JULIA: Dags för utmaningar

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 1

Efter introduktionsveckan i Stockholm bubblade min kropp av inspiration och förväntningar. Att praktiken kommer bli en utmaning är jag fullt medveten om, men jag ser fram emot att lära mig av både framgång och misstag.

Vila mellan fotbollsmatcherna

Under min första vecka i Estelí, en ganska liten och lugn stad, har jag hunnit besöka två av Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer i Nicaragua, varav en finns i Jinotega, några timmars bussresa från Estelí. På plats på ”Club Infantil” kände jag mig mycket välkommen och fick intrycket av en dynamisk och aktiv arbetsplats. Genom både radio- och TV-program är det barnen och ungdomarna som själva styr arbetet, med en ledande och stöttande hand från organisationen. Jag ser mycket fram emot att komma tillbaka och vara med under inspelningen av TV-serien de ska göra under våren med temat barnsexhandel. Som en annan del av arbetet vänder sig Club Infantil också till de barn och ungdomar som inte har möjlighet att delta i aktiviteterna på centrat. Det handlar om familjer som bor och arbetar på soptippen i Jinotega och försörjer sig på att samla in återvinningsbart material som de sedan säljer. Dessa barn och ungdomar har ju samma rättigheter som alla andra och Club Infantill vill att de ska bli medvetna om det. Under en eftermiddag tog vi med barnen och ungdomarna till en gräsplätt för att spela fotboll och prata med dem. Att se under vilka omständigheter de lever skär i hjärtat, men under lek och skratt tror jag att både  de och jag glömde det  ̶- tills det var dags för oss från organisationen att åka därifrån. Då blev det åtminstone för mig väldigt påtagligt hur de lever och skillnaden mellan mina och deras livsvillkor. Jag fick åka därifrån, hem till en ren säng och rinnande vatten som kan kännas självklart. Men de lever på soptippen, i röken från elden, i dofterna från kemikalierna och bland en dimma av flugor. I den stunden kändes livet mer orättvist av vanligt.

Samling på soptippen i Jinotega

Under tidigare vistelser i Latinamerika har jag blivit uppmärksam på konsekvenserna av sexuell exploatering både för samhället och för den enskilda individen. Jag insåg då att jag inte kunde vända ryggen till mina upplevelser och därför kan rollen som informationspraktikant för Svalorna LA i Nicaragua inte kännas mer rätt. Programmet bedrivs i förebyggande syfte och riktar sig därför inte direkt mot brottsligheten, istället handlar det om att skapa förutsättningar för en trygg värld för barn och ungdomar, en värld där de får påverka sina liv och beslut som rör dem. Inom programmet tror man inte heller på att straff löser problemen. Man måste arbeta med attityder och normer, bland annat för att förändra inställningen till sexuell exploatering. Barnen och ungdomarna, som morgondagens framtid, behöver få med sig positiva värderingar om sina egna och alla människors rättigheter och lika värde, oavsett kön eller ålder.

För mig är sexuella övergrepp och sexhandel ett oförståeligt fenomen, och i relation till barn blir det än mer absurt. Det kan kännas som en självklarhet många gånger att varje människa äger sig själv och rätten till sin kropp, men verkligheten ser uppenbarligen annorlunda ut. Att den sexuella expolateringen är ett hinder för både utveckling och jämställdhet ger arbetet mot det ytterligare relevans och jag känner mig enormt motiverad att ge mig ut i arbetet.

När drömmar ska uppfyllas står mycket på spel, men riskerar man inget har man inte heller något att vinna. Ett motto värt att bära med mig under tiden i Nicaragua.



Text och foto: Julia Andén

HANNA: Det där med att resa

Hanna Zander i Sverige, inlägg 1
 

Det går inte att ta miste på förväntan i luften. Den där lusten, pirret och glädjen – känslan av att bara vilja ut och iväg. Och så otåligheten förstås, allt måste hända nu med detsamma!

Alla dessa känslor får plats i ett litet kontorsrum på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm där vårens praktikanter samlats för introduktionsvecka. Vi är fem som står inför den efterlängtade praktiken, och trots att den ser olika ut för oss alla har vi just det där gemensamt: den stundande resan.

Under introduktionsveckan proppas vi med information, allt från tips om klädsel i Bolivia till förmaningar om att försöka ha rimliga förväntningar på våra praktikantuppdrag. Vi vill ju alla så mycket med dessa månader; riktigt krama ur varenda droppe spänning och erfarenhet ur dem. Ibland är det lätt att glömma att det faktiskt finns gränser för hur mycket som kan upplevas under en så kort tid. Och att resan hela tiden fortsätter, om än på olika sätt.

Workshop under introduktionsveckan.

Efter introduktionsdagarna känns kansliet tomt: utlandspraktikanterna är snart på väg till Peru, Bolivia och Nicaragua och jag och Zarah Östman Pittaluga blir kvar i Sverige. För mig handlar den förestående färden alltså inte om en tjugo timmar lång flygning till andra sidan jorden och ett totalt miljö- och kulturombyte; jag stannar ju hemma i gamla trygga (tråkiga?) Sverige. Jag får nöja mig med närmare tre timmars pendling tur och retur mellan Uppsala och Stockholm varje dag, och trycka på att det för min del rör sig om något så klyschigt som en inre resa. Vilket egentligen är helt sant: som kanslipraktikant på Svalorna Latinamerikas kontor i Stockholm får jag ett välbehövligt ombyte från studierna och tillfälle att utvecklas och äntligen få arbeta med språk och kommunikation, intressen som alltid betytt mycket för mig.

Ibland är det märkligt att titta i backspegeln och känna hur allt faktiskt gått i en tydlig riktning, att resan hela tiden haft ett bestämt mål, trots att livet ofta känns så kaotiskt och ostrukturerat. Lite så känner jag nu när jag sitter här på kontoret i Stockholm och så smått börjar få grepp om vilka uppgifter som väntar mig. Det känns som att det är helt naturligt att jag hamnat här – hos en organisation med vettiga visioner, som kämpar för viktiga saker och som har en koppling till en spansktalande värld. Lite som om min resa hit på något sätt alltid varit självklar.

Och nu blir vi resekamrater för en tid, jag och Svalorna Latinamerika. Helt säkert i de fem månader som jag kommer att vara här, men jag hoppas att vi blir tighta och fortsätter resa tillsammans även i ett senare skede.

Nu åker vi.


Text och bild: Hanna Zander

ZARAH: Nystart med brinnande hjärta för Latinamerika

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 1

Och så kom den stora dagen, dagen då jag skulle starta som kampanjpraktikant för Svalorna Latinamerika! Ingen organisation kombinerar mina stora passioner så väl som Svalorna LA. Latinamerika, denna brinnande kontinent som andas kamp och som får mitt hjärta att hoppa ett extra slag för varje gång det kommer på tal. Det är min stora kärlek, min moder, mitt blod och den som jag har vigt mitt liv att kämpa för.




Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) anser jag är grunden för alla människors lycka och värdighet, grunden till respekt, rätten att bestämma över sin egen kropp och välbefinnande. Jag anser att det finns få saker i denna värld som är så viktiga som den mänskliga integritet som omfamnas just av de kampanjer som Svalorna LA driver och som jag har fått ansvar för: ”Rätten till din egen kropp” och ”Rätten till ett eget liv”. Kampanjerna tar upp de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK) och även SRHR. Dessa har hamnat i skuggan inom FNs arbete på grund av att många stater anser att de inte har samma status som de medborliga och politiska rättigheterna. Jag tror att när dessa uppfylls kan en omfattande samhällsförändring bli verklighet.

I dagarna, den 28 januari, blev Portugal den nionde staten som ratificerade det första Tilläggsprotokollet till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Detta innebär att det endast behövs ett land till för att Tilläggsprotokollet skall träda i kraft. Då får världen det första verktyget för enskilda människor att ställa en stat till svars för kränkning av de rättigheter som konventionen skyddar. Det är förvånansvärt att nära hälften av länderna som har ratificerat protokollet är latinamerikanska, och att det endast är Portugal och Spanien som tillhör västvärlden. Jag hoppas att fler stater ratificerar inom snar framtid. Även om jag tycker att FN-systemet är under all kritik, så är det det enda fungerande globala systemet vi har, och även om det är små steg framåt så går det framåt.

Det är min dröm, mitt mål, att förändra världen och skapa en rättvisare värld. Många människor anser att det omöjligt, att man skall vara realistisk. Jag är realistisk och tycker att om man startar med att anta att en sådan förändring är omöjligt kommer det aldrig att ske någon förändring. Man skall tro på det omöjliga! Det är det enda sättet att nå fram till en förändring. Svalorna LA tror på en sådan värld, min värld. Det gör att jag är så otroligt stolt att få vara en del av deras arbete.

Jag hoppas att jag ska kunna bidra till arbetet på kansliet tillsammans med mina nya medarbetare. Med min nya dator som teleporterar mig tillbaka till Latinamerika, och som man måste be snällt att den ska uppföra sig ännu en dag. Och omgiven av andra brinnande själar som kämpar mot samma mål. Jag hoppas kunna fyllas med nya lärdomar om hur en organisation fungerar och om hur det praktiska kampanjarbetet går till. Jag hoppas lära mig skriva på ett nytt sätt, där jag kan nå ut till allmänheten och dela verkligheten som många i Latinamerika befinner sig i.

Framöver kommer flera evenemang som vi skall delta i, och många intressanta seminarier som de tidigare utlandspraktikanter för Svalorna LA skall hålla. Den 8 mars kommer det att hållas två evenemang, i Stockholm och Göteborg, för att fira den internationella kvinnodagen. Jag kommer att ha äran att bidra i Göteborg med att hålla en föreläsning på Världskulturmuseet om abortpolitiken i Latinamerika. Det kommer att vara otroligt lärorikt. Nästa vecka är det introduktionen för alla nya praktikanter, inklusive de som skall åka till Latinamerika.

Sedan väntar mycket arbete och det är precis vad jag ser fram emot. Jag har stora förväntningar av denna praktik och ställer väldigt höga krav på mig själv. Men utan att tappa den positiva hållningen, för som det nyligen visades i en studie, vi latinamerikaner (jag är själv från Uruguay) är världens positivaste befolkning och jag tror att det är just därför Latinamerika andas kamp. Vi ger inte upp!

Text: Zarah Östman Pittaluga
Bild: Svalorna Latinamerika

Lästips:
Tilläggsprotokollet till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter