"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 2

Varning! Detta blogginlägg innehåller otäcka berättelser som rör våld och sexuella övergrepp mot barn.

Detta är blogginlägg 2 av 2 som handlar om psykologen Armidas arbete, här kan du läsa del 1. 

Men varför är familjeproblemen så omfattande just här?

Armida nämner machokulturen i Nicaragua som en bidragande faktor, och likaså att våldet som sker inom familjerna snarare ses som en privat familjeangelägenhet än någonting som nämns utanför hemmets väggar. Barnen vågar oftast inte anmäla sina föräldrar.

- De fall som ändå anmäls tas inte alltid på allvar, så många känner att ”ingenting görs”, menar hon. Vidare normaliserar machokulturen våldet mot kvinnor.

När männen jobbar och kvinnorna ”tar hand om barnen” hamnar mammorna i en slags beroendeställning till männen. De stannar kvar hos dem för att de tror att de inte kan klara sig själva.
Armida minns speciellt ett fall med en gravid kvinna som hade väldigt dåligt med pengar. En dag lärde kvinnan känna en mycket äldre man som lovade att älska henne i nöd och lust.

- Till en början hjälpte han henne med boende och pengar, gav henne kläder och lovade att ta sig an hennes barn som en riktig familjefar, berättar hon. Dottern föddes. Efter en tid började mannen förgripa sig på henne. När flickan var något äldre så hörde hon en definition av ”våldtäkt” på radion. Det var först då hon förstod vad hon blev utsatt för. Hon gick till sin mamma och berättade vad hennes ”pappa” hade gjort mot henne, men mamman vägrade att lyssna. ”Du ljuger bara”, kunde hon säga, eller ”du har drömt allt och vet inte vad du pratar om”.

Medan Armida berättar flickans historia så lyser det tunga allvaret i hennes ögon igenom tydligare än någonsin.

- När flickan kom till mig så var jag väldigt mån om att vi skulle bjuda in hennes mamma till samtal för att berätta sanningen, fortsätter hon. Då tittade hon bara på mig och sa ”vad spelar det för roll, min mamma vet redan allting”. Mamman sålde alltså sin dotter i utbyte mot husrum och ekonomisk hjälp, för att hon var ekonomiskt och känslomässigt beroende av förövaren.
Armida tittar in i väggen.

- För mammorna är det oftast lättare att gå in i förnekelse än att acceptera sanningen.

Armidas terapi, som hålls i rummet som ses på bilden, sker alltid på barnen och ungdomarnas egna villkor. Hon ber alltid om tillåtelse för det hon ska göra, så att de känner att de alltid har valet att säga nej. Om de vill sitta på golvet, så sätter Armida sig också där. Hon menar att det är viktigt att de båda sitter på samma höjd.”- Om någon bara vill sitta och gråta under hela terapin, så visar jag dem att det är helt okej”, säger hon. Foto: Linda Fagrell.

Jag frågar Armida lite försiktigt vilket som är det svåraste fallet hon har haft. Hon är noga med att först påpeka att alla fall är lika svåra och att alla som kommer till henne lider, på sitt sätt.  Sedan berättar hon om en familj med flera barn som alltid sov på det kalla stengolvet eftersom de inte hade råd med sängar och där pappan i familjen förgrep sig på ett av barnen framför ögonen på de andra, under hot om att han skulle döda dem alla.

Mamman vågade aldrig anmäla. Tillslut hamnade dock fallet på familjerättens bord, men när pappan fick reda på detta så tog han med sig hela familjen och flyttade upp i bergen.

- Ingen har sett dem sedan dess, säger hon och suckar djupt. Vi sitter tysta en stund. Ord känns överflödiga.

Armida har dock sett många positiva förändringar genom åren hos barnen och ungdomarna. Hon brukar alltid fråga dem vad de känner för skillnad på när de började terapin och när de avslutat den. Många uttrycker att de känner sig starkare, att de mår bättre. Terapin hjälper dem att våga sätta stopp för de sexuella övergreppen. Den hindrar också många av dem från att begå självmord.

- När de verkligen förstår att det finns lagar som skyddar dem, att de är värdefulla, att deras kroppar är deras och ingen annans och att de inte bär skulden för någonting alls stärks deras självkänsla. De lär sig att säga nej och kan börja ta egna beslut. Här kommer ofta förändringen. Förtroendet för människor kommer sakta tillbaka, de kan börja gå i skolan eller till jobbet igen och åter integrera sig i samhället.

För ett par år sedan uttryckte en flicka någonting som etsade sig fast i Armidas hjärta. Flickan menade att hon äntligen kände att det fanns en utväg från allt det onda. Hon sa: ”Jag har inte sett dörren än, men jag vet att den finns”.

Vi småpratar en stund och jag frågar henne avslutningsvis vad hon skulle vilja säga till allmänheten om de övergrepp som barn och ungdomar utsätts för varje dag, både i Nicaragua och i så många andra länder. Hon svarar utan att tveka en sekund.

- Barn och ungdomar är sociala individer med rättigheter, de är inga sexobjekt som vi vuxna bara kan utnyttja. De är väldigt intelligenta. Trots att de upplever smärtsamma situationer så har de nästan alltid styrkan att fortsätta kämpa, och de kommer framåt! Vi måste alla lära oss att se dem som de verkligen är.

Detta är Armidas uppmaning till världen. Vinden från innergården fångar upp hennes ord.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 1

Armidas mottagning ligger mittemot den luftiga och frodiga innergården, bredvid brunnen, längst in i Club Infantils huvudlokal. Regnet har precis slutat smattra på taket när jag träffar henne, organisationens barn- och ungdomspsykolog Armida Guadalupe Araoz Ibarra. Vi sitter bredvid varandra i en varsin blommig fåtölj i ett litet rum med gula, fjärilsprydda väggar. Rummets färger och Armidas närvaro sprider ett behagligt lugn. Här kan till och med fågelkvitter höras ibland, om du lyssnar riktigt noga.

På Club Infantil arbetar två psykologer, Fátima Averruz Hernandez, som håller i gruppterapi och enskilda samtal vid misstanke om drogmissbruk, och Armida. Till Armida kommer de barn och ungdomar som på något sätt har blivit utsatta för sexuellt utnyttjande och/eller sexuellt våld, och även de som har fallit offer för barnsexhandel. Under sina 20 år på Club Infantil har Armida upplevt mycket och det syns i hennes ögon. De utstrålar ett tungt allvar, trots att hon ler.

Armida Guadalupe Araoz Ibarra är den enda psykologen i norra Nicaragua som är specialist på fall av sexuellt utnyttjande och sexuellt våld av barn. Det finns bara 33 stycken psykologer i hela landet med samma specialutbildning. Foto: Linda Fagrell.

I ett tidigare blogginlägg frågade jag mig varför alla barn och ungdomar på Fátima Cuadras workshop hade haft behov av att gå i samtalsterapi. Jag ställer samma fråga till Armida.

- Barn och ungdomar behöver någon som lyssnar på dem. Många föräldrar lyssnar tyvärr inte tillräckligt mycket på sina barn. Fátima Averruz erbjuder en väldigt dynamisk gruppterapi, dit alla är välkomna, säger hon, och det är oftast dit de flesta går som ett ”första steg”, innan vissa av dem kommer till mig. De problem som tas upp är väldigt varierande och många kan känna igen sig i varandras situationer. Här blir barnen och ungdomarna sedda och bemötta med respekt, de har någon vuxen som lyssnar på dem och de kan utbyta erfarenheter och hjälpa varandra.

Med sorg i blicken berättar Armida vidare att de barn och ungdomar som kommer till henne nästan alltid saknar självkänsla. Jag frågar varför och undrar om det finns några problem som hon ser som återkommande i sin terapi. Vilka är de vanligaste problemen som barnen i Nicaragua står inför?

- Olika typer av familjeproblem, svarar hon direkt. Våld i hemmet är väldigt vanligt – både fysiskt och sexuellt, och även psykiskt. Föräldrarna verkar inte förstå den smärta som de orsakar sina barn när de säger saker som ”du förstår ju ingenting”, ”du kommer att sluta på gatan” eller ”du är precis som din pappa, helt värdelös”. Barnen faller sönder och försöker själva att klistra ihop sina bitar, men de blir aldrig riktigt hela igen.

Ett annat problem som Armida ser är att väldigt många barn i Nicaragua växer upp utan en fadersgestalt där endast mamman har ansvaret, medan andra växer upp helt utan föräldrar. Någon annan familjemedlem har därför oftast huvudansvaret för dem. Det kan vara en bror eller syster, en moster, morförälder eller vän. De saknar ofta kärlek och en riktig grundtrygghet, vilket gör att de istället söker detta i olika kriminella ungdomsgrupper. De spenderar mycket tid på gatorna och vandrar destruktiva vägar - något som gör dem väldigt sårbara, till exempel för barnsexhandel.
Här kan du läsa del 2 av intervjun med Armida

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua