ANGELA: Ja till fler insatser mot kvinnovåld

Angela Alcalá i Peru, inlägg 4

Nu har jag två veckor kvar tills jag slutar på Svalorna Latinamerika i Peru och det känns sorgligt. Jag har träffat underbara människor, både på kontoret och när jag har varit ute i fält. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut när jag är tillbaka i Sverige och just nu tänker jag inte heller på det. Istället tänker jag bara på min tid här och på det jag har upplevt. Det känns bra att ha varit delaktig i något så viktigt som att kunna få människors liv att bli bättre.

Under november 2011 gjorde jag en rad intervjuer med utsatta kvinnor, ungdomar i Majes samt samarbetspartners till Svalorna Latinamerika. Intervjuerna visade att målgruppen visste lite om sina rättigheter när programmet för landsbygdsutveckling PDR började samt att programmet hade förändrat deras livssituation. Många kvinnor berättade exempelvis hur de ofta blev misshandlade av sina män. Det var inte förrän de hade deltagit i olika workshops som PDR organiserade, som de insåg att det var fel att de hade utsatts för våld. Nu vet de hur den rättsliga vägen ser ut, de vet att de har rättigheter. I en intervju med Roberta Marmanillo, en kvinna som jobbar på CIED som är en av Svalorna Latinamerikas samarbetspartners, togs det upp ett exempel på våld mot kvinnor. Roberta berättade om en kvinna som hade varit delaktig i PDR under många år. Kvinnans dotter hade blivit våldtagen och både kvinnan och en annan kvinnlig släktning anmälde brottet. Mannen fick sitt straff och sitter nu i fängelset. Kvinnan hade sagt till Roberta:

- Ni hade pratat om det här i era workshops, ni har visat oss vägen till att anmäla.

Både Roberta och jag satt där, på CIEDs trädgård, med tårar i ögonen. Det var en känslig berättelse. Vi satt tysta en stund. Sedan var vi glada över att rättvisan skipades.
Många andra kvinnor som deltog i programmet har startat eget och fått ett bättre självförtroende. De sade att de tidigare var blyga och inte vågade diskutera på samma sätt som idag. De kräver sina rättigheter, de talar med lokalpolitiker när de inser att saker och ting behöver förbättras i deras kommuner samtidigt som de gör ett socialt arbete i deras kommuner. Detta genom att ha bildat grupper mot kvinnovåld där de tar emot utsatta kvinnor och visar hur de också kan kräva sina rättigheter.

Bilden: Estefania Salas Ramos arbetar mot misshandel av barn och kvinnor i Majeskommun

Arbetet som PDR har gjort har varit långt och inte alltid lätt enligt alla deltagarna men målgruppens berättelser visar hur viktigt det är att ha liknande program och insatser som de Svalorna Latinamerika jobbar med.

Angela Alcalá

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!” Del 2

Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?

Arbetet måste göras könlöst och parallellt med arbetet för att stärka alla kvinnor. Annars kommer vi att fortsätta behöva instifta internationella dagar för att uppmärksamma sådant som borde vara avskaffat, exempelvis 28 september, dagen för att avkriminalisera abort i Latinamerika och Västindien. Eller 8 mars, den internationella kvinnodagen. Men även den 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. För hur vi än vrider och vänder på det, och med risk för att dra till mig arga kommentarer, måste jag säga att det vi gör de dagarna trots att det är ett viktigt arbete, är att angripa konsekvenserna och inte kärnproblemen. För mig är nödvändigheten att involvera männen lika självklar som det är ett faktum att det är de som sitter med all makt och alla resurser. Jag är övertygad om att vi genom att skuldbelägga männen många gånger även skjuter ifrån oss de som faktiskt skulle vilja ansluta sig i arbetet för att förändra könsnormerna i världen. Ännu en aspekt som också glöms bort är att männen själva är offer för mansgris/macho/patriarkat och liknande asymmetrisk maktbalans som råder mellan könen men även mellan och inom andra kategorier, vilket också fråntas fokus när vi endast koncentrerar oss på oss själva.

Jag som kvinna och aktiv feminist, med en fot i Sverige och den andra i Nicaragua, har med mina tankar kring vikten av att involvera män i detta arbete då och då lyckats trampa på starka feministiska tår. Vissa har tittat på mig med en blick som om jag var lite blåst, andra har tagit till sig av mina funderingar men kommit med argument om att världen inte är redo för det ännu. Ett annat argument har varit att stärkandet av kvinnor måste göras först, och sedan kan männen inkluderas. På frågan om djupare reflektioner kring den ordningen har jag ännu inte hört något som jag kan godta som ett välgrundad och genomtänkt orsakssamband och slutsats. Jag har själv heller inte förstått varför det ena måste utesluta det andra. Ännu ett argument är att med ett sådant arbetssätt skulle resurser ännu en gång förskjutas till männen, vilka redan har alla resurser. Inte heller den tankegången låter så välformulerad, det är ju det som hela asymmetrin mellan könen från första början bygger på, genom att det ena såg utrymme att exkludera/exploatera det andra. Varför skulle vi inte kunna inkludera pojkar i vårt arbete och stärka även dem, få även dem att förstå den struktur som de själva kommer att vara en del av som vuxna aktörer?

Jag måste ändå hålla fast vid att jag som kvinna och i allra högsta grad en aktiv feminist inte kan arbeta utan att inkludera männen i det arbetet. Jag kommer trots arga blickar och ironiska kommentarer om min lämplighet att uttala mig om detta, fortsätta hävda att det är, om inte det enda så kanske det närmaste nödvändigaste nästa steg till lösningen för att komma åt problemet. Annars är jag lika okunnig, lika hatisk, sexistisk och biologisk som de män som aktivt och medvetet arbetar för att de rådande normerna i samhället ska upprätthållas. Vad vinner jag som kvinna på att polarisera mitt arbete? Vad vinner jag på att mina bröder, framtida söner, pappa och livspartner ska hatas av mina medsystrar på grund av sitt kön? Hur kan jag hjälpa de 70 000 kvinnor som varje år dör till följd av illegala aborter om hälften av jordens befolkning exkluderas? Vi alla oavsett kön måste känna att det är vårt ansvar att inte bara mildra symtomen av kvinnors bristande rättigheter, utan även komma åt sjukdomens kärna och bota det helt, en gång för alla. Och helt subjektivt, hur hade mitt liv sett ut om inte en människa, av det manliga könet, tagit sitt ansvar och varit både mamma och pappa? Då hade jag kanske varit den flickan idag.

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!" Del 1

Det ligger inbyggt i mitt system, mina rättigheter, att själv avgöra hur min framtid ska se ut, planera tillsammans med min partner hur många barn vi vill ha och hur dessa liv kan komma att se ut. Skulle jag i lagens namn ses som kriminell om jag någon gång i framtiden skulle ta beslutet att utföra en abort? Svaret är ja. Ja om jag skulle ha mitt liv i Latinamerika. Jag andas ut, och inombords känner jag en djup tacksamhet över det faktum att jag inte bor där, idag. Samtidigt överväldigas jag av en sådan voluminös känsla av sympati med mina medsystrar i Latinamerika och andra världsdelar som inte varit lika tursamma och har möjligheten att i viss mån bestämma över sin egen kropp. Jag känner ilska och sorg för att man i världen inte prioriterar kvinnor, för att ca 70 000 kvinnor varje år får offra sina liv runt om i världen på grund av bristande mödravård eller i samband med misslyckade illegala aborter. Jag tänker på Millenniemål nummer fem som fastslår att man ska förbättra mödrahälsan och minska dödligheten i barnsäng med tre fjärdedelar till år 2015, samtidigt som det är det mål som man verkar uppnå allra minst. Jag tänker också på FN:s deklaration om rätten till livet. Alla dessa vackra formuleringar tycks i mitt västerländska sammanhang som självklara värderingar. Jag inser dock, att de formuleringar om mänskliga rättigheter likt mycket annat i världen är väldigt relativiserat både i västvärlden och i andra världsdelar. När jag för några månader sen tittade på dokumentären ” Född på gatan” blev jag väldigt känslosam. Dokumentären handlar om en tjej med liknande nyfikenhet på kärleken, livet och sin omgivning som de flesta tjejer i sina tonår. Men där fanns även andra önskningar och funderingar som för de flesta tjejer/kvinnor i Sverige, mig inkluderat, tas förgivna. Det handlade om ovissheten om var hon skulle spendera natten, hur hon skulle få mat, hur hon skulle kunna ge sin nyfödda dotter ett bättre liv och bättre möjligheter än det liv hon själv levt. Flickan i fråga är endast nitton år gammal, och i mina ögon fortfarande ett barn. Hur kan ett barn uppfostra ett annat barn? Hur kan staten legitimera det faktum att barn föder barn? Exempelvis är 50 procent av Nicaraguas befolkning under 18 år och 80 procent under 25 år. Vad blir konsekvenserna av detta för samhällsutvecklingen?

På många sätt är det otänkbart för mig att staten, den institution som ska skydda och garantera mina rättigheter på samma gång skall vara orsaken till att så många av mina rättigheter blir kränkta. Men så bor jag i Sverige också. Samtidigt är det uppenbart att den katolska kyrkan skulle ha all makt över min kropp om Jag hade levt kvar i Nicaragua. Större våld mot kvinnor går väl knappast att hitta, och det blir så tydligt smärtsamt eftersom den flickan kunde ha varit Jag. Det våldet kunde Jag också ha varit offer för.

Som samordnare för kampanjen ”Rätten till din egen kropp!” på Svalorna Latinamerika har jag de senaste månaderna planerat kring 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Mina tankar har därför kretsat väldigt mycket kring varför en sådan dag är extra viktig att uppmärksamma. Precis som med internationella kvinnodagen är jag av den åsikt att det är dagar som borde vara varje dag. Dessa enstaka dagar och deras nödvändighet ser jag sorgset som ett kvitto på allt arbete som fortfarande måste till för att det ska råda någon form av balans i samhället och världen, vad gäller kvinnors avsaknad av rättigheter. Vad är det vi gör egentligen? Varför är vi inte där än? Jag sätter mitt arbete i kontexten. Den 25 november kunde jag konstatera att publiken som anmält sig till största del bestod av kvinnor. Det gav mig huvudbry, särskilt då röda tråden för dagen var att ”vi tillsammans hittar vägen och medlen” för att nå en värld där våld mot kvinnor är avskaffat. Hittills har arbetet kretsat kring att stärka kvinnor i deras strävan att lämna utsatta situationer, och det är ett Otroligt viktigt arbete på många sätt. Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?

MADELEINE: Några sista ord från Miami flygplats

Madeleine Winqvist i Nicaragua: Inlägg 3


Klockan är sex på kvällen. Om två timmar ska planet lyfta och ta mig tillbaka till Stockholm. Senast jag var på Miami flygplats var för tre och en halv månad sedan. Då var jag påväg till Nicaragua och Estelí för att arbeta som programassistent för Svalorna LA. Nu sitter jag här igen och ser istället tillbaka på allt jag upplevt under denna korta men intensiva tid i Nicaragua.

När jag ändå har lite tid att slå ihjäl passar jag på att skriva mitt sista blogginlägg. Det finns mycket jag vill berätta. Till exempel om alla intressanta människor jag har träffat, om de kvinnor, barn och ungdomar som delat med sig av sina livsöden, om de många aktiviteter jag fick chans att delta vid. Men jag väljer istället att tillägna mitt sista inlägg till arbetet som pågår inom Svalorna LA och dess samarbetsorganisationer.

Jag hade turen att få komma till Svalorna LA i Nicaragua just när man skulle börja planera inför en ny femårscykel av programmet Barn och ungas rättigheter och utveckling i Nicaragua. Den nya programfasen som kommer att fokusera på förebyggande arbete mot sexuell komersiell exploatering av barn och unga sätter igång andra halvan av 2012. Hösten har därför präglats av ett intensivt arbete med att lägga grunden för det nya programmet.

För mig har denna erfarenhet varit lärorik. Jag har bland annat fått en inblick i vilket enormt arbete som ligger bakom ett lyckat biståndsprogram. Det gav mig också tillfälle att lära känna de nya samarbetsorganisationerna som kommer att genomföra programmet. De har alla ett brinnande engagemang för barns rättigheter, och med sina skilda erfarenheter har de tillsammans den kunskap och styrka som behövs för att ta sig an ett sådant komplext tema som sexuell komersiell exploatering av barn och unga.

Ett tillfälle jag minns väl från höstens planeringsarbete var när Svalorna LA och samarbetsorganisationerna träffades för att komma överens om målet för det nya programmet. Diskussionerna var intensiva, tidsvis frustrerande och tidsvis fulla med energi och entusiasm. Det här var en avgörande stund. Det var nu inriktningen för de kommande fem årens arbete skulle avgöras. Det tog sin tid men tillslut kom gruppen fram till ett gemensamt mål för sitt framtida arbete.

Att arbeta förbyggande mot sexuell komersiell exploatering är ett viktigt men svårt åtagande. Det kräver att man utmanar etablerade normer och värderingar i samhället som exempelvis normer kring sexualitet, vilket i ett land som Nicaragua kan vara ett känsligt ämne att beröra. Jag är dock övertygad om att Svalorna LA tillsammans med sina nya samarbetsorganisationer kommer att göra en betydande insats för barn och unga som riskerar att utsättas för denna värsta form av kränkning. När jag nu fortsätter vidare på annat håll kommer jag med stort intresse följa deras arbete.

Lycka till och tack för en spännande tid!

Text och foto: Madeleine Winqvist

Lilla snigel, akta dig annars...

Angela Alcalá i Peru, inlägg 3

Nu har jag varit i Peru ganska länge och det känns bra att vara här. Jag har ett vanligt liv och jag trivs med det. Jag trivs med att inte vara turist. Från måndag till fredag jobbar jag på Svalorna Latinamerika, deltar i viktiga möten, går på konferenser, pratar om intressanta ämnen, skriver artiklar, tänker, analyserar. Mitt jobb är en del av mig och jag trivs oerhört mycket med det. En annan del av mig är min dotter Julia, som är tre år och en väldig fin liten tjej. När jag inte jobbar är jag oftast med henne. Vi hittar på roliga saker, går på restauranger o.s.v. Självklart har jag ett socialt liv med kompisar, där jag kan vara vuxen-Angela och inte jobb-Angela eller mamma-Angela. Men det är inte det jag vill skriva om här.

När jag är med Julia vill jag ge henne all min uppmärksamhet, vill ha kvalitetstid med henne och samtidigt som vi leker och har kul passar jag på att visa och lära henne de värderingar jag tycker är viktiga för henne att lära sig. Därför är det svårt för mig att resa med henne när det bara visas våldsamma filmer på bussarna i Peru. Jag är emot våld i alla sina former och vill inte att hon ska använda sig av våld på något som helst sätt. En gång kände jag mig som "tråkiga tanten" som sa till chauffören att byta film eftersom den var för våldsam. Jag fick arga blickar från några av resenärerna som ville titta på den brasilianska filmen där de svor var femte sekund och använde sig av våld. Jag ville inte att Julia skulle se den och inte heller de andra barnen som satt på bussen. Men ingen annan hade några problem med det. Bara jag.

I söndags reste vi mitt på dagen i tre timmar med buss och tack och lov sov Julia ganska länge men hon vaknade mitt i den blodiga filmen, precis när en man fick ett öra avskuret med en kniv och det rann massa blod. Hon hann se det och jag håller med det jag hört om att barn är som en svamp som suger åt sig all information de kommer åt. Här är bekräftelsen på den hypotesen: Jag ville att vi skulle sjunga på bussen istället för att titta på den hemska filmen. Och vad var det hon sjöng? Hon sjöng: Lilla snigel, akta dig, annars skär jag dig! Mmm... inte alls bra tänkte jag. Jag orkade inte gå fram till chauffören den här gången utan jag lekte hela vägen med Julia så att hon inte kunde se filmen. Vi hade det jätteroligt. Samtidigt tittade jag på alla andra föräldrar som satt med sina barn och tittade på filmen. Ibland undrar jag om jag är hjärnskadad av all antropologi, av alla mina tidigare fältarbeten som kanske har gjort att jag analyserar precis allt i alla situationer? Är det jobb-Angela som tar över ibland? Jag vet bara att ibland vill jag vara mammig och jag skäms inte för det. Och självklart vill jag att Julia ska sjunga den rätta versionen av lilla snigel...

Angela Alcalá