MALENA: Sju orsaker att älska Peru

Malena Rivero Friström i Peru, inlägg 4.

I slutet på förra veckan återvände jag till Arequipa efter två veckors semester där jag fick tillfälle att se mig om i landet och hann även med en runda till Bolivia. Nu är jag tillbaka på kontoret och förundras över hur fort min tid som programpraktikant för Svalorna Latinamerika har gått: Om bara tre veckor är jag tillbaka i Sverige och jag börjar känna paniken krypa fram. Jag har trivts över förväntan i Peru och det är så otroligt mycket som jag kommer att sakna. Förutom jobbet, arbetskamraterna och alla nya vänner finns det mängder av saker jag inte vill vara utan. För att ge er en inblick i mina vardagsupplevelser här, följer nedan en lista på saker jag kommer att sakna.

Sju orsaker att älska Peru:
Frossa i den peruanska maten: Min favoriträtt är utan tvekan ”rocoto relleno”, en stark peruansk paprika ugnstekt med fyllning och toppad med ost. Själva paprikan är även kallad ”Gringo Huanuchi” som betyder ”Gringo Killer” på Quechua, ett smeknamn som jag hoppas inte har sitt ursprung i en sann historia. Högt uppskattat är även snabbmaten som säljs vid vägkanten av vänliga äldre damer från gatustånd på hjul som de rullar fram om kvällarna. Efter en sen natt på stan får man en kycklingburgare fylld med sallad och chips för sju kronor. I vissa städer finner man även damerna på morgonkvisten då de säljer utsökta avokadomackor och en varm äpple-quinoa dryck till morgonpigga förbipasserande, en frukost som slår vilken ”continental breakfast” som helst.

Lokala marknader: I dessa stora utrymmen hittar man precis allt man behöver. Här finns högar av ris och bönor och staplar av frukt, grönsaker och färska kryddor, men även allt från kläder och skor till leksaker och verktyg. Jag tycker om att vandra runt bland staplarna av hundratals olika sorters potatis och fråga mig fram vilken som passar bäst till vad, och fortsätta bort till kvinnorna som säljer smootihes gjorda på exotiska frukter – mums!

Billig transport som gör weekendresor möjliga på en tight budget: De otaliga bussbolagen håller priserna nere men för en extra slant åker man skönt i en ”cama” eller ”semicama”, säten stora som fåtöljer som man kan ligga nästan horisontellt i. Ett stort plus i kanten är kvinnorna som kliver på bussen var och varannan timme och säljer allt från hemlagad ungstekt kyckling med potatis och ”choclo” (en populär gigantisk majskolv) till fruktgeléer.

Vackra landskap: I vilket annat land finner man bergskedjor och vulkaner, öken, djungel samt magnifika stränder? Peru har även världens två djupaste kanjoner - Cañón del Colca och Cañón del Cotahuasi. Den naturliga variationen på landskapet är hänförande och även i städerna har man nästintill alltid vackra utsikter över berg och dalar.

Värme störe delen av året: I Arequipa är vintermånaderna inget att frukta: Sol och klar himmel och varmt nog att traska omkring i t-shirt så länge det är ljust ute, medan man kikar upp på snötäckta vulkaner, är inget man kan klaga över.

Livliga torg: Pittoreska plazas finns utspridda i alla städers centrum, ofta med vackra koloniala byggnader kring och en imponerande kyrka eller katedral. Dessa utgör vanligtvis en viktig mötesplats för människor och man finner alltid folk sittandes på bänkar i solen medan de låter sina barn kleta ner sig med glass eller sockervadd och springa omkring och jaga stadsduvor en stund.

Landets historia och dess intressanta kultur: Det finns en otrolig mängd intressant och lättillgänglig historia var man än åker, om det så är genom museumbesök, att vandra runt i en stad eller genom att ta sig ut till en av många Inca ruiner som finns utspridda på var och vartannat håll. Landets historia, de olika etniska folkgrupperna och utländska influenser har tillsammans skapat en unik kultur som uttrycks på ett fascinerande sätt, inte minst i konsten.

Text och foto: Malena Rivero Friström
programassperu@svalorna.se

CERESE: Några sista tankar

Cerese Olsson i Nicaragua, inlägg 3

Många tankar surrar runt i mitt huvud när jag kliver på planet och lämnar Nicaraguansk mark. Längtan till att se alla där hemma blandas med vemod över att behöva lämna detta fantastiskta land och en plats hos Svalorna där jag börjat känna mig hemma.

Jag försöker samla mina intryck till någon slags slutlig analys men inser snabbt att det är omöjligt. Nicaragua och Estelí har så många olika sidor och min vistelse lika så. Jag bestämmer mig istället för att skriva något om kontrasternas Nicaragua och särskilt ett ämne som upptagit mycket av mina tankar på sistone. Att skillnader mellan rika och fattiga är tydliga här kommer inte som en chock för mig, det är ett av Latinamerikas stora bekymmer. Däremot är det nytt för mig att behöva ta ställning till min roll i det hela. Tanken med min vistelse är att lära av och arbeta tillsammans med organisationer som arbetar gentemot barn och ungdomar som ofta kommer från enkla förhållanden och en tuff livssituation. Jag har fått ta del av många intressanta historier. 

Å andra sidan bor jag hos en kvinna från överklassen som när vi visar bilder från besöket på sopptippen utbrister: -Det är fruktansvärt men de arbetar där för att de vill. Det är ”lätta pengar” och de orkar inte skaffa sig ett annat jobb. Det finns massor med saker man kan jobba med.

Hon har kanske inte koll på de höga arbetslöshetssiffrorna i Nicaragua och att de flesta redan arbetar i den inofficiella sektorn. Det finns säkert plats för fler ambulerande gatuförsäljare kanske hon tänker. Jag blir så irriterad över hur hon generaliserar och förenklar problematiken att jag inte förrän efteråt reagerar på ytterligare an sak...Annat jobb? Barn ska ju inte behöva arbeta överhuvudtaget! Tyvärr är verkligheten en helt annan här. Att barn tvingas arbeta är en av riskfaktorerna när det kommer till sexuell kommersiell exploatering, som Svalornas femårsprogram fokuserar på. 

Samtidigt umgås jag med Nicaraguaner vars familjer har fler än ett hus, hemhjälp och bil. De har ansedda universitetsutbildningar och har antingen studerat eller jobbat utomlands. De lever långt ifrån den verklighet som så många andra känns vid. Att gå ut och äta eller betala inträde till klubbar på samma sätt som jag kan är förunnat ynka få och därför är det egentligen logiskt att det är lätt att komma i kontakt med människor som har det gott ekonomiskt ställt. Min vän berättar för mig att medelklassen och överklassen kan umgås sinsemellan men de i sin tur umgås aldrig med den tredje. Du kan leva i Nicaragua utan att egentligen behöva komma i kontakt med fattigdomen om du vill. Du kan låsa in dig bakom stängsel och höga buskar. Fascinerande och skrämmande. 

MACARENA: Det heliga bladets land

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 3

I Bolivia är kokabladet Det heliga bladet. Respekten är stor och användningsområdena är många. Är du trött, hungrig, har huvudvärk eller befinner dig på hög höjd, ja då är kokabladet svaret på dina böner. Vill man så kan man även få sin framtid spådd. På möten spelar bladet en roll för närmande mellan parterna, smakar bladet sött kommer mötet och relationen att fungera bra. Är det däremot beskt eller smakar illa kan man förvänta sig samarbetssvårigheter och andra hinder.

Firmateckning på Svalorna

Som sagt, kokabladet är svaret på allt – i alla fall för vissa. Det finns de som är kritiska, och de som utnyttjar konflikten. Bolivia är ett kontrasternas och protesternas land, det saknas aldrig någon som motsätter sig både det ena och andra – även om det handlar om ett kulturellt arv. Enligt legenden är kokabladet ett arv från aymara-folkets tid som slavar men att detta blad ska få så mycket utrymme är livligt omdiskuterat. Kanske beror det på presidenten som styr, att kokabladet finns överallt. Flera möten påbörjas med en välsignelse där kokabladet har en central roll. Under min tid här i Bolivia har jag sett bladet vid flera tillfällen, till exempel vid kvinnornas nationella möte, vid seminariet under Global Action Week och även på Svalorna Latinamerikas kontor här i La Paz. 

Flera olika kokaprodukter

Nu finns det säkert någon som tänker ”Oj, kokainet finns överallt och är helt normalt för alla”. Men nej, så är det inte. Koka är inte kokain, det vore som att påstå att vindruvor är vin. Debatten har pågått i evigheter och har väl liksom mycket annat, ingen ände. Alla är inblandade, presidenten har rest flera gånger för att försvara det heliga bladet. Kokaodlarna har haft flera mässor och folket fortsätter använda det lika naturligt som de har gjort sedan urminnes tider. Det har även utvecklats lite, numera produceras schampo, godis, läsk, kakor, sprit och annat av kokabladet. Det heliga bladet får alltfler användningsområden. 

Energidryck av koka

Det är synd att ekonomiska intressen startar krig mot ett blad. Rätt använt kan det göra under, om man tror på sådant. Den medicinska användningen är heller ingen hemlighet, bladet har i sin naturliga form många positiva egenskaper. Det är när man vill livnära sig på andra människors beroende, tjäna pengar på andras olycka och misär, som faran kommer. Men om man lät bladet vara, om man lät legenden leva, lät bladet vara symbol för kampen under slavperioden (som på sätt och vis fortsätter) då kanske livet skulle vara enklare, folket skulle kanske orka mer och världen vore en bättre plats för oss alla. Ja… Vad vore väl en bal på slottet?

Text och foto: Macarena Mendoza Alvarez

infobolivia@svalorna.se

MARIA: Leken som verktyg

Maria Sjödin i Nicaragua, inlägg 2

- Mina damer och herrar,  dessa världstjärnor har kommit till fots, på åsna, i båt och i bil för att uppträda här idag för er. Först ut är Celia Cruz, en varm applåd!

Vi  är på kurs om genus och uppfostran med bl.a. representanter från Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer i Nicaragua. Kursledaren har bett oss att presentera oss på ett valfritt sätt. Asociación Proyecto MIRIAM där jag gör praktik, improviserar snabbt ihop en stjärnspäckad gala där artisterna spelas av Miriams anställda och volontärer. Efter att ha uppträtt får var och en presentera sig med sitt riktiga namn för gruppen. Min bristfälliga insats som Shakira står i skarp kontrast till uppträdanden av de som arbetat länge på Miriam, som är riktiga proffs på att spexa och leka.

Det är ingen slump att personalen på Miriam gjorde en presentation som fick gruppen att gapskratta. En av de sakerna som slog mig nar jag började som praktikant på organisationen var hur effektivt de använder lekar för att få en grupp att reflektera över ett problem eller som i exemplet med artistgalan, för att skapa en öppen och avslappnad stämning i en grupp. Det märks i diskussionerna under resten av dagen att den goda stämningen gör att deltagarna har lättare att våga prata och dela med sig av sina erfarenheter.

Metoden bakom Miriams lekar kallas Ludopedagogik och går ut på att lära genom att leka. Deltagarna på de utbildningar med kvinnor, barn och ungdomar som Miriam arrangerar uppmuntras genom leken att aktivt delta och utgå från sina egna erfarenheter och känslor för att t.ex. ifrågasätta  sociala normer. Var och en lär sig genom sina egna upptäckter och genom att uttrycka sig med musik, teater och sång.

Nar jag kommer tillbaks till Sverige kommer jag inte göra någon repris på Shakira-uppträdandet, men jag kommer definitivt se till att det leks mer i olika sammanhang.

Maria Sjödin

SIMON: Privatisering – för dig som inte vill ha något val

Simon Lundh i Nicaragua, inlägg 3

– Går det ingen buss till León idag?
– Nä, du måste ta taxi. Vi har en här.
– Men den bussen som kommer där då?
– Ja, förutom den då.

De som förespråkar privatisering framhåller oftast valfrihet och lägre pris, men efter tre månader i Nicaragua står det klart för mig att den första av dessa inte stämmer. Det är snarare så att de reella valmöjligheterna minskar och försvinner i en djungel av skräpalternativ och felinformation.
Varje busslinje mellan olika städer i Nicaragua är privatägd, det vill säga att det sällan är samma företag som kör till exempel klockan tio på morgonen som två på eftermiddagen mellan samma orter. Ägarna till de olika bussarna och deras anställda är med andra ord föga sugna på att informera om sina konkurrenter och deras kanske tillfälliga fördelar för resenärerna. Och det känns inte så konstigt egentligen. Syftet är ju att tjäna pengar. Man får alltså vara beredd på att bli ordentligt felinformerad när man ska resa runt i landet.

Det hela påminner om telefon-, internet, och elmarknaderna i Sverige. Att priser inte pressas med monopol som Televerket och gamla SJ är förstås sant, men privatisering för oss konsumenter verkar mest föra med sig fler val som ingen vill informera oss om. Val som dessutom bara kan försvinna eller ställas in hipp som happ för att det inte genererar tillräckligt med pengar, varpå konsumenten står utan ersättning eftersom ingen vill ta ansvar. Är det värt priset? Och är det så vi vill ha det i till exempel vår sjukvård?
Det är inte bara i fråga om transport som dessa situationer uppstår i Nicaragua, men det är den mest tydliga för oss besökare. Och det lustiga är att det är i ett land med socialistiskt styre. Det behöver alltså inte ens vara en partifråga, bara en fråga om vett och eftertanke. Är det verkligen bättre bara för att det är billigare? 

Sedan finns det andra friheter ett privatägt företag kan ta. Undrar vad som hade hänt om en av Skånetrafikens eller SL:s bussdörrar hade sett ut såhär?