Klimatet påverkar Perus skolor och skolorna i Castilla Media arbetar för en minskad klimatpåverkan.

Första dagen på vår mätningsresa hann klockan bli nio på kvällen innan vi var färdiga med alla enkäter och intervjuer i Uñon, ett av Castilla Medias mest svårtillgängliga distrikt. I bilen på väg tillbaka till Tipan fick vi sällskap av en mor och dotter som hade gått i nära två timmar från deras hem till Uñon. Hade de inte åkt med oss i bilen så hade de även fått gå hela vägen till Tipan, en resa som tog oss över en och en halv timme med bil. Under resan berättade kvinnan att hon jobbar som lärare i Arequipa. Det är inte ovanligt att lärare jobbar långt ifrån sina hem och att de därför ofta måste tillbringa stor del av sin tid ifrån familjen. Hon berättade även att hon framöver inte kommer hinna åka hem så mycket då hon kommer att bli tvungen att arbeta på lördagar på grund av väderfenomenet el Niño. El Niño brukar återkomma var 4-7 år och hålla i sig mellan 12- 17 månader och kan göra så att Peru drabbas av kraftiga regn och översvämningar. Castilla Media som är bergigt och i vanliga fall mycket torrt skulle även kunna drabbas av erosioner (SMHI, 2014). Skolorna planerar därför för att komprimera terminen så att inte eleverna ska missa sina skoltimmar, om väderfenomenet skulle göra så att de inte kan gå till skolan i slutet av året.

 En av vägarna i centrum av Uñon. Foto Alexandra Garcia Nilsson

På ett föräldramöte i Tipan, som hölls i samband med en aktivitet inom programmets utbildningskomponent, diskuterade rektorn och föräldrar till barnen i byns högstadieskola på vilket sätt terminen ska komprimeras. Vi fick reda på att 77 timmar måste arbetas ikapp och att detta antingen kan lösas genom att förlänga skoldagarna eller genom att skolveckorna förlängs genom att undervisning även hålls på lördagarna. Rektorns första förslag var att förlänga skoldagarna måndag till torsdag, men lämna fredagen som vanligt. Detta mottogs inte bra av föräldrarna. De protesterade och sa att många av barnen som inte bodde i centrum av Tipan först måste åka skolbuss och sedan gå långa sträckor för att ta sig hem, vilket för vissa av dem tar upp emot tre timmar. De skulle därför komma hem när de redan hade börjat mörkna och dessutom skulle de inte ha ätit på många timmar. En av papporna som närvarande på mötet sa även upprört att eftersom att många av lärarna åker ifrån sina familjer för att jobba på skolan vill de sluta tidigt på fredagarna och inte jobba på lördagarna för att hinna hem till dem. Han tyckte att de bara tänkte på sig själva och sina familjer när de la förslaget och att de inte hade brytt sig om vad som var bäst för skolbarnen. Rektorn tog till sig vad pappan och de andra föräldrarna sagt och gav som förslag att eleverna skulle gå i skolan fyra lördagar och en timme längre än vanligt måndag till torsdag. Föräldrarna verkade inte riktigt nöjda med det förslaget heller men då de inte kunde komma fram till något bättre alternativ enades de tillslut motvilligt om rektorns förslag.

 ”Barnens utbildning involverar hela samhället” står det på en banderoll på skolan i Tipan. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

En tredje plats där el Niño diskuterades under vår resa var i samband med en aktivitet som programmets utbildningskomponent anordnat. Tipans högstadieskolas miljöförening arbetade tillsammans med två biologer på en plan över hur föreningens miljöarbete ska se ut. En av biologerna menade att även om det är oklart vilken påverkan den förstärkta växthuseffekten har på el Niño så finns det ju även många andra anledningar till att jobba mot miljöförstöringen. Och även om det inte främst är utsläpp i Peru som lett till miljöproblemen i landet så måste alla hjälpas åt och därför är det viktigt att arbeta med miljöfrågor överallt, även i Castilla Media. Exempel på aktiviteter i miljöföreningens arbetsplan var att de skulle sprida information kring miljöproblemen genom flyers och radioprogram, att de skulle sätta press på att skolan skulle ta sitt ansvar när det kom till undervisning kring miljöproblem och att föreningen skulle plantera träd i området.

Utsikt från vägen upp till Uñon med glaciären Corupuna i bakgrunden. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

Jag pratade även om miljöproblemen med Galo Reymer Fernandez, som är ansvarig för programmets utbildningskomponent. Han kommer från och bor i Castilla Media och är mycket orolig inför framtiden. ”Vi vet inte hur länge till Coropunan kommer kunna försörja oss, men att den smälter det vet vi. Vissa säger att den kommer kunna försörja oss i 15 år till, andra säger 30 år men sen då, vad ska vi göra då? Vi kommer att bli tvungna att flytta till en plats där vi inte vill bo för att vi inte längre kan bo kvar i våra hem.”Att vi måste ändra våra vanor för kommande generationers skull är en tanke som möjligtvis håller i Sverige, här är dock klimatriskerna reella även för nuvarande generationer.


Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

Källa:

SMHI. (2014). El Niño och La Niña. Hämtad 2015-10-06, från http://www.smhi.se/kunskapsbanken/oceanografi/el-ni-o-och-la-ni-a-1.7053

Utbildning av kvalitet är en rättighet

Många ungdomar flyttar från Castilla Media på grund av få jobbmöjligheter och låg nivå på utbildningen. I Peru går ungefär 74 procent av skolbarnen ut grundskoleutbildningen, men på landsbygden är siffrorna lägre. Svalorna Latinamerika (LA) arbetar därför med utveckling av skolundervisningen inom programdelen ”rätten till utbildning av kvalitet”. 

För ett tag sedan följde vi med Galo och Jorge från Svalorna LA:s samarbetsorganisation CECYCAP när de besökte skolan Nuestra Señora de la Asunta i distriktet Machahuay. Medan de pratade med skolans rektor för att boka in ett möte med henne passade vi praktikanter på att prata med några av eleverna för att få veta vad de tycker och tänker om utbildning.

En av skolbyggnaderna i Machahuay, Castilla Media.
Foto: Mathilda Bäcklin.

– Skolkunskaper ger en bättre självförtroende och olika ämnen är värdefulla på olika sätt. Naturvetenskapen lär oss värdesätta naturen, matematik är bra om vi ska starta företag och lektioner i kommunikation lär oss att kommunicera, berättar Angie Carpio Ballon för oss. Hon är 16 år och drömmer om att bli psykolog.

Många av elevernas svar på våra frågor liknar varandra. Enligt eleverna vi pratar med handlar utbildning mycket om att lära sig om värderingar och att lära sig kommunicera. De menar också att utbildningen handlar om att ta eget ansvar, både för att klara själva utbildningen men också för att ta sig vidare efter studenten. Samtidigt tycker de att det är viktigt med en bra lärare som kan förklara saker på flera olika sätt så att alla förstår. Och läraren får gärna använda sig av film och kartor för att göra undervisningen lite mer levande.

Jorge och Galo pratar med en av klasserna på Nuestra Señora de la Asunta. Foto: Mathilda Bäcklin. 

Just nu är Svalorna LA:s arbete i skolorna under uppstart eftersom samarbetsorganisationen CECYCAP är ny i landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR (Programa de Desarollo Rural) och sommarlovet från skolorna tog slut först i mars. Därför handlar en stor del av arbetet om att undersöka vad som behövs i utvecklingen av utbildningen. Galo och Jorge pratar med myndigheter, lärare, elever och rektorer för att på så sätt få en tydligare bild av hur skolsituationen ser ut och vad som behövs i området. Det som ska ha uppnåtts efter att programmet är slut i Castilla Media är bland annat att eleverna förbättrar sitt självförtroende och sina betyg. Det finns också ett mål för att hundra procent av eleverna som är kopplade till PDR känner att skolan de går i är en plats för dem där deras rättigheter respekteras och främjas.

Alla elever vi pratar med i Machahuay anser att få gå i skolan och att ha tillgång till utbildning är en rättighet som de behöver för att klara sig i livet. När vi frågar eleverna vad som skulle hända om de inte fick gå i skolan svarar 15-åriga Palmiria Sepulveda:

– Oj! Vi skulle leva nästan som slavar för vi skulle inte kunna göra någonting själva. Vi skulle inte kunna göra det vi vill i livet.


Hela intervjuerna med eleverna i Machahuay finns att läsa på Svalornas hemsida.


Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Danslektioner och kärlek hos APEADECO, Telica, Nicaragua

Neyling ger dans och teaterlektioner i skolorna runt om i Telica. Det var ett tag sedan sist och idag är det sista dagen för året. Barnen blir glada när de ser oss och jag passar på att filma deras dans till en informationsvideo. 

Danslektion i El Jicarito, Telica

Jag tittar bekymrat på Neyling när vi ska klämma oss ut ut bussen för att gå av vid den lilla grusvägen som leder in till skolan El Jicarito, men hon tar ledningen och vi hinner precis ut innan den rasslar igång igen. Vi är en timme försenade för vi missade den första bussen och den enda killen som kör taxi till vettigt pris var upptagen idag.

Barnen skiner upp när de ser Neiling och hon får en stor kram av ett par stycken. De tittar nyfiket på mig och kameran jag har i handen.

Medan lärarinnan gör klart det sista matte exemplet monterar jag min utrustning. Den enda i klassrummet som har en bok är hon. Ingen av barnen äger en skolbok. Undervisningen sker genom att hon skriver av det som står i boken, så att alla kan anteckna i sina block.

Hon lämnar över och Neyling drar igång sin danslektion. Fler flickor än pojkar deltar, men det finns en del killar med i gruppen. Danserna är allt från folkdans till “vicka hysteriskt på höften och rumpan- koreografier”. Vissa dansas i par, andra i grupp.

Neyling och eleverna på dansgolvet

En av danserna har de svårt att komma ihåg, men tillsammans med Neyling försöker de återskapa koreografin så som den var för en månad sedan, när sist hade lektion. En klass två varning efter jordbävningen gjorde att skålarna stängde i några veckor och barnen missade en hel del lektioner.

När alla är lagom svettiga och rosiga har timme gått och det är dags för utvärdering. På stående fot får de en efter en säga vad det tycker. Och framförallt hur de vill ha det nästa år. Rykten har gått på kontoret om att framförallt teaterlektionerna går ganska dåligt och att barnen inte har någon större lust att spela teater.

Men om den här gruppen får bestämma är det just vad de vill göra nästa år- fortsätta spela teater och dansa.

Vi vinkar hej då och jag packar nöjt ner kameran. På vägen tillbaka klämmer vi in oss i en överfull taxi för att undvika en buss i samma situation.

Text och bild: Emmelie Heljeved

Praktiken visar vägen för teorin hos proyecto Miriam, Estelí, Nicaragua

Workshop i eget företagande

Söndagar betyder skola för några av Estelís kvinnor. Proyecto Miriam har både klassisk undervisning för den som missat sina år i skolbänken, samt vidareutbildning för den som vill lära sig mer, tillexempel hantverk eller skönhet. Fokus ligger på att kvinnor med små medel ska kunna bli självständiga och skaffa sig det liv dem vill ha.

Denna söndag har det bjudits in till en workshop i eget företagande. Cirka trettio kvinnor i varierande åldrar har samlats för att med, diskussion, lek och praktik komma fram till hur man bäst går till väga för att starta ett eget projekt.

Det börjar med en namnlek som får alla varma i kläderna. Rosiga, hittar alla tillslut en egen stol och workshoppen kan sätta igång på riktigt.

Vi läser en saga som en familj som hade en smal ko. På något vänster stod kon i vägen för deras företagsamhet och det var inte förrän de bestämde sig för att döda kossan, som deras ekonomi förbättrades. Utan kon insåg de nämligen att de måste förändra något för att få ett bättre liv. De började odla grödor och så småningom kunde de sälja grönsaker på marknaden och få det bättre.
Kon blev metafor för de små problem som kan ställa till det när man vill sätta igång en bussiness.

Med det i tankarna delades kvinnorna upp i små grupper och fick material för att göra smycken. Det knopades, designades och funderades en bra stund, men sedan kunde man se de färdiga alstren visas upp mellan borden.

Smyckestillverkning är exempel
på eget
företagande.

En lite modevisning tog spontant plats mitt på golvet och sedan presenterade varje grupp sina smycken för en jury som tillslut valde en vinnare. En ung tjej som representerade den blå gruppen tog  hem segern eftersom hon stenhårt sålde in det absolut snyggaste halsbandet. Med tanken på materialen som delades ut vart resultaten förvånansvärt bra.

Kvinnor i olika åldrar har samlats
på Proyecto Miriam denna söndag.

Men det är egentligen inte smyckena som är dagen produkt, utan det dem står för. Att tillverka smycken var dagens exempel på företagande, men det kan givetvis handla om vilken produkt eller tjänst som helst. Själva grejen är att kvinnorna, genom ett praktiskt exempel lärt sig vad det är att vara företagare.

Toppingen kom allra sist innan det bjöds på lunch. Lärarna tog till orda och pratade om hur viktigt det är att tro på sig själv- alla klipper snett i början. Det är bara att svälja stoltheten och gå vidare, menade dem. De slängde också in ett par meningar om att alla kvinnor borde vara självständiga- man vet aldrig vad som händer senare i livet.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Skolornas rop på hjälp, Telica, Nicaragua

Resultat av ett grupparbete i en av skolorna i Telica

I byn Telica har skolor i vissa områden så stora ordningsproblem att de självmant hör av sig till organisatonen APEADECO och ber om hjälp. 

Glåpord viner runt öronen på en ganska arg lärarinna när vi kommer in i klassrummet. Idag är vi tre stycken och hon ser ganska lättad när hon ser oss.

Vi har spenderat förmiddagen på en annan skola och nu är det dags för eldprovet. Den här skolan tog nämligen själv initiativet och ringde organisationen och bad om hjälp. De hade identifierat att ordningsproblemen de hade förmodligen hänger ihop med genus, sexualitet, machismo och identitet, vilka är APEADECOS arbetsområden.

Ibland är det svårt att lyssna

Genom dynamiska lektioner och kreativitet vill organisationen förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, genom att ge dem information om de egna rättigheterna inom områden som kanske inte alltid är så självklara. Alla ska veta vad som är rätt och fel och vilka rättigheter de har. Tillexempel arbetar man med att förmedla att det finns olika sexuella preferenser och att det är okay.

Just den här klassen här inte riktigt greppat just det konceptet ännu, för ganska snart hör man “gatorade” ropas genom klassen. Det är tydligen modeordet för homosexuell…

Lek i en av skolorna vi besöker

Idag får eleverna måla just “sexualitet”, “genus”, “machismo” och “identitet”. Sen presenterar de resultaten för varandra. De ingår också i träningen att barnen ska våga prata inför grupp och säga sin mening.

En lång smal pojke i den första gruppen börjar:

- Genus är könet vi föds med, tillexempel om man är man eller kvinna när man föds.

-Nej, nu sa du fel, protesterar en rund pojke med keps.

Han fortsätter: 

Det målas för fullt på golvet i en av skolorna

-Det var väl sexualitet? Genus är det man lär sig. Tillexempel att pojkar gillar blått och flickor rosa. 

Sedan är det flickornas tur. De har lite svårt att göra sig hörda i den här klassen och ingen har någon större lust att vara den som börjar presentationen. När de väl startar är det den minsta flickan som med seriös blick, ganska stressat förklarar vad bilderna föreställer och hur dem tänkt. Alla sänker blicken när de går tillbaka till stolarna. Vi applåderar uppmuntrande och hoppas att den här lilla gruppen tjejer ska ta sig.

Den enda gången vi verkligen få uppmärksamhet från alla är under lekarna. Alla blir uppspelta under uppvärmningen och avslutningen då vi försöker hålla igång dem med lek och skratt. 

Text: Emmelie Heljeved Bild: Emmelie Heljeved

I en peruansk söderförort

Först vid 7-snåret skymtas solen bakom de höga bergen, som omger den lilla byn Tipan, där fältkontoret samtvår temporära bostad är belägna. En sandstänkt pick-up drar, utöver oss praktikanter, runt fyra heroiska fältarbetare genom skarpa kurvor, som bryter av grusvägarna som slingrar sig runt bergen. Med hjärtat i halsgropen far vi runt med en halv meters marginal från stupen, som leder oss rakt ner till dalen och de betande korna, som på många hundra meters höjd kan misstas för ännu ett Rorschachtest hos terapeuten.

Jag befinner mig på ett distriktmöte i en kylig lagerlokal i utvecklingsprogrammets nordligaste spets, Viraco. Här sammansluts borgmästare, den uniformerade yrkeskåren, lärare och andra auktoritära bybor. I samma ögonblick som en kvinna somnar över sitt manzanilla-thé bryter en hetlevrad diskussion ut. Ämnet som debatteras är vem som bär ansvaret (för inte kan det väl vara delat?) för ett kvalitetssäkrande av utbildningen i byn. Bekymrade lärare och än mer bekymrade föräldrar skuldbelägger varandra och de många problemen stjäl uppmärksamhet från de få faktiskt föreslagna lösningarna. Upprepade gånger försäkrar mötesansvarige åhörarna om att specialister i frågan kommer att inviteras till bygden. Med en aning skepticism undrar jag vilka hen syftar på då halva specialiststyrkan redan är på plats, pedagogerna. Eleverna saknas.

På andra sidan jorden där temperamentet just nu är hetare än temperaturen upplever jag en slående likhet med fjolårets föräldrarsamtal, i Stockholms söderort. Samma pajkastning och samma fantasifulla föreställning om att någon, förutom lärarna och eleverna, skulle vara expert på deras vardag.

Stockholm, staden med färgglad sushi, vetegrässmoothie, en uppsjö av kändisskap, löshår, gelLack och en hyllad elitism. Oavsett elitism, feminism eller andra ism-er av relevans jämför jag utbildningproblematiken med den i den peruanska landsbygden, sju timmar från närmsta civilisation, 

- där packåsna inte är ett uttryck, utan en livsnödvändighet. 

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

JULIA: Ingen vanlig lektion

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 5

Flexibilitet och anpassning är ledord i arbetet här i Nicaragua. Det gäller att följa med på allt som kommer upp för annars missar du garanterat någonting lärorikt – kanske ditt livs viktigaste lektion.

Arlet Guturria vill att eleverna ska gå ut skolan med en framtidsplan. Foto: Julia Andén

I förra veckan var jag med Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Proyecto MIRIAM på en av höstadieskolorna i Estelí när de skulle prata med sjundeklassarna om människohandel. Tack vare aktiviteten hamnade jag av en tillfällighet på en lektion i ”Livsprojektet” som skolans psykolog Arlet Guturria höll med några av sistaårseleverna. Jag minns när jag själv gick i trean på gymnasiet och vi pratade om vad vi skulle göra efteråt, vad vi skulle studera och vilka drömmar vi hade. Men helt ärligt hade många av oss inte en aning om vad vi egentligen ville syssla med i framtiden.

 Första delen i att göra upp sitt livsprojekt var att utveckla en ”FODA”. Det står för fortaleza, oportunidades, debilidad och amenazo, och handlar om att identifiera styrkor, möjligheter, svagheter och begränsningar hos sig själv när det gäller att uppnå målsättningar i livet. Nästa steg var den riktiga livsplanen där eleverna skulle tänka på vad de vill göra med sina liv, en fråga som jag vet att jag själv inte kunde besvara när jag var 18 år. Arlet förklarade att de inte måste vara specifika när det gäller utbildning, men behöver uppskatta hur lång tid de är beredda att lägga på den.

– Vissa utbildningar är ju sex år och andra tre. Fundera på några förslag eller inom vilket ämne och ta en uppskattad siffra.

Sista steget, som blev läxa till nästa vecka, var att göra upp en lista på för- och nackdelar med valet av livsprojekt. Finns det jobbmöjligheter? Måste jag flytta från min hemstad? Vilken lön kan arbetet ge?

Onekligen fick lektionen även mig själv att fundera, och jag blev extremt nyfiken på att följa de här ungdomarna och se vad de tar sig för och vart livet för dem. Kommer de att följa sin livsplan? Med tanke på de höga siffrorna gällande både arbetslöshet och tonårsgraviditeter bland unga i Nicaragua är det nog inte en dålig idé att analysera sina drömmar och möjligheter innan man ger sig ut på livets äventyr.

Julia Andén

VANESSA: Gör eget papper!

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 4

Inspiration och kreativitet flödar på en workshop om hur man tillverkar eget papper.

Vi besökte en skola i Yarabamba utanför Arequipa för att göra eleverna medvetna om ett miljötänk och hur man kan återvinna. Detta var väldigt annorlunda än vad jag hade föreställt mig, jag trodde vi skulle gå igenom hur man sorterar sopor som bäst. Men här fick barnen istället lära sig hur man kan använda gammalt och skapa nytt. De fick återvinna gamla tidningar och göra nytt papper utav de. Detta med hjälp av en köksmix, vatten och en handgjord liten press av trä.

Varför fick jag aldrig lära mig hur man gör eget papper? Jag kommer ihåg att jag fick besöka ett pappersbruk där man tillverkade papper. Mitt minne från det besöket är en illaluktande rundvandring på Skellefteås pappersbruk med monster till maskiner, som jag uppfattade det som då. Visst var det häftigt, men tio år senare är det minst lika roligt att faktiskt få se hur man kan göra papper på egen hand och vad man åstadkomma själv. Barnen uppskattade workshopen och engagerade sig glatt och lekfullt, medans jag stod funderade på när jag skulle ställa mig hemma i Sverige och återvinna alla reklampapper jag brukar få hem i brevlådan!

Vanessa Daurer