CAMILLA: Förväntansfull programpraktikant i Nicaragua

Camilla Jansson i Nicaragua, inlägg 1

Jag vaknar exakt 06.00 av att Estelís allmänna väckarklocka ljuder. Som tur är gäller den inte mig. Mina grannar tar dock klockan på största allvar och några minuter efter sex så känns det som att hela grannfamiljen har flyttat in i mitt rum. Efter ett tag går jag ut i köket för att göra i ordning lite frukost. Där är Magda och Yolanda, tjejerna vi bor med, redan i full gång med morgonens bestyr. Buenos Días, Camilla! Jag sätter mig i vardagsrummet och flipprar mellan 99 olika kanaler, det blir Disney’s ”Tarzan” till slut. Efter att ha njutit av ”yogur natural” och min hemmagjorda lemonad traskar jag iväg till kontoret.


När det regnar blir gatan utanför huset väldigt lerig.

Solen gassar redan och trafiken på den Panamerikanska motorvägen drar upp dammet från vägrenen. Sju minuter efter att jag lämnat huset är jag framme. Och varm!


Arbetsdagen börjar med ett möte för att planera det sista inför workshopen med Svalornas samarbetsorganisationer på torsdag och fredag denna vecka. Klockan 12.00 ringer ”väckarklockan” igen och jag och Johanna inser glatt att det är dags för lunch. Vi går till ”Las Doñas”, ett ställe som drivs av några Nica-kvinnor i olika åldrar som serverar god och billig mat med mycket vego-alternativ. Mätta och belåtna tar vi en sväng på stan, som faktiskt är mycket större än jag väntat mig, innan vi går tillbaka till kontoret.

Camilla Jansson

CECILIA: På en liten ö i Titicacasjön.

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 6

Som vanligt har det varit händelserika veckor här i Bolivia sedan sist jag bloggade. En av de mest annorlunda upplevelserna var en av mina workshops i Titicachi utanför Copacabana vid Titicacasjön.

En grupp i byn Titicachi har byggt en flytande ö av vass dit de har tänkt att locka turister och sälja hantverk. Konceptet är inte nytt, i Puno i Peru finns kända sådana öar dit många turister åker för att just köpa och se tillverkningen av hantverk. Mitt uppdrag i Titicachi var att hålla en workshop i marknadsföring. Jag, Martha från Cesefade, kollegan Linnéa, Linneas kompis Anna, några från byn och en man från Radio Copacabana som skulle dokumentera det hela, åkte pickup och sedan roddbåt ut till vassön. När vi gått runt och tittat på den lilla ön och dess utsiktsplats och konstruktörerna berättat om arbetet och idén med ön, frågade jag när vi skulle åka vidare till lokalen där workshopen skulle hållas. Gissa vad svaret blev?
– Men vi ska ju vara här på ön!

Mycket riktigt, alla tolv som varit med och byggt ön plus deras fruar kom roendes i sina båtar. En stege åkte fram och på den spikades det plankor och vips så hade jag en ställning till mina stora blädderblockspapper. Vassbalar1 fick utgöra bänkar och så började vi. Det gick åt en del tejp och fyra händer för att fästa papperna på stegplanksställningen eftersom det blåste lite lätt hela tiden. Under tiden jag och Martha sysselsatte oss med pappersbyte, översattes föreläsningen på aymara eftersom alla i byn har det som första språk. Det är första och antagligen enda gången som jag står en hel dag på en flytande vassö i Titicacasjön och snackar marknadsplaner.

Workshop i full gång.

Cecilia Holm

cecilia.holm@svalorna.se

LINNEA: Solens födelseort

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 9
Jag har varit ute på landsbygden igen. Fått andas frisk luft och lyssna på fågelkvitter! Den här gången var vi vid Titicacasjön, i en liten by som heter Titicachi.
Byborna i Titicachi har byggt en flytande ö av sjöns välkända vass som de vill att turister ska besöka, komplett med utsiktstorn och ett litet vasshus. I fredags fick de en grundkurs i marknadsföring av Cissi på Svalorna. Hon kommer säkert att berätta mer om det i ett eget inlägg, det var ganska speciellt att vara på kurs på en flytande ö.

Titicacasjön är världens högst belägna farbara sjö, på drygt 3 800 meter. Den ligger på gränsen till Peru och bolivianerna hävdar att ”Titi” hör till Bolivia medan ”caca” (=bajs) är Perus. Vid sjön finns basen för Bolivias stolta flotta som när förhoppningar att någon gång i framtiden få segla på bolivianskt hav. För över hundra år sedan förlorade Bolivia sin kustremsa i ett krig mot Chile. Det har absolut inte förlåtits. Fortfarande firas varje år havets dag med pampiga parader i La Paz och många bolivianer verkar tro att dagen då kusten åter blir boliviansk är nära.

Efter att jag fotat och gjort några intervjuer på den flytande vassön, och själv blivit intervjuad av lokalradion, åkte jag och Anna ut till Isla del Sol, en otroligt vacker ö där solguden föddes enligt den andinska tron. Där finns inga bilar alls, för att transportera varor används åsnor eller lamor. Vi spenderade natten i en liten by på norra sidan av ön, 15 kr per person kostade det bara att få vakna upp med en soluppgång över Titicacasjön utanför fönstret.

Under följande dags vandring över öns kullar med inkaruiner och fantastisk utsikt slogs jag återigen av vilket vackert land Bolivia är. Här finns all möjlig sorts natur mellan snöklädda bergstoppar på över 6000 meter och tät outforskad regnskog. Om man för en liten stund bortser från sociala svårigheter, miljöproblem och politiska konflikter är Bolivia verkligen ett underbart ställe.

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

LISA: Ny verklighet

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 1
Klockan har precis passerat 05:45 när solens första strålar träffar de snöklädda topparna som reser sig utanför vardagsrummet. Den rosa lilla flickcykeln på andra sidan innergården gömmer sig fortfarande i dunklet under plåttaket och marsvinen i inhägnaden nedanför köksfönstret, som varje kväll täcks över med en plåtskiva, är fortfarande undangömda.

För varje sekund som passerar lyckas dock dagen ytterligare övermanna natten och sakta, sakta börjar vardagen vakna till liv ute på Arequipas gator.

En vanlig måndag i södra Peru. En början på något helt nytt för mig.

Jag hör till den skara människor som alltid lyckas lämna platser jag besöker delvis outforskade, som för att försäkra mig om att det alltid ska kvarstå anledningar att återvända. Oftast rör det sig om obetydelsefulla saker, som att låta bli att ta upp kameran och andra gånger kan muséer och andra sevärdheter lämnas åt sitt öde. När jag lämnade Arequipa våren 2005 med en handfull bilder i bagaget var ingenting annorlunda eftersom jag någonstans inom mig visste, eller i alla fall önskade, att jag en dag skulle återvända. När jag nu fått chansen att under ett års tid bo och arbeta i denna underbara del av världen kan jag knappt tro fullt ut på att det är sant.

Sydamerika är påfrestande för oss som vill rädda hela världen och Arequipa är inget undantag. Det är svårt att kryssa mellan utsträckta händer och bedjande ögon, men den här gången är det ändå lite mer uthärdligt. Svalorna LA:s arbete i regionen, som syftar till att öka möjligheterna till försörjning på landsbygden och stärka den lokala demokratin, känns rätt ända in i hjärteroten. Det är så otroligt viktigt att detta arbete får fortlöpa, så glöm inte att ni också kan hjälpa till!

Klockan är 06:10 när solens första strålar når mina kisande ögon. Dagen är i full gång på gatorna utanför, grannarnas tuppar sjunger för fullt och om mindre än en timme ringer min väckarklocka.

En vanlig måndag i södra Peru. En början på något helt nytt för mig.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

LINNEA: Vit och rik?

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 8

Svalorna LA stöder flera organisationer som arbetar på landsbygden. I lördags besökte jag en kurs i kommunikation och mänskliga rättigheter som samarbetsorganisationen Cised ordnat. Vi var i byn Tacamara tre timmar från La Paz men ljusår ifrån en vanlig arbetsdag på kontoret.

Som utlänning sticker man ut i de flesta bolivianska sammanhang. Deltagarna i kursen i Tacamara uppfattade mig och min kompis Anna (som jag presenterade som turist) som representanter för en rik utländsk organisation. Därmed blev vi betraktade som extra viktiga personer. I alla fall kändes det så när de envisades med att placera oss längst fram, bad mig hålla tal flera gånger, spelade musik, gav en present och överlämnade ett par ansökningar om pengar.

Det är självklart smickrande att få uppmärksamhet, men det föder ju också vissa frågor om vår roll. Är det vanlig gästfrihet eller representerar vi någon sorts vandrande bankkonton, redo att bygga kulturcenter och växthus i de byar som ger finast presenter?

Jag tror det handlar om kommunikationsproblem. Svalorna LA stöder utvalda samarbetsorganisationer som främst arbetar med utbildning. Det är väldigt liten andel pengar som går till någon sorts infrastruktur. Men kanske är det enklare att tänka på det omedelbara behovet av växthus snarare än utbildning, även om Svalorna LA, samarbetsorganisationerna och målgruppen är överens om vad som leder till långsiktigt hållbar utveckling.

I alla fall, själva kursen förstod vi inte så mycket av eftersom den till största del hölls på ursprungsspråket aymará. De delar som var på spanska var väldigt intressanta, exempelvis om ägarna av massmedier i landet och grundläggande rättigheter.

Plötsligt hittade direktören för Cised på att jag kunde berätta om rättigheter i Sverige, ett land som ingen av deltagarna ens visste var det ligger. Så det fick bli ett improviserat tal om socialdemokrati, allemansrätt och studiemedel inför ett femtiotal nyfikna ungdomar. De ställde frågor om allt möjligt och verkade lite imponerade när jag nämnde att Volvo och Ericsson kommer från Sverige. Dock tyckte de det var mesigt att vi bara har några få sorters potatis att välja på i mataffärerna, i Bolivia finns flera hundra.

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se