LOVISA: Flora och folkrörelser

Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 1

Jag anländer till Nicaragua med en mängd romantiska idéer om landet, utan att någonsin ha satt min fot i Centralamerika. Jag har läst att Nicaragua, trots den utbredda fattigdomen, är ett av de säkrare länderna i regionen. Att här finns en stor artrikedom med många naturreservat och ekologiska lantbruk. Jag har läst om trivsamma byar och om konstnärsandan som sjuder i folksjälen. Men mest av allt tilltalas jag av min guideboks beskrivning av nicaraguanerna själva som ett stolt idealistiskt folk, väl insatta i den aktuella situationen och som gärna delar med sig av sina starka åsikter.

Och Nicaragua tar emot mig med frodiga gröna landskap och vänliga människor. Men jag blir snart varse machokulturen som råder genom männens busvisslingar, och hur riskfyllda Managuas gator kan vara. Svalorna Latinamerikas kontor ligger dock norrut i Estelí, i de trakter självaste revolutionären Sandino höll till. Här måste väl ändå glöden leva kvar?

Men mitt första intryck blir lite av en besvikelse – jag ser inga grupper som engagerat diskuterar i gatuhörnen, inga demonstrationer och inga musikanter. Det enda som talar idealism är de färgrika väggmålningarna med sina tysta budskap. En vacker bakgrund till stadens annars så högljudda puls.

Redan första veckan kastas vi in i Svalorna LA:s verksamhet och får åka till bergsbyn Jinotega på ett tre dagar långt seminarium tillsammans med de fyra samarbetsorganisationerna. Det är ett perfekt tillfälle att lära känna de människor vi ska jobba med och arbetet de utför, liksom att få lära oss mer om det gemensamma programmet. Den andra femåriga fasen av programmet ska precis ta fart, och målet är att förebygga sexuell kommersiell exploatering av barn och ungdomar i Nicaragua.

Och nu får jag äntligen ett smakprov på engagemang och vilja att förändra! Sammanvävt med föreläsningarna höjs röster runtom i rummet, en tar vid där en annan tystnar, och åsikter, känslor och idéer sköljer över oss. Dagarna tre tycks inte tillräckliga för det här gänget. Det verkar alltså vara här, i Nicaraguas civila samhälle bland otaliga folkrörelser, som motivationen till förbättring och utveckling hämtar sin drivkraft.

Lovisa Dragstedt
infonicaragua@svalorna.se

OLIVIA: Ny som Svala, tillbaka i Bolivia

 Olivia Malmqvist på väg till Bolivia, inlägg 1

 Introduktionen på Svalorna Latinamerikas kontor i Stockholm, och nedräkningen till min avresa har börjat. Om två veckor befinner jag mig på ett flygplan på väg till La Paz. Bort och hem på samma gång… Redan för åtta år sedan var jag i La Paz första gången och det var kärlek vid första ögonkastet. ”Här ska jag bo en dag” sa jag till min kompis. Några år senare blev det verklighet då jag bodde och jobbade två år för Latinamerikagrupperna i Bolivia. Och nu är det dags igen. Denna gång ska jag jobba som Landrepresentant för Svalorna LA och det känns väldigt spännande!

La Paz med sina snöklädda berg som vakar över en, med myller och kaos på gatorna och minst en demonstration om dagen. Staden där höjden påverkar allt och alla – och till och med blir ett tecken på levnadsstandard. Högt uppe i El Alto är det kallast, kargast och fattigast, sen går de vindlande gatorna neråt mot centrum, där kontoren och höghusen finns. Ännu längre ner i dalen där klimatet är mildare och marken grönare tornar de stora villorna upp sig bakom höga murar.

Svalorna LAs arbete med barn och unga i El Alto handlar om att alla ska få en chans oavsett var i staden de råkat födas. Tillsammans med lokalanställda, praktikanter och samarbetsorganisationer ska vi arbeta för barn och ungas rättigheter. Men det är mycket som ska göras innan det är dags för avresa. Papper som ska stämplas av UD och bolivianska ambassaden, väskor som ska packas och många möten som klaras av innan det är dags för mig att fälla ut vingarna och flyga iväg.

MACARENA: Politiskt kaos och ovisshet i djungeln

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 4

Det är kaos i Bolivia. Polisen utgör huvudpersonen i en av de kraftigaste protesterna sedan 2003 och rykten om statskupp cirkulerar. Vid stadskanten väntar demonstrationståget som har varat i 60 dagar i protest mot den motorväg som planeras byggas genom nationalparken TIPNIS. Demonstrationer och motdemonstrationer laddar inför en politiskt händelserik vecka. Ironiskt att jag befinner mig ute i djungeln omgiven av mygg, krokodiler och apor, utan el, internet eller täckning till mobilen.

Kanske borde jag ha förstått att det skulle vara svårt att hålla mig uppdaterad om situationen när min internetdosa och mobil slutade fungera redan i Rurrenabaque. Vad hade jag kunnat förvänta mig efter 22 timmars bussfärd och sedan ytterligare 3 timmar för att komma till floden och därefter 2 timmars båtfärd?

Så nu sitter jag här, med min lilla dator med 4 timmars batteritid och en mobil som piper om låg batterinivå. Det måste ha varit min svenska optimism som fick mig att tro att jag kunde arbeta härifrån.

Trots denna obekväma och ovana känsla av ovisshet är jag lyckligt ovetande med flera andra. Ingen här pratar om någon konflikt trots att en statskupp skulle påverka oss alla, inte heller om den motorväg som skulle påverka den natur som vi befinner oss i just nu. 

Jag har alltid uppfattat Bolivia som ett politiskt intresserat land. Människor i min omgivning tycks alltid veta vad som sker och vilken konflikt som är mest aktuell. Åsikter och känslor blossar i politiska debatter vid middagsbordet. Det är nog ganska svårt att undgå med tanke på antalet konflikter. Jag läste någonstans att i medel kan La Paz räkna med åtminstone tre protestmarscher per dag, vilket är en ökning då det för 3-5 år sedan ”bara” var en. Här protesterar man om allt, strejker och blockader är vardagsmat, jag har nämnt det flera gånger – Bolivia är ett kampens land, på gott och ont. Ovissheten att aldrig veta vad som väntar när man vaknar, det har sin charm även om det ibland oroar och stör ganska mycket eftersom man inte kan planera i någon större utsträckning.

Samtidigt är det svårt att inte lägga märke till ett påtvingat deltagande i protesterna, det finns de som inte har något val. Det finns nämligen universitet som tvingar sina elever att delta i demonstrationståg och hotar med underkänt om de inte deltar. Grannsamverkansgrupper som hotar med böter för de som inte deltar, och vid förra TIPNIS-tåget tog jag emot flera vittnesmål, framförallt av kvinnor med små barn, som berättade att de inte hade något val. De var tvungna att följa med i demonstrationståget, trots de dåliga förhållandena och risken det innebar för deras små barn (det året dog två barn, och åtminstone en kvinna fick missfall).

Har man tur får man själv uttrycka sig, med otur blir man tvingad av andras intressen och vill man så kan man bara ”hänga på” och nöja sig med andras åsikter istället för att ta reda på fakta. Jag kan nog dra slutsatsen att man är delaktig i politiken vare sig man vill eller inte men trots den politiska oron har det bolivianska folket alltid, för mig, uppfattats som glatt. Envist, men alltid med ett leende och en åsikt i bakfickan.

Att då komma till en plats där jag inte kunde hitta en enda tidning var underligt. Visserligen hade de flesta tv, men ingen tittade på nyheterna. Alla verkade glada och nöjda ändå. Att tänka att risken för statskupp finns känns väldigt avlägsen och det är en skrämmande tanke att kanske när jag är tillbaka så är allt förändrat. Man vet aldrig med Bolivia.

När detta inlägg väl publiceras kommer jag att veta svaret. Om det var statskupp eller inte, vilka byggnader som har förstörts och i vilken grad men framförallt – om någon överenskommelse uppnåtts.

Nåväl, hälsningar från djungeln i efterskott. Här skiner solen, djuren är många, vattnet svalkar och jag, med flera andra, är lyckligt ovetande.



Text: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se

JOHANNA: Framtidsvision i medeltidsmiljö

Almedalen börjar lida mot sitt slut, åtminstone för Svalorna LA:s del då vi imorgon fredag åter beger oss mot fastlandet. Idag har vi haft vår sista dag i tältet, som mot förmodan har stått upp under veckan, läget var dock aningen kritiskt i förrgår. Visby är fantastiskt vackert och det är verkligen stämningsfullt att vara på ett mingel mitt i en ruin från medeltiden. Konkurrensen om uppmärksamheten på Almedalen är stenhård och metoderna organisationer och företag tar till är många. Två minnen jag tar med mig från dagen är organisationen som vill uppmärksamma benskörhet med hjälp av en säckpipespelande skotte och den gemensamma manifestationen mot att Sverige säljer flest vapen per capita i världen. Det hela illustrerades genom att folk iklädda svenska folkdräkter tågade genom Visby och deklarerade att det är lika naturligt för Sverige att sälja vapen till diktaturer som att fira midsommar med sill och potatis.

I tältet har vi organisationer haft ett gemensamt fokus på ekonomiska rättigheter, för Svalorna LA:s del kopplat till kampanjen "Rätten till ett eget liv". Att fokusera på ekonomiska rättigheter och arbeta för att skapa förutsättningar för människor att själva förbättra sin situation anser vi är en viktig del i fattigdomsbekämpning. Under veckan har vi rört oss runt i Visby och berättat om vårt arbete och i tältet har man även kunnat spela vårt rättighetsspel. Syftet med spelet var att ge folk en inblick i hur livet och vardagen skulle kunna se ut för en kvinna ur vår målgrupp i Latinamerika. Spelet var väldigt populärt bland de yngre men vi passade på att ge föräldrarna en folder om Svalorna LA och sättet vi arbetar på. Även den förra vice statsministern Margareta Winberg tog sig runt på den färgglada spelplanen och lärde sig mer om ekonomiska rättigheter i Latinamerika.


Nu under eftermiddagen arrangerade vi, Afrikagrupperna och RFSU Gotland ett gemensamt mingel på en söt innergård inne i Visby. Temat för minglet var sex och religion och inbjudna för att delta i ett panelsamtal var en representant för Sveriges kristna råd samt en från Stockholms synagoga. Tillställningen blev väldigt lyckad och alla försåg sig gladeligen med smörgåstårtan som hade dukats upp. 


Nu är klockan snart 21.30 och vi avslutar med en gemensam grillning i huset vi hyr. Tyvärr är inte solen på vår sida längre, kvällen blir garanterat trevlig ändå! 

JOHANNA: Sol, politik och silvertejp

Invasionen är inledd, Almedalsveckan 2012 har börjat. Idag drog spektaklet igång ordentligt och

först på dagordningen stod resning av tältet, något som visade sig bli lite mer problematiskt än vi anat. Några av tältpinnarna var nämligen ovala istället för runda. Följden blev att vi inte kunde fästa ihop pinnarna som det var tänkt. Allt går dock att lösa med vilja, (lite våld) och silvertejp. Vi lyckades få tag på en hammare och kunde då banka till pinnarna så att de gick att passa ihop med varandra. Tältet är nu rest, vi hoppas att det inte är någon storm på ingång för då hittar vi nog tältet nere i hamnen istället för på hamngatan.  

Om det står kvar imorgon kommer man i tältet kunna prata med oss om Svalorna LA:s arbete och i år på Almedalen med speciellt fokus på arbete kopplat till ekonomiska rättigheter och på vilket sätt det är en förutsättning för utveckling. Vid tältet kommer vi även att ha ett rättighetsspel som ger en inblick i hur livet kan se ut för en kvinna som tillhör vår målgrupp i Latinamerika. 

Almedalen har kallats ett mediaspektakel och man kan verkligen säga att "alla var där" och utbudet av seminarier och mingel är enormt! Det är väldigt spännande att vara med och uppleva detta som egentligen är en ganska unik tillställning och jag njuter i fulla drag. Nu under kvällen har några av oss varit nere i själva Almedalen och lyssnat på Åsa Romson från Miljöpartiet som talade och efter det var det pyssel och förberedelse inför morgondagen som är vår tältdag. Tältet delar vi med Afrikagrupperna, som vi även delar huset vi bor i. 

Vi hoppas på mycket folk som är sugna på att veta med om Svalorna LA imorgon och att vädergudarna är med oss imorgon igen!