MARIA: Leken som verktyg

Maria Sjödin i Nicaragua, inlägg 2

- Mina damer och herrar,  dessa världstjärnor har kommit till fots, på åsna, i båt och i bil för att uppträda här idag för er. Först ut är Celia Cruz, en varm applåd!

Vi  är på kurs om genus och uppfostran med bl.a. representanter från Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer i Nicaragua. Kursledaren har bett oss att presentera oss på ett valfritt sätt. Asociación Proyecto MIRIAM där jag gör praktik, improviserar snabbt ihop en stjärnspäckad gala där artisterna spelas av Miriams anställda och volontärer. Efter att ha uppträtt får var och en presentera sig med sitt riktiga namn för gruppen. Min bristfälliga insats som Shakira står i skarp kontrast till uppträdanden av de som arbetat länge på Miriam, som är riktiga proffs på att spexa och leka.

Det är ingen slump att personalen på Miriam gjorde en presentation som fick gruppen att gapskratta. En av de sakerna som slog mig nar jag började som praktikant på organisationen var hur effektivt de använder lekar för att få en grupp att reflektera över ett problem eller som i exemplet med artistgalan, för att skapa en öppen och avslappnad stämning i en grupp. Det märks i diskussionerna under resten av dagen att den goda stämningen gör att deltagarna har lättare att våga prata och dela med sig av sina erfarenheter.

Metoden bakom Miriams lekar kallas Ludopedagogik och går ut på att lära genom att leka. Deltagarna på de utbildningar med kvinnor, barn och ungdomar som Miriam arrangerar uppmuntras genom leken att aktivt delta och utgå från sina egna erfarenheter och känslor för att t.ex. ifrågasätta  sociala normer. Var och en lär sig genom sina egna upptäckter och genom att uttrycka sig med musik, teater och sång.

Nar jag kommer tillbaks till Sverige kommer jag inte göra någon repris på Shakira-uppträdandet, men jag kommer definitivt se till att det leks mer i olika sammanhang.

Maria Sjödin

SIMON: Privatisering – för dig som inte vill ha något val

Simon Lundh i Nicaragua, inlägg 3

– Går det ingen buss till León idag?
– Nä, du måste ta taxi. Vi har en här.
– Men den bussen som kommer där då?
– Ja, förutom den då.

De som förespråkar privatisering framhåller oftast valfrihet och lägre pris, men efter tre månader i Nicaragua står det klart för mig att den första av dessa inte stämmer. Det är snarare så att de reella valmöjligheterna minskar och försvinner i en djungel av skräpalternativ och felinformation.
Varje busslinje mellan olika städer i Nicaragua är privatägd, det vill säga att det sällan är samma företag som kör till exempel klockan tio på morgonen som två på eftermiddagen mellan samma orter. Ägarna till de olika bussarna och deras anställda är med andra ord föga sugna på att informera om sina konkurrenter och deras kanske tillfälliga fördelar för resenärerna. Och det känns inte så konstigt egentligen. Syftet är ju att tjäna pengar. Man får alltså vara beredd på att bli ordentligt felinformerad när man ska resa runt i landet.

Det hela påminner om telefon-, internet, och elmarknaderna i Sverige. Att priser inte pressas med monopol som Televerket och gamla SJ är förstås sant, men privatisering för oss konsumenter verkar mest föra med sig fler val som ingen vill informera oss om. Val som dessutom bara kan försvinna eller ställas in hipp som happ för att det inte genererar tillräckligt med pengar, varpå konsumenten står utan ersättning eftersom ingen vill ta ansvar. Är det värt priset? Och är det så vi vill ha det i till exempel vår sjukvård?
Det är inte bara i fråga om transport som dessa situationer uppstår i Nicaragua, men det är den mest tydliga för oss besökare. Och det lustiga är att det är i ett land med socialistiskt styre. Det behöver alltså inte ens vara en partifråga, bara en fråga om vett och eftertanke. Är det verkligen bättre bara för att det är billigare? 

Sedan finns det andra friheter ett privatägt företag kan ta. Undrar vad som hade hänt om en av Skånetrafikens eller SL:s bussdörrar hade sett ut såhär?

MARIA: På Asociación Proyecto MIRIAM tar kvinnor makten över sina liv 

Maria Sjödin i Nicaragua, Inlägg 1

- I mitt nuvarande förhållande ber jag aldrig om tillåtelse för att gå ut. Jag träffar mina vänner när jag vill och min man och jag är också ofta ute tillsammans. Det är stor skillnad mot hur det var med min förra kille.

Cloribell kom i kontakt med Asociación Proyecto MIRIAM 2001 när hon hade två år kvar på sin universitetsutbildning i miljövetenskap. Cloribell som då var 19 år blev gravid och pappan gjorde klart att han inte tänkte hjälpa till med barnets försörjning. Tack vare stipendiet som MIRIAM ger till kvinnor med knappa ekonomiska resurser kunde hon slutföra sin utbildning trots att hon hade ett barn att försörja på egen hand. Förutom det ekonomiska bidraget innehåller stipendiet också utbildningsträffar om bl.a. sexuella och reproduktiva rättigheter och våld mot kvinnor. När hennes son var två år insåg hon att barnets pappa, som hon fortfarande hade ett förhållande med, kontrollerade henne och utsatte henne för andra former av psykologiskt våld. Det hände också ofta att han drack för mycket alkohol. Hon bröt upp från förhållandet. Diskussionerna på MIRIAM tror hon hjälpte henne att kunna ta det beslutet.

Det som slår mig mest nar jag träffar Cloribell en fredagskväll efter jobbet är hennes energi. Gravid med sitt andra barn jobbar hon heltid med miljöfrågor pa Estelís kommunkontor och studerar dessutom juridik på lördagarna. Nar hon kan försöker hon hjälpa till i MIRIAMs aktiviteter. Hon skrattar och säger att det ibland är svårt att hinna med allt, men att hon är glad att utbildningen öppnat så många dörrar. Hon bor fortfarande hos sin mamma, men hon och hennes nuvarande man köpte förra året en bit mark där de såsmåningom vill bygga ett eget hus.

- Jag har lärt honom att sätta upp mål, säger Cloribell. Innan tog min man mest dagen som den kom. Nu sätter vi upp mål för varje år. Förra året var det att köpa marken, i år är det att jag ska kunna avsluta mina juridikstudier.

Om jag får gissa kommer Cloribell fortsätta att nå sina mål.

Maria Sjödin

MALENA: När olyckan är framme

Malena Rivero Friström i Peru, inlägg 3.

För en vecka sedan råkade Oriane, en fransyska som jag bor tillsammans med, ut för en trafikolycka. Hon skulle korsa den hektiska vägen utanför vårat hus, som vi alla fruktade så mycket innan de installerade trafikljusen för någon månad sedan. Det slog om till rött för bilarna och hon såg rutinmässigt till att bilarna hade stannat innan hon började korsa gatan. När hon tog ett steg ut på vägen for en minubuss fram från ingenstans.

Jag satt i denna stund uppe i allrummet och läste en bok när jag hörde smällen. I huset är vi vana att höra milda krockar nästintill dagligen vid denna korsning så jag brydde mig inte om att gå fram till fönstet för att se vad som hänt. Luis, som satt och studerade med utsikt över den trafikerade gatan, började ropa att det hänt en olycka och att en person låg skadad på marken. Lutade ut genom fönstret kom vi till vår fasa fram till att det måste vara någon från huset som skadats då peruaner i vanliga fall inte är så bleka som personen vi stod och stirrade oss blinda på.

Panikslagna sprang vi ner för de fyra våningarna och knackade på våra vänners dörrar för att se om de var trygga. När ingen svarade sprang vi ner till gatan och möttes av en folkskara som stod och tittade på våran Oriane som låg skadad vid vägrenen. Jag satte mig bredvid henne och såg till min förfäran att hon blödde en massa från huvudet och att hennes vänstra öra såg ut att hänga löst. Hon hade även blod över hela vänstra armen och kunde inte röra den högra. Hon var vid medvetande och jag bad henne att ligga still och försöka att inte röra på huvudet. Någon ur folkskaran hade redan ringt efter ambulans så det var bara att tålmodigt vänta och hoppas att det inte skulle dröja för länge.

Bilarna fortsatte att rusa fram trots att Oriane låg vid vägrenen utan att kunna röra sig. Folkskaran som hade samlats stod på trottoaren och observerade händelsen tillsammans med två trafikpoliser. Frustrerad ställde jag mig på andra sidan om Oriane, mitt på gatan, för att se till att bilarna inte körde så nära henne då vi inte kunde flytta henne till en säkrare plats.

Luis sprang tillbaka upp till huset för att meddela de andra vad som hänt. Medan han var borta kom ambulansen och jag följde med Oriane till akuten. Det tog inte mer än några minuter att komma dit, men för Oriane var det ena olidliga minuter då hon blev varse om smärtan i kroppen som olyckan orsakat henne. Hon spändes inte fast på båren så jag fick hålla henne om höfterna så att hon inte skulle halka av.

Väl framme i akuten gick allt väldigt fort och hon försvann in för behandling. Under tiden bad doktorerna mig om hennes identifikation och försäkringsnummer. I hennes väska hittade jag en kopia av hennes pass men ingen information om försäkringen. Vi befann oss nämligen i ett sjukhus för personer med peruansk försäkring och de informerade mig om att här behandlas para peruaner. Om hon hade försäkring skulle hon flyttas till ett privat sjukhus, och om hon inte hade det till... ja, jag vet inte riktigt hur ett sjukhus för oförsäkrade personer ser ut, men jag visste i alla fall att hon inte ville hamna där.

Snart kom de andra från huset springande och en av dem återvände hem för att leta rätt på Orianes försäkringsnummer. Under tiden syddes Orianes sår ihop och hon stabiliserades. Enligt de mänskliga rättigheterna får igen nekas akut sjukvård och sjukhusen är skyldiga att stabilisera situationen för att se till att den skadade personen är utom fara, med eller utan försäkring.

Efter att Oriane stabiliserats och vi hade fått tag på hennes försäkringsnummer förflyttades hon till en privatklinik där hon två dagar senare genomgick en operation i högra axeln, som hade frakturerats på tre olika ställen. Idag har det gått över en vecka sedan trafikolyckan ägde rum och Oriane ska få komma hem i dagarna. Jag har lärt mig att inte trotsa trafiken och att alltid, ALLTID ha en kopia av mitt pass med information om min försäkring, min blodgrupp och kontaktuppgifter tillgänglig, vilket jag även sprider vidare till var och varannan resenär.

Text och foto: Malena Rivero Friström
programassperu@svalorna.se

EMELIE: Miljötänk i Sydamerikas fattigaste land

Emelie Petersson i Bolivia, inlägg 3

För ett par veckor sedan deltog jag i ett möte med arbetsgruppen för mainstreaming av miljö. Syftet med denna arbetsgrupp är att införa ett miljöperspektiv i samtliga aktiviteter inom Suma Thakhi, ett program som arbetar med barn och ungdomar. 

Under mötet insåg jag dock att mainstreaming inte innebär samma sak i Bolivia som i Sverige. Förra året fokuserades arbetet med miljö främst på punktinsatser, till exempel med temadagar som Dia del Agua (vattnets dag) eller Dia del Arbol (trädets dag), och inte på att integrera miljötänk i programmets redan inplanerade aktiviteter. 

Då jag inte ville påverka gruppen för mycket med mitt västerländska tankesätt höll jag mig till en början i bakgrunden och observerade diskussionen. En, för detta år, ny medlem i gruppen kom med en hel del intressanta idéer och påpekade hur det arbete de hittills utfört inte kunde klassas som mainstreaming och gruppen började helt plötsligt diskutera i andra banor. Jag kände mig nöjd med att inte ha lyft fram mina åsikter inom ämnet alltför tidigt i mötet. I slutet av mötet kände jag ändå ett behov av att flika in med några idéer. Exempelvis då en aktivitet för att plantera träd med barnen planerades och gruppen diskuterade hur dyr plasten som måste köpas för att skydda träden skulle bli eller att man skulle skriva ut och posta hundra enkäter. När jag påpekade att det nog är miljövänligare att återanvända material de redan har vid varje organisation såg många först lite frågande ut men började sedan diskutera ivrigt om andra saker de också kunde återvinna.

Det allmänna miljötänket som finns i Sverige är inte närvarande i Bolivia, vad som går att återvinna, att det inte går att bränna glasflaskor eller att kemikalier skadar jorden. Efter mötet med denna arbetsgrupp kände jag ett behov av att få fortsätta arbeta med denna fråga då denna brist på kunskap påverkade mig djupt och jag är nu en aktiv deltagare i arbetsgruppen. Det känns givande att få ta del av gruppens idéer och åsikter och arbeta utifrån ett för mig nytt perspektiv. Jag hoppas att min medverkan kan ha en positiv inverkan på såväl arbetsgruppen som programmets aktiviteter men även att deltagarna fortsätter kämpa för en bättre närmiljö och en hälsosammare framtid för barnen i arbetsområdet.

Foto: Samuel Apaza

Text och foto: Emelie Petersson

programassbolivia@svalorna.se