Bönderna i bergen, Nicaragua

Livet kan se väldigt annorlunda ut beroende på vart man bor här på jordklotet, som alla vet. Vardagen för stadsborna i Sverige skiljer sig från svenska bönders. Samma är det förstås här i Nicaragua och vardagen för bönderna i Nicaragua skiljer sig från böndernas i Sverige, osv.

Tusentals människor i Nicaragua bor i bergen. Där finns det ingen elektricitet eller internet. Hur klarar de sig utan att checka facebook, twitter och instagram hela dagarna? Det måste ju vara hemskt! Eller? Där finns heller inga sjukhus, lättillgängligt och rent vatten, polisstation, etc. Blir någon allvarligt sjuk kan det handla om dagar – DAGAR – innan man ens har hunnit ta sig till ett sjukhus för att få vård. Det beror på dåliga vägar, bussförbindelser och otroliga avstånd till närmaste sjukhus. Det kan ta en dag. Tre. Kanske mer än så och då kan det vara för sent. 

När den sjuka har kommit fram och fortfarande är vid liv läggs hen in. Ofta har en anhörig följt med som stöd. Ingen av dem känner någon i staden sjukhuset ligger i och kan ju alltså inte förvänta sig besök. Ingen vet heller hur länge de måste stanna. Kanske några dagar. Kanske veckor. Kanske månader. Den sjuka får bästa möjliga vård på sjukhuset och den anhöriga kanske stannar kvar som sällskap. Den anhörig som inte har råd att bo på hotell, övernattar i en trä- eller plaststol på sjukhuset.

Jag undrar om de som har väldigt begränsat med pengar ens tillåter sig själva att äta en riktig måltid varje dag eller om det bara får i sig lite vatten och kanske en brödbit. De har ju resan tillbaka att tänka på.

Vad tror du?

Samtidigt som bönderna, i min värld, lever väldigt tufft, avundas jag dem. Trots svårigheterna som följer om man bor långt ifrån civilisationen lever de fridfullt i naturen, fritt från den stress som finns i varje storstad och är lyckliga för vad de har. Det säger iallafall bönderna själva. Jag tror dem. Flera jag har pratat med har även sagt att de aldrig skulle tänka sig att bo någon annanstans än i bergen. Det är deras liv och därifrån de kommer, men att det däremot skulle underlätta i deras vardag om det bara hade el. och närmare till sjukhus.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Vatten - en självklarhet för alla?

Människorna i Nicaragua är på gatan oftast väldigt glada, fridfulla och ser ut att leva ett gott och bekymmerslöst liv. När jag pratar med befolkningen får jag däremot ibland en annan bild. Bristen på vatten i hushållen är en av de saker som tagits upp.

Kvinna som precis hämtat vatten från brunn eller vattenhål

Hemma i Sverige har vi alla vatten, så klart. Men här, på andra sidan Atlanten i Nicaragua, är det INTE självklart. Visste ni att så få som 37 % av alla människor på landsbygden har tillgång till rent vatten i sina hem? Och att på landsbygden i de övriga centralamerikanska länderna har 50 % av folket det? Inga av dessa siffror tycker jag är speciellt roliga. Statistiken är hämtad från den nicaraguanska dagstidningen La Prensa så sent som i måndags, den 13 okt. Förändring i Nicaragua pågår. Ett problem med bygget av brunnar och kranar är dock att kvalitén är på tok för dålig. De går ofta sönder snabbt och då står människorna där återigen utan vatten och är tillbaka på ruta ett.

Vattenpump i en förort i Jinotega

Jinotega är en stad omringad av berg och häromdagen vandrade jag och några vänner upp för ett. Vi passerade på vägen massor av, enligt mig, bristfälliga hus. Vi gick förbi brunnar och stora hål i marken dit folket som bor på berget hämtade vatten. Någon tvättade. Vuxna och barn kånkade dit sina dunkar och spänner för att hämta vatten till sina hushåll för att kunna laga mat eller för att kunna ta sig en dusch. Med hink. Vi fortsatte promenera upp för uppförsbacken. En nicaraguan berättade för mig att människorna som bor såhär högt upp på berget inte alltid hade vatten i sina brunnar eller vattenhål. Om de som bor nere i staden använder för mycket, når vattnet inte upp på berget och människorna här blir utan.

Flicka som följt med sin mamma till vattenhålet för att tvätta kläder

Nicaragua jobbar för att göra vatten till en självklarhet för sin befolkning. Jag vet att de arbetar mot ett mål som ska vara uppnått till och med nästa år som innebär att en viss procent ska ha tillgång till vatten och sanitet. Hur det går har jag däremot ingen aning om, bara att de har en lång väg kvar att gå innan vattentillgången i Nicaragua blir lika självklar som för oss i Sverige.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Arbetslöshet, dåliga löner och migration i Nicaragua

Sockerplantage i Pochomil

Enligt landguiden bodde det 6 miljoner invånare i Nicaragua, år 2012. Här säger befolkningen att invånarantalet har ökat något makalöst de senaste åren och att det numera bor ca 9 miljoner människor i landet. 

Cykeltaxi i Masachapa

Arbetslöshet är ett mycket stort problem och majoriteten av de som jobbar, arbetar inom den informella sektorn. Det betyder att pengarna som tjänas inte bokförs av myndigheterna. I Sverige skulle vi sälja att de jobbar svart, men jag tycker inte att det är samma sak. Här tar människorna till en överlevnadsstrategi eftersom det råder brist på säkra anställningar, och de hittar andra jobb för att tjäna pengar. Inom den informella sektorn tjänar man väldigt lite och därför väljer många fler än 1 miljon nicaraguaner att migrera till framförallt Costa Rica och USA för att tjänar mer. I den nicaraguanska dagstidningen La Prensa stod det förra veckan att 280 000 nicaraguaner befinner sig i Costa Rica med visum, men det är också vanligt är man smiter över landsgränsen illegalt. Det gör att det för tillfället är det lite spänt mellan grannländerna på just denna fronten.

Fiskförsäljning på stranden i Masachapa

I Nicaragua är det vanligt att man säljer frukt och grönsaker på gatan. De som har det lite bättre har ett skjul där de kan stå under dagligen och sälja sina varor. Andra använder sig av cykel och cyklar runt i samhället med ett litet släp med tomat, sallad, gurka, mm och ropar ut vad som finns till salu. Många putsar skor, jobbar på kaffeplantager, eller fiskar, beroende på vart i landet man bor. Säljer de inga varor eller tjänster, tjänar de tyvärr heller inga pengar. Osäkerheten av att inte ha en trygg inkomst oroar många. Man jobbar utanför lagen och utan rättigheter. Man kan inte direkt vända sig till sitt fack och ha kollektivavtalet i ryggen om man blir behandlad orättvist. Inte heller är det säkert att man kan ge sina barn en utbildning. Att inte ha en trygg inkomst betyder svårigheter att ta lån som i sin tur gör det svårt att skaffa sig en bostad. 9 miljoner människor. Jag undrar hur många av dem som vaknar upp varje morgon och känner sig lugna över att pengarna strömmar in. Hur många av dem som kan fortsätta att ge sin familj den trygghet de förtjänar. Och hur många av dem som inte känner av den förbannade fattigdomen.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Prostitutionen härjar fritt! Nicaragua, Costa Rica

”Där inne jobbar prostituerade kvinnor. De säljer sex till männen som går dit för att spela” säger han och pekar på biljardcaféet som vi går förbi. Jag observerar att det är fullt med karlar där inne.

I Nicaragua är det lagligt att både köpa och sälja sex. Det är ofta unga tjejer som säljer sig och problemet i landet är stort. Oftast sker handeln på gator, i barer eller på massagecenter. 

I helgen åkte jag till grannlandet Costa Rica för att besöka huvudstaden, San Jose. Vi började prata om ämnet och min taxichaufför berättade för mig att prostitution är ett vanligt fenomen även där. Han pekade ut parker, dit både flickor och pojkar befinner sig om helgerna, för att sälja sex till förbipasserande. Många av säljarna kommer, enligt chauffören, från Dominikanska Republiken. Anledningen att de tar sig till just San Jose är för att de tjänar bra med pengar genom att prostituera sig där. Chauffören pekade även ut ett casinohotell och sa ”där inne, bakom dessa väggar, sker en väldig handel. Nordamerikaner kommer hit, sitter bakom maskinerna, spelar och köper sex. Hit in är det dock endast de över 18 år som kan prostituera sig. Du förstår, som taxichaufför får man veta precis allt. Jag vet precis hur hela handeln fungerar och vilka som är inblandade. Men jag, jag är ju bara chaufför och allt jag gör är mitt jobb, nämligen att köra runt mina kunder dit de ber mig skjutsa dem.” Ett ögonblick senare fortsätter han ”tjejerna och killarna som prostituerar sig kan hinna med 4 olika kunder på en kväll om de har tur. Här i San Jose, finns det vanliga jobb som de skulle kunna arbeta med istället. Saken är bara den att de knappt tjänar några pengar på dessa jobb. Därför väljer de att prostituera sig istället”.

En annan taxichaufför, som jobbar i Managua, berättade för mig att han blivit tillfrågad att köpa sex av unga kvinnor vid ett flertal tillfällen. Då har han bara viftat bort tjejerna och sagt att han inte varit intresserad.

Många som säljer sig, tror jag, har blivit sexuellt utnyttjade på ett eller annat sätt förut. De har nog redan känt på hur det är att ha blivit förtryckta på detta vis. Tänk dig att vara till salu. Fy, hemska tanke. Att ändra lagen och förbjuda prostitution skulle vara ett tydligt tecken på att det inte är okej att skada sig själv genom att tillåta sig vara till salu.

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Våld och kriminalitet på Nicaraguas gator

Bristen på trygghet i samhället är uppenbar här. Vad är det egentligen som utgör en sådan stor skillnad mellan Sverige och Nicaragua? Hur lever och tänker folk här till skillnad från hemma? Fortfarande försöker jag få pusselbitarna på plats och jag gläds av att märka att jag blir lite klokare för varje dag.

Den så utbredda kriminaliteten kopplas direkt till kollapsen i samhället. Någon som är arbetslös väljer ibland, för att själv kunna överleva, att bli rånare eller att bli någon annan typ av brottsling. En stor del av den nicaraguanska befolkningen bor utomlands för att kunna försörja sig och sin familj. De flesta av dessa bor i Costa Rica och USA. Känslan av otrygghet blir för många så stor att de väljer att konsumera droger och/eller alkohol för att finna lugn och harmoni. Det är den snabbaste och enklaste vägen dit.

Dessa problem, som svårigheter att hitta arbete, hunger, migration och ökad drogkonsumtion, märks verkligen av i vardagen. Även polisens agerande eller icke agerande är särskilt tydligt. Dagligen hotas människors säkerhet av brottslingar. Brottslingar som ofta är indragna i droger, knarkhandel eller som utövar våld.

Citat från en man i Managua:

”Jag gick på marknaden och hade precis handlat klart. I mina händer hade jag påsar fulla av varor. Plötsligt kom det fram ett gäng män och en av dem satte en kniv mot min nacke. De slog ner mig på marken. Där låg jag utan att kunna göra något. Folkmassan som stod runtomkring gjorde ingenting. De bara tittade. Tjuvarna stal varorna och alla värdesaker jag hade på mig. När de sprungit därifrån och jag lyckats ställa mig upp, sa någon till mig ”hoppsan, blev du rånad?” Anonym –juli 2014

Varje dag hamnar jag i en eller ibland i flera situationer där jag ifrågasätter tryggheten i landet. Jag ser galler vid fönster och dörrar. Jag hör historier om våldtäkter och rån. Knivhot. Pistolhot. Män som stirrar med hungrande blickar i samma stund som de viskar ”åh min älskling!” med trånande röst. Jag ser människor som röker på. Alkoholpåverkade som slåss på gatan. Nyktra som slåss på gatan. Och jag tänker ”Herre gud, vart ska detta sluta?”.

Citat från en kvinna i Jinotega:

”En natt vaknade jag av ett ljud. När jag öppnade mina ögon såg jag två maskerade tjuvar i sovrummet. Den ena tog fram en kniv och satte den mot min hals. Han hotade att döda mig om jag inte gav dem alla värdesaker”. Anonym -augusti 2014

Jag funderar på vad jag själv hade gjort om jag levt under samma förhållanden som de fattigaste människorna i Nicaragua gör. Hur hade jag valt att överleva? Är valet egentligen så jäkla lätt? Hittar du inget jobb, din familj kan inte försörja dig och du inte har en enda krona i fickan till mat för dagen…ja, då kanske jag också hade valt att bli kriminell och bidragit till fortsatt osäkerhet för landets invånare. 

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

3 tips på hur du fångar uppmärksamheten hos din målgrupp, Jinotega

När vi har möten i Sverige, varför gör alla likadant och använder sig av en torr och tråkigt powerpoint eller prezi? Vi är överlag allvarliga och reserverade när vi håller i vår presentation. Allt måste vara perfekt. Det är i alla fall min erfarenhet i stort. Varför inte piffa upp det och göra något roligt samtidigt som vi jobbar seriöst?

Jag har observerat hur Club Infantil jobbar för att nå ut med sina budskap om barnsexhandel. I ett land som Nicaragua är det ingen självklarhet med resurser som elektricitet, internet eller pengar till att köpa det man egentligen behöver. Här måste man använda sin kreativitet! Något som vi svenskar inte längre verkar veta vad det är för någonting.

På ett månadsmöte med Club Infantil presenterade dem hur det gått avdelningsvis under den senaste månaden. Vad de lyckats med, vilka svårigheter de haft och vad de måste förbättra till nästa månad. Detta presenterades - men inte på det tråkiga, traditionella och svenska viset. Här ställde man upp med en fotbollsmatch i konferensrummet för att demonstrera resultaten. Matchen var visserligen uppgjord sedan tidigare, men men… Mål betydde framgångar, rött kort betydde svårigheter de stött på, och frispark mot sig innebar vad de måste jobba vidare med till nästa månad. Självklart fanns det sportkommentator på plats. 

Här kommer tipsen:

- Humor

Vilka tycker inte om att vara i samma rum som roliga och positiva människor? Använd din humor för att nå ut med ditt budskap! Jag är säker på att publiken lyssnar noggrannare på vad du har att säga då och förhoppningsvis är det mer som fastnar i skallen på dem.
Eftersom de allra flesta i Nicaragua älskar fotboll var denna idé som Club Infantil uppfunnit genialisk! Alla fokuserade på fotbollsmatchen samtidigt som de hade väldigt kul.

- Seriositet

Det är viktigt att du ger ett seriöst intryck och är tydlig med ditt budskap för att fånga intresset hos publiken. Du vill ju engagera dem och få dem att tycka att det du säger är betydelsefullt och intressant.

Club infantil fick fram sina budskap under fotbollsmatchen på ett seriöst och medryckande sätt. När domaren blåste i pipan stod allt stilla och det enda som hördes vad sportkommentatorns klara besked om organisationens månadsresultat.

- Involvera målgruppen

Avsätt tid för till exempel en gruppaktivitet. Då får du din målgrupp att känna sig viktig och involverad i det du vill få fram.

Matchen med Club Infantil fick publiken att ryckas med ordentligt. De var engagerade och varje gång det blev mål hejade dem ordentligt.

Alltså. Tänk nytt, som Club Infantil. Jag har lärt mig mycket av dem trots att jag bara varit här i 1,5 månad. Jag är imponerad av deras sätt att jobba och älskar deras kreativitet. De har verkligen inspirerat mig och jag kommer att ta med mig många av deras idéer hem till Sverige. Hoppas att du gör det du med.

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Panik i hemmet! Jinotega, Nicaragua

Ödlor, myror, spindlar, gigantiska fjärilar och kackerlackor!! Varför invaderar ni mitt rum? Har ni slagit er samman för att göra slut på mig?!

För ungefär en månad sedan flyttade jag in i mitt nya hem i Jinotega. Rummet jag bor i har grönt klinkergolv och väggarna är grön- och gulmålade. Jag har en säng, toalett med dusch, ett bord och en stor byrå där jag kan förvara kläder. Det gör jag förstås inte, för det första jag la märke till när jag flyttade in var att det kryllade av myror i lådorna! Det finns en stång förankrad i byrån som sträcker sig till väggen. Där hänger jag mina kläder på galgar istället.

”Spindlar och myror får jag leva med” tänkte jag när jag flyttade in. Redan efter knappt en vecka upptäckte jag ännu en hyresgäst, nämligen en ödla. ”Åh, vad mysigt och hemtrevligt! Hon behöver ett namn, Lizzy blir bra! Hon kan hjälpa mig att hålla spindlarna och myrorna i schack. Perfekt!”.

Lizzy var borta under tre till fyra dagar i sträck och jag började oroa mig. ”Vart håller du hus, kompis?” Under dessa dagar fick jag syn på den första kackerlackan i mitt rum! Hjärtat flög upp ur halsgropen och jag slängde mig efter mitt säkraste vapen, gympaskon! När jag röjt kackerlackan ur vägen var det läggdags, men det tog längre tid än vanligt för mig att somna. Jag låg där spänd och lyssnade efter konstiga ljud och tänkte ”finns det fler här inne”?

”Nämen! Där är du ju!”. Lizzy kröp återigen på väggen ovanför min säng följande dag, men hon var inte ensam. Hon hade en bebis-ödla krypande efter sig. Det förklarar varför hon varit borta så länge. ”Skönt att hon äntligen är på plats och undra om hon kommer att få fler ungar”.
En annan kväll flög en jättefjäril så stor som min hand in i rummet, men flög snabbt ut igen.

Ännu en kackerlacka blev offer av gympaskon och när jag fick syn på en tredje senast i förrgår fick jag nog! Fram med rengöringsmedel och skottesvamp. Därefter sprang jag till affären och köpte kackerlacksgift som jag sprayade i alla hörn och hål längs väggar och byrå i mitt rum. Det dröjde bara sekunder innan kackerlackor vällde ut ur byrån. Jag blev totalt häpen av hur många som gömde sig där inne! Genom blod, svett och tårar kommer jag att kämpa för ett fridfullt liv i mitt eget rum! Jag har bestämt mig. Ut med kackerlackorna!

Klara Adrian, programpraktikant Svalorna Latinamerika