LISA: Strejkkultur

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 10
Trafiken står stilla i Arequipa. Återigen har transportstrejk utlysts och en behaglig tystnad har lagt sig över staden. Luften är något renare än vanligt, gatukorsande sker inte längre med livet som insats och de annars snigelfartstrafikerade trottoarerna är något mer lättnavigerade än de normalt är.

Juni och juli är generellt sett protestkantade månader i Peru. Många är de krav som artikuleras från samhällets alla hörn inför presidentens tal till nationen i slutet av juli. Förra månadens händelser i Bagua, där lokalbefolkningen till slut fick en del av sina krav bemötta, kan möjligen ytterligare ha påverkat civila samhällets protestlystnad.

Inför veckans protester har regeringen gått ut med ett löfte om en något blygsam ”bonus” om 20 soles, motsvarande drygt 50 svenska kronor och ungefär en tiondel av den peruanska minimilönen, till strejkbrytare.

Bonusen verkar inte locka alla.

Vid den fullsatta torget, den traditionella samlingspunkten för demonstrationer av alla de slag, vajar de olika organisationernas flaggor i vinden tillsammans med traditionella Che Guevara-fanor. Från ett lastbilsflak utanför det gamla kommunhuset ljuder gamla, och lika traditionella, kampsånger genom knastriga högtalare. Den egentliga anledningen till protesterna, den nya skärpta trafiklagen, hörs det inte så mycket om kring torget. Däremot är rösterna fortfarande många och arga gällande juni månads oroligheter och regeringen får både en och annan känga riktad mot sig.

Några turister tar kort. Turister som, på grund av de vägspärrar som traditionellt sett karaktäriserar peruanska strejker, tvingats planera om sina resrutter för att undvika ofrivilliga trekkingturer. När representanter från våra samarbetsorganisationer för ett par veckor sedan åkte till en fortbildning i Cusco tvingades de kliva av bussen en timmes bilväg från målet och helt sonika promenera den sista biten. Nio timmar senare nådde de slutligen målet. En annan kollega fastnade för en tid sedan ett extra antal timmar i en buss på väg till La Paz där de efter mindre mutor till strejkvakter lyckas

Det mesta fungerar dock som vanligt om än i en något lugnare takt. Butiker och caféer har öppet, trots att halvt neddragna järngaller för skyltfönster (för att snabbt kunna stänga igen vid händelse av upplopp) vittnar om motsatsen. Och under den andinska solen blir vi återigen påminda om att aldrig ha ett för tight schema, då det enda som tycks vara konstant i den här delen av världen är vetskapen om att vi aldrig riktigt vet när och hur planerna förändras.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

LISA: Abya Yala och framtiden

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 8
Under den gångna veckan har över 6 000 människor från hela den latinamerikanska kontinenten, eller Abya Yala som de själva kallar den, samlats för det fjärde forumet för ursprungsfolk i Puno i södra Peru. Jag hade turen att få närvara.



Det är en absurd känsla att sekunderna efter att ha läst om blommande körsbärsträd och rosévinsdrickande i parker dra på sig understället för första gången på flera år, trycka ned mormors hemstickade tjocksockor i skorna och fingrarna i nyinköpta tumvantar.

Punos nära 4000 meter över havet känns. Men det är någonting bortom den benmärgsbitande kylan, något mer påtagligt än de väderbitna kinderna och de uppdragna axlarna. Det är värmen. Värmen som föds ur den gemensamma insatsen, värmen som frodas i den samlade övertygelsen, värmen som inga minusgrader i världen når på.

Det vilar en oslagbar skönhet över människor som tillsammans arbetar mot ett gemensamt mål. Som oavsett bakgrund, språk och kulturella traditioner samlas under samma himmel, bakom en delad vision. Att komma till Puno och få ta del av den här färgglada världen, få dyka in i alla vibrerande diskussioner och få dela glädje och frustration med över 6 000 människor från Abya Yalas alla hörn har varit en ynnest som jag kommer att kunna leva länge på.

Det är lätt att se på ursprungsfolk som någonting exotiskt, som Roberto Espinosa från CAOI uttryckte det, men borde vi inte ha lärt oss nu? Borde vi inte veta bättre nu än under Columbus tid? Är det inte dags att sluta upp med att vara rädda för det okända? Det handlar inte om några vildar som måste tämjas, lika lite som det handlar om mindre vetande människor. Det handlar om ett folk som levt i ett med naturen under hundratals år och som kämpar för allt de är värda för att kunna fortsätta med det.

När jag för fem år sedan passerade Puno upplevde jag det som en av de gråaste och livlösaste platserna jag någonsin satt min fot på.

Idag hade ingenting kunnat vara vackrare.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

Ps. Mer om forumet för ursprungsfolk kan ni läsa här och här.

LISA: Ögonblick

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 7

För sex år sedan sprang jag in i en grupp människor vid den mexikanska Stilla Havskusten, ett möte som ändrat riktning på stora delar av mitt liv. Bland surfbrädor, micheladas och fräkniga näsor fann jag vänner för livet.

När nyheten i våras nådde mig att jag åter skulle få chansen att bosätta mig i Latinamerika blev reaktionen genast:

- Vilken tur! Då kan du ju komma tillbaka och hälsa på när du ändå kommer att befinna dig så ”nära”! Sagt och gjort. Som halvtidsvila och i samband med min vän Lorenas examen i slutet av mars slog jag slag i saken och begav mig till staden som aldrig sover: Mexiko City.

De svenska inslagen var många under mina magiska semesterveckor. Lorenas examen vid det anrika universitetet UNAM innebar presentation av, och opponering på, hennes nära 240 sidor långa avhandling om svensk socialdemokrati och rekonstruktionen av den svenska välfärdsstaten. Ja, ni läste rätt. Så mycket ett möte kan förändra. Veckorna efter vårt möte började hon nämligen läsa svenska parallellt med studierna inom Internationella Relationer och efter åtskilliga resor över Atlanten och en allt större fokus på EU i allmänhet och Sverige i synnerhet fick jag stolt och mäkta imponerad se och höra henne presentera mitt lands historia.

Som om inte kopplingarna till Sverige var nog sedan innan utgjordes dessutom en av examinatorerna av en av mina gamla föreläsare från Växjö Universitet. Så stor är världen i en av världens största städer.

Lyckligtvis hann vi också med att fira med Svennis innan han blev avskedad som förbundskapten för det mexikanska fotbollslandslaget. På Estadio Atzeca, tillsammans med drygt hundra tusen hoppande, dansande och sjungande grönklädda mexikaner fick vi se Mexiko besegra Costa Rica med 2-0 i VM-kvalet.

Jag grät redan vid den inledande nationalsången. Omringad av samma människor som för sex år sedan tillsammans med nya fantastiska individer fälldes stilla glädjetårar över allt det vackra och absurda i den gränslösa vänskapen, hur ett möte kan förändra så mycket för så många, och hur vi varje dag formar framtiden genom de människor vi möter, oavsett hur långt borta från våra faktiska hem vi befinner oss. Resan må vara över för den här gången, men egentligen har den bara börjat.

Lisa Ljunggren

infoperu@svalorna.se

LISA: Machismo - en myt?

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 6
– Det här med machismo är egentligen bara en myt, slänger han ur sig och lutar sig självsäkert tillbaka på stolen. Det är kvinnorna som styr allt, utan kvinnorna faller hela systemet. Det finns inte många män som klarar sig själva, förstår du. Det är därför de - i ren frustration - slår och utnyttjar.

Uttalandet kommer från en man som jag intervjuade för en tid sedan i ett helt annat syfte, men som senare gled in på ämnet i fråga. Han hävdade att den arequipenska kvinnan historiskt sett styrt, och därmed helt format, den här staden.

– Varför tror du annars att alla traditionella arequipenska rätter innehåller mjölk? Modersmjölken, vet du. Modersmjölken. Roten till allt.

Med en dryg vecka kvar till den Internationella kvinnodagen går tankarna automatiskt, och om möjligt ännu mer, i riktning mot dessa frågor. Det är en dyster verklighet som möter oss. Jag läser på latinamerika.nu om ett skrämmande ökat antal kvinnomord på Dominikanska republiken, på svalorna.se om den ständiga kampen mellan katolska kyrkan och kvinnorättsorganisationer i Nicaragua och jag hör på radion om tolvåriga flickor som föder barn här i Arequipa.

Kvinnorna som styr, säger du? Jag är skeptisk.

För när trötta ögonpar sedan möter mig ute på gatan dras tanken automatiskt till missförhållanden och övergrepp. Kanske tolkar jag in för mycket i vad jag möter, men det är svårt att låta bli.

En av de första frågor som ofta ställs i kontakten med nya människor här, allt från taxichaufförer till vänners vänner, är om jag har kommit hit själv – det vill säga utan man och barn. När de sedan möts av ett jakande svar har de oftast väldigt svårt att förstå hur någon frivilligt kan välja bort familj. Men... Vem skyddar dig, flicka lilla? Inte kan väl du klara dig helt själv? Och vill inte du också ta hand om någon? Göra någon glad med mat på bordet?

En kvinna som jobbar på en av våra samarbetsorganisationer berättade för en tid sedan att kvinnorna som deltar vid Peruprogrammets aktiviteter ofta skriver sina makars namn på deltagarlistorna. Hur ändrar man någonting sådant djupt rotat? Hur får man dessa individer att inse att de är värda hela himlen och mer därtill i sig själva och att det är just i egenskap av sig själva som de är där; inte i egenskap av någons fru.

Det är fortfarande en lång väg att vandra men om vår insats här kan stärka om så bara en enda person, så vet jag att det är värt det.

Ett litet, litet steg i taget.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

LISA: Kontraster

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 5
Någonting som ofta blir plågsamt uppenbart i länder som Peru är de extrema kontraster som råder mellan olika samhällsskikt. De rika blir ohyggligt rika och de fattiga blir om möjligt ännu fattigare. Förra helgen var en studieresa i det förra.

Fukten har lagt sig över Stilla Havs-bukten och från den gigantiska strandklubben pumpas musiken ut över de nattsvarta vågorna. Det är den sista december år 2008 och tillfälligheternas spel har fört mig till ytterligare ett absurt sammanhang.

- Lisa, Lisa, kom! Jag måste presentera dig för någon!

”Någon” blir snart 200 och av alla de ansikten som fladdrar förbi visar det sig att 55 procent bor eller har bott i USA, någon råkar vara presidentens son, en annan en av presidentens två personliga rådgivare och alla har de som tradition att fira in det nya året under fyrverkerierna och champagneflödet i Mejía.

På nyårsdagens morgon, svettandes ut de sista romdropparna på stranden, kläcker mitt sällskap ur sig:

- Åh, tänk om man ändå hade varit hemma nu. När jag varit ute och vaknar med torr strupe brukar jag bara skrika ”Alejandra!” så kommer våran hushållerska med en liter färskpressad juice. 27 år. Och fortfarande oförmögen att pressa sin egen juice till frukost.

Alejandra har det troligtvis ganska gott ställt om man jämför med övriga Perus arbetarklass. Kånkandes och stånkandes, under den stekheta solen, springer strandförsäljare och förser svettiga semesterfirare med allt från empanadas, glass och vatten, läsk och öl. Tar det iskalla vattnet slut får de en snabb uppmaning att leta rätt på mer och det råder inga tvivel om vem som bestämmer. När önskemålet om påfyllning läggs fram lägger den gamla kvinnan, som troligtvis spenderat hela sitt liv på den där stranden passandes upp på södra Perus elit, benen på ryggen och kommer tillbaka tre minuter senare med andan i halsen, svetten lackandes och en gigantisk plåttunna med kylt vatten på den krokiga ryggen.

- Sí señor, nu har jag vatten åt Er.

Lite längre upp på stranden dundrar 5-åringar förbi på fyrhjulingar mellan de parkerade lyxbilarna som utgör ”stadsbilden” i Mejía. Ovanför våra huvuden seglar en man som enligt uppgift är god för 40 miljoner dollar runt i sin nya leksak – ett segelflyg.

Och nere vid vattenbrynet torkar försäljarna, som är allt mellan 10 och 70 år, svetten ur pannan med baksidan av sina nötta, trötta händer.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

LISA: Ny verklighet

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 1
Klockan har precis passerat 05:45 när solens första strålar träffar de snöklädda topparna som reser sig utanför vardagsrummet. Den rosa lilla flickcykeln på andra sidan innergården gömmer sig fortfarande i dunklet under plåttaket och marsvinen i inhägnaden nedanför köksfönstret, som varje kväll täcks över med en plåtskiva, är fortfarande undangömda.

För varje sekund som passerar lyckas dock dagen ytterligare övermanna natten och sakta, sakta börjar vardagen vakna till liv ute på Arequipas gator.

En vanlig måndag i södra Peru. En början på något helt nytt för mig.

Jag hör till den skara människor som alltid lyckas lämna platser jag besöker delvis outforskade, som för att försäkra mig om att det alltid ska kvarstå anledningar att återvända. Oftast rör det sig om obetydelsefulla saker, som att låta bli att ta upp kameran och andra gånger kan muséer och andra sevärdheter lämnas åt sitt öde. När jag lämnade Arequipa våren 2005 med en handfull bilder i bagaget var ingenting annorlunda eftersom jag någonstans inom mig visste, eller i alla fall önskade, att jag en dag skulle återvända. När jag nu fått chansen att under ett års tid bo och arbeta i denna underbara del av världen kan jag knappt tro fullt ut på att det är sant.

Sydamerika är påfrestande för oss som vill rädda hela världen och Arequipa är inget undantag. Det är svårt att kryssa mellan utsträckta händer och bedjande ögon, men den här gången är det ändå lite mer uthärdligt. Svalorna LA:s arbete i regionen, som syftar till att öka möjligheterna till försörjning på landsbygden och stärka den lokala demokratin, känns rätt ända in i hjärteroten. Det är så otroligt viktigt att detta arbete får fortlöpa, så glöm inte att ni också kan hjälpa till!

Klockan är 06:10 när solens första strålar når mina kisande ögon. Dagen är i full gång på gatorna utanför, grannarnas tuppar sjunger för fullt och om mindre än en timme ringer min väckarklocka.

En vanlig måndag i södra Peru. En början på något helt nytt för mig.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se