Prata om sex i kyrkan, Nicaragua

Klockan 05.30 i lördags morse begav vi oss från Club Infantil, Jinotega till Estelí i en amerikansk, gul, gammal skolbuss. I bussen satt jag tillsammans med 6 andra vuxna från Club Infantil och med ungefär 20 barn och ungdomar. Musik spelades i högtalarna och barnen var exalterade och högljudda längst bak i bussen. Stämningen vad god medan vi skumpade iväg mot helgens aktivitet. Ett par timmar senare var vi framme. Vi mötte ungdomar från tre samarbetsorganisationer från olika delar av landet. Totalt var vi omkring 80 personer. Syftet med helgens möte var att träffas och utvärdera det senaste halvåret inom det gemensamma projektet ”förebyggande av sexuell exploatering av barn och ungdomar”. 

Jag tycker att det är superbra att barnen själva får vara med och engagera sig i organisationerna. Deltagandet tror jag är mycket viktigt för att öka medvetenheten hos dem och för att själva känna att de är viktiga. Ju mer de känner till om ämnet desto tryggare tror jag de blir i samhället. Jag tänker också att de som har kunskap pratar med sina kompisar och vetskapen sprids. När jag tittar på barnen blir jag glad och tänker att en dag kommer de att föra sina värderingar vidare till sina egna barn och de kommer i sin tur att få en bättre grund att stå på än vad barnen i Nicaragua har idag.

Dagarna i Estelí var fullproppade med olika aktiviteter och övningar. Blandningen av lek och allvar, med inslag av dans, sång och musik var genomtänkt. Barnen skrattade mycket hade kul tillsammans. De redovisade gruppvis vad projektet lärt dem. Majoriteten av ungdomarna har varit med och planerat samt genomfört aktiviteter som rör projektet och de tycker dessutom att det är väldigt roligt. Många svarade att de nu känner till sina egna rättigheter och att de även vågar prata med andra om dem, både enskilt och i grupp. De känner att det är viktigt att prata om sexuella rättigheter och kan göra det vare sig det är i kyrkan, skolan eller hemma. Att uttrycka sina känslor, lyssna och respektera andra med olika åsikter har de också fått ut av att arbeta med projektet.

Klockan 14.00 på söndagen satte vi oss från Club Infantil återigen i den gula, gamla bussen efter avslutningslunch tillsammans med de andra. Ett trött gäng satt ner på var sitt säte och flera somnade in fort. Musiken hördes återigen från högtalarna och bussen skumpade sakta hemåt.

Klara Adrian, programpraktikant

Ljusare framtid i Peru

Ungas engagemang skapar en ljusare framtid

Det är en solig förmiddag när jag och Paulina skumpar fram i en pickup längs en dammig väg som slingrar sig fram genom ett ofattbart vackert bergslandskap. Vi är på väg till byn Machaguay för att sända den första delen av radioprogrammet ”Voces del Coropuna”. Paulina är informationsansvarig för Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram i Peru PDR, (Programa de Desarrollo Rural)  och radioprogrammet är PDR:s eget. Väl framme och efter att ha testat tekniken på den lilla radiostationen är vi redo att sätta igång. Paulina börjar med att presentera de närvarande och därefter de tre organisationerna som utgör PDR, CIED, Yachay Wasi och Svalorna Latinamerika som är programmets finansiär. Dagens radioprogram ska till stor del handla om det ungdomsmöte som PDR organiserade under två dagar i slutet av april då ungdomar från de fem olika distrikten i Castilla Media möttes för att prata om teman som självkänsla, ungas ledarskap, våld i relationer och rasism etc. Under programmet görs intervjuer med personal från PDR som berättar om de olika projekten de är ansvariga för och Paulina har även flera förinspelade intervjuer med unga som deltog i ungdomsmötet i april.

”Det är kul att delta i aktiviteterna som PDR organiserar för vi lär oss så mycket!” ”Att vara med i ungdomsgruppen har gett mig bättre självförtroende. "jag är jättenöjd! Aktiviteterna lär oss att tala inför publik och att sluta vara rädda för att uttrycka våra åsikter och idéer.” Även guvernören i distriktet Pampacolca är imponerad. ”Jag har aldrig hört de unga prata så här och vara så engagerade! Jag hade inte förväntat mig att så många skulle delta.”

Jag kan inte låta bli att le när jag hör intervjuerna. De här personerna är levande bevis på att det arbete som PDR utför inom ramen för politisk och social utveckling faktiskt gör skillnad för människorna i Castilla Media. Tack vare programmet får ungdomarna den motivation och de verktyg som de behöver för att utnyttja sina demokratiska rättigheter och åstadkomma den förändring som behövs för att deras distrikt ska kunna utvecklas.

Situationen på den peruanska landsbygden idag definieras av dålig infrastruktur och bristande tillgång till andra offentliga tjänster, liksom få möjligheter till försörjning. Därför väljer de flesta unga att flytta in till städerna i jakt på bättre framtidsutsikter.  I Lima resulterar denna urbanisering i att kåkstäderna (s.k. ”pueblos jovenes”) växer explosionsartat och även utanför Arequipa breder slumområden ut sig, för det är oftast här de hamnar. De som söker sig till städerna i hopp om en ljusare framtid. Utan utbildning eller erfarenhet kan de sällan skaffa en tillräckligt god försörjning för att ha råd med ett ordentligt boende med elektricitet, rent rinnande vatten och avloppssystem inne i staden och de fastnar istället i slumområden i stadens utkanter. Många fler unga skulle nog välja att stanna kvar i sina hembyar om de fanns en realistisk möjlighet för dem att göra det. Ett av Svalorna LA:s mål med programmet för landsbygdsutveckling är just att hjälpa dem att skapa den möjligheten. Det går att skapa en framtid där kommande generationer kan leva och utvecklas i sina hembyar men det är upp till de unga att engagera sig och tillsammans bygga den framtiden.

Text och foto: Johanna Emmoth, Peru

Proyecto Miriram i Nicaragua

Klockan halv sju en måndag morgon möts vi på Cotran Sur, en av Estelis två bussterminaler, jag, Benilda och Angela från Svalorna LA:s samarbetsorganisation Proyecto Miriam.
Jag är fortfarande inte riktigt vaken, men bussterminalen är full av liv, den tidiga timmen till trots. Vid varje buss som ska avgå står en person som jobbar på bussen och skriker vart jus den bussen ska gå, så ingen missar det; ”Matagalpa Matagalpa Matagalpa!”, ”Managua Managua Managua!”.
Det doftar av rosquillas (små majskakor) gallopinto och kaffe. 
Vi hittar rätt buss och en kvart senare är vi framme i Santa Cruz, på den skola där vi ska genomföra en workshop med två åttondeklasser. Proyecto Miriam besöker skolan i Santa Cruz en gång i månaden, och deras besök brukar vara ett uppskattat inslag i elevernas vardag.
Varje måndag har eleverna gemensam samling på skolgården. Lärarna pratar om aktuella ämnen  och den här måndagen står de många jordbävningarna som drabbat landet de senaste veckorna i centrum. Eleverna uppmanas tänka på de områden i landet där risken för nya skalv fortfarande är hög, och därefter sjungs nationalsången.
Alla klasser släntrar iväg till sina klassrum, och vi kan sätta igång.
Imelda ber inledningsvis en halvsömning samling åttondeklassare att minnas vad de pratade om förra gången Proyecto Miriam var på besök.  Inget svar.
”Vakna! Är det ingen av er som minns vad vi gjorde sist?” ler Imelda.
Jo då. De minns allt.
”Tja...Förra gången jämförde vi  populärkulturella representationer av kvinnor och män. Typ Shakira och Rocky. Representationen av Shakira anspelar på sex, och hennes kropp är i fokus, som en vara som kan säljas. Rocky representerar typ makt och styrka och hans kropp används för att signalera just detta och tolkas därför på ett helt annat sätt” svarar en kille till slut.
”Just det.” säger Imelda.
Dagens tema är maktrelationer och hur de ser olika ut beroende på olika identiteter och positioner, i relation till dekonstruktionen av el machismo.
Vi gör en övning, hälften av klassen ombeds vara dockor och andra hälften dockornas ägare.
Reglerna är följande: Den som äger dockan får göra vad hen vill med dockan och dockan måste göra som ägaren vill. Ägarna till dockorna flätar dockornas hår, sätter på dem kläder, sätter dem ner på golvet, sätter sig på dem och lägger dem på bänkarna. Därefter byts rollerna.
Efter denna övning, fylld av skratt och rop, vaknar klassen till ordentligt.
Imelda frågar ; ”Hur kändes det att vara docka?”  Svaren kommer nu desto snabbare; ”Jobbigt!” ”Pinsamt!” ”Jag kände mig som att jag inte var värd något” ”Ledsamt”.
 ”Och hur kändes det att vara ägare?” ”Jag kände att jag hade makt” ”Kul” ”Jag kände mig som min pappa”.
Därpå följde en diskussion om olika sorters maktutövning och vad makt egentligen är. Deltagandet var aktivt och gick lätt att knyta an till barnens egna erfarenheter av el machismo, och hur den tar sig i uttryck och vad dess strukturella påverkan innebär och kommer att innebära för ungdomarnas egna liv.
Vi avslutade med en runda där var och en fick komma med förslag på och skriva ner på ett papper hur en kan minska machismons inflytande i ens eget liv, och var och en av eleverna försågs med ett papper för att utvärdera dagens aktiviteter.
När vi packade ihop våra grejer och var redo att gå dröjde sig två tjejer i klassen kvar i klassrummet. ”Hur är läget” frågade jag dem.
”Bra... När kommer ni tillbaka?” ”Om en månad” svarade jag. ”Bra va?”
”Hmm. Kan ni inte komma tillbaka tidigare?” sade den ena.
”Jo snälla gör det. Vi lär oss så mycket bra när ni är här”. sade den andra.
Det är under sådana små snack med ungdomarna som inte verkar mycket för världen som jag verkligen förstår styrkan i Proyecto Miriam som organisation. De når ut och gör skillnad i målgruppernas liv. På riktigt.

Var börjar el machismo?

Inom ramen för programmet DEDENAN II som Svalorna LA finansierar här i Nicaragua genomförde en av de fyra samarbetsorganisationerna, la Asociación Proyecto MIRIAM, en stor aktivitet här i Esteli i fredags.
100 barn och ungdomar i åldrarna 11 – 18 år från hela Estelí, samt kommunen Santa Cruz var inbjudna att delta i en workshop med temat att synliggöra, ifrågasätta och motarbeta el machismo.
Machismo är bara ett av alla ord på spanska som jag tycker är svårt att direktöversätta till svenska, men om jag ska göra det enkelt för mig kan jag förklara det som “den patriarkala samhällsstrukturen som upphöjer män och nedvärderar kvinnor”, ungefär. Och detta skulle vi alltså reflektera kring.
Ungdomarna delades in i tre grupper baserat på ålder. Jag tillförordnades som ledare för  de yngsta, där deltagarna var mellan 11 och 13 år. Vad skönt, tänkte jag.
De är ju så små. De här säkert inte hunnit bli så påverkade av den rådande könsmaktsordningen ännu.
Ganska snabbt visade det sig att det inte riktigt var så enkelt. 
Barnen I gruppen verkade glada och nyfikna på temat, och gillade att diskutera. De pratade i munnen på varandra, skrek och busvisslade. Lite jobbiga, men framförallt härliga. Sådär som 11,12 och 13- åringar ofta är. Det var jag förberedd på.
Det jag inte riktigt var förberedd på var de åsikter barnen faktiskt uttryckte.

Vi pratade om kärleks och familjerelationer, om hur kvinnors kroppar utnyttjas i komersiella syften, om vems ansvar det är att ta hand om barnen, om kvinnor borde vara försiktiga, eller om det kanske snarare är mannen som borde sluta antasta kvinnor.
Det var jättefint att f å höra dem dela med sig av sina egna erfarenheter men det gjorde mig också lite bekymrad. Jag hade alltså naivt nog trott att eftersom de har barnen var s å “små” så skulle de ännu inte ha påverkats av samhället runt omkring dem.

Alla tyckte naturligtvis inte likadant, men många uttryckte värderingar som går rakt emot mina egna, och de som Proyecto MIRIAM står för, men helt i linje med det samhället, som ju struktureras av el machismo, lärt dem.De sade saker som att kvinnor är svagare än män på alla sätt, att kvinnor (mammor) måste ta hand om barnen och borde hålla sina döttrar inomhus så att de inte ska bli antastade av män på gatan, att tjejer är rädda för att ha sex medan män är så virila att de inte kan kontrollera sig och därför ger sig på tjejer mot deras vilja. Att kvinnor är sämre bilförare, att män inte kan laga mat och så vidare.
Jag tappade hakan, men försökte hålla god min och f å samtalen att flyta på.
När och var börjar el machismo sätta klorna i en? Hur gammal måste en vara för att p åverkas av den?
Går det ens att existera utan att påverkas av det som strukturerar samhället?
De här frågorna snurrar runt i mitt huvud och gör mig sjukt frustrerad.
Strukturerna är så starka. Mötet med de här barnen har gjort att jag mer än någonsin vill att vi bryter dessa globala patriarkala strukturer, en gång för alla.

Sara Abiri

Resan till Castilla Media

Det har snart gått en månad sen jag började min praktik hos Svalorna Latinamerika i Peru och tiden har verkligen sprungit förbi. Förra veckan fick jag göra mitt första efterlängtade besök i Castilla Media som är området där PDR (programmet för landsbygdsutveckling som Svalorna finansierar) arbetar. Resan till Castilla Media från Arequipa tar ungefär sex timmar och går delvis på oasfalterade vägar som slingrar sig längs bergväggar med gröna dalar skymtandes hundratals meter nedanför. Irma, Svalornas fältkoordinator, och Susan, representant för en av våra lokala samarbetsorganisationer, sov lugnt på var sin sida om mig. Själv hade jag svårt att slappna av och ta ögonen från vägen som till stor del är för smal för att två fordon ska kunna mötas. Vårt mest frekventa möte längs vägen var dock åsnor, inte andra bilar.
Under tre intensiva dagar besökte vi borgmästare i fyra av fem distrikt samt flera skolor, familjer och enskilda individer som deltar i programmet. Jag hade inte väntat mig att få möta en sådan tacksamhet och vilja att lära som alla vi besökte gav uttryck åt och det berörde mig verkligen. Den tredje och sista dagen besökte vi fruktfestivalen (Festival de la Fruta Ecologica) som hålls varje år i byn Tipan där bönderna från byn säljer frukter som de själva odlat. Allt är såklart ekologiskt. Eftersom Tipan ligger i en dal med ett förhållandevis milt klimat så var utbudet av olika sorters frukter stort nog för att en nordbo som jag skulle tappa räkningen på antalet frukter som jag inte kände igen. Till festivalen hörde dessutom musik, dans och olika tävlingar och vi hjälpte till att göra en fruktsallad som hela byn skulle bjudas på.
Trots att den här första resan var kort så fick jag en viktig inblick i vad Svalornas arbete handlar om i praktiken och jag känner nu ännu mer motivation inför det arbete jag ska göra här under de kommande fyra månaderna. Jag är övertygad om att det kommer att bli en fantastiskt lärorik tid.