ARIJANA: The Toppen is Nådd

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 3

- I så fall måste ni hyra utrustning.

Hon tittar på vägguret.

- Klockan är mycket, ni måste bestämma er, nu!

Bergsbestigningsfirmans ägarinna är inte överförtjust i vårt förslag. Att byta tråkberget Pico Austria mot glaciären Pico Tarija, i sista stund. Jag vet att alla vill, men ingen säger något, pallar inte vel så jag ger besked.

- Nu kör vi!

Fort, testa glaciärklättringsutrustning. Isbroddar, ispikar, kängor, och varm – jävligt – varm sovsäck. Upp ur La Paz, genom El Alto, som aldrig upphör. Jo, till slut. Den svällande andinska miljonstaden försvinner bakom oss och Pico Tarija, en av Condoriris 13 toppar, tornar upp sig genom minibussens vindruta.

Framme där den trygga vita lådan på hjul inte kommer längre är stämningen sådär. En röd jeep med texten ”Räddningstjänst” skvallrar.

Den försvunna duon, guide med klient har hittats. Tryckt, respektmättad stämning hos alla vi frågar på väg till baslägret där vi ska campa inatt.

- Guiden överlevde, klienten dog i natt, efter två dygn på berget.

De håller på att ta ner kroppen och den skadade guiden. Klump i magen. I lägret, någonstans, i något av tälten ligger kroppen, den döda. Shit och gulp.

Ok, vår tur. ”Knak! Knak!” Svårt att onomatopoetiskt beskriva isens dova skri, när den spricker överallt runtomkring, nånstans under mina spikförsedda kängor. Arijanas frågestund sätter igång.

- Eeh, jaa, allt är ju möjligt.

Guiden suckar som svar på min slutsats, och retoriska fråga:

- Rent tekniskt så kan ju glaciären bara öppna sig och käka upp oss, här och nu?!

Men Moder Jord slukar oss icke. Hon tillåter oss att sakta men säkert, klättra uppåt, mot toppen och himlen.

Lite pirrade det, men ett fett, nördleende bet sig fast i ansiktet och drog sig inte tillbaka förrän 14 timmar senare när jag somnade. Ärligt? Okej, fjantleendet sitter fortfarande kvar.

Ett par miljoner decimeterkorta steg, ungefär lika många korta andetag och ett halvt kilo paranötter senare är det dags. The toppen is nådd. Jag ger ut mitt glädjetjut över 150 kilometer långa Cordillera Real, Den Verkliga Bergskedjan, som Condoriri tillhör.

Verklig är den verkligen. Ända in i mitt innersta är den verkligen reell.

Sen målar vi ansiktet, med sådan där blå solskyddsfärg som alla skidåkare kletade på sig på

80-talet för att se coola ut. Jag blir cool. Blå mustasch, och feta ränder på kinderna. Cool.

Så jävla fint. Helt nöjd med hur vi påbörjade augusti månad, Moder Jords månad i Bolivia. På, i, och med Moder Jord.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se