på gymnasiet samtidigt som hon varje dag kommer till klubben för att göra sina radioinslag. Men främst kommer hon dit för att utbilda de nya barnen. När hon har tagit studenten vill hon studera social kommunikation eller juridik. Juridiken är dock hennes andraval, helst vill hon fortsätta inom journalistik och kommunikation.

Francis har blivit som en lärare för de nya barnen som vill lära sig radio. Foto: Philip Krook

Ceremonin i Managua är full av folk, studenter från hela Nicaragua har kommit hit för att ta emot sina priser. Francis mamma är här, stolt och känslosam men hon gråter inte. Hon brukar inte visa sina känslor öppet, men det syns på henne att det är ett stort ögonblick. Det är det även för Francis. Hon har svårt att ta in allting som händer kring henne när hon går upp på scenen för att ta emot sitt diplom signerat av självaste presidenten.

Prisutdelningen följdes av intervjuer och gratulationer. Foto: Noticiero Siete Jinotega

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

"Vi har sett stora förbättringar genom åren"

Diana González började som utbildare hos Club Infantil i Jinotega, Nicaragua för åtta år sedan. Efter att ha arbetat med barn i drogmissbruk och sexuellt våld under några år är hon nu samordnare på organisationen. Efter störtregn och strömavbrott passade Philip på att intervjua henne om organisationens historia, om hennes historia som medlem i den, om framgångar och motgångar och varför så många fortsätter i den när de blivit vuxna.

"Vi har sett stora förbättringar genom åren" from Svalorna Latinamerika on Vimeo.
 Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua.

Lära av att leka

Efter ett två dagar långt nationalfirande uppmärksammade Club Infantil den internationella dagen för bevarandet av ozonskiktet med en eftermiddag av gemensamma aktiviteter för barnen från de olika sektorerna. Målet med aktiviteten var att stärka ungdomarnas kunskap om deras ekologiska rättigheter. Dagen efter var det dags för internutbildning på Club Infantil för att stärka utbildarnas kunskap om ämnet, och framförallt vilka tekniker som kan användas för att lära ut det till barnen.

− De ekologiska rättigheterna omfattar såväl miljörättigheter som mänskliga rättigheter. Du kan utkräva miljörättigheter utan mänskliga rättigheter men du kan inte utkräva ekologiska rättigheter utan att ha med båda två i beräkningen, startade Ana Herrera, en av organisatörerna, mötet med att säga. Och stannade där, i alla fall gällande teori.

Ana Herrera förklarar konceptet kring de ekologiska rättigheterna.

Foto: Lourdes Boucardo

Efter att deltagarna fått reflektera kring vilka möjligheter, svårigheter och eventuella lösningar som finns i arbetet med projektet DENA (ekologiska rättigheter för barn och ungdomar) fick de representera sig själva i form av djur, växter och årstider. Sedan fortsatte lekarna hela dagen.

Carlos Ariel Barrera Montzon ritar representationer av sig själv som flora och fauna. Foto: Lourdes Boucardo

− Det är aktiviteter som vi använt oss av under de fyra år som vi arbetat med projektet. Anledningen till varför vi hade så många av dem under utbildningen var för att friska upp utbildarnas minne såväl som att lära ut dem till de som ännu inte fått lära sig dem, säger Ana Herrera.

Bland de tjugosju deltagarna fanns anställda från alla Club Infantils olika avdelningar. Förutom de utbildare som jobbar ute i fält fanns även advokater, psykologer, revisorer och anställda från radiostationen Radio Estereo Libre.

De tjugosju deltagarna kom från Club Infantils alla olika avdelningar. Foto: Lourdes Boucardo

− Konceptet behärskar de redan. Målet med dagen var istället att deltagarna skulle reflektera över ämnet och internalisera det. Och sedan, såklart, att de skulle lära sig olika tekniker för att lära ut det, säger Ana Herrera.

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

Internationella dagen mot barnsexhandel

Internationella dagen mot barnsexhandel from Svalorna Latinamerika on Vimeo.

Barnen tar över radion

Den nya flickan sitter framför datorn och sköter inspelningen. Hon är tio år och har bara varit en del av gruppen i två veckor men ändå ryter hon till:

− Tystnad! Spelar in!
De nio barnen tystnar. Så småningom.
Flickan bakom mikrofonen byter sömlöst över till sin radioröst och sätter igång att spela in sitt inslag. Men tungan slår snart knut på sig själv och hon får börja om.

Det är viktigt att ge utrymme åt barn och ungdomar med funktionshinder och att dörrarna står öppna. Foto: Philip Krook

Det här är Jinotegas anrika barnradio. I tjugo år har barnkommunikatörerna, som de kallas, sänt sitt radioprogram på stadens största radiostation, Radio Estereo Libre. Stationen har ett direkt samarbete med Club Infantil och sänder ut budskap om de frågor organisationen arbetar med. Det gör även barnkommunikatörerna.
− Först identifierar de frågor som behöver lyftas fram, sedan spånar de på idéer till inslag. Till exempel om det förekommer mobbning på skolorna kan de åka ut till skolorna och intervjua elever och lärare, eller kanske en psykolog som kan prata om effekterna, berättar Yader Chavarría García, ansvarig på kommunikationsavdelningen och nyhetschef på Radio Estereo Libre. Yader har spenderat nästan två tredjedelar av sitt liv på radiostationen. Han började som barnkommunikatör när han var tio år och har sedan dess fått mer och mer ansvar.

Keylin García (till höger) hjälper Elying González med uttal och rytm. Foto: Philip Krook

Så är även fallet med Keylin García, 16. Hon har varit med i Club Infantil sedan hon var sex år gammal. Hon gick aldrig i förskola och missade första året på lågstadiet.
− Det var här på Club Infantil som jag lärde mig att läsa och skriva, jag var del av ett utbildningsprojekt de hade, säger hon.
Med barnkommunikatörerna har hon varit i snart fyra år och är nu den äldsta medlemmen. På grund av hennes ålder och hennes tid på radion har hon blivit som en lärare för de andra.
− Man fösöker göra det…, säger flickan vid mikrofonen.
− Försöker. Med ”r”. Prova igen, och tänk på rytmen, säger Keylin lugnt och sansat.
Flickan håller sitt manus på ett lillfingers avstånd med läpparna tätt intill mikrofonen. Hon har försökt få till det ordet ett tag nu. Hon mumlar för sig själv innan hon utbrister:
− Aaahh, jag kan inte få det ordet rätt!

Alla är närvarande i rummet och de många smålätena stör och stoppar upp inspelningen. Det är ett ständigt samtalsämne och frustrationen växer bakom mikrofonen. Det är varmt och ventilationen är dålig. Några av barnen sitter vid datorn, andra gör sina läxor. De flesta vill bli journalister eller kommunikatörer när de blir stora. Keylin vill studera social kommunikation på universitet och har börjat tänka på det här ur en professionell synvinkel.
− Det handlar även om att jag vill säkra min framtid. När jag börjar på universitetet kommer jag att ha många fördelar av min erfarenhet härifrån, säger hon innan hon lutar sig över den nya flickan vid datorn för att hjälpa henne med redigeringen.

Kenneth Rivera vill bli journalist eller kommunikatör när han blir stor. Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua.

Tillbaka till naturen

Femtioen ungdomar har samlats i naturreservatet Datanlí utanför Jinotega för att vandra i naturen och diskutera ekologiska rättigheter. Club Infantil samlade ihop de mest aktiva ungdomarna från varje sektor och tog med dem till det vackra naturreservatet dels som belöning för deras insatser och dels för att fördjupa deras kunskap om ämnet.
− Målet med dagen är att ungdomarna ska reflektera över sina ekologiska rättigheter, och genom att komma i kontakt med naturen här ska de lättare kunna identifiera dem, säger Diana González, koordinator på Club Infantil.
− Det är även tänkt som ett erkännande av deras arbete i klubben och ett incitament för att få dem att fortsätta, tillägger hon.

Ungdomarna ger sig iväg för den drygt två timmar långa vandringen. Foto: Philip Krook

De ekologiska rättigheterna bygger, kort sagt, på en sammansättning av deklarationer och juridiska normer som har till uppgift att reglera den mänskliga aktiviteten i sin interaktion med miljön och ekosystemen. Miljöorganisationen SONATI har bjudits in för att hålla i en presentation om ämnet och bidra med ytterligare kunskaper.
− Ekologiska rättigheter handlar i grund och botten om respekt för naturen. Det är viktigt att förstå att naturen är en helhet och varje liten del bidrar till en ekologisk balans på jorden. Mer specifikt handlar det om rätten att få leva ett sunt och hållbart liv i en ren miljö, säger Arlen Tellez från SONATI.

”Hur mycket förorenar EN enda plastpåse” står det skrivet bredvid Arlen Tellez. Foto: Philip Krook

De mest utmärkande miljöproblemen i landet är, enligt Arlen, miljöförorening, plastanvändning, djurhandel och skogsröjning. Svårigheterna med att komma tillrätta med problemen delar hon upp i två.
− För det första så lär man inte ut detta i skolan, och inte heller i hemmet. Om man vill åstadkomma förändring måste man föregå med gott exempel, men eftersom lärarna och föräldrarna inte gör det kommer inte heller barnen att göra det. För det andra så uppfylls inte lagarna. Nicaragua har en av de bästa miljölagstiftningarna i hela Centralamerika med jättevackra lagar. Men de uppfylls inte.

Förutom presentationen fick deltagarna vandra bland kaffeodlingarna och den övriga växtligheten i naturreservatet och besöka lokala jordbrukare och boskapsskötare.
Kaleth Zelaya, en av de mest aktiva deltagarna, är nöjd med dagen och vad han fått lära sig.
− Jag har fått umgås och samtala mycket med de andra ungdomarna och lärt mig mer om miljön. Speciellt att se ett steg längre och inse hur varje liten byggsten i naturen är oss till nytta. Sedan gillade jag även vandringen i det vackra landskapet. Och korna, de gillade jag också, säger han.

Kaleth Zelaya (till höger) bidrar till diskussionen kring ekologiska rättigheter. Foto: Philip Krook

− Det har varit en bra dag, säger Ruth Rizo, en annan av deltagarna. Vi har stärkt våra kunskaper om ekologiska rättigheter och hur vi kan ta hand om miljön och även försöka få folk mer medvetna om situationen.
Hon har varit verksam i Club Infantil i tio år och brukar hålla i workshops kring hur man kan återanvända gamla petflaskor och annat material. Det hon gillade bäst med dagen var nivån av deltagande.
− Det som utmärkte sig mest var diskussionerna. Alla deltog och delade med sig. Det var också intressant att få höra hur de jobbar i de andra sektorerna, säger hon.

Diana González diskuterar ämnet under dagens presentation. Foto: Philip Krook

Diana tycker även hon att det varit en lyckad utflykt.
− Jag är nöjd, det är väldigt sällan som vi kan göra dessa utflykter. Det var också fint att se alla de olika sektorerna samlade på ett enda ställe.
Strax efter SONATI:s presentation fick deltagarna från varje sektor i uppgift att sätta sig ner och analysera situationen i deras område.
− Efter det här kommer de att ha möten dem emellan. Därefter är tanken att de ska kräva förändringar av de lokala ledarna, som i sin tur kan ge förslag åt politikerna nu i september när de samråder, berättar Diana.


Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

En dag i Linda Vista Sur

− Hallå! ropar Carlos till en flicka på andra sidan gatan.
Hon tittar upp och svarar med ett leende:
− Hej Profe’!
− Klockan två träffas vi idag. Meddela din syster och kusin också, säger Carlos innan vi promenerar vidare.

I området Linda Vista Sur i Jinotega jobbar Club Infantil mot sexuell exploatering av barn och ungdomar. Solen lyser starkt på himlen denna tisdagsförmiddag medan jag går runt med Carlos för att informera ungdomarna om dagens aktivitet.
− Idag ska vi visa en video och prata om sexualitet och sexuella rättigheter. Vi får se hur det går. Det är svårt att tala om de här sakerna, framförallt på grund av religionen. Att prata om sex är tabubelagt här, berättar Carlos.
Carlos Ariel Barrera Montzon har jobbat som utbildare på Club Infantil i sju år, men har varit en del av verksamheten mycket längre än så.
− Jag är från ”gatan”, säger han till mig, och Club Infantil arbetade i mitt område. Jag gick med när jag var tolv år, sedan dess har jag varit en del av verksamheten.
Carlos är nu 27 år. Till en början hade han hand om regelbundna dans- och teaterklasser men sedan ett år tillbaka har han delat ansvar för den södra sektorn. Med andra ord området Linda Vista Sur.

− Den här korsningen är känd för att ha mycket brottslighet, säger han diskret till mig medan vi går förbi den, men nu under dagen är det lugnt.
− Skurkarna är som fladdermöss, de kommer bara ut när det är mörkt. Nu sover de, skrattar han till.

I brist på lokal får trottoaren fungera som klassrum. Foto: Philip Krook

Klockan två på eftermiddagen brinner eldklotet uppe i himlen lika intensivt som tidigare. En flakbil åker förbi med en stor högtalare som basunerar ut att majs är landets stolthet. Madaí Molina Aráuz, som delar på ansvaret med Carlos, har anslutit. Tio små barn omringar dem medan de lägger ut en plastmatta på trottoaren mitt emot skrottippen.
− Tanken är att visa en video för de här barnen nu och en annan för ungdomarna lite senare, berättar Madaí och tar fram datorn. Barnen trycker ihop sig framför datorn för att kunna se och höra.
− Vad handlade videon om? frågar Carlos barnen när den tagit slut.
− Sexuella rättigheter, svarar en av flickorna.
Bilar, motorcyklar och nyfikna åskådare passerar förbi medan samtalet fortlöper kring vad sexualitet och sexuella rättigheter är för något.

 Madaí och Carlos håller igång diskussionen med ungdomarna. Foto: Philip Krook

Klockan är nu fem och vi har bytt trottoaren mot en lokal. Det är dags för samtalet med tonåringarna. Carlos spelar upp videon som bland annat handlar om preventivmedel och hur de förebygger könssjukdomar och oönskade graviditeter. En animerad sexscen skapar genanta skrattanfall bland ungdomarna.
− Vad betyder begreppet ”sexualitet” för er? frågar han under det efterföljande samtalet.
Efter en stunds tystnad vågar någon till slut säga något, därefter följer fler kommentarer.
− Det är en helhet, säger en tjej efter en stunds diskussion, det innefattar bland annat hur jag klär mig och hur jag för mig.

Dagen avslutas med en dansklass. Idag är det den karibiska folkdansen Palo de Mayo som står på schemat.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

El Vertedero, del 2: ”Två kilo papper”

Ungdomarna från El Vertedero utanför Jinotega spenderar sina dagar med att leta återvinningsbart material i sophögarna som dumpas på soptippen. De säljer sedan vidare det till ett återvinningsföretag i Managua. Men arbetet är farligt och hälsovådligt. Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, startade därför projektet Red Eco Club för ett år sedan. Lokala företag och restauranger källsorterar sina återvinningsbara sopor och får dem sedan upphämtade av ungdomarna varje vecka.

Det är fredag och ungdomarna från El Vertedero har tagit sig ner till Jinotega för att åka runt och hämta soporna. Materialet var och en samlar in får de sedan behålla. Därför bestämmer de en turordning för att det ska bli rättvist. Idag är de sju stycken. Efter viss förvirring kring vem som följer vem kör flakbilen ut.

Fördelarna med projektet är många. Lokalsamhället uppmuntras att källsortera sina sopor samtidigt som ungdomarna från El Vertedero får en chans att komma ner från soptippen. Sedan är arbetsvillkoren bättre också.
– Arbetet är mycket säkrare här på rundturen, plus att materialet vi samlar in är renare. Det gillar företaget vi säljer till, berättar Geiner Pérez, 23.

Jinner och Bayron väntar tålmodigt på sin kamrat som hoppat ner för att hämta sopor. Foto: Philip Krook

Bayron Antonio Leiva, 23, är förkyld och ligger halvt utslagen på en bädd av fyllda sopsäckar. Han bor i området nedanför El Vertedero men började arbeta på soptippen när han var åtta år. Nu är det hans tur att hoppa ner från flaket och hämta sopsäckar. Solljuset reflekteras i hans glansiga ögon medan han reser sig upp. Han tar två tomma säckar och går in på sjukhuset. Han kommer strax ut igen med samma två säckar.
– Det fanns inget. De är på semester, säger han och klättrar upp på flaket igen.

Mängden material de hämtar upp under rundturen varierar men vanligtvis samlar de in ungefär lika mycket som de brukar göra under en dag uppe på soptippen. I och med att var och en får behålla det de själva hämtar upp kan det variera även dem emellan. Än så länge har Bayron inte haft någon tur. Inte en enda sopsäck har han lyckats få med sig.

Jinner är den yngsta medlemmen i Red Eco Club. Foto: Philip Krook

Bättre tur har Jinner Jassiel Siles Picado, 10, haft. Han föddes på El Vertedero och har bott där hela sitt liv.
– Två kilo papper, säger han med ett stort leende när han kommer fram till flaket.
Han letar upp märkpennan och markerar säcken med sitt namn, och fortsätter:
– Bayron har fortfarande inte fått en enda säck. Nu ångrar han nog att han följde med.
Men Bayron verkar inte bekymra sig så mycket över det, han har fullt upp med sin förkylning.

 Geiner har många tatueringar, bland annat en tår under ögat och en spindel på kinden. Foto: Philip Krook

Nu är det Geiners tur att hoppa ner från flaket, men han är inte sugen.
– Varför ens bry sig? Det företaget har ändå aldrig några sopor att lämna över, säger han innan han blir övertalad att göra det i vilket fall.
Solen lyser starkt på himlen. Jinner ligger bekvämt bland sopsäckarna. Han ser sig omkring och hittar en bit kartong som han håller över huvudet för att få lite skugga. Geiner kommer tillbaka med två fulla säckar och ett stort leende.
– Och du som inte ville gå dit, säger en av de andra skämtsamt till honom.

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

El Vertedero, del 1: Livet på soptippen

Marken är full av glassplitter och skräp, gruset syns nästan inte längre. Hundar strövar omkring med nosen nere i marken, bakom dem stiger röken från de brinnande soporna mot skyn. En kraftig vindpust yr upp damm som tävlar med röken om vem som kan nå högst. Gamarna har landat för att rota i soporna. Precis som människorna här brukar göra. Den enda skillnaden är att gamarna letar efter saker att äta medan människorna letar efter saker att sälja.

På El Vertedero samsas människor, gamar, hundar och flugor med att ta del av soporna. Foto: Philip Krook

El Vertedero ligger i Jinotega, i norra Nicaragua. Det är stadens soptipp. Här bor tolv familjer i små skjul gjorda av pinnar och plastskynken. De lever bland skräpet och livnär sig på detsamma. Utöver dem kommer runt trettiofem personer hit dagligen för att rota efter återvinningsbart material i de stora kullarna av skräp som dumpas här dagligen. Många av dem är barn och ungdomar. De samlar på sig glas, aluminium, järn, plast och papper. En gång i veckan kommer sedan en stor lastbil från Managua och köper det de lyckats samla på sig. Men det är varje man för sig själv. Företaget väger och betalar ut individuellt. Aluminium betalar bäst, sist kommer papper.

En dag i veckan får ungdomarna tillfälle att komma ner från soptippen och spela fotboll. Varje torsdag möter de samma lag med lokala ungdomar. Men idag är det onsdag.

Två killar står redo på startlinjen. Yazary Cartín Rivera skriker till och de två killarna springer fram till första linjen och vänder, sedan till andra och vänder, till sist springer de rakt fram mot mållinjen för att se vem som kommer först. Varje duell följs av skratt och stora leenden.

− De har bett om att få lite träning så att de kan komma bättre förberedda till matcherna, för de andra tränar varje dag, berättar Yazary.

Yazary (till vänster) manar på Bayron Antonio Leiva (i mitten) och de andra. Foto: Philip Krook

Hon arbetar på Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och kommer hit nästan varje dag. El Vertedero är en av de sektorer där organisationen arbetar, och det är Jazary som har huvudansvaret. Club Infantil startade för ett år sedan projektet Red Eco Club för att hjälpa till att förbättra situationen för människorna på soptippen. Tillsammans med ungdomarna åkte de runt till lokala företag och restauranger för att berätta om projektet. Ungdomarna frågade om de kunde tänka sig att källsortera sina sopor för att sedan varje fredag få dem upphämtade. Många gick med och nu har ungdomarna åtminstone en dag i veckan då de slipper rota bland stora sophögar för att få sitt material.

En stor vit lastbil kommer körandes uppför grusvägen. Människorna följer efter. På ett ögonblick dör aktiviteten och gruppen splittras. Det är dags att jobba. Ungdomarna hämtar sina krattor och väntar på att lastbilen ska dumpa sina sopor. Sedan hugger de in. Tjugofem personer på samma hög. En till lastbil kommer inkörandes. Gruppen splittras. Vissa krafsar här, andra krafsar där. Soporna dumpas på kanten av ett rykande stup. Det är gamla sopor som brinner. Det skräp som inte kan säljas eller användas. Röken skymmer synen och lukten av brinnande plast sticker i näsan. När de rotat klart i de nya sophögarna kommer även de att brännas. Om en timme kommer det nya högar.

Tjugofem personer hugger in på sophögen som lastbilen precis dumpat. Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant i Nicaragua