Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

11 december 2015

Reflektioner kring månaderna som gått

I torsdags samlades representanter från de fyra samarbetsorganisationerna, plus representanter från Svalorna Latinamerikas lokalkontor, på ett konferenscenter utanför Estelí. Målet var att utvärdera året som gått. Det fick mig att börja sammanfatta och reflektera över min egen tid här. Vad har jag lärt mig under de här fem månaderna? Hur har min syn på arbetet som utförs här förändrats under tidens gång?

Jag lämnar över en mini-banner vid ett besök hos ett internetcafé. Foto: Carlos Ariel Barrera Montzón

Först och främst har jag insett hur otroligt hängivna de som jobbar på organisationerna är och hur mycket tid de lägger ner på sitt arbete. Diana González, min handledare på Club Infantil, berättade i förrgår för mig att hon sätter sig framför datorn och jobbar på kvällarna efter att hennes son har gått och lagt sig. Tidigt på morgonen, innan arbetsdagen börjar, sätter hon sig där igen. På kontoret kan hon inte jobba, hon hinner inte. Kring hennes skrivbord är det kö, en kö som ständigt fylls på. Frågorna kommer från alla håll. ”Jag har det här problemet, vad ska jag göra? Titta på det här, vad anser du om det? Jag förstår inte det här, kan du hjälpa mig, snälla Diana?” Hon hjälper såklart alla som behöver hjälp men för hennes egna arbete finns det inte tid. Det får hon utföra i sitt hem sent på kvällarna och tidigt på morgonarna. Hon är inte ensam. Och det är inte bara cheferna som har det såhär. Liknande utsagor har jag hört om anställda på de andra samarbetsorganisationerna.

 Diana González är territoriell samordnare på Club Infantil. 
Foto: Philip Krook

Ett stort samtalsämne på Club Infantils kontor i Jinotega har den senaste tiden varit om de ska tvingas säga upp personal eller inte, och i så fall vilka det blir. Senaste mötet med arbetslaget började som vanligt men utvecklades snart till ett känslosamt samtal kring problem som förekommit under året som gått och spekulationer kring vad som kommer att hända efter årsskiftet. Varannan person sa farväl i händelse att detta skulle vara deras sista möte. Varje person bad om ursäkt för sina tillkortakommanden. Nästan alla grät. Club Infantil, liksom alla de andra samarbetsorganisationerna, är beroende av externa finansiärer. En europeisk biståndsorganisation valde att inte förlänga finansieringen för ett av projekten som de arbetat med under ett par år. Tre personer från arbetslaget är tvungna att gå.

Carlos Ariel Barrera Montzón berättar varför det finns en internationell flickdag. Foto: Philip Krook

Detta blev även tydligt under slututvärderingen i Estelí när varje organisation skulle presentera sina styrkor och sina svagheter och vilka möjligheter och vilka hot som finns. Under svagheter nämnde alla att de var beroende av extern finansiering, under hot nämnde alla att den finansieringen en dag kunde ta slut.

Det blir tydligt att dessa hängivna personer som lägger ner så mycket tid och energi på arbetet lever dag till dag, från hand till mun. Under fem månader här har jag sett vilket fantastikt arbete de utför. Jag har sett förändringar hos ungdomarna och jag har sett leenden på barnen. Därför känns det tråkigt när tre personer försvinner från arbetslaget och Club Infantils närvaro minskar. Men arbetet fortsätter, om än med färre anställda.


Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

10 december 2015

Fotoutställningen “Sedvanor, traditioner och kunskaper från byarna i Coropunas skugga”

På kvällen den tredje december var det invigning av fotoutställningen ”Sedvanor, traditioner och kunskaper från byarna i Coropunas skugga” anordnad av Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Platsen för utställningen är Arequipa och de inbjudna gästerna har nästan alla en anknytning till någon av byarna i projektområdet Castilla Media.

Bilderna visar miljöer, människorna och traditioner från de fem distrikten som PDR arbetar i. Anledningen till utställningen är att uppmärksamma platsen och göra allmänheten och personer med anknytning till Castilla Media medvetna om verkligheten som folket där lever i.

En i publiken tar kort på Svalorna Latinamerikas representant Edith Garzón som invigningstalar. Foto: Samuel Hallin Veres

Utställningen invigdes med tal av borgmästaren i Yanahuara, stadsdelen i Arequipa som utställningen visas i, men också med tal av Alfonso Aire och Edith Garzón från PDR. De lyfte vikten av att komma ihåg landsbygden i diskussioner om utveckling i Peru, något som ofta inte görs då fokus är staden och dess behov. 

En besökare studerar en av bilderna. Foto: Samuel Hallin Veres

Det var omkring femtio personer som kom och tittade på bilderna, minglade runt och åt av tilltuggen som det bjöds på. De flesta av besökarna hade någon form av anknytning till någon av platserna och det gick att höra hur de stod och pratade igenkännande om många av bilderna. Några tog också bilder på bilderna och bilder på sig själva med bilderna som bakgrund. Det verkar vara en utställning som engagerar många.

Några av de bilder som gav upphov till mycket samtal var de på de lokala festligheterna. Bland annat diskuterades när de olika distrikten firar sina skyddshelgon och var man kan se de bästa tjurfäktningarna. Det blev många samtal och många möten där besökarna utbytte många tankar och idéer om framtida projekt.

Viracos viceborgmästare Bernardo Guzman och PDRs konsult Gilberto Talavera samtalar med varandra och i bakgrunden pratar Edith Garzón en av besökarna. Foto: Samuel Hallin Veres 

Det var uppsluppen stämning på denna andra fotoutställning som PDR anordnar och som markerar slutet för året som har gått. För PDR återstår nu bara en veckas arbete innan juluppehållet för att sedan börja arbetet på nytt i januari. Utställningen kommer nu visas under två veckor då dörrarna står öppna alla dagar i veckan utom måndagar.


Samuel Hallin Veres, programpraktikant, Peru

4 december 2015

Inblick i barnkommunikatörernas vardag

Barnkommunikatörerna hos Club Infantil i Jinotega består av runt trettio barn och ungdomar i åldrarna 9-18. De har varit en del av organisationen sedan nittiotalet och vissa har varit med i över tio år. De som varit med ett tag tar därför på sig en ledarroll och hjälper de nya kommunikatörerna.

De producerar helt själva radio- och teveinslag som sedan sänds lokalt. Inför deras årliga arbetspresentation, där de visar upp vad de gjort för föräldrar och nyfikna kollegor satte de ihop den här filmen.


"Inblick i barn kommunikatörernas vardag". 
Foto: Barnkommunikatörerna, Club Infantil.


Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

3 december 2015

Terminsavslutning med Suma Thakhi II

Terminen, verksamhetsårets och praktikens verksamhet är nu påväg mot sitt slut och det börjar märkas på att de flesta av de planerade aktiviteterna för året inom programmet Suma Thakhi II är avklarade och verksamheten börjar trappas ner inför sommarledigheterna. Men innan det är dags för att skriva årets verksamhetsberättelse var det dags för en årsavslutning med ungdomarna. Så i lördags, den 28e november, samlades närmare 120 ungdomar från programmets verksamheter för att visa upp hur deras arbete under året hade förflutit. Sju grupper, tre från Albor, tre från Red Ada och en från CDC fick 30 minuter var för att demonstrera sina arbeten, detta för att alla organisationer inom programmet skulle få se vad de andra gjort och hur de jobbat med programmets teman. Ungdomar som kanske normalt sätt inte träffas så mycket utan jobbar med sina egna ungdomsgrupper fick träffas och utbyta erfarenheter.

Inledningsscenen ur Albors teater om kvinnovåld. 
Foto: Carolina Pettersson

Albors grupper valde att visa upp förkortade versioner av sina teateruppsättningar, vilka fick stora applåder och beröm när de hade avslutats. Frågorna från publiken var många, om framför allt hur teaterns handling och budskap hade påverkat dem som spelade i den själva. Efter teatern ”No te duermas con cuentas de Ada” svarade en av huvudpersonerna att ”Innan jag började spela med Albor ville jag bli en prinsessa, alltid vara perfekt, smal och snygg. Nu vill jag inte det längre, nu vill jag bara vara mig själv”. 

En av ungdomarna i CDC visar en dans om transformering från kvinna till man. Foto: Carolina Pettersson

CDCs ungdomsgrupp, Brigadisterna, visade upp sitt arbete med HBT-frågor och höll många brandtal om alla människors lika rätt och om att försvara utsatta grupper i samhället. De flesta i gruppen är i 15-16 årsåldern och deltar i sin första politiska verksamhet inom programmet Suma Thakhi II, och det märks att det brinner en glöd i många av ungdomarnas ögon, en sådan glöd som bara finns hos någon som för första gången har hittat sitt sätt att kanalisera sitt engagemang för en mer rättvis värld. Deras presentation avslutas med att en av tjejerna visar upp en dans där hon i början är klädd i traditionella kvinnokläder och danssteg som traditionellt sett görs av kvinnor för att sedan succesivt byta både kläder och dansstil till klassiskt manliga. Detta för att illustrera hur flytande könsroller kan vara med hur svårt det ändå kan vara att vara transperson. 

Red Adas grupp redovisar sitt arbete under året. 
Foto: Carolina Pettersson

Red Adas ungdomsgrupper visade bland annat upp filmer de har gjort under året, alla på temat könsroller och hur de bildas och upprätthålls, för att visa på hur fel de är och hur mycket de ställer till i människors liv. Mitt i ett av anförandena blev vi dock avbrutna av att det började bli stökigt längst bak i salen, där det såg ut som att det var på gång att bli ett slagsmål mellan två personer, en tjej och en kille. Det blev ganska oroligt i hela salen tills ledare från de olika föreningarna lyckades avbryta bråken och få killen och tjejen åt olika håll. När stämningen i salen hade lugnat ner sig och uppmärksamheten åter hade riktats åt gruppen som höll presentationen avslöjade gruppen att slagsmålet var iscensatt för att uppmärksamma våld inom relationer. 

Dagen avslutades med fria lekar, där Albor hade förberett samarbetsövningar/lekar där alla deltog och lärde känna varandra. 

Gemensamma lärakännalekar på slutet av dagen. 
Foto: Carolina Pettersson


Carolina Pettersson, info/programpraktikant, Bolivia

Reflektion av min praktiktid på PDR, Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram i Peru

”Om du har en avokadoträdssort som naturligt växer på platsen, vilket här brukar vara ”Topa Topa”, och gör en ympning med ett skott av avokadosorten Fuerte tar det endast 3 år innan du kan börja skörda avokados. Istället för upp emot tio år som det skulle ta utan ympningen. För god pollinering ska du dock inte endast utföra ympningar med sorten Fuerte. För åtta skott av Fuerte bör du använda en av sorten Haz. Det är nämligen så att båda är hermafroditer, tvåkönade, Fuerte är hane på morgonen och hona på eftermiddagen, medan Haz är precis tvärt om”. 

Detta hörde jag mig själv sitta och förklara för en taxichaufför i lördags efter att han frågat vad jag gjorde i Peru, jag svarat med att ge en kort sammanfattning av vad landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR arbetar med, varpå han i sin tur intresserat frågat vad programmet lär ut om avokadoodling.

Han satt tyst en stund och såg ut att fundera på vad jag hade sagt. Jag blev lite orolig att det skulle komma följdfrågor och passade på att förklara att jag inte var någon biolog, eller liknande, utan att jag hade lärt mig vad jag just berättat på en aktivitet några dagar tidigare. Då brast han ut i skratt och sa att han verkligen hade trott att det var mitt expertisområde.

En stam av avokadosorten ”Topa Topa” ympad med ett skott av avokadosorten Fuerte. Foto: Alexandra Garcia Nilsson.

Det här är ett exempel på ny kunskap som jag nu har fått och som jag, innan jag sökte den här praktiken, aldrig trodde att jag skulle besitta. Efter att ha gjort praktik i fyra månader här i Peru, med bara två veckor och ett blogginlägg kvar, känner jag att jag har fått mycket ny kunskap och dessutom breddade perspektiv. Förutom att ha fått lära mig saker som jag inte ens tänkt på att jag inte visste, har jag fått lära mig sådant som jag hoppats på att få lära mig. Jag har bland annat fått större förståelse för hur det i praktiken funkar att jobba med utvecklingsprojekt med planering realisering och uppföljning. Fått inblick i vilka utmaningar som finns i att jobba med utvecklingsprojekt, så som balansen mellan ideologen, som lägger ner både hjärta och själ för att bistå målgruppen, och den rationella, som måste se till att aktiviteterna som utförs även går att mäta. Jag har dessutom fått vara del i teamet som skulle utföra årets resultatuppföljning, vilket för mig var mycket värdefullt. Jag fick vara med under hela processen, utforma intervjufrågor och frågeformulären som skulle användas, gå runt tillsammans med min praktikantkollega Samuel och applicera dem och slutligen sammanställa resultaten. Förutom att det var mycket lärorikt gjorde det även att det blev mer naturligt att prata med personerna som jag intervjuat i efterhand. Det blev lättare att få en relation till dem och platsen och praktiken kändes därför väldigt meningsfull, och jag har försökt åka ut i fält så mycket som möjligt.

Allt det här hade ju dock spelat mindre roll om jag inte hade trott på vad programmet faktiskt gör. Jag vill därför avsluta mitt sista blogginlägg med två citat från kvinnor som är involverade i projektet och som jag tycker är väldigt talande för varför jag anser att programmet är viktigt.

”Förut handlade mitt liv om mina kossor, jag tog hand om kossorna och sen gick jag hem för att se på TV med min son. Det var allt och utöver det tänkte jag inte på något mer. Efter att jag gått på kurserna kring självkänsla började jag i högre grad värdera mig själv som kvinna. På andra kurser såg jag att det finns många möjligheter, som att vara del av en organisation till exempel. Att vara aktiv i en organisation har jag tyckt mycket om och jag märker nu att jag har löst en stor del av mina problem. Det finns fortfarande saker kvar men jag tror att jag utvecklas bättre nu.” Rocio Glendi Zuniga Minaya. 

Rocio Glendi Zuniga Minaya, ordförande i Machaguays jordbrukarförening, välkomnar de närvarande till marknaden som organisationen anordnat. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

”Innan var jag blyg, jag gillade inte att uttrycka min åsikt. Jag tänkte att jag skulle tråka ut andra när jag sa vad jag tyckte. Därifrån har jag steg för steg börjat medverka på PDRs aktiviteter och har börjat fråga mig själv varför jag inte ska delta. Om vi alla är jämlika, för det tänker jag att vi är, varför deltar inte jag, varför uttrycker jag inte min åsikt? Jag tror inte att jag är perfekt, men nu deltar jag i alla fall. PDR har varit mycket viktigt för mig, det är ett minne jag alltid kommer att bära med mig, för tack vare programmet känner jag mig stärkt.“ Erika Soto Silva.

Erika Soto Silva, näst till vänster i bilden, deltar i en av PDRs aktiviteter för ”APAFAS”, skolans föräldraförening, som hon även är ordförande i. Foto: Alexandra Garcia Nilsson. 


Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

2 december 2015

Ett annorlunda sätt att uppmärksamma den 25 november

Den internationella dagen mot våld mot kvinnor är här. Vi har spenderat förmiddagen med att förbereda och samla ihop material inför eftermiddagens manifestation. Vi har bland annat tryckt upp 1800 informationsblad som vi sedan ska dela ut på vår eskapad genom Estelí. Klockan 14.00 är det dags att sätta igång. Tåget har anlänt.

Heysel Soza och Junieth Gradiz kollar rutten för vår chimbaron. Foto: Victoria Särnhult

Tag plats, snart dags för avgång! Foto: Victoria Särnhult

Skumpigt men säkert rullar vi igång. Foto: Victoria Särnhult

Vi har hyrt en chimbaron, vilket är ett färgglatt rundturståg som vanligtvis brukar puttra runt i centrum på helgerna. Tåget är väldigt populärt bland barn och vuxna och kör runt familjerna med stoj och stim. Vi dekorerar tåget med flaggor samt siluetterna och målningarna från manifestationen den 15 november. Vi har också hyrt en bil med högtalare som spelar upp en vinjett på väldigt hög volym. Vinjetten är gjord av ungdomarna i kommunikationsgruppen och tar upp historian bakom den 25 november, vidare informerar ungdomarna om att könsbaserat våld är ett brott som resulterar i fysiska psykiska och sexuella skador och förekommer offentligt och privat. Vinjetten avslutas såklart med slagordet: ”Du och jag har rätt att leva utan våld. Var inte tyst. Agera.” En musikslinga av en reaggetonlåt som heter "stop a la violencia de género" spelas även upp. Tanken är att vi ska rulla fram i områdena utanför stadens centrum, spela upp vinjetten och dela ut informationsbladen på vägen. Tåget skapar mycket positiv uppmärksamhet och är tänkt att locka ut folk på gatan och på så sätt uppmärksamma oss och vårt budskap. Självklart kan också alla ungar åka med en bit på tåget om de vill. 

Heysel Soza delar ut informationsblad längs vägen. Foto: Victoria Särnhult

Alla som passerar, kvinnor som män, får info om den 25 november. 
Foto: Victoria Särnhult

Tåget tuffar på under Proyecto Miriams banderoll. Foto: Victoria Särnhult

Tåget sätts i rullning nedför den skumpiga backen utanför Proyecto Miriam. På vägen ser vi många vidöppna ögon och stora leenden, både från vuxna och barn. Många barn blir väldigt upphetsade över att se tåget precis utanför sin egen dörr. Vi åker på steniga landsbygdsvägar genom de små samhällena och delar ut informationsbladen till de som går, cyklar eller kör förbi. Vi kikar in i de små affärerna, tittar in i husen och sticker in armarna mellan fönstergallren. I informationsbladen är risker och förebyggande åtgärder uppradade. Historien om ”las mariposas” finns också med, samt information kring de 50 nicaraguanska kvinnor som hittills har mördats under 2015. Responsen är positiv. De allra flesta tar intresserat och tacksamt emot och börjar nyfiket läsa. Under hela dagen träffar jag bara en enda person som inte vill ta emot bladet.

Några i gänget som delar ut info mot könsbaserat våld. 
Foto: Victoria Särnhult

Imelda Herrera vilar fötterna en stund på tåget. Foto: Victoria Särnhult

Jag träffar på en ung tjej som glatt tar emot informationsbladet och sedan mäkta stolt visar upp sin t-shirt. På t-shirten är det en målning av Nicaraguas karta och kvinnor som sträcker ut händerna i luften. Ovanför målningen står det Ni las mujeres, ni la tierra somos territorio de conquista (varken vi kvinnor eller marken är territorier att erövra). Hon var tydligt uppfylld av dagens budskap. Det var ett kort men väldigt fint möte. 

En stark tjej. Foto: Victoria Särnhult

Vi kör ut på huvudvägen och in i ett områden som heter El Rosario. Här finns några av de runt 50 cigarrfabrikerna i Estelí. Vi delar upp oss i tre grupper och ställer oss utanför varsin fabrik. Vid den här tiden (5-tiden på eftermiddagen) avslutar de flesta sin arbetsdag, vilket gör det till ett perfekt tillfälle att haffa dem vid grinden. Vi delar också ut blad med information kring utbildningar och kurser i Proyecto Miriam. Nu är det nämligen dags att skriva in sig för vårens grundskoleutbildning (läsa och skriva) och även de andra kurserna i datakunskap, skönhet, sykurs etc. Till slut är alla 1800 ex av informationsbladet utdelade. Vi samlas och väntar tillsammans på bussen som ska ta oss till en restaurang där vi avslutar dagen tillsammans. Vi äter kyckling med ris och pommes frites och dricker passionsfruktsjuice, trötta men mycket nöjda med årets insats för att uppmärksamma den 25 november. Den internationella dagen mot (mäns) våld mot kvinnor. 
 
Nyfiket kikar både människor och djur ut på spektaklet. 
Foto: Victoria Särnhult 

Glada miner från Esteliborna. Foto: Victoria Särnhult


Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

1 december 2015

En uppmaning till alla män

Lördagen den 21 november anordnade Club Infantil och Radio Estereo Libre en festival vars tema är en del av kampanjen "En riktig man är..." för att utmana rådande maskulinitetsnormer.

Detta är en video av Philip Krook från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Nicaragua med en uppmaning till alla män att bryta ner "machismon" som inte tillåter dem att gråta, visa respekt för kvinnor, känslor och ömhet.

"En uppmaning till alla män". Foto: Philip Krook


Victoria Christensson, kanslipraktikant, Sverige

26 november 2015

Ett besök i Castilla Media

Peru har mellan den 13 och 19 november välkomnat mig och Carolina Pettersson till deras program PDR (Programa de desarollo rural). Det har bland annat varit fyra spännande dagar ute på landsbygden i området Castilla Media utanför Arequipa.

Skylt att vi är framme i Castilla Media. Foto: Wendy Reyes

Programmet PDR arbetar med 3 komponenter och av dessa fick vi speciellt se första komponenten som behandlar ekonomisk produktivitet på mikronivå. I Peru har varje organisation en komponenent de arbetar med och organisationen CEDER är den som arbetar med komponent 1 och där har vi fått följa Roberto Velarde och Antony Garcia.

Antony Garcia som kontrollerar biodlingar i Machaguay. 
Foto: Wendy Reyes

Roberto Velarde förklarar dagens upplägg i Huami. Foto: Wendy Reyes

Roberto Velarde lär befolkningen i Huami hur man bygger upp en näringsrik kompost bestående av djurkadaver, djurspill och torkade växter. Foto:Wendy Reyes

Först ut fick vi följa med till Huami där Roberto visade befolkningen hur man byggde upp näringsrika komposter samt hur man tillverkar "Biol" som är en närings-smoothie för växterna bestående av bland annat gammalt gräs, äggskal, aska och som har fått stå i värme under tre månader i en plastcontainer.

Silad "Biol" som hälls upp för att dela ut till invånarna i Huami. 
Foto: Wendy Reyes

Resterande dagar följde vi med Antony och fick följa när han kontrollerade olika biodlares bikupor. Detta för att se om bikuporna mestadels bestod av honor och att den hade en drottning. Vi lärde oss bland annat att om det är för många hanar är det dåligt för bikupan då dem tar en för stor del av näringen samt att det endast är drottningen som lägger ägg. Finns det då ingen drottning kommer bi-kolonin att dö ut.

Vi fick även se marsvinsuppfödning i Viracu där Antony undervisade ägaren hur man tar hand om ett marsvin som har fått köttätande löss som äter på deras hud.

Antony Garcia visar såren till Alexandra Garcia. Foto: Wendy Reyes

Vi fick träffa flera olika människor som arbetar med jordbruk och djuruppfödning, allt från bin till kor och alfa till avokadoträd. Den delen vi fick se från deras program PDR går ut på att lära invånarna i Castilla Media att få en bättre och ekologisk produktion som sedan ska ge ekonomisk tillväxt vilket ska fortsätta efter programmet tar slut 2016.

-Invånarna i Castilla Media vet hur man tillverkar komposter och Biol, det är bara att få alla att börja göra det, säger Roberto Velarde från organisationen CEDER.

Trots att Roberto menar att invånarna i Castilla Media inte utför det de kan så verkar programmet vara på god väg. De har nyligen lärt sig hur man planterar en starkare art av avokadoträd vilket ska ge skörd efter 2-3 år och de håller på och lär sig hur de ska tillverka ekologiska komposter, hur de använder alla produkter av biodling och hur de bäst föder upp marsvin.

Förutom att se programmet lärde vi känna kollegorna som arbetar i Peru som har varit trevliga och även hittat tid att visa oss runt i Castilla Media. Utbytet hit har varit givande! 

Kollegorna och mig på varma vattenkällorna utanför Pampacolca. 
Foto: Wendy Reyes


Wendy Reyes, programpraktikant, Bolivia 

24 november 2015

Klimatmöte i Arequipa

Är vi redo? Det var frågan som skulle diskuteras när Svalorna Latinamerika tillsammans med sina samarbetspartners i Peru bjöd in allmänheten och styrande i regionen Arequipa för ett halvdagsmöte om klimatförändringar och väderfenomenet El Niño. Som vi tidigare har skrivit om i denna blogg, se här och här, är regionen Arequipa och projektområdet Castilla Media speciellt sårbart för klimatförändringar och den kommande El Niño som beräknas kulminera under början av nästa år. På grund av den växande oron för effekterna av dessa två processer har fler och fler aktörer börjat förbereda sig och omgivningen för de kommande förändringarna. Det var därför en välfylld lokal som spenderade förmiddagen tillsammans för att lyssna på presentationer och ställa frågor till klimatexperten Ronald Fernandez Bravo och Benigno Sanz Sanz, ansvarig för klimatfrågor på regionstyret i Arequipa.

Plansch vid ingången till möteslokalen. Foto: Samuel Hallin Veres

Ett flertal från målgruppen i Svalorna Latinamerikas (LA) landsbygdsutvecklingsprogram var också på plats och fokus under förmiddagen låg på hur Castilla Media kan komma att påverkas av de förändringar som snart kommer vara verklighet. Flera av frågorna som publiken ställde var kritiska till regionstyrets arbete med klimatfrågor där många lyfte att mycket av arbetet inte syns och att landsbygdsproblematiken inte tas på allvar.

Aurelia Conisllia Yauri från Típan i Castilla Media fyller i deltagarlistan innan mötet. Foto: Samuel Hallin Veres

Vad blev då svaret på frågan som mötet behandlade? I stort konstaterades att regionen Arequipa och framförallt Castilla Media inte vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att först klara av en svår El Niño och i ett längre perspektiv de kommande förändringar som den smältande glaciären Coropuna kommer innebära. Bland annat lyfte klimatexperten Ronald Fernandez Bravo att många fortsätter att odla potatis, ris och majs som behöver mycket vatten för att växa. Eftersom det är vattnet som är en bristvara i Castilla Media menar han att en nödvändig åtgärd är att byta dessa grödor mot mer vattensnåla grödor såsom exempelvis quinoa.

Ronald Fernandez Bravo, klimatexpert föreläser om vad de kommande klimatförändringarna och El Niño kan komma att innebära för Arequipa och Castilla Media. Foto: Samuel Hallin Veres

Avslutningsvis diskuterades hur arbetet med dessa frågor ska fortsätta. Flera av deltagarna lyfte att det finns ett glapp mellan regionstyret och befolkningen och att det likt Castilla Media skulle behövas åtgärder för att skapa mötesplatser mellan dessa två aktörer. Därför bestämdes det att formalisera en sådan mötesplats, ett så kallat ”Mesa de Trabajo”, där olika aktörer kan samlas för att diskutera och ta beslut om frågor rörande klimatförändringar. Svalorna LA och deras samarbetspartner kommer stötta denna process och fortsätta vara drivande i frågor för att förbereda Castilla Media för kommande klimatförändringarna som alla vet snart kommer.


Samuel Hallin Veres, programpraktikant, Peru

20 november 2015

Avtalsskrivning

Landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR har sedan i juni jobbat i de fem distrikten i Castilla Media med så kallade ”escuelas de empoderamiento”, som är skolor som går ut på att stärka civilsamhället. Parallellt har de arbetat med ”escuelas de gestión de liderazgo” som är ledarskapsskolor för styrelserna i distriktens kommunern. Målet med dessa skolor har varit att nå förändrade attityder hos både civilsamhället och kommunstyrelserna, för att på så sätt kunna öka samarbetet mellan de båda.

Tidigare har kommunerna inte haft något vidare intresse för att involvera sig i arbeten med civilsamhället då de har ansett att det skapar problem för dem och att det skulle leda till att deras legitimitet skulle minska. Gilberto Talavera, PDRs konsult, har dock påvisat för kommunstyrelserna att det är viktigt att, och att det dessutom gynnar dem när, samarbetet ökar mellan parterna. Då kan kommunen bättre veta vad det är som befolkningen faktiskt vill och vad de tycker om arbetet som de realiserar. De får höra kritiken och de kan då även bemöta den. Dessutom menar han att civilsamhället behöver få större förståelse för vad kommunen arbetar med och vad de står inför för svårigheter. I dagsläget bjuder kommunstyrelsen in civilsamhället till råd, så kallade ”cabildos”, efter att de har suttit på sin post i 100 dagar. Dessutom har de möjlighet att bjuda in befolkningen till ett sådant råd när de behöver rådfråga dem om något speciellt. Totalt brukar de ha mellan ett och två sådana råd per år. Utöver det har varje distrikt ett budgetmöte per år, ett så kallat ”presupuesto participativo”, där befolkningen får vara med och bestämma över kommande års budget och där årets utgifter gås igenom. Kommunerna har ofta dåliga erfarenheter av både råden och budgetmötena, då dessa mest brukar gå ut på att kritisera kommunen på ickekonstruktiva sätt. Gilberto menar att befolkningen, å sin sida, behöver förstå att borgmästaren inte kan genomföra allt själv, utan måste ha möjligheten att delegera ut en del ansvar till representanter för civilsamhället. Å andra sidan menar han att kommunstyrelsen måste ge civilsamhället utrymme att ge sin åsikt och dessutom visa att de blir lyssnade på. Han understryker dock att borgmästaren har blivit folkvald och därför alltid måste få det sista ordet.

Att arbeta med representanter för kommuner har ett inneboende problem då de arbetar utifrån sina mandatperioder. Så även om ett program har lyckats nå goda resultat med en kommunstyrelse kan allt gå förlorat när den byts ut. Den 11 och 12 november var två mycket viktiga dagar för PDRs möjlighet att ge Castilla Media en mer långsiktig förändring. Då skrev nämligen tre av de fem distrikten på ett avtal som bland annat innebär att kommunen en gång i månaden ska bjuda in civilsamhället till diskussion, vid så kallade ”Mesas de trabajo para el desarrollo”. Det nämnda avtalet gör dessutom att dessa möten institutionaliseras formellt och att de därför, förhoppningsvis, kommer fortsätta gälla även efter att styrelsen har bytts ut och programmet lämnat området.


Framsidan på Pampacolcas och Machaguays nya dokument som bland annat binder kommunen till att en gång i månaden bjuda in civilsamhället till diskussion. Foto: Alexandra Garcia Nilsson.

I Pampacolca, som var det första distriktet som skrev på sitt avtal, den 11 november, uppstod lite svårigheter. För det första var endast två av de fem kommunstyrelseledamöterna i tid och borgmästaren, Gilberto Yauri Iquiapaza, kom sist av alla, cirka två timmar efter utsatt tid. Under mötet var stämningen över lag god men borgmästaren tog inte mycket initiativ och när det var dags för omröstningen röstade en av ledamöterna inte för förslaget. Han menade att det inte var någon idé att låta ett dokument röstas igenom när det som står i det ändå inte kommer att realiseras. Gilberto Talavera sa då att ”om vi vill fortsätta ha det som vi har det nu kan vi fortsätta med våra nuvarande metoder, men om vi vill åstadkomma någon förändring är det viktigt att även förändra våra metoder, och att låta civilsamhället uttrycka sin åsikt kan aldrig vara något negativt. Jag håller med dig om att det är svårt att åstadkomma men vi måste lyckas, och jag säger vi för ni har mitt ord på att PDR, och jag själv, ska stötta er genom det arbete som ni har framför er”. Efter lite diskussion ändrade ledarmöten sin ståndpunkt och röstade även han ja till förslaget.

Kommunstyrelsen i Pampacolca har ett möte där de röstar igenom sitt nya avtal. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 


I Machaguay, som skrev på sitt dokument den 12 november, hölls ankomsttiderna bättre. COPASA, ett projekt som organiseras av den regionala regeringen, blev inbjudna till mötet. Även om både Gilberto och Federico Laura Rojas, en av en av representanterna från COPASA, påtalade vikten av att olika program samarbetar och inte ser varandra som konkurrenter, ville de båda gärna berätta om vad deras respektive organisationer åstadkommit. Förslaget röstades igenom utan några som helst problem och i slutet påtalade även Federico att det var ett viktigt dokument som hade röstats igenom. Borgmästaren, Reynaldo Taco Silva, tackade PDR för att de hade stöttat dem med att komma så långt så att de hade arbetat fram och röstat igenom dokumentet. Han tackade även COPASA för att de har jobbat mycket med dem innan och att det arbetet kan ha gjort att PDRs arbete kan ha gett de goda utfallet.

Kommunstyrelsen i Machaguay har ett möte där de röstar igenom sitt nya avtal. COPASA, ett projekt som organiseras av den regionala regeringen medverkade även under mötet. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 


Samma eftermiddag röstades Viracos avtal igenom. Jag märkte på Gilberto att han var trött och lite mindre i gasen än vad han brukar vara. Det gjorde dock inte så mycket för det vägdes upp av engagemanget från kommunstyrelsens håll. Jag tycker mig ha sett att borgmästaren i Viraco, Zenon Yaulli Nejra, brinner för det han gör. Han har visioner för sin kommun och vill verkligen att Viraco ska utvecklas. Efter att förslaget röstats igenom hämtades vin och vi skålade alla tillsammans för Viraco och kommunens nysignerade dokument.

Kommunstyrelsen i Viraco har ett möte där de röstar igenom sitt nya avtal. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru



Besök från Sverige

Svalorna Latinamerika har ett samarbete sedan många år tillbaka med en researrangör som två gånger om året har resegrupper som på sin 23 dagars sydamerika-resa gör ett stopp i La Paz. Under det här stoppet får Svalorna LA möjlighet att visa upp sin verksamhet för de cirka 20 personer som är med på halvårets gruppresa. Den här veckan var det dags för oss praktikanter att ta emot dem och visa upp de aktiviteter som sker just den här dagen. Gruppen hade den stora turen att komma just samma dag som Red Adas ungdomsgrupp Vision Jouvenil AVE skulle ha ett arrangemang där de skulle visa upp sin verksamhet for grannskapet där gruppen verkar. Forst blev gruppen inbjudna till Red Adas kontor, där vi fick se en film om Suma Thakhi II och verksamheten som de olika organisationerna gör inom programmet. Red Ada visade också filmsnuttar som är som små reklamfilmer för temana inom programmet, exempelvis en där tre killar visar på olika sysslor som normalt sätt anses som ”kvinnogöra”, men som de vill visa på är lika mycket sysslor för män, exempelvis ha hand om barn eller städa. De visade ocksa en film om en ung kille som hela sin barndom hade blivit tillsagd av sin far att inte leka med dockor, att inte städa och inte gora saker som inte var till för män. Turistgruppen hade många frågor och vi diskuterade länge situationen för ungdomarna i La Paz och El Alto, hur budskapen de försöker sprida tas emot och allt ifrån barnarbete till universitetsstudier.

Red Ada visar upp sin lek som lär ut om vad misshandel är. Foto: Wendy Reyes

Efter att ha diskuterat i närmare en timma var det dags att ta oss upp till El Alto for att delta i aktiviteten med Vision Jouvenil AVE. När vi väl kom dit märkte vi att det var ungdomar från 5 olika ungdomsgrupper där, alla ivriga för att få prata och utbyta tankar och idéer med besökarna samt att få berätta vad de håller på med. De hade satt upp bänkar och stolar pa en liten gata i ett grannskap, där folk från området redan hade börjat sätta sig. De hade också satt upp en liten högtalare och affischer och bilder från deras verksamhet. Programmet började med att Jose Luis Mamani fran Vision Jouvenil AVE hälsade alla välkomna och sa att de var väldigt glada att få dela med sig av sitt område och visa upp sin verksamhet.

Representanten fran Grannskapskommiteen hälsar välkomna till området. Foto Wendy Reyes

Efter det avlöste aktiviteterna varandra, det var alltifrån tal av ungdomsledare fran olika grupper som berättade om hur det är att vara ledare och de utmaningar de jobbar med i samhället. Vi fick också se kulturakter, där en medlem i Vision Jouvenil AVE läste en dikt och en ur turistgruppen spelade en melodi på ett instrument fran Jämtland. Vi fick också leka en lek ihop som gick ut på att svara pa frågor angående misshandel och hur mycket vi kände till om det, en lek som de brukar visa upp på skolor för att göra ungdomar uppmärksamma och medvetna om vad som är misshandel för att de ska kunna undvika att bli utsatta för det. Vi fick också leka en lek där vi fick bygga ihop meddelanden om valbehandling. Programmet avslutades med att vi tillsammans fick lära oss en enkel boliviansk folkdans som vi dansade ihop innan vi åter tog bussen tillbaka till La Paz.

Gruppbild. Foto Wendy Reyes

Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia


19 november 2015

Fjärilar, siluetter och alla kvinnors rätt att leva utan våld

Det är söndag morgon. Kvinnor och barn strömmar in genom Proyecto Miriams port. Alla blir tilldelade varsin brosch, en gul fjäril fäst på ett lila band, en symbol för systrarna Maribel som kallas las mariposas (fjärilarna på spanska). De tre systrarna Maribel från Dominikanska Republiken är i sig symboler, de mördades i kampen för frihet den 25 november 1960 och hedrades genom att den internationella dagen mot våld mot kvinnor tillägnades detta datum 1981.

En av kvinnorna som har utbildat sig i Proyecto Miriam bär fjärilsbroschen och ett hårband som uppmanar till aktion och fördömandet av våld mot kvinnor. Foto: Victoria Särnhult 

 
Tillsammans går unga och gamla utanför Proyecto Miriam. 
Foto: Victoria Särnhult

Proyecto Miriam uppmärksammar den 25 november på flera olika sätt under november månad. Slagordet för kampanjen lyder: “Vos y yo tenemos derecho a vivir sin violencia. No calles, actua.” (Du och jag har rätt att leva utan våld. Var inte tyst, agera.) Idag går vi tillsammans i procession utanför Proyecto Miriams byggnad. Vägen kantas av ömsom siluetter av mördade kvinnor, ömsom tavlor som barn och ungdomar har målat i Proyecto Miriams intressegrupp med temat våld mot kvinnor. Siluetterna är 16 stycken, de representerar de kvinnor från Esteli som har blivit mördade de senaste fem åren. På siluetterna kan man finna kvinnornas namn, deras ålder och relationen till mördaren. En hög procent av gärningsmännen är pojkvänner eller expojkvänner. Det är ovanligt att kvinnan inte kände mannen i fråga. Av alla de 44 kvinnor som mördats i Nicaragua under tidsperioden januari till september 2015, begicks 31 av morden i kvinnans hem. Vid varje siluett stannar Yolanda och Angela från Proyecto Miriam upp, läser högt upp informationen och sätter fast en blomma. Vi samlas vid en stor scen i slutet på vägen. Magdalena och Imelda håller tal där de förklarar historiken bakom den internationella dagen mot våld mot kvinnor, vad våld mot kvinnor innebär, vilka risker som finns och hur man kan förebygga våldet.

En tavla målad av en av ungdomarna från intressegruppen. ”Det måste upphöra. Inget mer våld.” Foto: Victoria Särnhult 

En av siluetterna som representerar en mördad kvinna från Esteli. 
Foto: Victoria Särnhult

En ung modern dansgrupp från Managua bestående av tre män och tre kvinnor genomför sedan ett dansstycke med kvinnomord som tema. De illustrerar briljant med dansen som verktyg hur maktrelationen mellan kvinna och man utspelas, hur en i början är lycklig tillsammans med sin partner men att det också vid ett mycket tidigt stadie utspelas svartsjuka, manipulation och kontrollbehov. Relationen blir allt mer våldsam, kvinnorna försöker ta sig ur sin partners grepp, men männen tillåter inte minsta steg. Våldet blir alltmer påtagligt. Det är en stark uppvisning som sedan blir ämne för reflektion och analys hos publiken. Kvinnor och män i publiken påpekar att det ofta används olika sorters strategier och våld i en våldsam relation, både psykiskt, sexuellt och fysiskt. En kvinna menar att det är väldigt viktigt att behålla sitt självförtroende och inte låta någon riva ner det. En annan tar upp rätten att klä sig som man vill utan att bli hånad eller utsatt för våld. Barn och ungdomar från Miriams dansgrupp har även de en uppvisning där de dansar till en låt med temat kvinnlig frigörelse.

Scen ur dansuppvisningen. Foto: Victoria Särnhult

Två av dansarna i slutet på uppvisningen. Foto: Victoria Särnhult

Efter uppvisningarna håller en syster till en av de mördade kvinnorna ett starkt känsloladdat tal där hon uttrycker sin sorg och frustration över sin systers död. Precis som i så många andra fall av kvinnomord är gärningsmannen fortfarande på fri fot. Saknaden och ilskan i systerns ord lägger sig som ett tungt täcke över oss. Samtidigt är luften fylld av kämpaglöd. Våldet är något som fortfarande är ytterst närvarande i många kvinnors liv, vare sig det handlar om psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt våld. November månad är tillägnad kampen mot våldet. På onsdag är det dags för nästa aktivitet, då Proyecto Miriam tillsammans med andra kvinnoorganisationer tillsammans ska gå svartklädda i en tyst marsch nerför huvudgatan i Esteli, sedan skall aktiviteten fortsätta i den centrala parken. Detta till minne av alla de kvinnor som har dött bara för att de är kvinnor.

Många kvinnor deltog i söndagens event för att uppmärksamma den 25 november. Foto: Victoria Särnhult

Att uppmärksamma det genusbaserade våldet som ständigt gör sig påmint men som lika ofta ignoreras är nyckeln till förändring. Proyecto Miriam säger: Var inte tyst, agera!


Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

17 november 2015

Välkomna till Jinotega

”Välkomna till den nordöstra sektorn” står det skrivet på tavlan med glittriga bokstäver när svenskar, bolivianer och peruaner stiger in i den lilla betonglokalen i området Carlos Rizo. Det blir snabbt trångt. Varken antalet stolar eller antalet människor får egentligen plats i den lilla lokalen. Det är trångt, men det går.

De internationella besökarna kommer från Svalorna Latinamerika och är i Nicaragua för regionmöte. Under sin tid här passar de på att besöka de olika samarbetsorganisationerna. Idag är de i den lilla bergsbyn Jinotega.

Dagen till ära har ungdomarna själva anordnat en aktivitet för att visa besökarna vad de gör och vad de kan. För att välkomna dem bjuder de på folkdansuppvisning. Hela morgonen har de två tjejerna stått framför spegeln och övat. Nu får de äntligen visa upp den. Kameror smattrar och blixtar blinkar medan tjejerna framför sin dans på den minimala yta de blivit tilldelade.

Iklädda folkdräkter framför tjejerna sin folkdans på den sparsamma ytan. Foto: Philip Krook

Därefter lägger ungdomarna ut en slags roulette på betonggolvet. En tårta uppdelad i tolv bitar med tillhörande siffra. På varje tårtbit syns även ett ämne. De bjuder in besökarna att slå de två tärningarna för att se vilket ämne ungdomarna ska diskutera. Tärningarna landar på åtta. ”Sexualitet”.

– Många förväxlar sexualitet med sex, men det är inte samma sak. Ens sexualitet består av många aspekter; hur man tänker, hur man för sig, hur man klär sig osv, säger Jackson Ulíses Olivas.

Jackson, och alla de andra, har blicken fäst vid samtalsrouletten på golvet. Foto: Philip Krook

Diskussionerna varar i runt fem minuter med många små händer uppsträckta mot taket, ivriga över att få ordet. Tärningarna landar på fyra. ”HIV/AIDS”.

– Innan vi börjar samtala vill jag fråga er en sak, säger Josué Kaleth Zelaya till de andra ungdomarna.

– Tror ni att man kan bli smittad genom att utbyta saliv med någon som har HIV?

– Ja, säger de flesta unisont.

– Det är en myt, säger Josué Kaleth, det enda sättet att bli smittad på är genom sexuellt umgänge, blodöverföring eller från en moder till sitt barn.

Ivriga händer väntar på sin tur att tala. Foto: Philip Krook

De betar av de tolv samtalsämnena och öppnar sedan upp för frågor från besökarna. En av representanterna från Sverige frågar om de pratar om de här sakerna med sina vänner som inte är del av Club Infantil.

– Jag brukar alltid smyga in något av de här ämnena i mina samtal med kompisarna. Jag skulle säga att det blir väl mottaget även om de ibland klagar på att jag alltid pratar om så tråkiga saker, säger Josué Kaleth som gick med i Club Infantil när han var åtta år. Nu är han sexton.

Josué Kaleth förbereder en informationshörna där han visar upp de broschyrer de använder sig av på sina aktiviteter. Foto: Philip Krook

En av representanterna från Bolivia ger beröm åt ungdomarna.

– Jag vet inte om det här är något ni har studerat in tills idag eller inte, men ni behärskar ämnena väldigt bra och använder ett väldigt tekniskt språk när ni talar om dem.

– Vi har inte studerat in något utan det är genom alla de aktiviteter som vi haft med Club Infantil som gjort att kunskapen sitter i bakhuvudet och att de rätta orden kommer naturligt, säger en av ungdomarna.


Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua