#ONLINEKAMPANJEN

“En 28-årig man i León grips för våldtäkt på fem flickor. Genom att erbjuda dem attraktiva jobb med falska facebookprofiler i olika kvinnonamn bestämde han träff med sina offer  för att sedan förgripa sig på dem. Förövaren erkänner dåden.”

Sociala medier. Virtuella mötesplatser där vi knyter kontakter, skaffar vänner och  är en del av ett världsomspännande nätverk. Ett hav av möjligheter – som dock kantas av vågor av risker på vilka det ibland är svårt att surfa lugnt. Fallet ovan är ett av de senaste från Nicaragua. Ett land där olika mediakanaler allt oftare används som första steget i kedjan av en kommsersiell sexuell exploatering av unga.

- Det är en effektiv strategi för förövarna att nå fram till sina offer, menar Club Infantils direktör Lydia Palacios. Genom de olika mediakanalerna kan de lätt fånga upp barn och ungdomar, eftersom de nästan alltid är uppkopplade.

Enligt Lydia är de största farorna med användandet av sociala medier att barnen och ungdomarna inte alltid vet vilka de egentligen kommunicerar med.

- Du kan egentligen inte lita på någon, fortsätter hon. Förövarna gömmer sig bakom olika intresseväckande alias. De bilder som du skickar till dina bekanta idag kan komma att spridas till tusen andra imorgon. Du vet inte alltid vilka intentioner som finns på andra sidan skärmen, och det är precis detta vi vill belysa med onlinekampanjen.

Vi sitter inne på Club Infantils dataavdelning och filosoferar medan skrivaren jobbar snabbare än blixten. Våra olika förslag på banners håller på att skrivas ut. Club Infantil ska lansera sin allra första onlinekampanj och jag har fått äran att vara med och skapa den från scratch.

Här väljs olika bilder till onlinekampanjens banner ut tillsammans med Club Infantils direktör Lydia, kommunikationsavdelningens chef Yader, grafiska designern Omar och Sergio som är ansvarig för dataavdelningen. Bannern ska bli kampanjens reklamannons: dess ansikte utåt. 

Kampanjplaneringen har innefattat många olika steg och än är det mycket kvar. De första stapplande stegen tog vi på dataavdelningen genom att definiera ”vad?”, ”hur?” och ”för vem?”. Vilken är målgruppen? Hur gör vi en onlinekampanj? Hur ska kampanjen se ut? Vad ska den innehålla?

Ja, vad är egentligen en onlinekampanj?

En onlinekampanj består ofta av en representativ banner, någon form av innehåll som tillsammans med bannern sprids genom olika mediakanaler och en hashtag som innehållet sprids under.  På bannern brukar kampanjens slogan och dess huvudmeddelande finnas med, samt någon representativ bild och information om vem eller vilka som står bakom kampanjen.

Hittills har hjärnverksamheten mest koncentrerats till kampanjens banner. Genom att involvera barnkommunikatörerna föddes bannerns huvvudmeddelande.  Vi arbetade fram olika förslag för att sedan rösta på det bästa. Kampanjens slogan, som också blir dess hashtag, slipades fram tillsammans med barnkommunikatörernas ansvariga Yader, Francis och Keylin med hjälp av många koppar kaffe och mjölk från kiosken på hörnet. Omar förvandlade sedan våra bildidéer till en passande design med hjälp av ett stycke bildredigeringsprogram och en gnutta magi.

Club Infantil har sina egna experter på vinjetter och slogans. I över tjugo år har barnkommunikatörerna sänt sitt radioprogram på stadens största radiostation, Radio Estereo Libre. Varje vecka jobbar de med ett nytt tema och levererar både radio- och TV-inslag på löpande band.   

Det är nu dags för den första demokratiska röstningsprocessen. Vi ropas in till Lydias kontor där alla olika versioner av kampanjens banner sitter upptejpade på väggen. Club Infantils olika avdelningar ska säga sitt om färger, bilder, design och det visuella intrycket. De är inte sena att tycka till.

- Nej, jag tycker att det där med nätet ser ut som en fotboll, säger utbildaren Elvin Valle.

- Gubben där till vänster borde se glad ut och inte sur, fortsätter Lourdes. Kan du inte flytta den lite till vänster också, Omar?

Utbildarna Lourdes och Elvin tycker till och kommer med idéer om vad som kan förändras och förbättras.

Omar blickar upp på den första ronden av banners, som definitivt inte är den sista. I en demokratisk process är det många åsikter som ska tas i beaktning innan slutresultatet kan presenteras – och processen har bara börjat. Nästa vecka ska jag definiera och planera kampanjens innehåll tillsammans med de proffsiga barnkommunikatörerna.
- Glöm inte – på måndag klockan två!, ropar Francis när jag möter dem i korridoren.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Proyecto Miriam: Kvinnor kan!

- Vår kropp är ett heligt tempel, påpekar advokaten Heisel Peralta med ett leende.

Jag sitter vid ett bord tillsammans med 14 nyfikna mammor i en av Proyecto Miriams konferenslokaler. Utbildningsdagen i sexualitet är i full gång, och rummet bubblar av förväntningar.

- Ett tempel är någonting vi skyddar och tar väl hand  om - där vi kan gömma det som vi älskar mest, fortsätter hon.  Och kom ihåg att det är vi, och bara vi, som bestämmer vem som får komma in.

Mitt bland alla gröna kullar, träd, betande kossor och ståtliga berg i det frodiga nordvästra Nicaragua ligger Estelí. Estelí är en stad som kantas av kreativa väggmålningar och färgglada hus. Här finns en vit katedral som gör sig så vacker mot den blå himlen. Här finns också en grupp starka, välorganiserade kvinnor som i över 27 år har arbetat mot kvinnoförtryck och för att kvinnor, barn och ungdomar ska kunna ta makten över sina egna liv: La asociacion Proyecto Miriam. De har sitt eget svar på en av de mest väldiskuterade frågorna genom tiderna:

Vilket är det bästa sättet för kvinnor, barn och ungdomar att ta sig ur situationer av förtryck?

- Det är helt klart utbildning, menar Proyecto Miriams samordnare Angela Peralta. Utbildning är nyckeln som öppnar dörrar till en trygg framtid. Med det menar jag inte bara den utbildning som skolministern dikterar, fortsätter hon. Vi behöver också rikta in oss på att stärka människors självförtroende och personliga utveckling genom alternativa utbildningsformer.

La Asociación Proyecto Miriam finns i tre olika städer i Nicaragua: Managua, Matagalpa och Estelí. ”– Vi jobbar med två olika typer av utbildning, berättar Angela. Både den formella; ”Escuela Miriam”, där barn och ungdomar kan fullfölja sin grundskoleutbildning, och den informella där vi håller olika kreativa aktiviteter, kurser och workshops.”

När Proyecto Miriam startades upp var det som ett feministiskt utbildningsprojekt: ett stipendieprogram dit unga kvinnor kunde söka för att få ekonomiskt stöd till sina studier. Idag anordnar organisationen utbildningar och upplysningskampanjer för både kvinnor och barn, och har sina egna advokater och psykologer. Stipendieprogrammet finns kvar med sina 10 utdelade stipendium varje år. Angela har varit med från början.

- Jag var en av de första kvinnorna som fick stipendiet. Då var jag en 24 årig tvåbarnsmamma utan hopp om att någonsin få chansen att studera. Proyecto Miriam hjälpte mig att bli både självständig och självförsörjande. Då insåg jag vikten av att arbeta för kvinnors rättigheter – det förändrar liv.

Till organisationens ”informella utbildningar” hör bland annat aktiviteter som reflektionsstunder i olika teman, kurser i  dans, teckning och ledarskap, olika workshops, poesi och komunikation. Här övar organisationens dansgrupp glatt på en korreografi till mors dag tillsammans med instruktören.  

Tillbaka i konferenslokalen fortsätter diskussionen. Vi pratar om sexuella rättigheter och Heisel frågar om mammorna tycker att dessa ser likadana ut i praktiken för kvinnor och män i Nicaragua. Trots att en del förbättringar har setts de senaste åren så verkar alla vara överens om att svaret blir ett rungande nej – machismon är utbredd och präglar hela barnuppfostran.

Detta är det första utbildningstillfället av fyra i sexualitet som Heisel och Gloria håller för det som Proyecto Miriam kallar för ”MAPAREF” (Mammor, pappor och andra vårdnadshavare). Idag var det bara mammor som dök upp. 

- Så, vad kan vi göra för att förändra detta?, frågar Heisel och tystnar.

Ett dovt surr går genom konferenslokalen.

En kvinna med röd tröja menar att kommunikationen med våra barn är det viktigaste för att skapa en ömsesidig respekt och för att lära dem att respektera andra.

- Informera våra barn, och ge våra söner och döttrar liknande information, menar en annan, och det är kvinnan som sitter bredvid mig. Om vi bara lär våra döttrar att ”skydda sig”, så lär vi dem automatiskt att bli underordnade. Vi borde istället prata om rättigheter och vikten av våra kroppar – våra tempel.

När jag lämnar workshopen, och Proyecto Miriam, så är det med huvudet fullt av reflektioner. Världens mammor borde inte bara uppmärksammas och  uppskattas på mors dag – ljuset borde riktas mot dem alla dagar i veckan.

Linda Fagrell, praktikant, Nicaragua

"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 2

Varning! Detta blogginlägg innehåller otäcka berättelser som rör våld och sexuella övergrepp mot barn.

Detta är blogginlägg 2 av 2 som handlar om psykologen Armidas arbete, här kan du läsa del 1. 

Men varför är familjeproblemen så omfattande just här?

Armida nämner machokulturen i Nicaragua som en bidragande faktor, och likaså att våldet som sker inom familjerna snarare ses som en privat familjeangelägenhet än någonting som nämns utanför hemmets väggar. Barnen vågar oftast inte anmäla sina föräldrar.

- De fall som ändå anmäls tas inte alltid på allvar, så många känner att ”ingenting görs”, menar hon. Vidare normaliserar machokulturen våldet mot kvinnor.

När männen jobbar och kvinnorna ”tar hand om barnen” hamnar mammorna i en slags beroendeställning till männen. De stannar kvar hos dem för att de tror att de inte kan klara sig själva.
Armida minns speciellt ett fall med en gravid kvinna som hade väldigt dåligt med pengar. En dag lärde kvinnan känna en mycket äldre man som lovade att älska henne i nöd och lust.

- Till en början hjälpte han henne med boende och pengar, gav henne kläder och lovade att ta sig an hennes barn som en riktig familjefar, berättar hon. Dottern föddes. Efter en tid började mannen förgripa sig på henne. När flickan var något äldre så hörde hon en definition av ”våldtäkt” på radion. Det var först då hon förstod vad hon blev utsatt för. Hon gick till sin mamma och berättade vad hennes ”pappa” hade gjort mot henne, men mamman vägrade att lyssna. ”Du ljuger bara”, kunde hon säga, eller ”du har drömt allt och vet inte vad du pratar om”.

Medan Armida berättar flickans historia så lyser det tunga allvaret i hennes ögon igenom tydligare än någonsin.

- När flickan kom till mig så var jag väldigt mån om att vi skulle bjuda in hennes mamma till samtal för att berätta sanningen, fortsätter hon. Då tittade hon bara på mig och sa ”vad spelar det för roll, min mamma vet redan allting”. Mamman sålde alltså sin dotter i utbyte mot husrum och ekonomisk hjälp, för att hon var ekonomiskt och känslomässigt beroende av förövaren.
Armida tittar in i väggen.

- För mammorna är det oftast lättare att gå in i förnekelse än att acceptera sanningen.

Armidas terapi, som hålls i rummet som ses på bilden, sker alltid på barnen och ungdomarnas egna villkor. Hon ber alltid om tillåtelse för det hon ska göra, så att de känner att de alltid har valet att säga nej. Om de vill sitta på golvet, så sätter Armida sig också där. Hon menar att det är viktigt att de båda sitter på samma höjd.”- Om någon bara vill sitta och gråta under hela terapin, så visar jag dem att det är helt okej”, säger hon. Foto: Linda Fagrell.

Jag frågar Armida lite försiktigt vilket som är det svåraste fallet hon har haft. Hon är noga med att först påpeka att alla fall är lika svåra och att alla som kommer till henne lider, på sitt sätt.  Sedan berättar hon om en familj med flera barn som alltid sov på det kalla stengolvet eftersom de inte hade råd med sängar och där pappan i familjen förgrep sig på ett av barnen framför ögonen på de andra, under hot om att han skulle döda dem alla.

Mamman vågade aldrig anmäla. Tillslut hamnade dock fallet på familjerättens bord, men när pappan fick reda på detta så tog han med sig hela familjen och flyttade upp i bergen.

- Ingen har sett dem sedan dess, säger hon och suckar djupt. Vi sitter tysta en stund. Ord känns överflödiga.

Armida har dock sett många positiva förändringar genom åren hos barnen och ungdomarna. Hon brukar alltid fråga dem vad de känner för skillnad på när de började terapin och när de avslutat den. Många uttrycker att de känner sig starkare, att de mår bättre. Terapin hjälper dem att våga sätta stopp för de sexuella övergreppen. Den hindrar också många av dem från att begå självmord.

- När de verkligen förstår att det finns lagar som skyddar dem, att de är värdefulla, att deras kroppar är deras och ingen annans och att de inte bär skulden för någonting alls stärks deras självkänsla. De lär sig att säga nej och kan börja ta egna beslut. Här kommer ofta förändringen. Förtroendet för människor kommer sakta tillbaka, de kan börja gå i skolan eller till jobbet igen och åter integrera sig i samhället.

För ett par år sedan uttryckte en flicka någonting som etsade sig fast i Armidas hjärta. Flickan menade att hon äntligen kände att det fanns en utväg från allt det onda. Hon sa: ”Jag har inte sett dörren än, men jag vet att den finns”.

Vi småpratar en stund och jag frågar henne avslutningsvis vad hon skulle vilja säga till allmänheten om de övergrepp som barn och ungdomar utsätts för varje dag, både i Nicaragua och i så många andra länder. Hon svarar utan att tveka en sekund.

- Barn och ungdomar är sociala individer med rättigheter, de är inga sexobjekt som vi vuxna bara kan utnyttja. De är väldigt intelligenta. Trots att de upplever smärtsamma situationer så har de nästan alltid styrkan att fortsätta kämpa, och de kommer framåt! Vi måste alla lära oss att se dem som de verkligen är.

Detta är Armidas uppmaning till världen. Vinden från innergården fångar upp hennes ord.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 1

Armidas mottagning ligger mittemot den luftiga och frodiga innergården, bredvid brunnen, längst in i Club Infantils huvudlokal. Regnet har precis slutat smattra på taket när jag träffar henne, organisationens barn- och ungdomspsykolog Armida Guadalupe Araoz Ibarra. Vi sitter bredvid varandra i en varsin blommig fåtölj i ett litet rum med gula, fjärilsprydda väggar. Rummets färger och Armidas närvaro sprider ett behagligt lugn. Här kan till och med fågelkvitter höras ibland, om du lyssnar riktigt noga.

På Club Infantil arbetar två psykologer, Fátima Averruz Hernandez, som håller i gruppterapi och enskilda samtal vid misstanke om drogmissbruk, och Armida. Till Armida kommer de barn och ungdomar som på något sätt har blivit utsatta för sexuellt utnyttjande och/eller sexuellt våld, och även de som har fallit offer för barnsexhandel. Under sina 20 år på Club Infantil har Armida upplevt mycket och det syns i hennes ögon. De utstrålar ett tungt allvar, trots att hon ler.

Armida Guadalupe Araoz Ibarra är den enda psykologen i norra Nicaragua som är specialist på fall av sexuellt utnyttjande och sexuellt våld av barn. Det finns bara 33 stycken psykologer i hela landet med samma specialutbildning. Foto: Linda Fagrell.

I ett tidigare blogginlägg frågade jag mig varför alla barn och ungdomar på Fátima Cuadras workshop hade haft behov av att gå i samtalsterapi. Jag ställer samma fråga till Armida.

- Barn och ungdomar behöver någon som lyssnar på dem. Många föräldrar lyssnar tyvärr inte tillräckligt mycket på sina barn. Fátima Averruz erbjuder en väldigt dynamisk gruppterapi, dit alla är välkomna, säger hon, och det är oftast dit de flesta går som ett ”första steg”, innan vissa av dem kommer till mig. De problem som tas upp är väldigt varierande och många kan känna igen sig i varandras situationer. Här blir barnen och ungdomarna sedda och bemötta med respekt, de har någon vuxen som lyssnar på dem och de kan utbyta erfarenheter och hjälpa varandra.

Med sorg i blicken berättar Armida vidare att de barn och ungdomar som kommer till henne nästan alltid saknar självkänsla. Jag frågar varför och undrar om det finns några problem som hon ser som återkommande i sin terapi. Vilka är de vanligaste problemen som barnen i Nicaragua står inför?

- Olika typer av familjeproblem, svarar hon direkt. Våld i hemmet är väldigt vanligt – både fysiskt och sexuellt, och även psykiskt. Föräldrarna verkar inte förstå den smärta som de orsakar sina barn när de säger saker som ”du förstår ju ingenting”, ”du kommer att sluta på gatan” eller ”du är precis som din pappa, helt värdelös”. Barnen faller sönder och försöker själva att klistra ihop sina bitar, men de blir aldrig riktigt hela igen.

Ett annat problem som Armida ser är att väldigt många barn i Nicaragua växer upp utan en fadersgestalt där endast mamman har ansvaret, medan andra växer upp helt utan föräldrar. Någon annan familjemedlem har därför oftast huvudansvaret för dem. Det kan vara en bror eller syster, en moster, morförälder eller vän. De saknar ofta kärlek och en riktig grundtrygghet, vilket gör att de istället söker detta i olika kriminella ungdomsgrupper. De spenderar mycket tid på gatorna och vandrar destruktiva vägar - något som gör dem väldigt sårbara, till exempel för barnsexhandel.
Här kan du läsa del 2 av intervjun med Armida

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Hård bestraffning eller ömsesidig kommunikation?

- Vad har ni gjort när ni har fått reda på att er son eller dotter har skolkat eller haft någonting annat opassande för sig?

Utbildaren Leslie Torres ser ut över det gröna och vita klassrummet i en av Ruben Darios många skolbyggnader. Fönsterna är halvöppna och på skolgården utanför är det dags för rast, så det är inte lätt att överrösta skratten, fotbollsspelandet och de högljudda samtalen. Föräldrarna sitter bredvid varandra i en stor halvmåne och lyssnar uppmärksamt. Men få av dem möter Leslies blick. Det verkar som att frågan hon precis ställde är jobbig att svara på. Efter en stunds tystnad tar en av mammorna mod till sig.

- Jag blir förbannad och skäller ut dem. Sedan blir det stryk, såklart!
Någon skrattar till och ett dovt fnissande fyller rummet, precis som om deltagarna försöker vifta bort allvaret i det som just sades.  Vi befinner oss på Leslies och Cristinas workshop. Här ska vi diskutera hur vi på ett bättre sätt kan kommunicera med våra barn. Ja, denna gång är det inte barnen och ungdomarna som är huvudpersonerna, utan deras föräldrar.

Barn och ungdomar går igenom massor av olika situationer i livet, förklarar Leslie. Därav beter de sig inte alltid som föräldrarna tycker att ”de borde”. Det är viktigt att ta upp detta till diskussion, så att föräldrarna blir mjukare med sina barn och pratar med dem istället för att använda våld. Foto: Linda Fagrell.

Varje år gör alla organisationer som ingår i programmet DEDENAN II en resultatmätning för att bedöma i vilken utsträckning de uppsatta målen har uppfyllts. Mätningen består av undersökningar som görs med barn, ungdomar, deras föräldrar och andra vuxna.

- Det vi har sett det senaste året är att föräldrar fortfarande ser den hårda bestraffningen som någonting positivt, berättar samordnaren Diana. Enligt många vuxna i Nicaragua ses barnen som ofullständiga personer. Föräldrarna tror att de gör barnen en tjänst när de slår dem. Detta vill vi förhindra. Med olika aktiviteter vill vi visa föräldrarna att det finns olika alternativ till våld och ge dem konkreta exempel på vad de kan göra istället.

Under workshopens gång hålls olika dynamiska övningar. Här ombeds föräldrarna, till tonerna av klassisk musik, att blunda och återuppleva något vackert minne. - ”Musiken tog mig tillbaka till ögonblicket då jag för första gången såg min dotter”, säger en av mammorna med tårar i ögonen när musiken stängs av. Foto: Linda Fagrell.

I klassrummet fortsätter diskussionen.

- Jag blir besviken och ger dem utegångsförbud, påpekar en mörkhårig kvinna bestämt.

- Jag skäller ut dem efter noter, säger en annan,  samtidigt som en tredje utbrister att hon minsann inte använder sig av sådana metoder.  Hon försöker alltid ge dem råd och föra en dialog.

Leslie håller upp ett plakat. Alla tittar nyfiket. På plakatet syns tre olika kommunikationstyper förklarade med bilder och text.

- Oftast använder vi oss av någon av dessa typer i vår kommunikation med barnen, säger hon. Antingen den aggressiva, den passiva, eller den ömsesidiga.

Vi kommer hit för att lära oss hur vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, säger Miriam, mamma till två söner.  Här reflekterar hon tillsammans med tre andra mammor över de olika kommunikationstyperna som Leslie redogör för. Foto: Linda Fagrell.

- Så vilken kommunikationstyp tror ni då är den bästa?, frågar Leslie.

Rummet tystnar igen.

- Den ömsesidiga, säger någon blygt efter en stund. De flesta nickar instämmande.

Plötsligt ställer en kvinna från den bakre raden en fråga. Det är första gången vi hör henne säga någonting.

- Är detta den enda reflektionsstund vi kommer att ha eller blir det flera?

Ja, ingen kan nog säga sig vara expert på varken kommunikation eller på att vara förälder. Men att ha viljan att lära sig mer innebär också modet att våga förändras. Av de 41 föräldrar som kom idag sågs bara en man. Vi lämnar klassrummet med en enad slutsats:

Det finns många starka kvinnor i Nicaragua.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Moder jord – allas vår mor

- Jorden tillhör inte människan, det är människan som tillhör jorden!

Budskapet ljuder högt och tydligt i högtalaren från den stora svarta bilen som sakta kör förbi och hälsar alla välkomna till paraden i Jinotega. Vi har samlats här idag för att hedra Moder Jord på hennes dag. Vi ska fira hennes skönhet, prata om hur vi kan skydda hennes frukter och öka medvetenheten bland folket om den svåra situation som hon står inför.

Högtalaren ligger lutad på flaket och rösten fortsätter:
 – Länge leve vattnet, solen, djuren och alla växter... Länge leve vår natur!

Den 22 april har utsetts av FN som den internationella dagen för Moder Jord, vår planet, vår natur. Det innebär också ett erkännande av att vi har ett kollektivt ansvar för att upprätthålla en god miljö för både oss och våra nästkommande generationer. Foto: Linda Fagrell.

Club Infantil arbetar, utöver kampen mot barnsexhandeln, även med barn och ungdomars ekologiska rättigheter. Därför är det en självklarhet för dem att vara med i paraden.

- De ekologiska rättigheterna, som vi ofta undervisar om i skolor, innefattar bland annat allas rätt att leva i en ren och hälsosam omgivning, förtydligar organisationens samordnare Diana Gonzales. Inom programmet DEDENAN (som Club Infantil är en del av) är målet att ett miljötänk ska genomsyra allt.

Så här går jag nu, i det långa tåget, med Club Infantil och viftar med de plakat i olika färger som vi omsorgsfullt skapade imorse. Vi vandrar tillsammans med ett tusental ungdomar från olika skolor i Jinotega och Yalí, mitt under den värmande solen som gör så att allting kan växa och frodas.

Paraden är en del av den statliga kampanjen ”Yo adopto un árbol por amor a Nicaragua” (jag adopterar ett träd av kärlek till Nicaragua). Kampanjens syfte är att skapa medvetenhet i miljöfrågor genom olika miljörelaterade aktiviteter runt om i landet. Foto: Linda Fagrell.

Mitt bland alla affischer, kepsar, skratt, skrik, trumvirvlar och allt ”dunka dunka” så hittar jag Cecilia Cruz. Hon är 17 år och deltar i tåget med stor entusiasm. Vi diskuterar vad hon tycker att var och en bör göra för att skydda vår planet.

- Vi måste för det första sluta kasta sopor på gatan och bränna våra kullar och berg här i Nicaragua, säger hon. Vi har också ansvaret att lära oss att spara på elen och det lilla vattnet som vi har kvar, och ta hand om djuren som också är en del av vår natur.

” - Vi har alla ett ansvar för vår planet”, påpekar Cecilia Cruz. Cecilia vill själv bli bättre på att släcka lampor och att tänka på att enbart använda det vatten som hon verkligen behöver. Foto: Linda Fagrell.

En av Club Infantils barnkommunikatörer, Naurely, ansluter sig nyfiket till vår konversation och jag passar på att ställa en sista fråga. Jag frågar dem vad de tror kommer att hända om 50 år om vi fortsätter att behandla jorden som vi gör nu.

- Jorden kommer att försvinna, sakta men säkert, svarar Cecilia. Vattnet kommer att sina och så även maten. För utan vatten kan inget liv finnas: varken människor, växter eller djur.
- Precis, fortsätter Naurely. Om vi fortsätter såhär så kommer vi att bo i en öken om 50 år.

Stämningen är god i tåget men paradoxalt nog så kastas det hela tiden skräp på marken. Känslan av att många inte vet varför de är här kommer över oss. Flera ungdomar har vattenkrig och släpper sedan påsarna och flaskorna framför sina fötter. Utbildaren Fátima och samordnaren Diana tycker att det är sorgligt.

- Ungdomarna slösar med vatten som vi egentligen inte har. Vuxna föreläser om sopsortering och kastar samtidigt ut sina tomflaskor genom fönstret. Mänskligheten måste agera och tänka över sitt agerande, menar Fátima. Inom DEDENAN måste vi fortsätta att jobba hårt med att försöka ändra attityder och invanda beteenden.

Diana instämmer och menar samtidigt att hon har sett en god förändring. Miljöfrågor uppmärksammas mer och mer för varje dag.

- Det är i alla fall en bra början, avslutar hon.

Moder Jord har nog både gråtit och skrattat idag.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Reflektioner om återvinning och rättigheter i samlingslokalen

- När du dansar svettas du inte, du glänser, säger Jaded Sarahi Castro drömmande med lysande ögon och ett leende på läpparna. Har ni inte sett skylten inne i danslokalen på Club infantil? fortsätter hon. Så känns det! När jag dansar så glänser jag!

De andra barnen och ungdomarna utbyter blickar och instämmer ivrigt med nickningar.

- När jag dansar så känner jag mig stark, säger en av killarna lite blygt, samtidigt som en annan utropar att han känner en massa känslor på en och samma gång.

Vi sitter bara några centimeter ifrån varandra på de små färgglada trästolarna i Club Infantils samlingslokal i det nordöstra distriktet. Utbildaren Fátima Cuadra ska hålla sin första workshop om handarbete och vikten av återvinning, och jag har fått den stora äran att vara hennes assistent. Fátima passar först på att reflektera tillsammans med barnen och ungdomarna om organisationens olika aktiviteter; om vad de känner när de deltar i dem och varför de är viktiga. En diskussion om dans står först på schemat och stämningen är glad och bubblande.

”Välkomna till det nordöstra distriktet”, står det på väggen i samlingslokalen. Foto: Linda Fagrell

Club Infantil jobbar i 5 stycken distrikt i Jinotega. I varje distrikt hålls olika aktiviteter och nästan alla distrikt har en samlingslokal där barn och ungdomar kan samlas för att till exempel få hjälp med läxor, bli klippta och till-snyggade av frisören Francis och sminkösen Leslie, måla tavlor och skriva poesi eller gå i terapi hos barn- och ungdomspsykologen Fátima. Huvudtanken är att det ska vara ett utrymme där de kan bli sedda och hörda både av organisationens utbildare och av varandra.

I de olika distriktens samlingslokaler kan barnen och ungdomarna träffas för att byta erfarenheter, umgås och få hjälp med lite allt möjligt. På bilden väntar Jaded Sarahi Castro (till vänster) och hennes vänner förväntansfulla på Francis Picados magiska sax. Foto: Linda Fagrell

Efter en stund blir stämningen i rummet lite mer allvarlig.

- Hur många av er är det som har gått i samtalsterapi hos vår psykolog? frågar Fátima, varpå alla räcker upp handen.

- Varför är samtalsterapi viktigt för er? frågar hon vidare, och Sarahi svarar eftertänksamt på frågan.

- Där kan du prata om din situation hemma utan att någon skvallrar. Vissa tror att samtalsterapi bara är för ”knäppisar”, säger hon, men det är inte sant. Det hjälper dig att läka och att våga prata om saker.

De andra håller med.

När workshopen slutligen är igång filosoferar vi om huruvida återvinning kanske skulle kunna ge oss evigt liv om vi lär oss att bygga nya saker av gamla saker. Diskussionen är i full gång och alla har tusen saker att säga.

”Om vi lär oss att återvinna så kanske jordens resurser aldrig tar slut”. Barnen och ungdomarna deltar nyfiket i Fátima Cuadras workshop. Foto: Linda Fagrell

Det pratas om evigt liv, men jag tänker på värdigt liv. Varför behöver alla i rummet gå i samtalsterapi? FN:s barnkonvention säger att en av barnens rättigheter är att deras bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Detta för mig osökt tillbaka till vad organisationens direktör Lydia Palacios tog upp under måndagens morgonmöte på huvudkontoret:

- Ett stort problem i Nicaragua är att barnen alltid tror sig stå i tacksamhetsskuld till regeringen när deras rättigheter respekteras. Vi hör ofta barn inom organisationen säga ”tack till regeringen som lyssnar på oss”, i sina presentationer och föredrag. Visst ska barnen uppmärksamma att politikerna lyssnar på dem, menar Lydia, men inte tacka dem för det. Vi på Club Infantil måste bli bättre på att påminna barnen om att detta är politikernas skyldighet, och inte någon fin present, avslutar hon med eftertryck.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Solstrimmor och eldsjälar på Club Infantil

Molnen ligger tunga över Jinotega - staden där du köpa sex av ett barn för mindre än en hundralapp. Ett par solstrimmor bryter sig envist igenom och kastar sitt ljus på ena sidan huvudgatan, precis som en påminnelse om hur eldsjälar ofta har en förmåga att sprida ljus i mörkret. Det ljuset har jag sett idag, under min första dag på Club Infantil.

Vid det runda vita bordet på det färgglada huvudkontoret berättar organisationens samordnare Diana Gonzáles för mig att barnsexhandel är ett utbrett problem i Nicaragua. Barnen är samhällets kärna och vår framtid, men de behandlas inte alltid som det.

- I Jinotega är det vanligt med ”casas de citas”, säger hon. Dessa ”casas” är enkla lägenheter dit småflickor lämnas för att byta om och ”snyggas till” för att sedan få sina kroppar sålda. Diana berättar vidare att de flesta flickor är mellan 12-16 år och att 300 córdobas gott och väl räcker till för att köpa deras sexuella tjänster. Detta är ungefär 90 svenska kronor. När jag frågar Diana varför hon tror att flickorna går med på detta ställer hon eftertänksamt ner kaffekoppen och funderar en stund.
- Problemet är att de ofta blir lovade guld och gröna skogar, svarar hon. Speciellt saker relaterade till det senaste inom ny teknologi. Ibland, om de har tur, kanske de får en ny iPhone - som ett incitament till att fortsätta med verksamheten.

Club Infantil har som mål att agera mot och förebygga sexuell, kommersiell exploatering av barn och unga. I praktiken arbetar de med olika kreativa aktiviteter och kurser där de inkluderar barn och ungdomar i allt från dans, radio- och TV-program (som barnen själva organiserar) och läxhjälp för att stärka deras rättigheter och ge dem utrymme att organisera sig. De riktar även sitt arbete mot barnens föräldrar och mot personer som arbetar i riskfyllda miljöer, som till exempel taxichaufförer, hotellpersonal och statliga institutioner för att skapa medvetenhet och sprida kunskap.

Diana kallar organisationens arbetssätt för ”metiendo el gusanito”, vilket på svenska betyder ungefär att ”att få igång den lilla masken”; att påverka andra och smitta dem med en filosofi att vilja förändra.  På bilden syns Club Infantils logga, som är just en mask. Foto: Linda Fagrell

På eftermiddagen blev även jag smittad av den lilla masken när jag fick träffa organisationens kommunikatörer, närmare bestämt ”Niñas, niños y adolescentes del Club Infantil”. Mycket road av mitt efternamn tog en liten pojke vid namn Kenneth mig bestämt under armen och ledde mig till parken tillsammans med fyra inspirerande och bubblande tjejer. ”- Nu är det dags för nyhetsrapportering”.  Mycket riktigt. Kamerautrustning plockades fram och seriösa uppställningar utbeordrades. Med hög kompetens summerade kommunikatörerna veckans händelser i Nicaragua framför kameran. Det slog gnistor om dem när de pratade om barns rättigheter och om hur de har planerat att presentera olika förslag för stadens auktoriteter under nästa vecka.

Jag blev så imponerad av deras glöd så att jag log hela vägen tillbaka till kontoret. Jag tyckte mig också se att solstrimmorna nu hade letat sig igenom molnen och kastade sitt ljus på hela huvudgatan, och inte bara på den ena sidan.

Club Infantils kommunikatörer är 22 stycken till antalet och alla är mellan 10-17 år. Här är de i full gång med filminspelningen till organisationens eget nyhetsprogram. Foto: Linda Fagrell 

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua