Med världen som lekplats

Ipoden är den senaste nannyn i svenska hem och oavsett familjens resvanor far barnen, via teknikens under, smakprov från hela världen. I skolan pratas det om exotiska drömresor och realism i form av möjligheter eller tillgänglighet är oviktigt. I deras fiktion, och för vissa realitet, äger de världen och alla oändliga möjligheter som det för med sig.

På en skola i distriktet Típan, Peru, träffar vi ett antal skolungdomar i tidiga tonåren. En nervös liten kille, Oliver, tar iniativet och kommer fram till oss. Efter en mängd frågor intresserar det oss om han har några undringar som han skulle vilja ha svar på. Jag föreställer mig charmerande naiva frågor om Sverige och Europa. Istället är han nyfiken på andra platser. I Peru. Han undrar om vi beskådat underverket Machu Picchu och beskriver uppspelt att det har minsan han, i bildform. Världsarvet är beläget bara en timmes flygresa bort, ur mitt synsätt. Väldigt långt borta, ur Olivers. Efter att åter ha försökt styra samtalet till utlandet erkänner pojken drömmen om en resa till Mexiko. – Varför just Mexiko? undrar jag och förundras över drömresmålets geografiska närhet. – Stränderna! svarar han med ett brett leende. Även därifran har han sett bilder. Han bor i Peru och skulle i sina vildaste fantasier vilja åka till Mexiko. Vi berättar om den långa flygresan till Sverige och han kläcker ur sig ett ”Wow” innan ämnet byts abrupt. Att världen är stor verkar han ha lärt sig, men att göra avstånden greppbara är svårt. Hans perspektiv sträcker sig till Peru.
Han slänger ur sig knackliga och osammanhängande fraser pa engelska och kompisarna fnissar ikapp. Trots att engelska läses fran 11-ars alder är kunskaperna knappa även bland äldre ungdomar. Konversationen med Oliver, som har studerats av ett fyrtiotal förväntansfulla ögon från olika delar av innergården, avslutas när tiden är inne för ett möte med rektorn.

Med klen omvärldskoll och begränsade språkkunskaper upplever jag ett fokus inom landets gränser, sällan utanför. Men vad händer egentligen med barn och unga som besitter så snäva referensramar? När fantasi och utvecklingmöjligheter grundar sig i erfarenheter fran en by med 800 invanare. Jag undrar hur den framtida skillanden i omvärldsuppfattning ter sig mellan Oliver och min ipad-fostrade syster. Tre år gammal rabblar hon upp diverse länder, sjunger pa olika språk - och har hela världen som lekplats.

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

I en peruansk söderförort

Först vid 7-snåret skymtas solen bakom de höga bergen, som omger den lilla byn Tipan, där fältkontoret samtvår temporära bostad är belägna. En sandstänkt pick-up drar, utöver oss praktikanter, runt fyra heroiska fältarbetare genom skarpa kurvor, som bryter av grusvägarna som slingrar sig runt bergen. Med hjärtat i halsgropen far vi runt med en halv meters marginal från stupen, som leder oss rakt ner till dalen och de betande korna, som på många hundra meters höjd kan misstas för ännu ett Rorschachtest hos terapeuten.

Jag befinner mig på ett distriktmöte i en kylig lagerlokal i utvecklingsprogrammets nordligaste spets, Viraco. Här sammansluts borgmästare, den uniformerade yrkeskåren, lärare och andra auktoritära bybor. I samma ögonblick som en kvinna somnar över sitt manzanilla-thé bryter en hetlevrad diskussion ut. Ämnet som debatteras är vem som bär ansvaret (för inte kan det väl vara delat?) för ett kvalitetssäkrande av utbildningen i byn. Bekymrade lärare och än mer bekymrade föräldrar skuldbelägger varandra och de många problemen stjäl uppmärksamhet från de få faktiskt föreslagna lösningarna. Upprepade gånger försäkrar mötesansvarige åhörarna om att specialister i frågan kommer att inviteras till bygden. Med en aning skepticism undrar jag vilka hen syftar på då halva specialiststyrkan redan är på plats, pedagogerna. Eleverna saknas.

På andra sidan jorden där temperamentet just nu är hetare än temperaturen upplever jag en slående likhet med fjolårets föräldrarsamtal, i Stockholms söderort. Samma pajkastning och samma fantasifulla föreställning om att någon, förutom lärarna och eleverna, skulle vara expert på deras vardag.

Stockholm, staden med färgglad sushi, vetegrässmoothie, en uppsjö av kändisskap, löshår, gelLack och en hyllad elitism. Oavsett elitism, feminism eller andra ism-er av relevans jämför jag utbildningproblematiken med den i den peruanska landsbygden, sju timmar från närmsta civilisation, 

- där packåsna inte är ett uttryck, utan en livsnödvändighet. 

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.