Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 1 Det är sen eftermiddag på en förskola i utkanten av Esteli. En självhjälpsgrupp på sju kvinnor samlas. Eftermiddagens tema är: Kärleken. Gruppen ingår i ett projekt som bedrivs av MIRIAM för att motverka våld mot kvinnor.
Efter en stunds småpratande frågar min kollega från Svalorna LA:s samarbetsorganisation MIRIAM:
- Vad är kärlek?
Deltagarna skriver koncentrerat sina svar. Många skratt hörs, och även en del djupa suckar. Strax efter uppstår en diskussion om att kärlek handlar om att ge allt. Vackra svar läses upp. Det handlar om att våga. Om kärlek som överkommer hinder. Kärleken som en kamp eller ett idogt arbete. Det handlar inte bara om kärleken mellan älskande par utan också om kärleken till barn och familj, till Gud eller till det yrke man har. Eller till sig själv.
Sakta men säkert svänger diskussionen och innebörden av "att ge allt" får en annan karaktär. Ett par deltagare berättar att de själva, eller kvinnor de känner, betraktat våldshandlingar som kärlekens ofrånkomliga baksida. En kvinna, som har med sig sina två barn till gruppen, berättar hur det var när hon låg på sjukhuset efter sin andra förlossning.
- Varje dag ringde jag hem till min äldste son för att kolla om hans pappa, alltså min man, tafsade på honom. Tar pappa på dig?, frågade jag.
Sonen svarade att pappan pussade honom godnatt och lämnade hans rum. Då kände sig kvinnan lugn.
Jag blir ställd. Hur kan man varje dag leva med hotet om sexuella övergrepp som om det vore det vore den mest naturliga saken i världen?
Efter mötet samlar jag ihop de lappar där deltagarna skrivit sina svar på de frågor som ställdes under början av träffen. Jag hittar då en ihopknycklad liten lapp som skiljer sig från de andra. Jag vecklar ut den. Där står: "Kärleken är något vackert - om vi vet hur vi ska leva den."
Gizela Stenfeldt