Dans och manliga kroppar i kvinnokläder

Tiotusentals folkdansare bar av till festivalen Gran Poder i La Paz i lördags. Festivalen är tillägnad den katolska bilden av "Señor del gran poder” och har funnits sen 1940. Den har sitt ursprung i ett folktätt område med samma namn i närheten av Ch'ijini på landsbygden. På senare år har den blivit nominerad som världsarv på UNESCOS lista. President Evo Morales deltog både som åskadare och gick med några varv själv i dansen.
Det är en parad av alla möjliga sorters danser, diablada, morenada, kullawada, carporales, tinku... Listan kan göras lång. Förutom danserna som sådana, är även de handgjorda kostymerna och de stilfulla utsmyckningarna föremål för publikens beundran. I grupper med särskilt dyrbara tillbehör leder livvakter truppen framåt.

Koncentrerade miner i Carporales. Foto: Sara Byrskog

Den gemensamma nämnaren är dansen. Utöver det finns alla åldrar, alla samhällskikt och alla möjliga brokiga färger och former. Den tydliga uppdelningen i utstyrsel och dans mellan kvinnor och män, hindrade inte heller alla från att ha på sig och dansa precis hur dom ville. När det var gruppen Morenada Juventud de Rosas tur att passera våra rangliga plaststolar längst fram i publiken, ökade jublet och applåderna. Till min stora glädje visade det sig att ett gäng dansare födda i manliga kroppar som vände sig mot könsnormerna och dansade i kjol och klänning.

Dom tog emot folkets jubel. Foto: Sonia Ampuero

Min positiva förvåning la sig något när jag väl gjorde min research. Att personer födda i manliga kroppar dansar i kvinnokläder är tydligen inget nytt, utan är däremot en kvarleva från när kvinnor fortfarande inte ansågs värdiga nog att göra roliga saker, typ som att dansa. Så män fick låtsas vara kvinnor istället. Det kanske också förklarar den allmänna acceptansen, om inte hyllningen, från den bolivianska publiken till dessa individer i paraden (läs mer om hur transpersoner ofta upplever sin situation i landet här eller här.

Jag vill dock inte ställa mig helt cynisk till att konceptet existerar. Om det finns en arena (låt vara under något kamoflerande former) där toleransen för normbrytande respekteras i åtminstone ett avseende (det som berör dansen), så kanske det så småningom kan leda till ett lite större svängrum för liknande frågor? Det är nog åtminstone en ljusglimt och en förhoppning för många transpersoner och oss som jobbar med denna sortens frågor i Boliva.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

APEADECOs unga håller festival mot våld mot kvinnor, Nicaragua

Joseling och Blanca på festivalen i Telica

Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, eller som den heter på spanska Día Internacional de la Eliminación de la Violencia contra la mujer. I byn Telica slår man på stort och ordnar en informationsfestival i den centrala parken.

Det är som vanligt barnen som håller i trådarna. De ropar meddelanden i mikrofonen, håller dansuppvisning, delar ut information och pratar med förbipasserande. Allt för att uppmärksamma denna viktiga dag.

I Nicaragua ä det tyvärr rätt vanligt med våld i hemmen. Otaliga organisationer samt den nationella polisen jobbar för att det ska bli ändring och kanske kan man med vidöppna ögon redan se en liten förändring hos den nya generationen?

Infofestival i Telica

På busshållsplatser runt om i landet hänger stora plakat med texter som “ Vilka saker skadade dig som barn? Gör inte samma saker mot mig!” Och när jag en gång var med på en jobbträning hos en av organisationerna, slutade en presentation som skulle handla om vår barndom, med att alla, inklusive jag själv grät. ALLA i gruppen hade blivit slagna eller på annat sätt dåligt behandlade när det var barn. (Själv hade jag inget att komma med så jag fick hitta på att mamma brukade glömma sätta på mig vantar på vintern när jag var liten och att det gjorde ont som sjutton i händerna när det vart bort åt -10: förlåt mamma!)

Det är som tur är svårt att tänka sig någon av de små änglarna som dök upp idag på festivalen, slå någon. De ägnar sig istället åt att försöka lära sig att kommunicera på bästa sätt. Riktigt duktiga har de blivit, bara under den korta tid jag har vart med i gänget. De är mindre blyga nu och ingen har problem med att prata inför folk.

Så det är bara att gratulera både dem om landet. En tillgång helt enkelt. Mot en ny framtid, med barnen i spetsen.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, Nicaragua

Informationsfestival på terminalen i León

Den 23 september var det den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking och det firades stort av organisationerna i Nicaragua. Undertecknad praktikant besökte en festival i Leon, organiserad av barn och ungdomar.


Med lite stöd från de vuxna i organisationen Mary Barreda, har organisationens barn och ungdoms-kommunikatörer ordnat festivalen själva. Några uppträder med en dans till sin favoritlåt och en teatergrupp har bjudits in för att förmedla temat till alla förbipasserande. Proffesionellt intar barnen sina positioner bakom informationsdisken, där de delar ut information och pratar med deltagare. Några går en vända runt terminalen för att dela ut flyers.

En pojke i svart t-shirt, tar fram sina anteckningar och fattar mikrofonen.

Barn och ungdomar håller i festivalen

-Vi är här idag för att fira den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, börjar han lite trevande. Sedan rullar det på av bara farten.
-Hur känner man då ingen riskerna som kan få barn och ungdomar att hamna i kommersiell, sexuell exploatering? Han fortsätter snegla på anteckningarna och pratar med hög tydligt röst.

När det blir dags att dansa tittar sig tjejerna blygt omkring, men intar snabbt dansgolvet i par. Det blir ett enda långt skakande av små kroppar till den snabba musiken och en ganska lam applåd följer.

Teatergruppen intar golvet. Vi samlas i ena hörnan för att de ge dem mer plats. De tar upp teman som hur vuxna gör för att lura med sig barn att göra saker de egentligen inte vill. Presenter, eller till och med mat kan vara lockbeten. Den kvinnliga skådespelerskan blir också gravid, så även temat tonårsgraviditeter slängs med, lika så att det är de vuxnas ansvar att jobba och dra in pengar, inte barnens.

Det är extra viktigt just här på terminalen eftersom det finns många arbetande barn. Idag är de flesta lediga en stund för att gå på festivalen. Många går i skolan på förmiddagarna och jobbar på eftermiddagarna. Mary Barreda jobbar för att barnen inte alls ska vistas i den stökiga miljön på bussterminalen. Vissa föräldrar har med sig små barn när de jobbar eftersom de kanske inte har någon som kan ta hand om dem medan de jobbar.

På festivalen denna dag finns även två andra organisationer: APEADECO har ett eget litet informationsbord. Några väskor med organisationens logga blir snabbt föremål för allas beundran och i slutet delas de ut till de deltagande barnen från Mary Barreda. Asociación niñas y niños del fortín är här med en grupp barn som bl.a. tittade på teatern.

Text och foto: Emmelie Heljeved, Infopraktikant

Resan till Castilla Media

Det har snart gått en månad sen jag började min praktik hos Svalorna Latinamerika i Peru och tiden har verkligen sprungit förbi. Förra veckan fick jag göra mitt första efterlängtade besök i Castilla Media som är området där PDR (programmet för landsbygdsutveckling som Svalorna finansierar) arbetar. Resan till Castilla Media från Arequipa tar ungefär sex timmar och går delvis på oasfalterade vägar som slingrar sig längs bergväggar med gröna dalar skymtandes hundratals meter nedanför. Irma, Svalornas fältkoordinator, och Susan, representant för en av våra lokala samarbetsorganisationer, sov lugnt på var sin sida om mig. Själv hade jag svårt att slappna av och ta ögonen från vägen som till stor del är för smal för att två fordon ska kunna mötas. Vårt mest frekventa möte längs vägen var dock åsnor, inte andra bilar.
Under tre intensiva dagar besökte vi borgmästare i fyra av fem distrikt samt flera skolor, familjer och enskilda individer som deltar i programmet. Jag hade inte väntat mig att få möta en sådan tacksamhet och vilja att lära som alla vi besökte gav uttryck åt och det berörde mig verkligen. Den tredje och sista dagen besökte vi fruktfestivalen (Festival de la Fruta Ecologica) som hålls varje år i byn Tipan där bönderna från byn säljer frukter som de själva odlat. Allt är såklart ekologiskt. Eftersom Tipan ligger i en dal med ett förhållandevis milt klimat så var utbudet av olika sorters frukter stort nog för att en nordbo som jag skulle tappa räkningen på antalet frukter som jag inte kände igen. Till festivalen hörde dessutom musik, dans och olika tävlingar och vi hjälpte till att göra en fruktsallad som hela byn skulle bjudas på.
Trots att den här första resan var kort så fick jag en viktig inblick i vad Svalornas arbete handlar om i praktiken och jag känner nu ännu mer motivation inför det arbete jag ska göra här under de kommande fyra månaderna. Jag är övertygad om att det kommer att bli en fantastiskt lärorik tid.