Efter två månader i det (då) somriga Sverige är jag sedan några veckor tillbaka i Arequipa för att fortsätta min praktik några månader till. Och jag märker att jag liksom en guldfisk förvånas över samma saker om och om igen. Varför har toalettpappret dränkts i stark parfym, undrar jag. Och varför saknas det toalettsits på så många av de offentliga toaletterna, är det verkligen en så pass stor investering? Tar folk med sig dem därifrån, eller går de sönder väldigt lätt? Jag förstår det inte alls. Och så undrar jag till sist varför det är så svårt att leva nyttigt här.
I somras, i Sverige, hävde jag i mig kilo efter kilo med både hembakat och köpt bröd. Surdegsbröd. Fullkorn och frön. Här är det aningen svårare, både att hitta ingredienser till att baka själv, och att hitta bröd som inte bara är vitt pluff med luft. "Fullkorn", står det på paketet, men vitt rostbröd är det jag hittar jag när jag öppnar det. Nyligen fick jag höra att det faktiskt finns grovt bröd här också. Både gott och nyttigt tydligen, men tyvärr mer än dubbelt så dyrt.
”Vad vill du ha att dricka till maten?”, frågar tjejen som jobbar på restaurangen jag gått till. En läsk ingår, vatten kostar extra. Kanske är det för att jag är bortskämd med rent, gratis, vatten i kranen, men jag tycker ändå att vatten borde vara billigare än läsk. Och det är inte bara på restauranger som jag finner denna vurm för söta smaker; den så kallade naturella yoghurten är knappast naturell och ingen frågar mig huruvida jag vill ha socker i kaffet utan istället hur många skedar de ska skopa i.
Man undrar ju lite över konsekvenserna för folkhälsan, när sötat är billigare än sockerfritt, grovt bröd dubbelt så dyrt som vitt, och när utgångspunkten är ”med extra socker” medan ”utan socker” anses avvikande. Jag förvånas över samma saker, som detta, varje dag om och om igen. Fast å andra sidan verkar jag också förvåna alla andra om och om igen, när jag uttalar de nästan aldrig hörda orden: ”utan socker tack”.
Ida Lövestam