CECILIA: En tur till havet.

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 8

Förra veckan tog jag ledigt från jobbet några dagar för att åka till havet med kompisen Erika. Havet är något jag saknar här i La Paz, visserligen har Bolivia en gång i tiden haft en kustremsa innan de förlorade den i ett krig mot Chile, men det även om de hade haft kvar den hade det likväl varit en nio timmars bussresa för att komma dit.

Resan började väl sisådär, vi klev på fel buss i La Paz så vi blev avsläppta vid vägkanten i El Alto och fick stå i den kyliga morgonluften och vänta på rätt buss. På eftermiddagen kom vi fram till Arica i Chile. Hav, strand och sol, underbart! Vi tillbringade dagarna med bokläsning på stranden, promenader längs havet och besök hos sjölejonen och pelikanerna i hamnen.

Vi bestämde oss för att utforska lite mer av Chile och tog en tidig morgonbuss till Iquique, där blev det mer bokläsning, sol, bad och en surflektion. En halv dag roade vi oss med att åka till spökstaden Humberstone där man tidigare bröt salpeter. Staden blev öde när man kom på att salpeter kunde framställas på kemisk väg, alla flyttade därifrån.

Numera fungerar staden som ett jättemuseum och det är faktiskt lite spöklikt att gå omkring i gamla bostadshus, teatern, fabriken och se den övergivna basketplanen, tennisplanen och simbassängen. Efter några dagars sol och bad är jag laddad inför de sista veckornas intensiva arbete och lite mer förberedd att möte den svenska vintern om några veckor då det är dax för hemresa.

Cecilia Holm

cecilia.holm@svalorna.se

CAMILLA: I skuggan av valet: Svenskt godis och vulkanbestigning

Camilla Jansson i Nicaragua, inlägg 3

Förra veckan hade jag två kompisar från Sverige på besök. Eftersom de bara var här i en vecka hade vi fullspäckat program. Här kan du läsa om några av Nicaraguas guldkorn som vi besökte.

Halv nio på söndagskvällen landade planet och ungefär en halvtimme senare dök mina kompisar från högstadietiden upp på andra sidan glasväggen. Vi tog en taxi till hotellet i Managua och där fick jag en stooor godispåse som mamma skickat med, äntligen. Salta nappar, sura flaskor och polkagrisbitar. Slupp!

Dagen efter bar det av till Las Peñitas, en strand som ligger utanför staden León. I två dagar njöt vi av sol och frisk luft. På onsdagsmorgonen hoppade vi på en buss som tog oss till Cerro Negro, Nicaraguas yngsta vulkan. Väl på topp möttes vi av underbar utsikt och stinkande svavelukt. Att vulkanen är aktiv var det absolut ingen tvekan om.

Vi reste vidare till Masaya, en stad som har en stor marknad där man kan köpa allt från väskor och skor till kött, fisk, krukor och massa mer eller mindre onödiga prylar.

På fredagen åkte vi upp till min hemstad, Estelí. Efter lite sightseeing och god middag på kinarestaurangen, La Gran Vía, gick vi vidare till Rincón Legal, ett gammalt revolutionsmuseum som på kvällarna fungerar som reggetonvänligt uteställe. Innan det var dags för tjejerna att åka vidare till Ecuador hann vi med ett dopp i Estelís vattenfall, La Estanzuela.


I alla städer vi besökte åkte bilar och bussar fulla med sandinistsupportrar runt för att visa sitt stöd för regeringspartiets kandidater till lokalvalen. Valet ägde rum i söndags och det är fortfarande oklart om vem som vunnit och i vilka kommuner. På grund av det påstådda valfusket har de senaste dagarna varit oroliga och våldsamma, speciellt i Managua. Kolla in Roxanas bildspecial på http://latinamerika.nu/bildspecial-valvakan-som-snabbt-forvandlas-till-en-mardrom


Under de politiskt mycket turbulenta dagarna hade jag trots allt en lugn och härlig semestervecka.

Camilla Jansson

LINNEA: Fantastiska fotografer

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 13

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har vi startat ett fotoprojekt med samarbetsorganisationen Yanapi. Tanken är att tjejerna ska agera fotografer till en utställning som ska visas både i Bolivia och i Sverige. Nyligen hade vi vår första workshop där alla fick prova på att fota lite. Jag tänkte bjuda på några guldkorn från dagen, vad tycks?
Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

LISA: Cristo Moreno

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 3

Oktober månad har gått i ett lila tecken här i Peru. Gator och torg har fyllts av lilaklädda människor och lila flaggor har vajat i vinden. Anledningen är firandet av El Señor de los Milagros, en tradition med mer än 350 år på nacken.

Processionerna kring El Señor de los Milagros hör till den katolska världens största och i Lima deltar årligen hundratusentals troende i de högtidiga festtågen. De mest hängivna katolikerna klär sig i lila – en klänning för kvinnor och en skjorta för män, som toppas med ett kritvitt grovt snöre som antingen knyts i midjan eller används som slips.

Katedralen i Arequipa har övervakat processioner i flera hundra år

Även här i Arequipa har processionerna varit många och långa och i själva verket har varje bostadsområde sina egna små varianter av firande. Många ställer ut små altare utanför sina hus under dagarna för processionerna som de smyckar med ljus och blomsterarrangemang. Till firandet hör även långa salvor med fyrverkerier och smällare och innan vi lyckades lista ut var ljuden kom från hann både teorier om dåliga avgasrör och skottlossning passera.

Förra helgen var vi inbjudna till en peruansk vän på middag och så fort vi lagt ifrån oss besticken ställer sig vår vän upp och säger:

- Vamos! Vamos, no? (Ungefär: Kom igen, nu går vi!)

Några få minuter senare har vi skyndat ned för trapporna som skiljer hennes hus från den lokala samlingsplats där grannarna har suttit och väntat i timmar. Vid vägkanten lyser rader av stora ljuslyktor upp den mörka oktoberkvällen och den tysta förväntan ligger som ett lock över området, bortsett från smällarna som väcker både barn och hundskall.

Procession i Lima, foto: Nyhetsbyrån Andina

Kavalkaden av smällare och sakral musik kommer allt närmare och runt hörnet dyker slutligen kortegen upp – ett tiotal män bärandes på ett gigantiskt altare, utsmyckat till bristningsgränsen med blomsterarrangemang, stearinljus och religiösa bilder. Vägen fram till det lokala altaret är inte den lättaste då det flera meter höga altaret tar i elledningar längs med vägen och ett sus går genom folksamlingen då ett av de guldplätterade hörnen på altaret bryts av mot elledningen.

Efter att ha stannat till framför områdets egna tillfälliga altare läser en präst en text om Señorens betydelse och skvätter ut lite vigvatten över de firande grannarna. Tre minuter senare har kortegen åter duckat under elledningen, ljuslyktorna har blåsts ut och vi är tillbaka vid det stora middagsbordet, en erfarenhet rikare.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

ROXANA: Politikens dekadens

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 10

I regeringens officiella veckotidning, El 19, får man en insyn i hur den så kallade ”vänsterregeringen” tänker kring abortfrågan och kvinnorättskämpar. Hur kan en regering, som säger sig kämpa för dem fattiga, vara emot rätten till abort?


”Abort, har återigen blivit en gynnsam affär för sådana minoritetsgrupper [organisationer som kämpar för rätten till abort, min ref]. Abortfrågan är en språngbräda för att manipulera, avleda sociala frustrationer och för att utföra personlig politisk hämnd. De handlar avsiktligt och med illvilja och de har inget annat mål än att bryta mot lagen. Och bryta mot familjeenheten och de sociala normerna”.

I juni i år uteslöts två partier från politiken, ett av dem var partiet Movimiento Renovador Sandinista, (MRS). Det blev rabalder och partiet fick stöd av flera internationellt erkända intellektuella. Men för mindre än en månad sedan, gick MRS ihop med liberalerna under slogan ”Alla mot Ortega” och gatorna präglades med skyltar med texten: ”Nej till diktatur, Ja till demokrati”. Kritiken lät inte vänta på sig. Hur kan ett vänsterparti uppmana sina anhängare att gå och rösta för liberalerna? Är det ren desperation för att de inte kan delta i kommunalvalen längre? Är det verkligen så att de tycker att vi lever i en diktatur, med Ortega i
spetsen?

Förra veckan fick jag tillfälle att träffa en av ledarna för MRS, Edmundo Jarquín, vid ett möte med liberalerna i Estelí. Svaret jag fick, och det enda svaret jag fick innan han tog på mina axlar och antydde att intervjun var över, var:


- Den största risken som Nicaragua nu löper är att förlora den nyvunna demokratin. Det handlar om att vara mot den auktoritära diktaturen och för försvaret av demokratin. Det är den huvudsakliga anledningen till att vi uppmanar våra anhängare att gå och rösta den 9 november, säger Edmundo Jarquín, ledare för MRS.

Jag kan inte hitta ett bättre ord än: skamligt!

Text och foto: Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se