Hård bestraffning eller ömsesidig kommunikation?

- Vad har ni gjort när ni har fått reda på att er son eller dotter har skolkat eller haft någonting annat opassande för sig?

Utbildaren Leslie Torres ser ut över det gröna och vita klassrummet i en av Ruben Darios många skolbyggnader. Fönsterna är halvöppna och på skolgården utanför är det dags för rast, så det är inte lätt att överrösta skratten, fotbollsspelandet och de högljudda samtalen. Föräldrarna sitter bredvid varandra i en stor halvmåne och lyssnar uppmärksamt. Men få av dem möter Leslies blick. Det verkar som att frågan hon precis ställde är jobbig att svara på. Efter en stunds tystnad tar en av mammorna mod till sig.

- Jag blir förbannad och skäller ut dem. Sedan blir det stryk, såklart!
Någon skrattar till och ett dovt fnissande fyller rummet, precis som om deltagarna försöker vifta bort allvaret i det som just sades.  Vi befinner oss på Leslies och Cristinas workshop. Här ska vi diskutera hur vi på ett bättre sätt kan kommunicera med våra barn. Ja, denna gång är det inte barnen och ungdomarna som är huvudpersonerna, utan deras föräldrar.

Barn och ungdomar går igenom massor av olika situationer i livet, förklarar Leslie. Därav beter de sig inte alltid som föräldrarna tycker att ”de borde”. Det är viktigt att ta upp detta till diskussion, så att föräldrarna blir mjukare med sina barn och pratar med dem istället för att använda våld. Foto: Linda Fagrell.

Varje år gör alla organisationer som ingår i programmet DEDENAN II en resultatmätning för att bedöma i vilken utsträckning de uppsatta målen har uppfyllts. Mätningen består av undersökningar som görs med barn, ungdomar, deras föräldrar och andra vuxna.

- Det vi har sett det senaste året är att föräldrar fortfarande ser den hårda bestraffningen som någonting positivt, berättar samordnaren Diana. Enligt många vuxna i Nicaragua ses barnen som ofullständiga personer. Föräldrarna tror att de gör barnen en tjänst när de slår dem. Detta vill vi förhindra. Med olika aktiviteter vill vi visa föräldrarna att det finns olika alternativ till våld och ge dem konkreta exempel på vad de kan göra istället.

Under workshopens gång hålls olika dynamiska övningar. Här ombeds föräldrarna, till tonerna av klassisk musik, att blunda och återuppleva något vackert minne. - ”Musiken tog mig tillbaka till ögonblicket då jag för första gången såg min dotter”, säger en av mammorna med tårar i ögonen när musiken stängs av. Foto: Linda Fagrell.

I klassrummet fortsätter diskussionen.

- Jag blir besviken och ger dem utegångsförbud, påpekar en mörkhårig kvinna bestämt.

- Jag skäller ut dem efter noter, säger en annan,  samtidigt som en tredje utbrister att hon minsann inte använder sig av sådana metoder.  Hon försöker alltid ge dem råd och föra en dialog.

Leslie håller upp ett plakat. Alla tittar nyfiket. På plakatet syns tre olika kommunikationstyper förklarade med bilder och text.

- Oftast använder vi oss av någon av dessa typer i vår kommunikation med barnen, säger hon. Antingen den aggressiva, den passiva, eller den ömsesidiga.

Vi kommer hit för att lära oss hur vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, säger Miriam, mamma till två söner.  Här reflekterar hon tillsammans med tre andra mammor över de olika kommunikationstyperna som Leslie redogör för. Foto: Linda Fagrell.

- Så vilken kommunikationstyp tror ni då är den bästa?, frågar Leslie.

Rummet tystnar igen.

- Den ömsesidiga, säger någon blygt efter en stund. De flesta nickar instämmande.

Plötsligt ställer en kvinna från den bakre raden en fråga. Det är första gången vi hör henne säga någonting.

- Är detta den enda reflektionsstund vi kommer att ha eller blir det flera?

Ja, ingen kan nog säga sig vara expert på varken kommunikation eller på att vara förälder. Men att ha viljan att lära sig mer innebär också modet att våga förändras. Av de 41 föräldrar som kom idag sågs bara en man. Vi lämnar klassrummet med en enad slutsats:

Det finns många starka kvinnor i Nicaragua.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Masculinidades som ett verktyg för att nå målet

Rekonstrueringen av könsroller är ett ständigt pågående arbete. Förra veckan var Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Nicaragua på plats i Estelí för en utbildning om masculinidades (maskuliniteter). Nätverket Red de Masculinidad por la igualdad de género, REDMAS, som består av ett 20-tal nicaraguanska organisationer höll i utbildningen.  Masculinidades går ut på att omvärdera den traditionella mansrollen och synliggöra manlig hegemoni. Masculinidades vill visa på alternativ till den traditionella mansrollen för att kunna leva i harmoni med samhället. Det är även idéer och en rörelse som är utspridd i Latinamerika som många gånger drivs av männen själva för att utmana och förändra samhället samt könsroller.

Då programmet för att förebygga sexuell kommersiell exploatering av barn och ungdomar går ut på att identifiera riskfaktorer samt orsaker var utbildningen förra veckan ett bra sätt att komma åt kärnan av fenomenet. Kunskaperna som grupperna har fått under förra veckan används sedan i deras vardagliga arbete med barn, ungdomar, mödrar, skoputsare, nätverk osv.

Redan samma vecka fick vi chansen att börja använda oss av vad vi hade lärt oss. Under en workshop med ungdomar där temat var sexualundervisning med fokus på HIV och könssjukdomar. Då dagen för HIV var under samma vecka, har organisationen Mary Barreda haft flera aktiviteter med samma tema. Under workshopen svarade ungdomarna på olika påstående kring sexuellt överförbara sjukdomar, hur de smittas, hur en skyddar sig osv. Ett av påståendena var; ”Det är bara prostituerade och homosexuella som kan smittas av HIV”. Karla Laguna passade, i och med denna fråga, på att ifrågasätta de fördomar som finns kring HBTQ och den heterosexuella normen.  Detsamma gällde könsroller. Karla frågade ungdomarna hur många sexpartners en kvinna kan ha respektive en man. Detta var för att belysa hur en kvinnas sexualitet och sexuella liv är mer politiserad än en mans. Till en början svarade några ungdomar att en kvinna bara borde ha en sexpartner under sitt liv, och det skulle vara en man. En man däremot var tillåten att ha fler. Karla ifrågasatte detta och sakta men säkert började några undra varför de tyckte som de gjorde. En manlig ungdom svarade bland annat att en kvinna kan ha flera, för tänk om det inte fungerar med den första?

Sakta men säkert arbetar kvinnoorganisationerna för att dekonstruera könsroller och myter kring sexualitet. Då det är en central roll i den sexuella kommersiella exploateringen av barn och ungdomar då majoriteten av förövarna och köparna är män. REDMAS tillsammans med andra organisationer fråga sig varför det ser ut på så sätt. Och framförallt, vad kan vi som samhälle göra? För det är trots allt vi alla som är och skapar vårt samhälle och allt i det. Trots många myter och stereotyper i samhället, finns det alltid några som ifrågasätter det och väljer att göra skillnad. Nicaragua må vara ett patriarkalt samhälle såsom de allra flesta i vår värld, men detta går inte obemärkt förbi och ett stort antal människor inom landet organiserar sig för att göra skillnad.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

Sexualundervisning för ungdomarna på terminalen

Sexualundervisning för ungdomar i Nicaragua brukar inte göras i skolan av lärare såsom i Sverige. Här är det oftast organisationer som tar på sig jobbet att informera ungdomar och sina sexuella och reproduktiva rättigheter samt om sex och samlevnad.
Organisationen Mary Barreda är en av dem som bjuder in ungdomar för att samtala om relationer i alla dess former. I arbetet för att förebygga barnsexhandel i landet är det viktigt att ungdomarna och barnen vet sina rättigheter. Det är även viktigt att barnen och ungdomarna sinsemellan ska behandla varandra väl, veta mer om den egna kroppen och även vart de kan vända sig till för att söka hjälp.

Karla Laguna håller i sexualundervisning för ungdomar.

Årets andra stora workshop med ungdomarna på terminalen handlade om sex och samlevnad. Den första tog upp teman om sexuella och reproduktiva rättigheterna, denna tog upp mer konkret om den egna sexuella hälsan.

Ungdomarna tittade först på en kortfilm där olika preventivmetoder presenterades för att sedan gå igenom ett och ett med för och nackdelar. Karla Laguna ledde workshopen och delade in dem i smågrupper för att diskutera metoderna var för sig och sedan presentera dem. Med mycket fnitter och skratt gjorde ungdomarna uppgifterna för att sedan diskutera lite med varandra vad som var för och nackdelarna med metoderna.

Unga killar tittar på filmen. Text; Ungdomarna tittar på film om preventivmedel och metoder. 

Detta är till för att försöka förhindra ungdomsgraviditeter som är väldigt vanliga i Nicaragua och för att motverka könssjukdomar. I ett land där religion spelar en stor roll är samtal om sex något av en tabu och något som föräldrarna inte pratar om med sina barn. Det är oftast fyllt med känslor av skam och nervositet där ett samtal om sex kan komma att ses som att ”uppmuntra ungdomarna att ha sex”, något som många inte vill göra. Trots detta kommer många ungdomar hit från terminalen där föräldrarna skickar iväg dem för att lära sig lite. Dagarna innan var Karla, Eliette och jag ute vid marknaden på terminalen för att bjuda in dem och passade även på att samtala med föräldrarna eller den personen som är deras ”referente” (person av tillit eller den som faktiskt har hand om barnet).

Ungdomar svarar på frågor angående preventivmedel.

Under denna vecka kommer vi att göra hembesök hos ungdomarna och barnen för att se hur många som går i skolan, vilken skola de går i nu, bor de i samma hus, hur är deras situation i övrigt? Allt detta för att fortsätta ha en nära kontakt med föräldrar och ”referentes” samt barnen/ungdomarna för att kunna vara till hjälp under deras utveckling.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.

Den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, Nicaragua

Informationsfestival på terminalen i León

Den 23 september var det den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking och det firades stort av organisationerna i Nicaragua. Undertecknad praktikant besökte en festival i Leon, organiserad av barn och ungdomar.


Med lite stöd från de vuxna i organisationen Mary Barreda, har organisationens barn och ungdoms-kommunikatörer ordnat festivalen själva. Några uppträder med en dans till sin favoritlåt och en teatergrupp har bjudits in för att förmedla temat till alla förbipasserande. Proffesionellt intar barnen sina positioner bakom informationsdisken, där de delar ut information och pratar med deltagare. Några går en vända runt terminalen för att dela ut flyers.

En pojke i svart t-shirt, tar fram sina anteckningar och fattar mikrofonen.

Barn och ungdomar håller i festivalen

-Vi är här idag för att fira den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, börjar han lite trevande. Sedan rullar det på av bara farten.
-Hur känner man då ingen riskerna som kan få barn och ungdomar att hamna i kommersiell, sexuell exploatering? Han fortsätter snegla på anteckningarna och pratar med hög tydligt röst.

När det blir dags att dansa tittar sig tjejerna blygt omkring, men intar snabbt dansgolvet i par. Det blir ett enda långt skakande av små kroppar till den snabba musiken och en ganska lam applåd följer.

Teatergruppen intar golvet. Vi samlas i ena hörnan för att de ge dem mer plats. De tar upp teman som hur vuxna gör för att lura med sig barn att göra saker de egentligen inte vill. Presenter, eller till och med mat kan vara lockbeten. Den kvinnliga skådespelerskan blir också gravid, så även temat tonårsgraviditeter slängs med, lika så att det är de vuxnas ansvar att jobba och dra in pengar, inte barnens.

Det är extra viktigt just här på terminalen eftersom det finns många arbetande barn. Idag är de flesta lediga en stund för att gå på festivalen. Många går i skolan på förmiddagarna och jobbar på eftermiddagarna. Mary Barreda jobbar för att barnen inte alls ska vistas i den stökiga miljön på bussterminalen. Vissa föräldrar har med sig små barn när de jobbar eftersom de kanske inte har någon som kan ta hand om dem medan de jobbar.

På festivalen denna dag finns även två andra organisationer: APEADECO har ett eget litet informationsbord. Några väskor med organisationens logga blir snabbt föremål för allas beundran och i slutet delas de ut till de deltagande barnen från Mary Barreda. Asociación niñas y niños del fortín är här med en grupp barn som bl.a. tittade på teatern.

Text och foto: Emmelie Heljeved, Infopraktikant

Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Barn och ungdomar tar sakerna i egna händer, Nicaragua

Fausto i Jinotega med de andra kommunikatörerna

Den 23/8 var det dags för det andra mötet mellan de fyra organisationernas små kommunikatörer. Det var ungdomarna från Club Infantil som själva planerade och genomförde träffen. 

En del verkar ha det i blodet. Som om det varit en del av livet, ställer sig en ung tjej framför en publik på 40 personer och drar igång programmet. 

- Idag ska vi göra radiovinjetter för programmet, säger hon.

De har förberett förslag och det är meningen att man utifrån dem, ska enas om tre radiosnuttar som ska sändas, som en del av årets informationskampanj. En ska vara berättad; den ska innehålla bakgrundsljud och olika röster, lite som en radioteater. Den andra ska vara på rim och läsas in av barnen själva. Och den tredje ska sjungas.

Barnen och ungdomarna i den här gruppen är både kreativa och arbetssamma. På nolltid kommer de fram med nya förslag och förbättrar de gamla. Sedan röstas det. 

Konstigt nog blir det inte vinjetten med flest röster som går vidare i tävlingen, utan de vuxna samt tjejen som håller i det hela, lyckas övertyga merparten om att en annan trots allt är bättre eftersom den innehåller rätt nyckelord. 

Tomás och de andra kommunikatörerna

Man går vidare med den och utser ett litet gäng som ska in i studion. Nyfikna klampar de in genom den låga dörren och ser sig om på alla teknikprylar som pryder både bord och väggar. Här finns både datorer, kameror, mikrofoner, videokameror och det mesta annat an kan tänka sig i teknik. Bara ett par av organisationerna har studios, så för de flesta av barnen är det helt nytt. 

De är jättevarmt eftersom alla är nyfika och vill vara med och titta. Trots en skara på 40 personer är det helt tyst, annars stör man inspelningen.

Blanca i studion

En pojke får köra sin del av reklamen närmare tio gånger eftersom hans bit olyckligt innehåller orden “explotación, sexual, comercial”. Tillslut lyckas han och alla tycker han är värd en stor applåd som de spontant brister ut i. 

Inom välorganiserade fyra timmar har cirka 20 barn och ungdomar lyckats skapa och spela in en av radiosnuttarna som ska sändas under kampanjen. Organisationen Club Infantil, som officiellt heter Asociación Infantil Tuktan Sirpi tar på sig att spela in de andra två eftersom de har studion hos sig.

Nöjda och trötta återvänder barn, ungdomar och vuxna till bussen. De som kommit långväga ifrån gick upp kl 4 på morgonen och sitter nu och halvsover längst bak i bussen. Endast ett litet gäng ungdomar som kommer från den närmaste staden orkar prata.

Jag frågar pojken som går av först vad han tyckte om dagen.

-Bien, svarar han med ett brett leende.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Skolornas rop på hjälp, Telica, Nicaragua

Resultat av ett grupparbete i en av skolorna i Telica

I byn Telica har skolor i vissa områden så stora ordningsproblem att de självmant hör av sig till organisatonen APEADECO och ber om hjälp. 

Glåpord viner runt öronen på en ganska arg lärarinna när vi kommer in i klassrummet. Idag är vi tre stycken och hon ser ganska lättad när hon ser oss.

Vi har spenderat förmiddagen på en annan skola och nu är det dags för eldprovet. Den här skolan tog nämligen själv initiativet och ringde organisationen och bad om hjälp. De hade identifierat att ordningsproblemen de hade förmodligen hänger ihop med genus, sexualitet, machismo och identitet, vilka är APEADECOS arbetsområden.

Ibland är det svårt att lyssna

Genom dynamiska lektioner och kreativitet vill organisationen förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, genom att ge dem information om de egna rättigheterna inom områden som kanske inte alltid är så självklara. Alla ska veta vad som är rätt och fel och vilka rättigheter de har. Tillexempel arbetar man med att förmedla att det finns olika sexuella preferenser och att det är okay.

Just den här klassen här inte riktigt greppat just det konceptet ännu, för ganska snart hör man “gatorade” ropas genom klassen. Det är tydligen modeordet för homosexuell…

Lek i en av skolorna vi besöker

Idag får eleverna måla just “sexualitet”, “genus”, “machismo” och “identitet”. Sen presenterar de resultaten för varandra. De ingår också i träningen att barnen ska våga prata inför grupp och säga sin mening.

En lång smal pojke i den första gruppen börjar:

- Genus är könet vi föds med, tillexempel om man är man eller kvinna när man föds.

-Nej, nu sa du fel, protesterar en rund pojke med keps.

Han fortsätter: 

Det målas för fullt på golvet i en av skolorna

-Det var väl sexualitet? Genus är det man lär sig. Tillexempel att pojkar gillar blått och flickor rosa. 

Sedan är det flickornas tur. De har lite svårt att göra sig hörda i den här klassen och ingen har någon större lust att vara den som börjar presentationen. När de väl startar är det den minsta flickan som med seriös blick, ganska stressat förklarar vad bilderna föreställer och hur dem tänkt. Alla sänker blicken när de går tillbaka till stolarna. Vi applåderar uppmuntrande och hoppas att den här lilla gruppen tjejer ska ta sig.

Den enda gången vi verkligen få uppmärksamhet från alla är under lekarna. Alla blir uppspelta under uppvärmningen och avslutningen då vi försöker hålla igång dem med lek och skratt. 

Text: Emmelie Heljeved Bild: Emmelie Heljeved

ECP möte vid havet, Las Peñitas, Nicaragua

Las Peñitas, Leon, Nicaragua

Runt ett u-format bord med påskgul duk, möts koordinatörerna för var och en av organisationerna: Club Infantil från Jinotega, APEADECO från Telica, Mary Barreda från Leon och Miriam från Estelí samt även personal från Svalkontoret. Utanför är det över 30 grader och 

havet med brusande vågor väntar. 

Under mötet utvärderar man tidigare aktiviteter och planerar nya. 

I juli möttes stora delar av personalen i Tisey för att göra kvartalsutvärderingen av programmet. Alla försöker vara självkritiska och bland annat kommer det fram att alla tycker att det är viktigt att träffas och lära sig av varandra men att alla borde försöka vara mer uppmärksamma.

-Jag lärde mig att det är viktigt att omvärldsbevaka, eftersom det som händer i landet är viktigt för vårt arbete, sa en av kvinnorna. 

Idalia och Maria José håller i mötet

Sedan börjar en stor diskussion om torkan. Det är torrt i marken eftersom regnet ännu inte anlänt, trots att det borde gjort så i maj. Bönderna har inte kunnat odla. I värsta fall betyder det mer hunger och mer arbete för organisationerna eftersom fattigdom i hög grad hänger ihop med kommersiell, sexuell exploatering av barn. 

-I Telica har det gått sa långt att man har börjat dela ut matpaket åt de familjer som är mest beroende av sina odlingar. De ska i alla fall ha tillgång till basvaror som majs och bönor, fortsätter en annan kvinna.

Det knackar på dörren och en lista med lunchförslag börjas skickas runt. Det skapas en ny stämning i rummet och folk börjar ta sig för magen medan de trånande väljer från listan. Idag blir det för dem allra flesta fisk!

Även barnen från de fyra olika organisationerna möttes för utvärdering under juli. De flesta är mycket nöjda med hur denna aktivitet gick av stapeln och det visar sig att även barnen uppskattade att träffas. Det man däremot var mindre nöjd med, var att några av ungdomarna lyckades smita ut på natten för att busa med allt och alla. 

-Det måste bli ändring på det. Tänk om det händer något. Man kan bli biten av en orm och vad vet vi egentligen om dem som bor i den har byn? Vad som helst hade kunnat hända. Det är nog viktigt att vi tar upp det med barnen själva.

Planering av informationsbok till barnen

Imelda, Magda, Carmen, Rosa Maria och Klara på ECP möte

Men främst handlar mötet om en annan sak. Att få till en informationsbok till barnen som ska användas under en kampanj senare under året. Boken handlar om kommersiell, sexuell exploatering av barn och är inriktad på att förebygga dessa brott, enligt organisationernas program. Alla barn ska få varsin liten bok som med hjälp av färglada figurer informerar om faror som att ta emot presenter från någon man inte känner, att låta någon fotografera en eller att hemlighålla relationer med äldre män.

Alla deltar aktivt i att rätta stavfel, ger förslag på förbättring av bilderna och hur man ska få boken att framstå som en produkt från alla fyra organisationer, inte bara en. Först är diskussionerna lite upprörda, men tillslut verkar alla enas. 

-Det viktigaste är förstås att barnen godkänner den. Vi tycker kanske att vi har gjort ett jättebra jobb, men det spelar ju ingen roll om den inte blir godkänd av målgruppen. 

I nästa steg ska den printas i ett par svartvita exemplar, sen ska de små kommunikatörerna få satta pennorna i den och föreslå ändringar och förbättringar. 

Jag kommer på mig själv med att se fram emot det tillfället. Mötena med barnen och ungdomarna är alltid roligast.

Text: infopraktikant Emmelie Heljeved Bild: infopraktikant Emmelie Heljeved

Övergivet spädbarn i Jinotega, Nicaragua

Vi gick in på kontoret. Där låg han. En tre dagars gammal pojke som blivit övergiven av sin mamma och pappa. Bara hoppet fanns om att någon skulle hitta honom i tid.

Han sov. Bäbisen låg i en spjälsäng av trä med färgglada leksaker hängande ovanför hans huvud. Täcket, lakanet och kudden var också färgrika. Jag kände mig lycklig över att han tagits väl om hand. Han var så fin! Samtidigt sorgsen och ledsen över att detta hjälplösa barn lämnats på en plats helt ensam. 
Någon hade hittat pojken insvept i ett klädesplagg vid utgången i kyrkan när hen var på väg därifrån. Barnet hade sedan överlämnats till ett barnhem strax utanför Jinotega. Nu väntar pojken på att bli adopterad. Jag hoppas och tror att han kommer att hamna hos någon kärleksfull familj som tar väl hand om honom. Att få möjligheten att adoptera ett barn är ju en väldigt lång process och därför tänker jag att familjerna till största sannolikhet vill sin nya familjemedlem väl.

I Nicaragua är det vanligt att man överger sitt barn. Orsakerna är många. Ibland beror det på att modern är så pass ung så att hon inte kan ta hand om sitt barn eller att hon har blivit våldtagen och inte klarar av att se barnet som förknippas med händelsen. Vanligast är dock att föräldrarna inte har tillräckligt med pengar för att försörja sin unge. Därför lämnar man bort det i hopp om att ge barnet en ljusare framtid. Precis som mamman eller pappan till pojken på barnhemmet gjorde. Han kommer säkert att få gå i skolan, ha tillgång till vatten hemma och kunna äta sig mätt varje dag.

Jag tittade på pojken som drömde sött i sin säng och jag tänkte ”denna pojke är räddad. Vad glad jag är för hans skull! Och undra hur många fler barn som ligger övergivna just nu i väntan på att någon ska hitta dem”. Jag tänkte också på föräldrarna. Hur svårt det måste vara att lämna bort sitt barn. Att känna att man inte har något val. Att varje dag för resten av sitt liv tänka ”hur mår mitt barn idag”, ”vart bor hen”, ”vem är hen” och ”kommer mitt barn ihåg mig”? Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste kännas för en far eller mor som lämnar bort sitt barn. Den tomheten. Vem har egentligen ansvaret för att barn inte ska tvingas överges? Föräldrarna? Samhället? Regeringen? Du? Eller jag?

Klara Adrian, programpraktikant Svalorna Latinamerika