HANNA: Det där med att resa

Hanna Zander i Sverige, inlägg 1
 

Det går inte att ta miste på förväntan i luften. Den där lusten, pirret och glädjen – känslan av att bara vilja ut och iväg. Och så otåligheten förstås, allt måste hända nu med detsamma!

Alla dessa känslor får plats i ett litet kontorsrum på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm där vårens praktikanter samlats för introduktionsvecka. Vi är fem som står inför den efterlängtade praktiken, och trots att den ser olika ut för oss alla har vi just det där gemensamt: den stundande resan.

Under introduktionsveckan proppas vi med information, allt från tips om klädsel i Bolivia till förmaningar om att försöka ha rimliga förväntningar på våra praktikantuppdrag. Vi vill ju alla så mycket med dessa månader; riktigt krama ur varenda droppe spänning och erfarenhet ur dem. Ibland är det lätt att glömma att det faktiskt finns gränser för hur mycket som kan upplevas under en så kort tid. Och att resan hela tiden fortsätter, om än på olika sätt.

Workshop under introduktionsveckan.

Efter introduktionsdagarna känns kansliet tomt: utlandspraktikanterna är snart på väg till Peru, Bolivia och Nicaragua och jag och Zarah Östman Pittaluga blir kvar i Sverige. För mig handlar den förestående färden alltså inte om en tjugo timmar lång flygning till andra sidan jorden och ett totalt miljö- och kulturombyte; jag stannar ju hemma i gamla trygga (tråkiga?) Sverige. Jag får nöja mig med närmare tre timmars pendling tur och retur mellan Uppsala och Stockholm varje dag, och trycka på att det för min del rör sig om något så klyschigt som en inre resa. Vilket egentligen är helt sant: som kanslipraktikant på Svalorna Latinamerikas kontor i Stockholm får jag ett välbehövligt ombyte från studierna och tillfälle att utvecklas och äntligen få arbeta med språk och kommunikation, intressen som alltid betytt mycket för mig.

Ibland är det märkligt att titta i backspegeln och känna hur allt faktiskt gått i en tydlig riktning, att resan hela tiden haft ett bestämt mål, trots att livet ofta känns så kaotiskt och ostrukturerat. Lite så känner jag nu när jag sitter här på kontoret i Stockholm och så smått börjar få grepp om vilka uppgifter som väntar mig. Det känns som att det är helt naturligt att jag hamnat här – hos en organisation med vettiga visioner, som kämpar för viktiga saker och som har en koppling till en spansktalande värld. Lite som om min resa hit på något sätt alltid varit självklar.

Och nu blir vi resekamrater för en tid, jag och Svalorna Latinamerika. Helt säkert i de fem månader som jag kommer att vara här, men jag hoppas att vi blir tighta och fortsätter resa tillsammans även i ett senare skede.

Nu åker vi.


Text och bild: Hanna Zander