MARTINA: Klarsynta unga damer

Martina Hibell i Bolivia, Inlägg 6
Jobbet med planeringen av det nya programmet är nu i full gång och det känns spännande, intressant och självklart som en stor utmaning. Efter många möten och work-shops börjar nu en klarare bild av ungas situation i El Alto att formas och jag tror verkligen att det här kan blir något bra.

Förra lördagen hade vi en heldag uppe i El Alto med organisationerna Chasqui och Yanapi (www.yanapi.org) för att tillsammans med barn, ungdomar och föräldrar i första hand diskutera vilka problem som finns för barn och ungdomar i området. Jag fick delta i gruppen med tjejer mellan 16 och 21 år och det var oerhört givande att bara sitta och lyssna på hur diskussionerna gick kring problem, orsaker och effekter och jag imponerades av de unga tjejernas strukturerade tankebanor och vana vid att arbeta med något såpass komplicerat som problemträd.

De viktigaste teman som togs upp i ”min”grupp var de tidiga graviditeterna och bristen på kommunikation inom familjen. På grund av bland annat att föräldrarna (och ofta även barnen) jobbar mycket och det utbredda våldet i hemmet har föräldrar och ungdomar svårt att prata med varandra. En annan orsak är problematiken med att så många av familjerna har flyttat från landsbygden in till stan och att det är svårt att anpassa sig till ”det nya livet”. Oftast är det lättare för ungdomarna att ta till sig de nya vanor och seder som finns medan föräldrarna mer lever kvar i gamla traditioner.


När jag sitter och funderar på allt som sas känner jag också likheterna till Sverige. Hur många ungdomar klagar inte på att föräldrarna inte förstår dem? Hur många föräldrar bekymras inte av att deras barn inte pratar med dem? Även om vi lever i så pass skilda verkligheter är vi i mångt och mycket lika som personer. Barn är alltid barn och ungdomar är alltid ungdomar, oavsett var i världen man befinner sig.

Det är alltid lika spännande och lärorikt att jobba med ungdomar och även om det känns tråkigt att behöva åka härifrån om två månader ser jag fram emot att komma hem och jobba med infoturnén.

Skriver snart igen!
Martina Hibell
martina.hibell@svalorna.se

MARTINA: Så var man gudmor åt en bil...

Martina Hibell i Bolivia, inlägg 5
I måndags följde jag och mina kollegor Samuel och Micke med vår samarbetsorganisation Cassa upp till El Alto för att fira deras nya pick-up som de fått donerad av en tysk organisation. Utan att riktigt veta vad det skulle innebära följde jag glatt med upp i tron att det skulle ta max ett par timmar. Bilen skulle ”Challas”, det vill säga välsignas enligt aymaratraditioner för att bringa tur och lycka inför dess framtida strapatser.

Till att börja med blev Micke och jag utnämnda till gudföräldrar, varpå vi även var, något förvirrade, hedersgäster. Till att börja med fick vi fästa blombuketter vid väl valda ställen på bilen. Sedan skulle vi gå runt bilen, högervarv, för att kasta blomblad och ge våra bästa tankar. Andra varvet var det cocablad och tredje varvet skulle det sprutas öl. Efter detta var det Apthapi (andinskt knytkalas) på listan och oförberedda som vi var hade vi bara någon timme tidigare ätit lunch. Men, vad gör man? Man äter ändå och jag måste ändå erkänna att det var ett av det bättre knytkalasen jag har varit på i Bolivia. En majskolv, några potatisar och en köttbit. Senare var det dags för ölen, och man ska inte tro att man själv kan välja i vilken takt man ska dricka. Med magarna sprängfyllda av mat skålade vi och som gudföräldrar har man även uppgiften att se till att ingen står med tomt glas, varför vi sprang runt och serverade mellan skålarna.


När måltiden var över var det tid för livemusik och dans och Tata Mariano (en äldre man som är kunnig inom aymaratraditioner och har en gåva som gör honom kvalificerad att utföra riterna) började med sitt arbete. Två glas förbereddes, det ena med sprit och det andra med rödvin, vari vi sedan i tur och ordning fick lägga i två cocablad i varje glas samtidigt som vi återigen skänkte våra bästa tankar och lyckönskningar. Över glasen lästes sedan olika ramsor varpå de på ett speciellt sätt kastades ut över marken.

Efter detta skulle sprit hällas ut på bilen, tillsammans med våra bästa lyckönsknigar (och jag måste erkänna att jag inte var helt innovativ och att samma önskningar kom upp flera gånger) och sen var det dags för bålet. Tata Mariano hade förberett två fat med cocablad, färgglatt alpacagarn och olika sötsaker som symboliserade olika saker, vilka skulle offras till Pachamama (moder jord) som är den kraft man huvudsakligen hyllar inom aymarakulturen. Det är viktigt att bålet brinner rätt för att det ska bringa tur och lycka. Fyra av oss fick sedan gå runt bålet och spruta öl på marken. Efter detta var själva välsignelsen klar men musiken, dansen och öldrickandet fortsatte ett par timmar till. Vad jag trodde skulle bli ett par timmar i El Alto och en skål blev en hel eftermiddag plus kväll med riktig fest och intressanta traditioner.


Jobbet för våren börjar dra igång på allvar och jag ser fram emot vad som väntar. Vi ligger i startgroparna för att börja utveckla ett nytt program vilket kommer att vara min huvudsakliga uppgift under resten av min vistelse här i Bolivia. Tyvärr kommer jag inte vara här när slutprodukten presenteras men jag kommer intensivt följa processen hemifrån.

Imorgon (fredag) börjar karnevalen och stämningen börjar kännas av i hela stan även om det ökända vattenkriget inte tagit fart ännu. Själv ska jag förhoppningsvis fly landet några dagar och bege mig till stranden i Chile där jag hoppas få lite värme, sol och bad.

Skriver snart igen!
Martina

MARTINA: Bolivia - ett fascinerande landskap

Martina Hibell i Bolivia, inlägg 4
Nu är jag tillbaka efter jul- och nyårshelgen för att ta nya tag på den nya praktikantperioden. La Paz börjar verkligen kännas som hemma och jag vänjer mig mer och mer vid det bolivianska och allt detta kan medföra i form av mat, traditioner och andra tillsynes främmande vanor. Men även om det är mycket som börjar kännas som vardag står jag tillsammans med de andra på kontoret inför en del spännande nyheter.

Nästa vecka kommer en ny volontär, Ulrika, som ska vara programsamordnare och senare under våren kommer även två nya praktikanter. Vårt program Deldepa står inför sitt andra verksamhetsår och det ska bli intressant att se hur detta utvecklas. För mig kommer våren också innebära nya arbetsuppgifter och jag hoppas att dessa kommer att bli lika givande och intressanta som de varit under hösten. Förhoppningsvis kommer jag att ha närmre kontakt med några av våra samarbetsorganisationer men exakt vad det arbetet kommer att bestå av återstår att se.

Under jul och nyår passade jag på att resa lite i Bolivia och det är verkligen ett land med fantastisk natur. Från att vara på nästan 5000 meters höjd är man nere på drygt 1 000 på en och en halv timme, och lanskapet förändras för varje kilometer från karga bergstoppar till grön djungel. Även uppe på högplatån varierar naturen enormt. Kring Uyunis saltöken i Potosí sydvästra Bolivia möts man av vita öknar av salt, 20 meter höga kaktusar, laguner i en mängd olika färger och klippor som kunde vara på månen, och vägen kantad av lamor och skära flamingofåglar. Jag kan sammanfatta detta med att jag är klart fascinerad av vad landet har att erbjuda.

Som sagt är det dags att ta tag i vårens arbete och det känns positivt. Visst får man lite hemlängtan ibland men det kan det klar vara värt.

Vi hörs snart igen!
/Martina Hibell