MACARENA: Taki Unquy – dags för den nya världen

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 9

Den 21 december 2012 var många rädda för jordens undergång, i Bolivia var man förväntansfull – detta datum var förutsett vara början på en ny era, som president Evo Morales högtidligt sa: ”Slutet på egoismen och början på gemenskapen”.

Amautas utför en välsignande ritual

 Ministeriet för Avkolonisering i Bolivia hade anordnat ett stort internationellt evenemang på Solön i Titicaca-sjön. Ambassadörer, presidenter och andra viktiga representanter inom urfolken deltog i firandet av det som förväntas vara den nya världsordningen. Besökare från bland annat Chile, Canada, Argentina, Cuba och Venezuela befann sig på ön för att motta den nya eran och delta i alla ritualer för välsignelse. På flera håll kunde man se Amautas (kunniga om de gamla riterna) och musikgrupper spela, utan behov av vare sig scen eller publik. Folket skulle fyllas av positiv energi som vibrerade i luften dessa dagar.

Jag var där med teatergruppen ALBOR från El Alto, mina närmaste vänner och familj här i Bolivia. Vi skulle återigen uppträda med pjäsen Taki Unquy, den vi hade presenterat på Dagen för Avkolonisering. Historien består av tre Taki Unquy, tre världsförändringar. Den första när spanjorerna kom, den andra när revolutionen skedde och den tredje som innebär slutet på kapitalism och konsumtionshets. 

 

Början av pjäsen, innan spanjorernas ankomst

Den här gången var vi ”bara” 100 dansare och skådespelare, men turen till Copacabana och Solön var en oförglömlig upplevelse. Jag skulle, förutom att dansa, även spela Bartolina Sisa -  Tupac Kataris fru och medkämpe, en kvinnlig förebild som än idag minns för sin övertygelse och kämparanda. När hon tillfångatogs misshandlades hon, våldtogs och förnedrades på Plaza Murillo i La Paz, men inte en enda gång gav hon vika för misshandeln. Hennes övertygelse för kampen fortsatte lika stark tills de slutligen dödade henne i september 1782, 200 år före min födelse.

Och jag, sverigefödd bolivian, fick denna ära. Men hur sätter man sig in i 500 års kamp, när min största kamp har varit att klara universitetsstudierna? Med mina kompisars hjälp fick jag en förståelse för vad det handlade om, vem Bartolina var och framförallt varför detta datum och Taki Unquy var viktigt.

- Bartolina sänkte aldrig blicken, sa min vän.

Och med det i bakhuvudet gav jag mig ut på scen. Med högburet huvud och övertygelse i blicken försökte jag ge liv åt minnet av denna kvinna med Tupac Katari vid min sida. ”Jallalla Tupac Katari!” ”Jallalla Bartolina Sisa, virreina de los Andes!” skrek folket. När vi senare blev förråda av våra egna och mördas, skrek publiken, följde historiens tragedi med förtvivlan och sorg för att därefter glädjas när folket tar över, när de jagar ut de onda och med dem kapitalismen. 

Jag som Bartolina Sisa

I slutscenen där vi alla dansar, följde publiken med, applåderade, skrattade, stod på stolarna och gladdes åt förändringen som nu skulle komma. Hoppfulla och med en känsla för kamp förenades vi alla i musikens böljande rörelser. Applåderna dånade upp mot himlen, jorden vibrerade och slutligen var det över. Albor var färdiga, vi kunde gå av scenen triumferande, medvetna om att vi lyckats fånga publiken. Ingen verkade riktigt bry sig om kylan och mörkret som kom allt närmare och omfamnade oss alla. Det viktiga var energin, förändringen som skulle komma att ske efter denna helg.

Nu har det gått några veckor, jul och nyår är förbi. Minns någon löftena om kamp och förändring? Själv har jag redan trillat dit i kapitalismens fälla en eller två gånger, men jag vill förändras och förändra. Jag vill hålla blicken högt, gå rakryggad och genom mina handlingar påverka och förändra, jag vill ha ett frö av det mod som Bartolina hade, låta det växa inom mig och ge frukt till alla hungrande med en vision om en bättre värld.

Text: Macarena Mendoza Alvarez

Foto: Willy Flores & Macarena Mendoza Alvarez

MACARENA: Julkortet från helvetet

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 8

I stort sett alla mina blogginlägg har prisat Bolivia, folket och dess livsglädje trots alla svårigheter. Den färgrika, kulturella rikedomen och alla möjliga festligheter som firas på alla olika vis. Men den här gången vill jag skriva om en av mina värsta erfarenheter i Bolivia. Den absolut värsta var när jag gjorde en polisanmälan och ville få ett papper på detta, till försäkringsbolaget. Bara det tog mig tre dagar och JA, det var värre än att bli av med min väska med I-pod, mobil och kamera. Anledningen var byråkratin som råder här i Bolivia, eller som några sa till mig i efterhand: de försökte få pengar.

På plats nummer två kommer arbetet med ett julkort. ”Hur svårt kan det vara?” frågar sig nån säkert. I Sverige kan jag inte tänka mig att det inte är några som helst problem, i Bolivia där man har en beundransvärd tidsoptimism är det annorlunda. Att ta fram själva julkortet var inga större problem, det som följde sedan var en total mardröm. 

1: När julkortet väl var inskickat för godkännande, så började vi leta efter ett passande tryckeri. Av Boliviakontoret hade vi fått veta att vi behövde minst tre prisförslag, så jag, programassistenten och finbesöket från Peru (programassistent/infopraktikant) gav oss ut och letade. Vi fick tre olika prisförslag, dock för att mötas av ett bakslag. Vi var nämligen tvungna att fråga efter EXAKT samma saker på alla tryckerier. Så programassistenten fick ta tag i detta medan jag var på semester. 

 

Julkorten som inte höll måttet

2: Efter semestern fick jag höra svårigheterna med att nå dessa tryckerier. Antingen hade de inte svarat i telefon, eller gett falska löften om svarsmail. När jag själv gav mig på denna omöjliga uppgift märkte jag snabbt att bäst var nog att ta sig till tryckerierna och leta efter svar. Efter mycket om och men, kunde vi (jag och programassistenten) skicka in prisförslagen till landrepresentanten. ”Bra, nu kan vi skicka in beställningen till tryckeriet” tänkte jag, men nej. I Bolivia älskar man papper, så jag fick snällt sitta ner vid mitt skrivbord och skriva en skriftlig ansökan till vår ekonomiansvarig, som sitter i rummet bredvid, för att få pengar till tryckeriet (som bara skulle påbörja arbetet om de fick halva summan först).

Fädriga julkort, håll utkik

3: På tryckeriet fick vi en fin början, med fina löften om att allt skulle bli så himla bra. Tre dagar efter överenskommet datum fick jag julkorten, 400 julkort, varav 100 var i stort sett oanvändbara. Det var bara att lämna tillbaka, med ett löfte om att de skulle levereras direkt till kontoret senare under dagen. Det blev inte så. Inte förrän ytterligare tre dagar senare fick jag dessa resterande 100, varav flera var fläckiga eller något annat. Då jag vägrade betala för detta dåligt utförda arbete blev det en hetsig diskussion med tanten på tryckeriet. Det gick till och med så långt att hon sa ”Hade jag vetat att ni skulle vara så petiga, hade vi tagit mer betalt”. Jag undrar om man ens kan föreställa sig vad jag svarade på det? Dessvärre får inte inlägget bli för långt, så jag lämnar det till er fantasi. 

När jag efter diskussionen med tanten ringer mannen jag pratat med tidigare, så börjar han istället skrika på mig. Jag fick alltså skäll för att jag ville ha ett väl utfört arbete. Dagen efter gick jag tillbaka till tryckeriet för att avsluta allt på bästa möjliga sätt och få mitt kvitto. Då möttes jag av världens trevligaste par, de bad hemskt mycket om ursäkt för förseningen och gav mig fakturan. Jag ville bara skrika, men höll mig lugn och gick sansat hem och tog ut aggressionerna på min kudde.

Lägg märke till rynkan

Måndagmorgon gick jag tillsammans med landrepresentanten igenom julkorten, vi lyckades välja ut några som inte var helt förstörda och dessa postades. Veckan innan dess skickades en stor last julkort, det tog några timmar att limma ihop kuverten, få dit adressetiketterna och stämpla ”God Jul” på alla.

Så när ni nu får ett julkort härifrån, var vänliga och släng det inte direkt. Det ser kanske bara ut som ett julkort, men det har kostat mig massa tid och min bekymmers-rynka i pannan verkar ha blivit djupare. För att inte tala om de tre vita hårstråna jag hittade i lördags. Underbara älskade Bolivia, varför gör du så mot mig?

Macarena Mendoza Alvarez

infobolivia@svalorna.se

MACARENA: Dansglädje i många former

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 7

I Bolivia spelar dansen en central roll, alltid. En fest utan dans är inte en fest utan bara en kompisträff. Möjligheterna för dans är många, vare sig du vill ut och skaka rumpa eller ägna dig åt traditionell folkdans. Har du ögonen öppna så hittar du även kurser i salsa, magdans och mycket mer.

Att bolivianer är ett glatt folk har jag tydligt poängterat i tidigare blogginlägg, men har jag nämnt att det under året firas 800 helgon? Vart och ett firas med sin egna fest och en ”entrada”, ungefär som en liten karneval där det kan vara allt från trettio till hundratals dansare. Den största är självklart Oruro-karnevalen som hålls i februari varje år. 

Afrobolivianska barn dansar saya på Internationella Flickdagen

Men dansen är inte bara ett uttryck  för glädje, den berättar och bevarar en historia. Genom dansen får man en bild av det förflutna och en insyn i hur det har varit. Hur många skulle ha vetat om de afrikanska slavarna som finns i Bolivia, om det inte vore för den afrobolivianska dansen saya? Hur skulle man annars minnas berättelserna om Chunchus, ett folk som idag är utdöda?

Chunchus på Kulturfestival

Flera ritualer dansas också. En ritual som sägs leva kvar i byar långt ute på landsbygden är Jach´a Tata Danzante. De människor som har förrått sin by och inte respekterat sina seder förväntas genomföra denna ritual som inte är ett straff utan mer handlar om ansvar och gemenskap med sin omgivning. Genom att dansa sig till döds betalar man för sitt misstag och kan återintas i samhället (om än bara i anden). För ritualen ber man los mallkus, de byäldste, att motta offergåvan. Dansen, som görs i en tung dräkt och en stor mask, börjar redan tidigt på morgonen  och fortsätter till kvällen då dansaren faller utmattad och dör. Genom detta vill man försona sina synder och återuppta den förlorade gemenskapen med sin omgivning. Det låter kanske lite makabert, att något så glädjande ska sluta så dramatiskt. Men man kan inte förstå allt, och viss logik finns säkert. Några säger också att när byn har haft ett hårt år kan en person frivilligt välja att ge denna offergåva till Moder Jord i förhoppning om ett bättre år.

Dansen i Bolivia är levande och alltid närvarande, den uttrycker glädje och berättar historier, tydligen kan den även användas för förlåtelse av synder och offergåva. Jag är dock nöjd med att dansa för skojs skull och därmed dra mitt strå till stacken i försvar till Bolivias kulturarv.

Text & foto: Macarena Mendoza Alvarez

infobolivia@svalorna.se

MACARENA: Protest med fest

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 5


Efter en månads semester i Sverige är jag tillbaka på kontoret. Rent politiskt är allting sig likt, det blev ingen statskupp (se mitt förra blogginlägg). Evo Morales är fortfarande president och den sociala kampen fortsätter. Med betoning på kamp – men i Bolivia, kontrasternas land, kan man fråga sig hur allvarligt protesterna tas.

Demonstranterna fyllde La Paz gator. Foto: Macarena Mendoza A.

Redan andra veckan i Bolivia skakades La Paz gator av gruvarbetare med dynamit och spänningen var ett faktum. Cirka 70 000 gruvarbetare protesterade mot de olika arbetsavtalen som gäller beroende på vilka man jobbar för. Trots dynamit och smällare på gatorna gick människor omkring som en vanlig vardag. Det var svårt att förstå allvaret i situationen, med dynamit som smällde, folk som sprang, och så försäljare som stod i sina hörn och ivrigt skrek ut vilka varor som fanns till salu.

Från Boliviakontoret blev vi tillsagda att stanna inne tills vi visste närmare vad som skulle hända. På kvällen fick vi reda på att protesten lett till sammandrabbningar mellan de olika gruvarbetargrupperna, och resulterat i ett dödsfall och åtminstone sju skadade. Regeringen höll möte och bad gruvarbetarna om 48 timmars vapenvila, något som senare visade sig bara ha blivit godkänt av några grupper inom konflikten (och därför drabbas Bolivia av blockader även idag).

Gruvarbetare samlade på San Francisco-torget

.

Dagen därpå var det tveksamt om det var grönt ljus för att gå till kontoret och jag hoppades på svar via tv-nyheterna.  Jag blev inte förvånad när jag såg att gruvarbetarna var kvar på San Francisco-torget. Däremot blev jag förvånad över att flera dansgrupper tog tillfället i akt och hade dansuppvisningar mitt på torget. Nationella tv-kanaler var inbjudna och de filmade för fullt. Först folkdans från Potosi, gruvarbetarna tittade stolta på och applåderade. En stund senare dansades senaste disco-hiten och gruvarbetarna bjöds in för att delta och lära sig – vilket de glatt gjorde. Det absurda i situationen var total, och sett utifrån är det svårt att förstå hur tv och demonstranter tänker. Det ger en känsla av att ingen tar protesten på allvar. Varken media eller demonstranter. Medan ena gruppen sörjer sin förlorade medkämpe, dansar de andra glatt på torget och blir filmade av nationella tv-kanalen.

Det som var skrämmande och samtidigt spännande – till en början, omvandlades till en folkfest på ett öppet torg. Gruvarbetare som bara dagen innan hade smällt dynamit på La Paz gator var nu istället uppbjudna till dans. TV-reportrar som sprungit på La Paz huvudgator med gasmasken i högsta hugg stod nu och visade den glada folkfest som växt fram. Kontrasternas land, ja visst, men ibland är det svårt att veta hur allvarlig situationen verkligen är – trots dödsfall.




Text och foto: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se

MACARENA: Det heliga bladets land

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 3

I Bolivia är kokabladet Det heliga bladet. Respekten är stor och användningsområdena är många. Är du trött, hungrig, har huvudvärk eller befinner dig på hög höjd, ja då är kokabladet svaret på dina böner. Vill man så kan man även få sin framtid spådd. På möten spelar bladet en roll för närmande mellan parterna, smakar bladet sött kommer mötet och relationen att fungera bra. Är det däremot beskt eller smakar illa kan man förvänta sig samarbetssvårigheter och andra hinder.

Firmateckning på Svalorna

Som sagt, kokabladet är svaret på allt – i alla fall för vissa. Det finns de som är kritiska, och de som utnyttjar konflikten. Bolivia är ett kontrasternas och protesternas land, det saknas aldrig någon som motsätter sig både det ena och andra – även om det handlar om ett kulturellt arv. Enligt legenden är kokabladet ett arv från aymara-folkets tid som slavar men att detta blad ska få så mycket utrymme är livligt omdiskuterat. Kanske beror det på presidenten som styr, att kokabladet finns överallt. Flera möten påbörjas med en välsignelse där kokabladet har en central roll. Under min tid här i Bolivia har jag sett bladet vid flera tillfällen, till exempel vid kvinnornas nationella möte, vid seminariet under Global Action Week och även på Svalorna Latinamerikas kontor här i La Paz. 

Flera olika kokaprodukter

Nu finns det säkert någon som tänker ”Oj, kokainet finns överallt och är helt normalt för alla”. Men nej, så är det inte. Koka är inte kokain, det vore som att påstå att vindruvor är vin. Debatten har pågått i evigheter och har väl liksom mycket annat, ingen ände. Alla är inblandade, presidenten har rest flera gånger för att försvara det heliga bladet. Kokaodlarna har haft flera mässor och folket fortsätter använda det lika naturligt som de har gjort sedan urminnes tider. Det har även utvecklats lite, numera produceras schampo, godis, läsk, kakor, sprit och annat av kokabladet. Det heliga bladet får alltfler användningsområden. 

Energidryck av koka

Det är synd att ekonomiska intressen startar krig mot ett blad. Rätt använt kan det göra under, om man tror på sådant. Den medicinska användningen är heller ingen hemlighet, bladet har i sin naturliga form många positiva egenskaper. Det är när man vill livnära sig på andra människors beroende, tjäna pengar på andras olycka och misär, som faran kommer. Men om man lät bladet vara, om man lät legenden leva, lät bladet vara symbol för kampen under slavperioden (som på sätt och vis fortsätter) då kanske livet skulle vara enklare, folket skulle kanske orka mer och världen vore en bättre plats för oss alla. Ja… Vad vore väl en bal på slottet?

Text och foto: Macarena Mendoza Alvarez

infobolivia@svalorna.se

MACARENA: Kamp och glädje om vartannat

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 1

Jag kom till Bolivia i september förra året, fast besluten att uppnå mina mål. ”Jag ska volontärarbeta i ett år, och sen påbörja min masterutbildning!” Ja, kära mor och far, det blev inte riktigt så. Jag började arbeta med mänskliga rättigheter, tog emot vittnesmål om vad som skett under TIPNIS- marschen och gjorde ett och annat fängelsebesök. Som en blixt från en klar himmel kom ett mail från Svalorna Latinamerika där de frågade om jag fortfarande var intresserad av platsen som informationspraktikant, svaret var självklart vilket ni kan bevittna. Hemresan känns väldigt avlägsen.

Nu har jag varit på Boliviakontoret i snart två månader, jag har publicerat flera artiklar och är stolt som en tupp över att kunna bidra med information om situationen i landet. Jag har besökt flera av våra samarbetsorganisationer och är väldigt imponerad av det arbete de utför.

Bolivia låter sig älskas som vanligt. Ingen dag är den andra lik, det är alltid en marsch någonstans. För tillfället är huvudgatan avstängd på grund av politiska fångar som kräver rättvisa, lite längre upp är det sockerrörsodlare och även de protesterar mot orättvisor. 

Utanför La Paz är motorvägar avstängda, bussförare kräver att utlovade vägbyggen påbörjas. I andra städer sker det fler vägblockader. Bolivia är ett land fyllt med missnöje, men med kämparglöd i mängder. Ingen ger upp, till och med funktionshindrade anordnade en 100 km lång marsch och blockerade gator i La Paz. Ingen ger upp, striden är för alla, vilket är inspirerande. Varje dag är en kamp, varje helg är en fest. Det går inte att undgå att trots allt missnöje är bolivianerna ett glatt folk. 

Dans och fest är ett socialt måste och platserna att gå till är många. Varje helg är det något som ska firas, det kan vara ett bröllop, en födelsedag, ett helgon, mors dag, fars dag, lärarens dag. Ja, alltid är det någons dag. Förra veckan var det Internationella kvinnodagen. Det firades med ett stort möte med hundratals deltagande män och kvinnor. President Evo Morales höll tal och jag stod i första raden och stirrade mig blind på denna omtalade person, så hatad, så älskad, så beundrad.

Hur ska jag kunna sammanfatta alla intryck av Bolivia? Kontrasternas land, fyllt av kamp och glädje kombinerat med blod, svett och tårar i en salig blandning. Ingen är nöjd, men alla är glada. Förstår ni hur jag menar?

Text & foto: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se