Åsa och Arijana, programassistent och informatör på Svalorna Latinamerika i Bolivia, har varit här och hälsat på! Under besöket på en ungdomsaktivitet i empowermentskolan gör Åsa mig uppmärksam på något jag inte sett tidigare. "Dom har ju ryggsäckarna vända inåt."
Jag ser mig om i klassrummet och faktiskt, alla barnen har skolväskorna hängandes inåt, så att de tar upp en del av sittplatsen. (Se bilden!) När jag gick i skolan hängde vi dem tvärtom, utåt. Rätta mig om jag har fel men så är det väl fortfarande i Sverige?
Jag kan inte riktigt släppa detta, och börjar fundera. Min spontana slutsats är att det handlar om förtroende, eller alltså bristen på förtroende, för dem som sitter bakom, klasskompisarna. För de skulle ju faktiskt kunna sträcka ut handen, öppna blixtlåset i väskan och sno något. Jag tänker på socialt kapital.
Socialt kapital brukar beskrivas som summan av den tillit som individerna i en grupp eller samhälle har för varandra.
Höga nivåer av socialt kapital har kopplats till högre ekonomisk tillväxt, mer demokrati, mindre ojämlikhet, mindre brottslighet, lägre korruption och bättre fungerande myndigheter och till och med bättre genomsnittlig hälsa. Men forskarna är inte överens om hur man bäst bör mäta socialt kapital i ett samhälle. I statsvetaren Robert Putnams kända studie använde han variabler som hur många som läser tidningen, hur många som har medlemskap i en ideell förening, antalet sångkörer och antalet idrottsföreningar i varje region.
Något får mig att tro att sättet att hänga skolväskan kan vara en lika viktig nyckel. Vad tror ni?
Programmet för landsbygdsutveckling, där Svalorna ingår, har som ett grundläggande mål att stärka människors organisering på landsbygden. Och jag känner mer och mer att organisering är livsviktigt, för att öka sitt inflytande över de beslut som styr ens liv, och inte minst för att medborgarnas tillit till varandra ska skapa ett kitt som inget maktmissbruk rår sig på.
Putnams slutsats är att social interaktion mellan människor bygger starka band och att det i sin tur skapar det sociala kapitalet. I Majes är det extra viktigt att jobba med tilliten mellan människor. Här har de allra flesta nyligen invandrat för att ta del av jordbruksboomen i området och saknar därför det sociala skyddsnät som finns i hembyn. När kvinnorna i Majes deltar i aktiviteter och mikroföretag med andra kvinnor - när de överhuvudtaget träffas! - då tror och hoppas jag att det skapar en annan typ av tillit. Och om ungdomarna i skolan börjar se sig själva som aktörer för förändring, tillsammans, då finns det ingen hejd!
Och vad mycket mänsklig kontakt och samvaro gör, tänker jag när Åsa och Arijana åkt hem och lämnat mig och Nadia med ett tomt vardagsrum. Två personer som jag inte kände alls för några dagar sedan. Nu känns det lätt att skriva eller ringa och be om råd eller utbyta idéer. Nu finns ett ansikte, ett skratt och en människa bakom namnet, nu finns förtroende.
Åsa, Arijana och jag i soliga Arequipa. Nadia finns bakom kameran!Jenny Ringarp
1 kommentar:
Så klokt fina du! Och tack till dig, Nadia och resten av Peru-gänget för några intressanta, lärorika och helt underbara dagar med, utöver en massa slitigt arbete (...), mycket skratt och dramatik (lite väl mycket stundtals kanske...). Du vet att jag bara finns ett skypesamtal iväg, eller några vingslag om vi så vill...Stor kram och ya sabes - mi casa es tu casa cuando quieras...Åsa
Skicka en kommentar