Tillfälligt regn och allt vad det innebär i Telica, Nicaragua

Att det råder svår torka just nu i Nicaragua, går knappast att missa. Gräset är knastrigt torrt på de flesta håll och vid vägkanten ligger döda djur och ruttnar. 

Svår torka i Telica Nicaragua

Svarta stora fåglar har börjat gräva ut innanmätet på en död ko och i en trädgård festar myror på en hundvalp som inte klarat hettan.I tidningarna skrivs det om förhöjda matpriser och om bönder som inte ens kunnat så eftersom jorden är för torr. 

Egentligen borde det regna redan. Den blöta perioden sträcker sig från maj till oktober, men i år har det inte kommit något regn. 

Men igår kom det. Som kulor från ett automatvapen, splattrade det mot plåttaket och höll i sig hela natten. Det luktade blöt jord och alla skällande hundar tystnade.

Grannens hund behöver vatten

Jag fick flytta sägen någon decimeter eftersom taket läcker där skruvarna fäster i betongen. När jag låg där och lyssnade på på dropparna som föll, hoppades jag själviskt att temperaturen skulle gå ner något. Och så hoppades jag att det skulle regna så mycket att grannens hund fick påfyllning i sin tomma vattenskål.  

Med runt 40 grader på dagarna, känner man sig allt som oftast som en geléråtta. Duschen går varm och babypuder har blivit min bästa vän. Fläkten jobbar med att vispa runt varm luft som inte gör någon skillnad.

Visst vart det svalare under timmarna det regnade. Men redan klockan åtta i morse vart det lika torrt och varmt som vanligt. 

Pa byn går det rykten om att vintern och regnet inte kommer komma förrän i september i år. Jag hoppas den kommer snart. Annars hinner inte bönderna så, fler djur kommer dö och jag kanske smälter bort.

Text och bild: Emmelie Heljeved info-praktikant Svalorna Latinamerika

Manifestation för HBT-inkluderande familjelagstiftning i Bolivia

"Vad vill vi ha? Rätten att bilda familj
När: nu! När: nu!"














Klockan 10 på tisdagsmorgonen mötte vi upp CDC och ett gäng andra HBT-organisationer och privatpersoner från hela Bolivia. De hade tagit sig till Plaza San Fransisco i La Paz för att manifestera rätten att bli inkluderade i familjelagstiftningen. Efter att Evo Morales blivit omvald till president 2009 och Bolivia officiellt bytt namn till Mångnationella staten Bolivia antog man en ny konstitution. Familjelagstiftningen har varit omdiskuterad, konstitutionen har generellt gjorts mer inkluderande men det finns fortfarande paragrafer som exkluderar, bland annat ska äktenskap ingås ”av kvinna och man”. Tisdagens manifestation gick upp mot presidentpalatset vid Plaza Murillo, där CDC:s ansvarige senare skulle diskutera temat med högt uppsatta politiker.

 I väntan på att tåga i väg anordnade CDC en omröstning. Jag tror syftet var att presentera resultatet för politikerna senare under dagen. De delade ut lappar där man fick rösta ja eller nej på ett antal frågor angående HBT-personers rättigheter med frågor som ”Tycker du att man ska göra något på politisk nivå för att stoppa diskriminering av HBT-personer?” Jag tror alla deltagare kryssade ja för alla rättigheter innan de trotsade trafiken på en av La Paz mest trafikerade gator och marscherade iväg med sina regnbågsflaggor med texten ”lika inför lagen”.

Stämningen var stolt, fredlig och uppsluppen men ungefär halvvägs möttes tåget av de första poliserna på motorcyklar.  På grund av de otaliga demonstrationerna som ständigt pågår i La Paz har man förbjudit demonstrationer att ta plats framför presidentpalatset. De skapar helt enkelt för mycket oreda och störningar i det vardagliga arbetet. HBT-demonstranterna delade upp sig två och två och lyckades ta sig fram till torget ändå, men det blev inte så mycket mer manifesterat eftersom att de snabbt omringades av en stor grupp poliser. Jag frågade den ansvarige på CDC om hen hade väntat sig den polisiära uppståndelsen. Hen svarade att inte i fullt så stor utsträckning, att det var tråkigt men bara att respektera eftersom det viktigaste är att allt går fredligt till och ingen blir skadad. Och trots allt hade de ju fått till ett möte i senaten under eftermiddagen så frågan kom ju upp för diskussion även om de inte fick visa sina plakat på torget.

 Efter att ha hängt kvar ett tag på Plaza Murillo och betraktat den utdöende manifestationen börjar vi bege oss bort för att äta lunch. Torget är fortfarande blockerat av polisen. På andra sidan en av blockaderna står en annan grupp demonstranter som vill fram till palatset för att skandera åsikter i en helt annan fråga. Vi kommer inte förbi där och tvingas gå en annan väg. Då ser vi ytterligare en grupp människor göra sig redo att för att uttrycka just sina rättigheter. En helt vanlig tisdag i demonstrationernas, strejkernas och blockadernas La Paz med andra ord.

Denise Berg, Infopraktikant Foto: Minda Holm, Programpraktikant

Prata om sex i kyrkan, Nicaragua

Klockan 05.30 i lördags morse begav vi oss från Club Infantil, Jinotega till Estelí i en amerikansk, gul, gammal skolbuss. I bussen satt jag tillsammans med 6 andra vuxna från Club Infantil och med ungefär 20 barn och ungdomar. Musik spelades i högtalarna och barnen var exalterade och högljudda längst bak i bussen. Stämningen vad god medan vi skumpade iväg mot helgens aktivitet. Ett par timmar senare var vi framme. Vi mötte ungdomar från tre samarbetsorganisationer från olika delar av landet. Totalt var vi omkring 80 personer. Syftet med helgens möte var att träffas och utvärdera det senaste halvåret inom det gemensamma projektet ”förebyggande av sexuell exploatering av barn och ungdomar”. 

Jag tycker att det är superbra att barnen själva får vara med och engagera sig i organisationerna. Deltagandet tror jag är mycket viktigt för att öka medvetenheten hos dem och för att själva känna att de är viktiga. Ju mer de känner till om ämnet desto tryggare tror jag de blir i samhället. Jag tänker också att de som har kunskap pratar med sina kompisar och vetskapen sprids. När jag tittar på barnen blir jag glad och tänker att en dag kommer de att föra sina värderingar vidare till sina egna barn och de kommer i sin tur att få en bättre grund att stå på än vad barnen i Nicaragua har idag.

Dagarna i Estelí var fullproppade med olika aktiviteter och övningar. Blandningen av lek och allvar, med inslag av dans, sång och musik var genomtänkt. Barnen skrattade mycket hade kul tillsammans. De redovisade gruppvis vad projektet lärt dem. Majoriteten av ungdomarna har varit med och planerat samt genomfört aktiviteter som rör projektet och de tycker dessutom att det är väldigt roligt. Många svarade att de nu känner till sina egna rättigheter och att de även vågar prata med andra om dem, både enskilt och i grupp. De känner att det är viktigt att prata om sexuella rättigheter och kan göra det vare sig det är i kyrkan, skolan eller hemma. Att uttrycka sina känslor, lyssna och respektera andra med olika åsikter har de också fått ut av att arbeta med projektet.

Klockan 14.00 på söndagen satte vi oss från Club Infantil återigen i den gula, gamla bussen efter avslutningslunch tillsammans med de andra. Ett trött gäng satt ner på var sitt säte och flera somnade in fort. Musiken hördes återigen från högtalarna och bussen skumpade sakta hemåt.

Klara Adrian, programpraktikant

Ljusare framtid i Peru

Ungas engagemang skapar en ljusare framtid

Det är en solig förmiddag när jag och Paulina skumpar fram i en pickup längs en dammig väg som slingrar sig fram genom ett ofattbart vackert bergslandskap. Vi är på väg till byn Machaguay för att sända den första delen av radioprogrammet ”Voces del Coropuna”. Paulina är informationsansvarig för Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram i Peru PDR, (Programa de Desarrollo Rural)  och radioprogrammet är PDR:s eget. Väl framme och efter att ha testat tekniken på den lilla radiostationen är vi redo att sätta igång. Paulina börjar med att presentera de närvarande och därefter de tre organisationerna som utgör PDR, CIED, Yachay Wasi och Svalorna Latinamerika som är programmets finansiär. Dagens radioprogram ska till stor del handla om det ungdomsmöte som PDR organiserade under två dagar i slutet av april då ungdomar från de fem olika distrikten i Castilla Media möttes för att prata om teman som självkänsla, ungas ledarskap, våld i relationer och rasism etc. Under programmet görs intervjuer med personal från PDR som berättar om de olika projekten de är ansvariga för och Paulina har även flera förinspelade intervjuer med unga som deltog i ungdomsmötet i april.

”Det är kul att delta i aktiviteterna som PDR organiserar för vi lär oss så mycket!” ”Att vara med i ungdomsgruppen har gett mig bättre självförtroende. "jag är jättenöjd! Aktiviteterna lär oss att tala inför publik och att sluta vara rädda för att uttrycka våra åsikter och idéer.” Även guvernören i distriktet Pampacolca är imponerad. ”Jag har aldrig hört de unga prata så här och vara så engagerade! Jag hade inte förväntat mig att så många skulle delta.”

Jag kan inte låta bli att le när jag hör intervjuerna. De här personerna är levande bevis på att det arbete som PDR utför inom ramen för politisk och social utveckling faktiskt gör skillnad för människorna i Castilla Media. Tack vare programmet får ungdomarna den motivation och de verktyg som de behöver för att utnyttja sina demokratiska rättigheter och åstadkomma den förändring som behövs för att deras distrikt ska kunna utvecklas.

Situationen på den peruanska landsbygden idag definieras av dålig infrastruktur och bristande tillgång till andra offentliga tjänster, liksom få möjligheter till försörjning. Därför väljer de flesta unga att flytta in till städerna i jakt på bättre framtidsutsikter.  I Lima resulterar denna urbanisering i att kåkstäderna (s.k. ”pueblos jovenes”) växer explosionsartat och även utanför Arequipa breder slumområden ut sig, för det är oftast här de hamnar. De som söker sig till städerna i hopp om en ljusare framtid. Utan utbildning eller erfarenhet kan de sällan skaffa en tillräckligt god försörjning för att ha råd med ett ordentligt boende med elektricitet, rent rinnande vatten och avloppssystem inne i staden och de fastnar istället i slumområden i stadens utkanter. Många fler unga skulle nog välja att stanna kvar i sina hembyar om de fanns en realistisk möjlighet för dem att göra det. Ett av Svalorna LA:s mål med programmet för landsbygdsutveckling är just att hjälpa dem att skapa den möjligheten. Det går att skapa en framtid där kommande generationer kan leva och utvecklas i sina hembyar men det är upp till de unga att engagera sig och tillsammans bygga den framtiden.

Text och foto: Johanna Emmoth, Peru

Proyecto Miriram i Nicaragua

Klockan halv sju en måndag morgon möts vi på Cotran Sur, en av Estelis två bussterminaler, jag, Benilda och Angela från Svalorna LA:s samarbetsorganisation Proyecto Miriam.
Jag är fortfarande inte riktigt vaken, men bussterminalen är full av liv, den tidiga timmen till trots. Vid varje buss som ska avgå står en person som jobbar på bussen och skriker vart jus den bussen ska gå, så ingen missar det; ”Matagalpa Matagalpa Matagalpa!”, ”Managua Managua Managua!”.
Det doftar av rosquillas (små majskakor) gallopinto och kaffe. 
Vi hittar rätt buss och en kvart senare är vi framme i Santa Cruz, på den skola där vi ska genomföra en workshop med två åttondeklasser. Proyecto Miriam besöker skolan i Santa Cruz en gång i månaden, och deras besök brukar vara ett uppskattat inslag i elevernas vardag.
Varje måndag har eleverna gemensam samling på skolgården. Lärarna pratar om aktuella ämnen  och den här måndagen står de många jordbävningarna som drabbat landet de senaste veckorna i centrum. Eleverna uppmanas tänka på de områden i landet där risken för nya skalv fortfarande är hög, och därefter sjungs nationalsången.
Alla klasser släntrar iväg till sina klassrum, och vi kan sätta igång.
Imelda ber inledningsvis en halvsömning samling åttondeklassare att minnas vad de pratade om förra gången Proyecto Miriam var på besök.  Inget svar.
”Vakna! Är det ingen av er som minns vad vi gjorde sist?” ler Imelda.
Jo då. De minns allt.
”Tja...Förra gången jämförde vi  populärkulturella representationer av kvinnor och män. Typ Shakira och Rocky. Representationen av Shakira anspelar på sex, och hennes kropp är i fokus, som en vara som kan säljas. Rocky representerar typ makt och styrka och hans kropp används för att signalera just detta och tolkas därför på ett helt annat sätt” svarar en kille till slut.
”Just det.” säger Imelda.
Dagens tema är maktrelationer och hur de ser olika ut beroende på olika identiteter och positioner, i relation till dekonstruktionen av el machismo.
Vi gör en övning, hälften av klassen ombeds vara dockor och andra hälften dockornas ägare.
Reglerna är följande: Den som äger dockan får göra vad hen vill med dockan och dockan måste göra som ägaren vill. Ägarna till dockorna flätar dockornas hår, sätter på dem kläder, sätter dem ner på golvet, sätter sig på dem och lägger dem på bänkarna. Därefter byts rollerna.
Efter denna övning, fylld av skratt och rop, vaknar klassen till ordentligt.
Imelda frågar ; ”Hur kändes det att vara docka?”  Svaren kommer nu desto snabbare; ”Jobbigt!” ”Pinsamt!” ”Jag kände mig som att jag inte var värd något” ”Ledsamt”.
 ”Och hur kändes det att vara ägare?” ”Jag kände att jag hade makt” ”Kul” ”Jag kände mig som min pappa”.
Därpå följde en diskussion om olika sorters maktutövning och vad makt egentligen är. Deltagandet var aktivt och gick lätt att knyta an till barnens egna erfarenheter av el machismo, och hur den tar sig i uttryck och vad dess strukturella påverkan innebär och kommer att innebära för ungdomarnas egna liv.
Vi avslutade med en runda där var och en fick komma med förslag på och skriva ner på ett papper hur en kan minska machismons inflytande i ens eget liv, och var och en av eleverna försågs med ett papper för att utvärdera dagens aktiviteter.
När vi packade ihop våra grejer och var redo att gå dröjde sig två tjejer i klassen kvar i klassrummet. ”Hur är läget” frågade jag dem.
”Bra... När kommer ni tillbaka?” ”Om en månad” svarade jag. ”Bra va?”
”Hmm. Kan ni inte komma tillbaka tidigare?” sade den ena.
”Jo snälla gör det. Vi lär oss så mycket bra när ni är här”. sade den andra.
Det är under sådana små snack med ungdomarna som inte verkar mycket för världen som jag verkligen förstår styrkan i Proyecto Miriam som organisation. De når ut och gör skillnad i målgruppernas liv. På riktigt.