MARIA: På Asociación Proyecto MIRIAM tar kvinnor makten över sina liv 

Maria Sjödin i Nicaragua, Inlägg 1

- I mitt nuvarande förhållande ber jag aldrig om tillåtelse för att gå ut. Jag träffar mina vänner när jag vill och min man och jag är också ofta ute tillsammans. Det är stor skillnad mot hur det var med min förra kille.

Cloribell kom i kontakt med Asociación Proyecto MIRIAM 2001 när hon hade två år kvar på sin universitetsutbildning i miljövetenskap. Cloribell som då var 19 år blev gravid och pappan gjorde klart att han inte tänkte hjälpa till med barnets försörjning. Tack vare stipendiet som MIRIAM ger till kvinnor med knappa ekonomiska resurser kunde hon slutföra sin utbildning trots att hon hade ett barn att försörja på egen hand. Förutom det ekonomiska bidraget innehåller stipendiet också utbildningsträffar om bl.a. sexuella och reproduktiva rättigheter och våld mot kvinnor. När hennes son var två år insåg hon att barnets pappa, som hon fortfarande hade ett förhållande med, kontrollerade henne och utsatte henne för andra former av psykologiskt våld. Det hände också ofta att han drack för mycket alkohol. Hon bröt upp från förhållandet. Diskussionerna på MIRIAM tror hon hjälpte henne att kunna ta det beslutet.

Det som slår mig mest nar jag träffar Cloribell en fredagskväll efter jobbet är hennes energi. Gravid med sitt andra barn jobbar hon heltid med miljöfrågor pa Estelís kommunkontor och studerar dessutom juridik på lördagarna. Nar hon kan försöker hon hjälpa till i MIRIAMs aktiviteter. Hon skrattar och säger att det ibland är svårt att hinna med allt, men att hon är glad att utbildningen öppnat så många dörrar. Hon bor fortfarande hos sin mamma, men hon och hennes nuvarande man köpte förra året en bit mark där de såsmåningom vill bygga ett eget hus.

- Jag har lärt honom att sätta upp mål, säger Cloribell. Innan tog min man mest dagen som den kom. Nu sätter vi upp mål för varje år. Förra året var det att köpa marken, i år är det att jag ska kunna avsluta mina juridikstudier.

Om jag får gissa kommer Cloribell fortsätta att nå sina mål.

Maria Sjödin

GIZELA: Berätta. Berätta om.

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 3

Som psykolog på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation MIRIAM möter jag många kvinnor och barn. De anförtror mig sina berättelser. Sina minnen, drömmar, tankar och känslor. Många berättelser är otäcka. Jag önskar ofta att det onda inte hade hänt.

Men, det har hänt. Kvinnor och barn våldtas, misshandlas, hotas och kränks. Berättelserna måste fram. Tystnad gynnar bara förövarna. Vi på MIRIAM står på de våldsutsatta kvinnornas och barnens sida. Utan undantag.

Mitt arbete på MIRIAM handlar till stor del om att stödja människors kamp för att skapa nya berättelser om sig själva och sina liv. De alternativa berättelserna, som alltid ligger på lut, kan lyftas fram och synliggöras. Mitt i allt det svarta finns också berättelser om hopp. Om mod. Och om nytt liv.

En kvinna berättar hur hon brutit upp från den våldsamma man hon levt med under många år. Han misshandlade henne så gott som dagligen. En natt försökte han döda henne i en park. Som tur var fanns det folk i närheten. Hon kom till sjukhuset i tid. Det blev vändpunkten. Nu bygger hon på en ny berättelse om sig själv och sitt liv. I den är hon en överlevare snarare än ett våldsoffer. Men vägen till ett liv där hon kan känna sig trygg är fortfarande lång.

Ibland lyser de alternativa berättelserna med sin frånvaro. De finns inte tillgängliga av olika skäl. En flicka berättar om den skam hon känner över att inte vara oskuld. Hon blev våldtagen av en släkting för första gången som sexåring. Som tonåring plågas hon nu av skuldkänslor för det sexuella våld som pågick under flera år. Hon skäms över sig själv. I hennes nya berättelse måste skulden läggas på den ende skyldige. Nämligen förövaren. Och hon släppas fri.

Att vara med i skapandet av nya berättelser är för mig ett privilegium. Det gäller att ge sitt allra bästa, och få de som söker hjälp att göra detsamma. Som den brasilianske biskopen och författaren Dom Hélder Câmara säger: "Så fint din hand hjälper en vinge att lyfta. Bara den aldrig förmätet tar sig själv för en vinge."

Gizela Stenfeldt

GIZELA: "I kärlekens namn"

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 1

Det är sen eftermiddag på en förskola i utkanten av Esteli. En självhjälpsgrupp på sju kvinnor samlas. Eftermiddagens tema är: Kärleken. Gruppen ingår i ett projekt som bedrivs av MIRIAM för att motverka våld mot kvinnor.

Efter en stunds småpratande frågar min kollega från Svalorna LA:s samarbetsorganisation MIRIAM:

- Vad är kärlek?

Deltagarna skriver koncentrerat sina svar. Många skratt hörs, och även en del djupa suckar. Strax efter uppstår en diskussion om att kärlek handlar om att ge allt. Vackra svar läses upp. Det handlar om att våga. Om kärlek som överkommer hinder. Kärleken som en kamp eller ett idogt arbete. Det handlar inte bara om kärleken mellan älskande par utan också om kärleken till barn och familj, till Gud eller till det yrke man har. Eller till sig själv.

Sakta men säkert svänger diskussionen och innebörden av "att ge allt" får en annan karaktär. Ett par deltagare berättar att de själva, eller kvinnor de känner, betraktat våldshandlingar som kärlekens ofrånkomliga baksida. En kvinna, som har med sig sina två barn till gruppen, berättar hur det var när hon låg på sjukhuset efter sin andra förlossning.

- Varje dag ringde jag hem till min äldste son för att kolla om hans pappa, alltså min man, tafsade på honom. Tar pappa på dig?, frågade jag.

Sonen svarade att pappan pussade honom godnatt och lämnade hans rum. Då kände sig kvinnan lugn.

Jag blir ställd. Hur kan man varje dag leva med hotet om sexuella övergrepp som om det vore det vore den mest naturliga saken i världen?

Efter mötet samlar jag ihop de lappar där deltagarna skrivit sina svar på de frågor som ställdes under början av träffen. Jag hittar då en ihopknycklad liten lapp som skiljer sig från de andra. Jag vecklar ut den. Där står: "Kärleken är något vackert - om vi vet hur vi ska leva den."

Gizela Stenfeldt