Sexualitet och manlighet i Nicaragua – del 1

Sexualitetsläger bland bergen

När vi kom fram till platsen kändes det verkligen som din typiska kursgård - med sovsalar, basketplan och konferensrum (bortsett från den haktappande inramningen av gröna berg och klungor med svajande bambuträd). I konferensrummet hade någon hängt upp uppblåsta kondomer från ett snöre för att få till den där festliga tala-om-sex-känslan. 



Till lukten av gummi och glidmedel satt vi oss ned för en övning där vi fick möjlighet att ställa en öppen fråga om sexualitet till de andra deltagarna som fick komma med sina respektive svar. 


Kan man vara katolik och kämpa för HBTQ-rättigheter? Är män mer kåta än kvinnor? Är analsex farligt? Varför hamnar kvinnor i prostitution? Hur för vi in frågan om transpersoners rättigheter i Nicaragua?

Hur hamnade vi på ett läger om sexualitet ute på det Nicaraguanska höglandet kanske du undrar? I och med att DEDENAN-projektet, där Mary Barreda som jag jobbar för ingår, har fått låga resultat när det kommer till att uppfylla målen för att sprida kunskaper om sexualitet har representanter från de olika projekten gått ihop för att anordna ett internt utbildningstillfälle med workshops, filmer och föreläsningar.

Workshop under utbildningsdagarna om sexualitet i Nicaragua. Foto: Johannes Rydinger.  

Mitt nya grabbgäng

Jag delade stuga med tre andra män där vi lyssnade på musik ur telefonhögtalaren. Vi bråkade om badrummet och grisade ner med chipspåsar och frukt. Under en workshop-övning lade sig en av männen, Norvin Campos, på ett stort vitt papper och vi fick rita upp konturerna till hans kropp, typ som poliserna gör på film. Men det var inte som ett led i någon morbid workshop om mördade män, utan tanken var att vi fyra män skulle sätta lappar och placera på figurens huvud, mun och hjärta på vilka vi skrev hur män tänker, pratar och känner om sexualitet. Sen också lappar till händerna och fötterna för hur vi gör sexualitet och om det finns ageranden som vi kan ändra. Norvin börjar med att säga:

- Vi måste förstå att sexualitet är något väldigt brett. Att det är en integrerad del av vårat väsen. Det är hur vi tänker och känner. Och bortom det också.

- Det är viktigt att sexualiteten blir en integrerad del hos oss, så att vi kan uttrycka vår hela person, lägger han till.

Machismo och gemensam kamp

Det visade sig vara en utmaning att skriva ner vad mannen tänker och känner om sexualitet. Kanske berodde det på att både jag och Norvin var snabba på att abstrahera sexualiteten till Hegaliansk dialektik och hitta poetiska omskrivningar av ordet väsen. Men efter ett tag kunde deltagarna i min grupp sluta sig till att männen känner sig fria men samtidigt ofria, att de är bra på att säga romantiska saker till kvinnor och att de alla lider under patriarkatet. När det kommer till beteenden att ändra landade deltagarna snabbt i bekämpandet av machismo-kulturen som fortfarande har ett starkt grepp om landet.

- Jag tror att det är i huvudet som alla stereotyper om kvinnor och kulturella föreställningar sitter, säger Elvin från Club Infantil i Jinotega.

- Många av oss här (i Nicaragua) tror fortfarande att männen är som en överlägsen art. Att vi är både intelligentare och mer värda än kvinnor. Det är ett synsätt som också drabbar oss män och gör det svårare för oss att uttrycka vilka vi egentligen är, säger Norvin.

Under en övning ser vi på musikvideon till en av Nicaraguas sommarplågor: en traditionellt klädd man står med boots, hatt och dragspel och sjunger om hur ”hans kvinna” är en ”liten hora” och hur ”hon inte är något utan honom.” Är det på riktigt? Ja, säger Karla:

- Det är ett fruktansvärt sätt att sprida misogyni på. Det är allvarligt problem som blivit institutionaliserat i det Nicaraguanska samhället och i förlängningen tror jag det är en bidragande faktor till los femicidios

Det sista ordet får mig fortfarande att haja till. Femicidios är vad centralamerikanerna kallar de mord som utförs på kvinnor på grund av att det är just kvinnor. Mord motiverat av kvinnohat.

Mitt ibland detta patriarkala fenomen står Elvin, Norvin och José Luis - mitt nya grabbgäng.
Så annorlunda mig själv. Från kulturer så annorlunda mina egna. Från en ekonomi så nedtrampad av min egen. Det är alla skillnader som känns mindre intressanta när vi tillsammans försöker kartlägga det patriarkala förtrycket. Istället finner vi det som är gemensamt. Så som en längtan efter frihet. Eller att både jag och Norvin delar en förkärlek för att tala om sexualitet i termer av luddig metafysik.

Kan det vara något att bära med sig till de utmaningar vi står inför i Sverige? Att lägga skillnader åt sidan för att formulera det nya gemensamma?

José Luis och Norvin med Trina i bakgrunden. Foto: Johannes Rydinger 

Johannes Rydinger, Infopraktikant, Nicaragua

Workshops och vardagssexism

Nu har APEADECO kommit igång med de första workshopsen för året och att bli skjutsad till workshops-salen på cykeltaxi är därför en speciell känsla. En gigantisk stationär högtalare, projektor, dator, smörgås och dricka (till alla 35 deltagare i workshopen) skall också transporteras från kontoret till samma plats.

Samtliga deltagare (i åldrarna 13- 16) har deltagit i DEDENAN II projekten tidigare och är mer eller mindre familjära med temat. I dagens första övning delas eleverna upp i en tjej- och en killgrupp som ska utse varsin representant som ska kläs ut till en utomjording som precis har kommit till jorden för att lära sig om män och kvinnor. Denna övning utmynnar sedan i en diskussion om vad som är skillnaden mellan kön och genus. Sammanfattningen antyder att eleverna har förstått.

Alex kläs ut till en utomjording som precis har kommit till jorden. Foto: Jennifer Linder

”Kära pappa” är en kortfilm från norska hjälporganisationen Care Norge där ett fortfarande ofött barn, en flicka, ber sin pappa att sätta stop för de sexistiska kommentarer och skämt som skapar grogrunden för den våldtäkt och det partnervåld hon senare ska utstå. Filmen (som har mottagit både ros och ris) tar plats i Skandinavien, men i det lilla klassrummet på andra sidan världen får den exemplifiera att sexism och våld mot kvinnor inte är problem som är isolerade till Nicaragua. De existerar över hela världen och ett högt BNP innebär inte att sociala problem försvinner av sig själv. Den används även för att skapa diskussion kring vems ansvar det är att sätta stopp för vardagssexismen och hur vardagssexism lägger grunden för extremare typer av sexism och våld.

I det bullriga klassrummet hörs flera röster, många gånger samtidigt. Ivana Anahir Delgado Bustamante är en av de som uttrycker sin åsikt kring dagens ämnen, och ställer även upp på en kort intervju efter workshopen.

På frågan om vad hon tyckte om dagens workshop behöver hon ingen förberedelse utan börjar genast rada upp så många punkter att hennes intresse för jämställdhet lyser igenom omedelbart. Hon börjar med att säga att det finns flera som väljer att delta i workshopsen för matens skull, men att hon själv är där för att hon vill lära sig. På frågan om vad som var mest intressant under workshopen svarar hon:

”[att lära sig om] Machismen. Machismen sker mycket i hemmen och vi ser det som något normalt fast det inte är det.”

Hon nämner även att männen ropar mycket på kvinnorna när de promenerar på gatorna och att det har att göra med en brist på respekt. Samtidigt tror hon att detta kanske håller på att minska.

Ungdomarna gör en övning på temat könsroller och ’machosismo’ (sexism). Foto: Jennifer Linder

Tankarna vandrar till hur en workshop kan påverka, få människor att tänkta till och förändra, men också hur den kan få folk att inte göra det.

Men för varje person som deltar i workshopen för matens skull finns det förmodligen en som deltar för att de brinner för ämnet. Smörgåsar och juice i all ära men att delta någorlunda aktivt under två timmars tid får mig ändå att tro att åtminstone någon utav övningarna har skapat tankar hos de flesta som deltagit. Hos Ivana är det i alla fall tydligt att dagens tema har berört. Det är också tydligt att hon har reflekterat över dessa ämnen tidigare, förmodligen även utanför lärosalen.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Terminalen

Häromdagen gick jag och Karla ut på Leóns bussterminal mittemot kontoret. Terminalen sitter ihop med en marknad som visade sig vara en mindre stad i staden, med sina små egna mathak, klädbutiker och skumma gränder. Vi gick dit för att för att bjuda in ett femtiotal kvinnor som jobbar där till en workshop om barnaga och diskutera dess konsekvenser och hur det finns andra sätt än våld för att uppfostra barnen.

Det tog oss hela för- och eftermiddagen att zick-zacka mellan brödförsäljare, DVD-försäljare, leksaksförsäljare, köksredskapsförsäljare och dela ut inbjudningar.

Det var varmt och jag var uttorkad som vanligt. Karla bjöd mig på en påse med frusen glass där man får bita hål i kanten på påsen och suga ut innehållet. Runtomkring marknaden kunde jag se människor i alla åldrar som gick och sög på sina små påsar för att sedan slänga de över axeln.

Kelly är med i Mary Barredas barn- och ungdomsgrupp. Hennes mamma Juana säljer frukt på marknaden och brukar också delta i Mary Barredas aktiviteter. Foto: Johannes Rydinger. 

De flesta kvinnor vi närmade oss under vår runda var intresserade av workshopen. Vissa hade varit i kontakt med Mary Barreda innan, andra inte. Vid ett tillfälle dök en man upp och förklarade hur den unga kvinnan vi hade bjudit in ”inte har tid för någon workshop idag. Hon måste vara här och sälja bröd!” Karla diskuterar med dem ett tag och det slutar med att den unga kvinnan kommer förbi vårt lokalkontor tillsammans med trettio andra nyfikna deltagare senare på eftermiddagen.

Karla och Liliana Novoa sätter igång med sin workshop. De ber deltagarna dela upp sig i smågrupper där de tillsammans får skriva upp på stora pappersark de olika känslor som uppstår när de slår sina barn. En annan punkt handlar om hur mödrarna tror att barnen själva känner när de utsätts för våld. En och en från varje grupp går sedan upp och redovisar vad de kommit fram till.

De diskuteras livligt och dras skämt. Vid ett tillfälle råkar en av de som ska redovisa sitt A2-papper kliva på ett barn som vinglar till och hon utbrister ”Se! Barn har ju inga känslor!”

Trots den skämtsamma stämningen kommer deltagarna in på desto mer allvarliga teman under sin redovisning. De talar om hur de själva kan känna en viss makt när de slår sina barn, hur det ligger närmre till hands och är en tillsynes enklare uppfostringsmetod. De kommer in på barnen. Hur de upplever rädsla. Lär sig våldets språk. Reproducerar det. Och i värsta fall blir avtrubbade av våldet.

Karla Laguna bjuder in föräldrar på bussterminalen till att vara med på en workshop som handlar om barnaga. Foto: Johannes Rydinger.

Jag upplever det vara en otroligt viktig workshop för att utmana våldsspiralen och öppna upp för nya vägar att leva med sina barn. Det är samtidigt en utmaning om mödrarna själva lever i ett hem där våldet kommer från ett annat håll - från mannen.

Det patriarkala våldet som klibbar fast. Det finns överallt. Inte bara i Nicaragua. Men här, bland människorna jag möter genom Mary Barreda, är det svårt att missa. Speciellt när det tar sig i uttryck genom kvinnornas eget agerande och uttalanden. Mary Barreda är noga med att lyfta fram hur machismo-kulturen är en struktur som genomsyrar hela samhället. De menar att kvinnorna reproducerar patriarkala beteenden och idéer och måste själva kämpa för att bryta mönstren.

För mig är det främmande att lägga ett sådant ansvar på en redan utsatt grupp. Jag undrar hur man orkar kämpa när både lagar, strukturer och mediala uttryck missgynnar kvinnor.

Karla påminner mig om att en av Mary Barredas stora målgrupp är barn och ungdomar. Och vilka är det som tar hand om dem? Jo, de ensamstående mammorna. Kvinnorna är inte bara arbetare och mödrar, de är även utbildare och de som sprider vidare värderingarna inom familjen.

Jag undrar var alla pappor är. De är oftast långt hemifrån för att söka jobb eller så har de lämnat familjen helt och hållet. De är därför upp till kvinnorna att dekonstruera strukturerna, däribland barnaga och machismo-attityden, som blivit så normaliserade i de Nicaraguanska samhället, menar Karla.

Hon lämnar mig med en svårtolkad blick som för tankarna till ett samtal jag hade med en av psykologerna på organisationen. Vi pratade om den trötthet och hopplöshet som sköljer över en inom det här arbetet, men som sekunden efter kan ersättas av en glödhet ilska och vilja som låter en kämpa vidare.

Johannes Rydinger, infopraktikant Nicaragua

Maskulinitetsfrågan handlar om mer än männen

När jag under vår förberedningutbildning med Svalorna Latinamerika i Stockholm blev insatt i vad programmet Suma Thakhi II i Bolivia handlade om fastnade jag framför allt på något som kallades maskulinitetsfrågor. Min bild av maskulinitetsfrågor har varit lite oklar, då jag hitills inte sett många exempel på verksamhet inom frågan. Jag har sett på det med ganska skeptisk blick, då jag har ansett att om man fokuserar för mycket på männens roll i patriarkatet riskerar hållningen att bli att männen måste lämna plats åt kvinnorna, något som historien visar är det väldigt svårt eftersom få vill lämna ifrån sig makt frivilligt. Därav har min inställning alltid varit att det viktigaste av allt är att stärka kvinnorna till att ta sin rätt. Väl på plats i Bolivia har jag bestämt mig för att få en klarare bild av det i sin rätta kontext. Av de fyra samarbetsorganisationer som vi jobbar med är det framför allt en som håller på med maskulinitetsfrågan, och det är organisationen CISTAC. Det är dem som har tagit med sig maskulinitetsperspektivet in i Suma Thakhi II och Svalorna LA, och det de framför allt gör är att fortbilda de andra organisationerna och allmänheten i hur patriarkatet fungerar. De två senaste veckorna har jag besökt två föreläsningar som CISTAC har hållt, och de har totalt ändrat min bild av maskulinitetsfrågor.

Jimmy Telleria från CISTAC föreläser för ungdomsledare i La Paz och El Alto. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreläsningen jag var på låg en bit utanför det absoluta centrumet i La Paz. Jag kämpade länge med olika minibussar tills jag blev avsläppt av busschafören som pekade åt vilket håll jag skulle gå. Efter det fick jag fråga mig fram tills jag kom fram till vad som verkade vara ett klubbhus, eftersom det låg i anslutning till en sportanläggning. Stället jag hade kommit till hette Cejupa och var ett centrum för många ungdomsföreningar och en kvinnoförening. Här inne satt ett 20-tal ungdomar, som allt eftersom blev cirka 30 personer efter att folk droppade in. Under presentationsrundan fick jag reda på att det var ungdomar från alla möjliga olika föreningar och att de på ett eller annat sätt var ledare inom sin organisation. Det var bland annat en organisation från El Alto för HBTQI-personer, en organisation som arbetar gentemot prostituerade kvinnor och ett gäng andra ungdomsorgaisationer. Föreläsningen var en del av en föreläsningsserie som CISTAC har för ledare i olika ungdomsorganisationer. Föreläsningen började med att alla fick skriva ner på ett papper vad ordet ”makt” betyder för en själv. Detta ledde oss emellertid in på att det är omöjligt att prata om maskulinitet utan att prata om makt.

”Vem har makt i samhället? Generellt, historiskt sätt har män som grupp haft makt över kvinnor som grupp. Alla män har inte en priviligerad plats i samhället, men alla kvinnor har varit underställda män. Män har styrt i våra regeringar och i våra familjer”, sa Jimmy Telleria från Cistac.

Han pratade vidare om hur den ”mannen” har skapats, att man inte föds till man eller kvinna, utan man formas till det av samhället. Den hegemoniska maskuliniteten, som lätt beskrivet betyder den mansnorm som har varit dominerande och mest premierad historiskt, bildas genom att vi reproducerar den ständigt. Genom uppfostran, genom TV-karaktärer, genom ikonisering av ”manliga män” och mycket mer. Detta leder till problem i samhället, exempelvis till väldigt polariserade könsroller som leder till diskriminering och orättvisor och i sin tur också till våld mot kvinnor och andra patriarkala uttryck.

Jimmy och gruppen med ungdomsledare. Foto: Carolina Pettersson

Det andra mötet med CISTAC var en internutbildning för Suma Thakhi II, med personal på Svalorna LA, på Red Ada och CDC samt två av ungdomsledarna på Albor. Det är också en del av en föreläsningsserie som programmet har för att fördjupa sig i de teman som vi arbetar med. Denna gången handlar föreläsningen om makt, och vi går djupare in i att analysera maktförhållanden i våra egna liv och på våra arbetsplatser. Först får vi frågan vad makt är, och ifall vi själva på något sätt utövar makt. Vi kommer fram till att vi på ett eller annat sätt utövar makt på någon, och att det är lätt att glömma att vara observant på det. Efter att ha analyserat makten i våra egna liv går vi vidare till hur det här hänger ihop med större strukturer. Enligt Jimmy finns det tre stora strukturer i samhället som vi alla på ett eller annat sätt verkar under, och det är patriarktatet, kapitalismen och postkolonialismen. I alla dessa tre samhällssystemsmekaniker har det alltid varit män som har varit de som har haft mest makt. Detta genomsyrar i sin tur hela samhället och ger oss de strukturer vi har i våra liv, våra familjer, våra arbeten, våra kommuner och så vidare. För att kunna göra någonting åt det måste vi vara medvetna om de strukturer vi lever i och hur vi själva beter oss i dem och försöka förändra utifrån det.

Allt som allt har de här två föreläsningarna förändrat mitt sätt att se på maskulinitetsfrågor!


Carolina Pettersson, info/programpraktikant, Bolivia

Den engagerade ordföranden

Utanför huset surrar bina och inne på ett bord står burkar fyllda med guldfärgad honung. Erica Soto har haft bikuporna utanför sitt hus i två år och honungen från bina blir en extra inkomst som hon delar med de andra i föreningen.
Sedan två år tillbaka är Erica ordförande i Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca (föreningen för jordbruksproducenter Tipan Paracolca). Hur en förening fungerar och vad en ordförare ska göra lär hon sig genom att fråga eftersom hon inte har någon tidigare erfarenhet av det. Hon har inte heller haft möjlighet att gå ut gymnasiet men hon vill lära sig nya saker och tycker om att delta, utbyta idéer med andra och att involvera sig.

Hemma hos Erica står burkarna från den tredje honungsskörden föreningen gjort. Foto: Mathilda Bäcklin.

– Tidigare var jag väldigt tyst av mig, men alla har rätt att komma med sin åsikt, berättar Erica.
Och hon tycker att åsiktsutbyte är en av de viktigaste delarna med att delta i föreningar. Hon berättar att hon tycker att det är viktigt att folk uttrycker sina åsikter och hon vill att alla ska våga ta mer plats. Tidigare har Erica varit kommunledamot i byn Tipan för att främja en ren politik där alla vill engagera sig och arbeta för området.
– Det Castilla Media behöver är utveckling av hemmen och fälten. Det finns stora ojämlikheter och det mesta hamnar i större städer som Arequipa. Utvecklingen kommer inte hit.

Erica har samarbetat med Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR sedan programmet startade i Castilla Media år 2012, och nu deltar också hennes man och två barn. Hon tycker att aktiviteterna har hjälp samhället mycket och menar att det gäller att passa på att lära sig av PDR medan de är här så att de sedan kan fortsätta utveckla Castilla Media på egen hand.
– Vi i föreningen kommer sakna PDR när det tar slut år 2016, men vi känner också att vi kan klara det här själva nu. Fram till slutet av 2015 har vi en arbetsplan att uppfylla så vi vet vad vi ska göra, vi vill bara att PDR hjälper oss och stöttar oss fram till slutet av programtiden.

Sammanlagt blev det runt 70 kilo honung när föreningen skördade honung senast. Foto: Mathilda Bäcklin.

Enligt Erica är machismon en av Castilla Medias största utmaningar. Hon berättar att en del kvinnor inte får vara med på PDRs aktiviteter för sina män men hon tror att PDR kan hjälpa till med arbetet mot machismon. Med PDRs utbildningar ökar respekten bland ungdomarna som leder till mindre machismo, ökad jämställdhet och en syn på alla som lika värda förklarar hon. Men trots att kvinnorna i Castilla Media inte har samma makt och frihet som männen skulle Erica inte vilja byta roller.
– Att vara kvinna är underbart! Kvinnan är en kämpe och har fler ansvarsområden än mannen. Och en måste uppskatta det.

På Ericas baksida står föreningens bikupor som är fyllda av bin och honung. Foto: Mathilda Bäcklin.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Albor om machismo

Förra veckan hade Svalorna Bolivia besök från Svalorna Peru. Veckan var fullspäckad med aktiviteter för att Ida-Maja och Mathilda på bästa möjliga sätt skulle få inblick i hur vi här till öster om dem jobbar. Det blev ett intressant utbyte.

Med undantag från CISTAC (som just för veckan inte hade några inplanerade aktiviteter), besökte vi och deltog i aktiviteter hos alla samarbetsorganisationer. En dag blev tjejerna inbjudna att berätta om arbetet i Peru för Red Adas livesända radioshow. Vi deltog i en föreläsning som hölls för ungdomsgruppen Brigadisterna hos CDC. Vi tittade på Solo Para Machos när vi lite tid över på kontoret. Och utöver det blev tjejerna grundligt insatta i hur projektet Suma Thakhi II är tänkt att fungera här i La Paz och El Alto.

Ungdomsgruppen Albor på studiecirkel

En av dagarna var vi även på Albor, där det stod på agendan att spela teater kring föreställningarna om könsroller. En tjej och en kille ställde sig inför resten av gruppen, sen delades två lappar ut till var och en av ungdomarna som satt på golvet framför. På lapparna fick var och en sedan skriva typiska påståenden för kvinnor respektive män. Efter det fick var och en av ungdomarna spela personen som uttryckte åsikten, medan den tejpade fast lappen någonstans på personens kropp.
På killen tejpades många påståenden om att han skulle vara stark, att han skulle tjäna familjens levebröd, att han skulle ha många tjejer och älska att ligga, men också att han skulle ta vara på sina privilegier. På tjejens kropp tejpades lappar upp om att hon borde vara vacker, att hon skulle vara oskuld innan hon gifter sig, och att hon skulle ta hand om barnen.

Uppläsning av påståendena. Foto: Sara Byrskog

Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Även om killen givetvis också fick sin beskärda del av fördomar och sociala krav, så var han inte i samma utsträckning bemött med arga reaktioner och ilska som tjejen var.

Så vad blev utgången av detta? Att ungdomarna reflekterade över hur machismo kulturens normer återspeglas i samhället som i stort, samtidigt som dom reflekterade över sitt eget förhållningsätt i återskapandet av machistiska normer genom den här övningen. Och det är precis där som Albor vill vara.

Sara Byrskog, infopraktikant, Bolivia

Aktiviteter om machismo och könsroller på Albor

Under veckan som gått har vi svalor i Bolivia fått trevligt besök från svalorna i Peru, Ida-Maja och Mathilda. Förutom mysiga filmkvällar, turistande och shopping så var det ett utmärkt tillfälle för kunskapsutbyten och vi lärde oss mycket av varandras arbeten.
En av aktiviteterna som Ida-Maja och Mathilda följde med på var en studiecirkel som samarbetsorganisationen Albor höll i. Denna eftermiddag var temat machismo och könsroller.  Fyra lappar hade satts upp i rummets alla hörn; ”jag håller verkligen med”,” jag håller med”, ”jag håller inte med” och ”jag håller verkligen inte med”. Därefter lästes påståenden upp och den lappen som stämde bäst överens med vad man hade för åsikt skulle man ställa sig vid. Det gällde också att motivera varför vi hade ställt oss vid just det hörnet som vi hade valt.

Ungdomarna i Albor

Ett av påståendena som fångade mitt intresse var ”Alla barn som föds är antingen kvinnor eller män”. Då det rådde väldigt delade meningar kändes det spännande att få höra alla ungdomarnas svar.  En tjej som ställt sig vid hörnet ”jag håller med” berättade att det bara är så att man föds till kvinna eller man. Gänget som ställt sig vid ”jag håller inte med” förklarade att man föds som man eller kvinna men att man sen kan känna sig som någon annan när man blivit lite äldre. De ungdomarna som ställde oss vid ”jag håller verkligen inte med” argumenterade för att könet bara är en social konstruktion. Att könet som omgivningen uppfattar kan skilja sig från det kön som personen anser sig tillhöra.  Dessutom kan vissa personer även födas som intersexuella. Detta betyder att man föds med en penis och vagina på samma gång. Det diskuterades ytterligare några minuter och ungdomarna var ivriga att få sina åsikter hörda.

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Kvinnan som kämpar för andra kvinnor

– Jag måste tänka på mitt samhälle. Jag vill göra något för alla, inte bara för mig själv.

Victoria Nicolasa Diaz Coricaza är 60 år och bor i Tipan i Castilla Media. Hon äger en av kioskerna på den lilla huvudgatan i byn och på lunchen går hon hem för att ta hand om hönsen. Men när hon inte jobbar i kiosken eller sköter om djuren arbetar hon för kvinnorna i Tipan. Hon är sedan två år tillbaka ordförande för Tipans Club de Madres (klubb för mammor).

Som ung hade Victoria dåliga betyg i skolan och redan som 14-åring var hon tvungen att börja arbeta. Hon berättar att hon hade det jobbigt och för att ta sig någonstans i livet ville hon arbeta med försäljning. Därför flyttade hon till staden Arequipa. I Arequipa lärde hon sig väva mattor och väggbonader och för att kunna uppfylla drömmen om att bli försäljare började hon köpa grönsaker som hon sedan sålde vidare. När hon blev äldre flyttade hon tillbaka till Castilla Media där hon nu bor med sin man.

Victoria Nicolasa Diaz Coricaza i kiosken hon nu äger i Tipan.
Foto: Mathilda Bäcklin.

En av sakerna Victoria oroar sig mest för är de unga mammorna i byn Tipan. Eftersom hon själv haft en svår ungdom vet hon hur jobbigt livet kan vara och önskar att ingen annan ska behöva kämpa lika mycket som hon gjort.

 – Jag lider med de unga mammorna och vill ge dem möjligheten att lära sig ett yrke. Det finns mycket machismo här. De kvinnor som blir med barn stannar i Castilla Media och får ingen vidareutbildning och har därför inte samma arbetsmöjligheter. Machismon får makt över dem, berättar Victoria.

För att arbeta mot machismon och för att hjälpa kvinnorna i byn vill Victoria ge dem möjligheten att lära sig ett handarbete som vävnad. Nu har de tre mammor i Club de Madres som har lärt sig vävnad i samarbete med Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Men hon vill att alla mammor ska komma på deras utbildningar, samtidigt som hon förstår att det är svårt för dem när de också ska ta hand om barnen. Hennes egna barn är nu vuxna och det gör henne lugn. Därför har hon tid att göra något för byn hon bor i.

När hon började som ordförande för Club de Madres var det en oorganiserad förening. Men Victoria berättar att när hon har tagit på sig något gör hon det ordentligt, annars kan hon lika gärna strunta i att ta på sig ansvar. Idag är föreningen registrerad i de offentliga registren och alla papper är i ordning. De senaste två åren har hon arbetat hårt för att lyfta föreningen som hjälper kvinnorna i byn.

Victoria vill att alla ska få hjälp, både unga och äldre. De äldre gillar att åka till fältet och de använder sig av tekniken som PDR har hjälpt dem med, berättar hon. Hon säger att PDR hjälper dem att förstå, de har fått nya perspektiv och idéer som de inte hade innan.

– Ungdomar och kvinnor här behöver PDR. Men jag vill att PDR ska nå längre ut i annexen för där behövs de ännu mer. Dit ut når inte annan hjälp och det finns människor där som behöver hjälpen mer.

Victoria hoppas att Castilla Media kommer bli en lugnare plats i framtiden.
Foto: Mathilda Bäcklin.

I juni slutar hon som ordförande i Club de Madres. Hon vill lämna en öppen väg för nästa ordförande så att föreningen kan fortsätta arbeta framåt. Det är hennes mål. Så att de unga mammorna kan fortsätta med sin kamp.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

CISTAC sprider sitt budskap genom nationell TV

En av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, CISTAC, har inlett en massiv kommunikations- och utbildningsstrategi för spridning av sexuella rättigheter, som kallas Campaña Antimachismo Bolivia 2015 (Kampanj mot machismo i Bolivia 2015). Uppslaget har sitt ursprung i ett nicaraguanskt projekt, där bl.a. TV-serien Contracorrientes kom till för att belysa teman som ekonomiska rättigheter för kvinnor, sexuell mångfald, könsrelaterat våld och rätten till självbestämmande. Även CISTAC har som del av sin kampanj skapat en TV-serie, Solo Para Machos, som sänds på nationell TV varje söndag klockan 19.30 (annat om serien kan du läsa här och här).

Fyra av skådespelarna i Solo Para Machos på premiärvisningen.

CISTAC menar att det är dags att genomföra massiva informationsåtgärder för att artikel 66 i den bolivianska konstitutionen, som garanterar sexuella och reproduktiva rättigheter för män och kvinnor, faktiskt ska sättas i praktiken. TV-serien ämnar visa på rättigheter som har att göra med vår kropp, och särskilt de förändringar som händer i ungdomar och deras relationer när de växer upp. Genom att belysa dessa teman via en TV-serie har organisationen tänkt att vissa människor ska kunna identifiera sig med någon av karaktärerna, skratta, gråta och njuta av den igenkänningsprocessen, och därigenom förhoppningsvis få det lättare att sätta ord på vissa aspekter av viktiga sociala frågor som berör dem själva, såsom; sexuell läggning, preventionsmedel, rätten att säga nej till sex, sexuell njutning, att inte acceptera utpressning som ett bevis på kärlek, könslig identitet, information om stödnätverk, utövandet av maktpositioner som ett sätt för att tvinga sig till sex och/eller annat. Förväntningen är att serien ska vara utformad på ett sätt som människor i alla åldrar kan uppskatta; dess innehåll kan och är uppmuntrat att analyseras inom familjer. Solo Para Machos ämnar till att lyfta frågor och teman som kanske annars lätt undanhålls eller glöms bort, och som i värsta fall kan leda till att ungdomar och andra fattar beslut som har med rätten till deras kropp och liv på oklara grunder.

Se första trailern för serien här.
Seriens andra trailer.

Två medlemmar ur samarbetsorganisationen ALBOR under ett av CISTAC’s event.
Foto: Minda Holm

I samband med att TV-serien har släppts har CISTAC även varit aktiva i sin informationskampanj på andra sätt. Bland annat har organisationen arrangerat ett antal sessioner tillsammans med sina samarbetsorganisationer, den senaste så sent som i fredags, där diskussioner kring hur frågor om sexualitet och rättigheter ska handskas offentligt. Förutom det vänder sig nu CISTAC mot en bredare publik, och anordnar event i såväl Cochabamba, Tarija som Santa Cruz. I vissa av dessa är endast män välkomna. Det är inte för att utesluta kvinnor utan ses som del av en socialiseringsprocess för specifikt män, i arbetet mot machismo. Andra målgrupper är föräldrar, intresseorganisationer och inte minst - ungdomar själva.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Workshops, möten och machismo

De senaste veckorna har varit fyllda av möten och workshops. Möten med olika organisationer som arbetar med att förebygga sexuell kommersiell exploatering (SKE) av barn i Nicaragua. Mitt första inlägg i bloggen handlade om ett så kallat ”Alianza Global”. Ett samarbete mellan organisationer som har stor erfarenhet av dessa frågor, delar samma mål (få slut på barnsexhandeln) och som är utspridda i landet och på så sätt kan täcka ett större geografiskt område.

Tredje möte för Alianza Global.

Förra veckan hölls det tredje mötet. De två första möten gick ut på erfarenhetsutbyte mellan organisationerna, på detta tredje möte började de planera en större gemensam aktivitet. Många idéer kom upp och de har nu börjat enas om en större rikstäckande gemensam aktion för att belysa de här frågorna samt även visa vad för arbete kvinnoorganisationerna gör i landet.

Barnkommunikatörer med Maryuri Hernandez.

De senaste veckorna har vi även haft flera workshops riktade till olika grupper. Ungdomarna har som vanligt medverkat och bland annat filmat en kort videofilm om kommersiell sexuell exploatering och barnen som rättighetssubjekt. Under några veckor har Maryuri Hernandez som är kommunikationsansvarig hjälpt dem att strukturera och konkretisera idéerna för att sedan börja filma. Organisationerna som Svalorna Latinamerika arbetar med vill alltid att barnen ska vara delaktiga i arbetet. De är rättighetsbärare och har rätt att bli lyssnade på. Därmed är det även viktigt att de ska få vara med i beslutsfattningen.

Workshop med ”säkerhetsnätverken”. 

Några workshops har hållits med olika nätverk av mödrar och ”red de protección” (säkerhetsnätverk). Karla Laguna och Eliette Roa har länge arbetat med dem, men efter en händelse på terminalen har det lett till att de känner att de måste arbeta ännu mer med dem. Händelsen som inträffade var att en flicka blev sexuellt utnyttjad av en man och flickans mamma bad organisationen om hjälp som gick med dem till polisstationen för att göra anmälan. Strax därefter spreds sig nyheten överallt på terminalen och alla hade åsikter som skulle vädras.

Trots organisationens hårda arbete verkar människorna vid terminalen gå tillbaka till gamla stereotyper, könsroller och myter kring sexuell utnyttjning. Även om det handlar om en flicka och en vuxen man. Machismo är starkt rotad och det märks extra tydligt vid sådana här tillfällen. Kommentarer såsom ”han tycker inte ens om flickor som hon, han tycker om kvinnor” för att sedan gå till ”men vart var mamman?”, ”hade det varit min dotter hade jag haft henne bredvid mig hela tiden. Här måste man bevaka för att man vet vad som annars händer”, ”hon ljuger säkert, vill bara ha pengar”. Inte ens polisen kommer undan. Deras kommentarer har varit; ”är det verkligen sant det du säger?”, ”Du ljuger väl inte nu? Jag gör anmälan, men det är inte mitt ansvar sen om det visar sig vara falskt det du säger.”, ”Det är vanligt att flickor ljuger och sedan vid anmälningen inte vågar komma ut med det. Det är alltid mannen som får ta smällen”.

Dagen efter övergreppet var en workshop med mödrarna från terminalen inplanerad. Det var inte så många som kom och samtalsämnet var gårdagens händelse. Då mannen nu satt häktad pratades det ännu mer om det. Ansvaret anses vara kvinnornas. Då det handlade om en flicka, lades ansvaret framförallt på mamman. Situationen har dock ännu en aspekt. Flickan är i barnarbete, hon har fått hjälpa mamman att sälja läsk, mat osv. Barnarbete är olagligt i Nicaragua och är en av riskfaktorerna till barnsexhandel och något som organisationen Mary Barreda har arbetat mycket med. När mamman anmälde framkom det att flickan arbetat när hon blev sexuellt utnyttjad och eftersom att barnarbete är olagligt ses även mamman som en förövare. Fallet kan komma upp till familjeministeriet och flickan kan komma att bli omhändertagen. Detta gör att det är svårare för de flickor och pojkar som är i barnarbete att anmäla då de kan komma att bli tagna från sina familjer. Det leder även till att familjerna inte vill anmäla för rädslan av att förlora sina barn. Tyvärr så leder det också till att mamman, som kvinna, skuldbeläggs av samhället ännu mer för att hon lät barnet arbeta.

”Säkerhetsnätverket” har en del nya medlemmar som kräver att organisationen måste börja arbetet med dem från grunden. Några av de äldre medlemmarna som har varit aktiva under många år, har dock kommit med idén att göra mässor och andra aktiviteter vid terminalen om riskfaktorer och förövarnas metoder. I samband med händelsen känner många av medlemmarna att de måste uppmärksamma dessa frågor mer för att undvika skuldbeläggning på den utsatta och/eller mamman.

Eliette Roa* säger efter det som har hänt att; ”Det är nödvändigt att arbeta mer med dem, att prata om strategierna och metoderna som förövarna använder. Att de oftast närmar sig just den flickan som kanske redan är i en utsatt situation. Vi måste även prata mer med dem om tankar kring sexuell utnyttjning, då många inte ser det lika allvarligt som våldtäkt. Många anser att om penetrering inte sker, så har ingen skada gjorts. Många säger att ”hon är fortfarande oskuld, så inget hände”. Det är stor fokus kring mödomshinnan istället för att se att de psykologiska konsekvenserna är allvarliga i alla fall. I kombination med samhällets skuldbeläggning av offret kan det bli ännu värre. Många resonerar dock att om det inte finns några fysiska men, inge blåmärken, då har ingen skada gjorts. Vi måste fortsätta arbeta med dessa frågor, för att barn ska ses som rättighetsbärare och subjekt med känslor och tankar. Vi måste arbeta mer med att sprida information och öka kännedomen om förövarnas metoder och att det kan vara vem som helst, inte bara gubben som hoppar fram ur busken. Detta för att öka säkerhetsfaktorerna för barnen och minska riskerna. Det är ett ständigt pågående arbete.”

Banderollen för programmet för förebyggande av kommersiellt sexuell exploatering.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

*Eliette Roa är psykolog på Mary Barreda och arbetar med Svalorna Latinamerikas projekt för att förebygga barnsexhandel i Nicaragua. Hon arbetar direkt med de olika nätverken samt med direkt vård i de fall där barnen har blivit utsatta för någon form av övergrepp.

Suma Thakhi II ska utmana heteronormen

Förra veckan var jag del av en workshop som en av Suma Thakhi II’s samarbetsorganisationer, CISTAC, har hållit i. Som jag nämnde i förra inlägget har denna organisation nyligen kommit ut med en TV-serie som ifrågasätter ämnet machismo. Det är i samband med releasen som organisationerna i Suma Thakhi II har beslutat sammanstråla. Genom att diskutera innehållet i serierna och diskutera ämnena som organisationen avser att beröra i serien, så vill Suma Thakhi II försäkra sig om att de hittar en gemensam diskurs att röra sig inom för det fortsatta arbetet mot machismo.

På agendan stod det att vi skulle se kortfilmer med samma skådespelare och roller som dom i huvudserien. En av kortfilmerna hette ”Yo soy Julieta (Jag är Julieta)” och handlade om Julieta i 15-16-årsåldern. I dom inledande scenerna får publiken se henne prova hennes storebror Claudios kläder. Vid något tillfälle tar hon på sig en låtsasmustach och plattar till brösten. När pappan plötsligt knackar på, lyser paniken i hennes ögon och hon gömmer undan skjortorna och tar av sig kepsen.

Senare i serien får både tittarna och Julietas familj i serien veta att Julieta är förvirrad kring vad hon har för känslor och för vem. I en stödgrupp för LGBTI (HBTI*) personer så pratar hon ut om sin attraktion till både tjejer och killar. Så småningom kommer Julieta fram till att hon kanske inte behöver definera vilken ”kategori” människor hon blir attraherad av och där nånstans landar kortfilmen.

Efter visningen av filmen delade alla deltagare upp sig i smågrupper. Där redogjorde var och en för de huvudteman som dom tyckt sig återfinna i filmen de just sett. Dessa presenterades och diskuterades sen tillsammans hela gruppen. I ”Yo soy Julieta” var konfrontationen av heteronormativitet presenterat som ett tydligt inslag av alla smågrupper, och definitionen av detta i arbetet mot machismo diskuterades därför ingående.

Foto: Minda Holm

De inblandade kom överens om att heteronormativitet är förutsättningen för att gemene person känner attraktion till personer av motsatt kön, och att det kön som du ser ut att tillhöra också är det som du förutsätts känna dig som. Denna norm var något som de flesta ansåg återfinnas i vardagen och att de förstärks genom omedvetna och medvetna handlingar som dom flesta gör utan att tänka på det. Normaliseringen av kärnfamiljen presenterades som ett typexempel på den typen av handlingar, där alternativa familjekonstallationer ofta blir ombestridda och analyserade av samhället som stort. Förväntningarna på kvinnor respektive mäns ansvarsområden hemma och i det sociala livet var ytterligare ett exempel på hur olika personer uppfattas på ett normativt sätt utan att riktigt reflektera över det så mycket.

Ett avståndstagande från allt som inte är heteronorm och okunskapen om varierade levnadsformer markerades som ett tydligt problem i arbetet mot machismo, då det inte motstrider (och kanske till och med befäster) existerande normer om kvinnligt och manligt.

Genom att göra avsteg från heteronormen genom att ifrågasätta den, till exempel genom TV-serien Solo para MACHOS, ansåg dock de deltagande i workshopen att nya möjligheter kan öppnas för de många individer som inte anser sig vara del av normen. Detta kan förhoppningsvis leda till ett positivt accepterande och respekterande av olika personer i samhället på sikt, och detta blev slutligen den gemensamma sammanfattningen till ett av förhållningsätten som projektet Suma Thakhi II använder sig av i arbetet mot machismo framöver.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer

Röd tråd?

Den här veckan och förra veckan har jag varit ute och besökt gymnasieklasser för att prata om Svalorna Latinamerika. Om arbetet i Latinamerika och lite om biståndsarbete, och särskilt om kvinnors situation i Latinamerika. Det har varit svårare än vad jag trott.

Svårigheterna ligger dels i att skapa en snygg presentation och att hålla en röd tråd och jämn nivå samt flyt. Men också innehållet har varit knepigt. Dels finns det så mycket att berätta om. Men jag tycker också att det är svårt att generalisera. För oavsett vad jag säger om Latinamerika så känns det som att jag också kan hitta raka motsatsen. Säger jag att Latinamerika är fattigt så motsägs det av de enorma rikedomar några få personer sitter på. Säger jag att kvinnor inte har politisk makt så kontras det med att Latinamerika har flest kvinnliga ledare i världen. Machokulturen är påtaglig och dominerande, samtidigt finns starka feministiska rörelser som vinner politik mark och öppnar diskussioner som förändrar samhällets värderingar. Traditionella och konservativa värderingar på landsbyggden ställs mot mer öppenhet i städerna - samtidigt som extremt konservativa krafter såklart också finns i städer och kan jämföras med rörelser på landsbyggden som arbetar för inkludering och mot machismen.

Utbildning är extremt dyrt i Chile, det är gratis i Argentina. Abort är totalförbjudet i Nicaragua men tillåtet i Uruguay. I Brasilien finns särskilda tunnelbanevagnar för kvinnor för att de ska slippa obehagliga män och trakasserier under rusningstid – i Bolivia tas knappt femicidios (mord på kvinnor) på allvar. I Peru saknar kvinnor rätt att själva besluta över sin kropp vid en graviditet - men för knappt 20 år sedan tvångssteriliserades tusentals kvinnor, främst fattiga på landsbygden och fick då aldrig besluta om de VILLE ha möjligheten att bli gravida. De här kontrasterna gör det svårt att säga något generaliserande om Latinamerika. Men är Latinamerika mer komplex än någon annan kontinent? Självklart inte. Precis sådana motsättningar går att finna överallt i världen.

Men precis som i resten av världen är det faktiskt möjligt att generalisera på åtminstone en punkt. Det är män som främst har tillgång till politisk och ekonomisk makt. Männen har mer makt i samhället, i sociala situationer och i hemmet. I Latinamerika kallas det machismo. Kvinnors situation i Latinamerika går inte att generalisera kring utan att också klasstillhörighet och möjligheter som följer därmed diskuteras. Kvinnors situation går inte att generalisera kring utan att ta upp diskriminering och rasism på grund av utseende och etnicitet. Men i varje social grupp är kvinnor mer utsatta och har färre tillgångar än män. Så kanske på just den punkten är det faktiskt möjligt att generalisera.

… och så att alla i Latinamerika gillar fotboll (som en av studenterna gav som svar på frågan om vad han visste om Latinamerika).

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Hur man skapar förändringar gällande machismokultur i La Paz

Det är fredag morgon, och klockan är 9.30 när Denise och jag infinner oss på Red Ada:s kontor för att delta i en workshop med en av deras ungdomsgrupper. Tillsammans med Aracely repeterar ungdomarna bland annat hur man skriver artiklar, och hur en artikels upplägg bör vara. På en stor plansch hade man ritat den klassiska trattfiguren med en artikels/texts olika komponenter - en titel högst upp i trattens mynning, följt av en inledning, en kropp, och slutligen, längst ner i tratten, en sammanfattning.

Red Ada:s workshop med ungdomsreportrar

Aracely lade tonvikt vid betydelsen av att ha en bra sammanfattning eller slutsats i en artikel. Red Ada:s ungdomsgrupper förväntas inom kort börja producera artiklar och radioprogram som lyfter kvinnofrågor, och då lär ämnen såsom våld mot kvinnor och kvinnomord bli centrala. För att artiklarna eller radioprogrammen inte ska bli sensationsartade och få läsare/lyssnare att bli antingen avtrubbade eller känna sig uppgivna, måste ungdomarna komma med bra, analyserande sammanfattningar som bidrar till reflektion om lösningar till problemen. För det hjälper ju inte att bara prata om problemen, man måste också tänka framåt och försöka hitta lösningar för att bidra till förändringar i samhället. 

På söndagen höll CISTAC en heldags workshop tillsammans med flera av Red Ada:s ungdomsgrupper för att tala om ”advocacy” och vad som motiverar ungdomarna att bli aktivister. CISTAC:s ledare anser att det är viktigt att ungdomarna reflekterar över vad det är som driver dem att engagera sig i vissa frågor, antingen som individer eller som grupp, för att sen lättare kunna organisera sig.

Heldag om Advocacy med CISTAC och Red Ada

Dagen avrundades med en diskussion om machismo och genus. Jimmy som var ansvarig för dagens aktiviteter sa att det framför allt är männens ansvar att förändra sin bild av kvinnor och sitt beteendemönster för att bryta machismo-kulturen som existerar i Bolivia. Trots att ungdomarna generellt verkade hålla med, kommenterade några att det borde vara samhällets ansvar i stort att bryta machismo-kulturen, då även kvinnor anses bidra till dess fortsatta existens. Jimmy svarade på ett pedagogiskt sätt att han förstod tanken bakom den typen av kommentarer, men att han ansåg att alla, framför allt männen, först måste se till sig själva och ta sitt eget ansvar innan man börjar peka på vad andra borde göra bättre.

"Ungdomarna är inte samhällets framtid, utan dess nutid" är en fras som jag har hört sägas ett antal gånger under min tid här vid Svalorna Latinamerika i Bolivia. Just därför är det av betydelse att tala med ungdomarna här om viktiga frågor såsom machismo och genusperspektiv, uppmuntra dem till att analysera och reflektera, och hoppas att de i sin tur också inspirerar andra människor att reflektera över sina beteendemönster och samhällsproblemen i stort.

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant.

Skolornas rop på hjälp, Telica, Nicaragua

Resultat av ett grupparbete i en av skolorna i Telica

I byn Telica har skolor i vissa områden så stora ordningsproblem att de självmant hör av sig till organisatonen APEADECO och ber om hjälp. 

Glåpord viner runt öronen på en ganska arg lärarinna när vi kommer in i klassrummet. Idag är vi tre stycken och hon ser ganska lättad när hon ser oss.

Vi har spenderat förmiddagen på en annan skola och nu är det dags för eldprovet. Den här skolan tog nämligen själv initiativet och ringde organisationen och bad om hjälp. De hade identifierat att ordningsproblemen de hade förmodligen hänger ihop med genus, sexualitet, machismo och identitet, vilka är APEADECOS arbetsområden.

Ibland är det svårt att lyssna

Genom dynamiska lektioner och kreativitet vill organisationen förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, genom att ge dem information om de egna rättigheterna inom områden som kanske inte alltid är så självklara. Alla ska veta vad som är rätt och fel och vilka rättigheter de har. Tillexempel arbetar man med att förmedla att det finns olika sexuella preferenser och att det är okay.

Just den här klassen här inte riktigt greppat just det konceptet ännu, för ganska snart hör man “gatorade” ropas genom klassen. Det är tydligen modeordet för homosexuell…

Lek i en av skolorna vi besöker

Idag får eleverna måla just “sexualitet”, “genus”, “machismo” och “identitet”. Sen presenterar de resultaten för varandra. De ingår också i träningen att barnen ska våga prata inför grupp och säga sin mening.

En lång smal pojke i den första gruppen börjar:

- Genus är könet vi föds med, tillexempel om man är man eller kvinna när man föds.

-Nej, nu sa du fel, protesterar en rund pojke med keps.

Han fortsätter: 

Det målas för fullt på golvet i en av skolorna

-Det var väl sexualitet? Genus är det man lär sig. Tillexempel att pojkar gillar blått och flickor rosa. 

Sedan är det flickornas tur. De har lite svårt att göra sig hörda i den här klassen och ingen har någon större lust att vara den som börjar presentationen. När de väl startar är det den minsta flickan som med seriös blick, ganska stressat förklarar vad bilderna föreställer och hur dem tänkt. Alla sänker blicken när de går tillbaka till stolarna. Vi applåderar uppmuntrande och hoppas att den här lilla gruppen tjejer ska ta sig.

Den enda gången vi verkligen få uppmärksamhet från alla är under lekarna. Alla blir uppspelta under uppvärmningen och avslutningen då vi försöker hålla igång dem med lek och skratt. 

Text: Emmelie Heljeved Bild: Emmelie Heljeved

MIA: Pardans eller parningsdans?

Mia Moberg, informationspraktikant i La Paz, inlägg 3.

Gruppen ”Alto Estilo” från El Alto vann i april den internationella breakdans-tävlingen ”B-boys Connecting People III” i genren ”battle”, där fem personer breakdansar i grupp mot fem andra personer. Alto Estilos styrka var bland annat att de lyckades blanda in danssteg från både bolivianska traditionella och moderna danser och referenser till viktiga andinska symboler såsom kondoren och laman, djur som återfinns i hantverk ända från 3000 år tillbaka fram till idag och som dessutom finns i landets säregna naturmiljöer.


Gruppen till vänster är Alto Estilo.

Här i La Paz:s uteliv går det inte att mäta sig med folks breda danskunskaper; ledigt dansas allt från någon av de hundratals folkloredanserna, såsom den vanliga morenadan eller tinkun, till salsa och cumbia, på uteställen. Med gymnastiksalsbugg och polka som enda erfarenhet av svensk folkdans tycker jag innerligt synd om oss svenskar som endast har fått små torra smulor av den pampiga och ingrediensfyllda folkdanskakan. Macarena, min föregångare, har även hon skrivit både här och här, om att just dans är en av de traditionellt och nutida viktigaste och vanligaste bolivianska aktiviterna.

Jag har själv förälskat mig i folkloredansen caporales. Efter att ha sett en uppvisning där ett gäng killar hoppade, dansade, sparkade och i takt skakade på axlarna, visste jag att detta precis var det jag sökte. När jag några dagar senare på ett uteställe blev uppbjuden att dansa just caporales, började jag direkt imitera killen ifråga genom att stampa och rycka på axlarna på samma sätt som han gjorde. Med uppspärrade ögon och besviken blick förde han mig åt sidan för att uppfostra mig -”Sådär kan du inte dansa, bara killar dansar så! Tjejer ska dansa mycket sexigare och med sensuella rörelser – såhär!” Och så visade han mig med flirtiga och återhållsamt högklackskos-trippande steg – hur det var tänkt att jag, som tjej, skulle dansa caporales*.

Jag älskar att dansa och att gå in i en roll som passar dansstilen, men den stunden blev jag påmind om ett program på en av landets större tv-kanaler. Programmet handlar om att ett par unga killar får praktiska uppgifter som de ska klara av under tiden som några kvinnliga dansare ska röra sig så pass upphetsande att killarna tappar fokus och inte klarar av uppdragen. Tjejerna ska alltså finnas där endast i egenskap av ”frestande godisbit”. Hur kul låter det?

Och när jag tänker på breakdanstävlingen så minns jag hur det skavde i mig när jag såg att en av de tre tjejer som uppträdde utförde en lång och kråmande del av sin dans vilken starkt påminde om de objektifierade dansarna i de mest sexistiska videorna på MTV. Visst, de två andra tjejerna var medlemmar i en av breakdansgrupperna och hade samma fokus på dansteknik och självförtroende som övriga tävlanden. Ändå blir ekvationen att en av tre tjejer körde på ”sexspåret” medan inte en enda av 50 killar anspelade på sex mer än med någon enstaka rörelse.

Normen på de moderna, mer västerländskt inspirerande, uteställena i La Paz säger ofta att pardans för kvinnans del snarare ska likna en parningsdans. Däremot är de flesta av de bolivianska traditionella danserna (som även de dansas ute)  inte alls anspelande på något annat än individens styrka och kunskap eller på respektive regions eller folkslags traditioner och sysslor, oberoende av om dansaren är kvinna eller man.

Den höga kvaliten på teknik och känsla som man här ser hos många tjejer på klubbarna och i danssällskapen innebär att en grupp tjejer lika gärna skulle kunna vinna nästa icke-traditionella eller moderna danstävling. Men om vi önskar att detta ska ske imorgon måste kravet att verka som attraktionsobjekt kopplas bort redan idag.


* Nyligen fick jag dock veta att det är accepterat, om än inte lika vanligt, för kvinnor att dansa den ”macho” varianten av caporales.

Text: Mia Moberg

infobolivia @ svalorna.se

SANDRA: En julhälsning från Nicaragua

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 5

Kontoret här i Estelí är stängt så det är tystare än det brukar vara. Julledighet. Barnen är lediga från skolan, det smälls smällare runt om i hela staden fram till småtimmarna och husen är pyntade med blinkande ljus i olika färger. Julen står för dörren, men min julkänsla tycks utebli då värmen och solen gör det svårt att förstå att det närmar sig jul.

Genom detta sista blogginlägg håller jag på att avsluta, inte bara för julen, utan även min praktikperiod här på Svalornas kontor i Nicaragua. Innan jag tar mig tillbaka till kylan i Sverige ska jag först resa runt lite och försöka absorbera lite mer sol och värme så att jag kan uthärda vintern som jag hört kommit hemma.

Jag har många gånger tagit tillfället i akt att under mina lediga dagar försöka se lite mer av Nicaragua. Det är ibland lite märkligt att resa runt som turist i ett land där man varit flera gånger och som man känner lite mer på djupet. Det är ofta jag slås av är hur lite många av de medturister som jag möter faktiskt bryr sig om att lära känna Nicaragua och hur utländska investerare tycks dominera den Nicaraguanska turistnäringen. Nästan alla populära hostel, hotell och restauranger tillhör någon som inte kommer från Nicaragua. Detta är synd. Nicaragua har mycket historia, nyheter och kultur att erbjuda den vetgirige och landet är utmärkt för turism och skulle kunna generera mycket mer pengar till befolkningen i landet. Men man måste ha kontakter eller pengar om man ska kunna jobba med turism.  

Oviljan att försöka närma sig ett land leder också till att man aldrig ser baksidan av allt det vackra stora ekonomiska klyftor, machismo, hur allt i vardagen är partipolitiskt bundet och inte minst det utnyttjande som sker av de människor som lever i marginalerna.

Jag är glad att jag har fått lära känna båda delarna av detta fantastiska land. Och trots alla vackra stränder, vulkaner, floder och berg så är det återigen det starka och levande civilsamhället som lämnar störst intryck på mig när jag nu lämnar Nicaragua för tredje gången. Jag imponeras av de människor som arbetar inom Svalornas program och de förändringar de försöker få till stånd. Att förändra attityder är nog ett av de svåraste och mest tidskrävande arbeten man kan kan ägna sig åt. 

Trots att julkänslan inte riktigt infunnit sig här, vill jag passa på att önska alla er där hemma som läser bloggen en riktigt god jul och ett gott nytt år. Min julklapp till er är ett nummer: 900912-7, detta är Svalornas postgironummer. Sätt in en slant, man mår bra av att ge!

LINA: Den nakna kvinnokroppen - så förbannat laddad

Lina Karlsson, Nicaragua, inlägg 2.

Jeans och långärmad tröja, glasögon på.
Blicken jag bär är framåtriktad och hård.
Jag är på väg till jobbet och svetten rinner nedför ryggraden, det är varmt ute. Jag hinner gå tio meter innan de första ropen haglar efter mig. Innan de kallar på mig som om jag vore en katt. Innan de säger att jag är deras docka, deras baby. Jag är inte er baby, tänker jag. Inte er docka eller ert husdjur. Men jag säger aldrig vad jag tänker, jag skriker adrig något tillbaka. Jag fortsätter bara att gå, fortsätter ha blicken riktad i fjärran. Ignoransen har blivit mitt skydd och mitt vapen.
Det, och mitt klädpansar.
Det som jag tar på mig de dagar jag känner att jag inte orkar ignorera lika hårt.För detta är vetskapen: det hade varit värre om jag hade klätt mig i shorts, ropen hade varit fler och högre då.


Den nakna kvinnokroppen. Så förbannat jävla laddad. Inte bara i Nicaragua, utan i hela världen. Vi ser den hela tiden och överallt. Men främst i objektifierad, tillskarvad och sexualiserad form, en överexponering som inte lyckats avdramatisera nakenheten. Snarare tvärtom. I Sverige upprörs många av kvinnor som ammar offentligt. Ett bröst som ger föda anses vara något äckligt medan ett bröst i en tidning är något åtråvärt. Men den som visar upp det eggande bröstet ska helst också straffas för det. En sån som hon. En kvinna som visar sin nakenhet ses sällan som en aktiv, intelligent aktör. Hon är främst förpassad till sexualiserad passitivitet – en passitivitet hon tillskrivs vare sig hon känner igen sig i det eller inte.


Den nakna kvinnokroppen. Något som främst får tillåtelse att vara.
Något som ska kontrolleras, skarvas till, presenteras. Något vissa kräver rätten till, tar makt över, reducerar till köpvara, något som ibland bestämmer hur vi benämns. Jag kommer att tänka på en demonstration som kvinnor i Nicaragua gjorde förra året.* Nakna och endast täckta av kroppsfärg proklamerade de sina rättigheter under devisen ”Min kropp är min”. Reaktionerna blev starka, förstås. En aktiv, naken kvinnokropp provocerar.


När jag deltar i en workshop om maskulinitet, tillsammans med Svalorna LA och samarbetsorganisationerna här i Nicaragua, är machismon på tapeten. De gapande männen på gatan kommer på tal. De, och makt och motstånd. Vad kan vi själva göra?
Ryta ifrån, säger någon. Ifrågasätta dem och det de säger. Men med försiktighet. Och inte om de är i stor grupp.
Det får mig att fundera. Varför har jag inte vrålat tillbaka ännu? Varför har jag inte ifrågasatt? För att min strategi har varit en annan: att ignorera, att vägra bekräfta deras ord med uppmärksamhet.
Strategier. Jag kan värja mig mot dem ibland, mot att fokus hamnar på vad kvinnan kan göra för att skydda sig från machismon - såväl här som i Sverige. Att det blir vi som ska lära oss att ryta ifrån på grund av ett beteende som vissa män står för, något som grundar sig i patriarkal samhällsstruktur, attityder och normer. Inte sagt att inte dessa frågor diskuteras också - workshopen i maskulinitet är ett bra exempel på att det händer något.
Under tiden möter vi verkligheten. Och där kan strategier vara ett nödvändigt ont för att försvara rätten till sin egen kropp.


Rätten till min egen kropp, ja. Rätten till att klä mig så att jag slipper svettas, rätten till att kunna se ut hur jag vill, ha hur lite kläder jag vill, utan att för sakens skull bli reducerad till ett stycke kött, en rätt jag oftast vägrar kompromissa med och är beredd att ta strid för.
Men idag är en av de där andra dagarna. En sån dag då jag gömmer min laddade, nakna kvinnokropp inuti ett klädpansar. För när någon annan, med sina kletiga ord, försöker ta sig ta sig rätten orkar jag inte alla gånger parera det med ignorans och framåtriktad blick.
Eller för den delen med ett vrål.

* http://www.elnuevodiario.com.ni/nacionales/88879

Lina Karlsson

JENNY: Spela död, de kan bli aggressiva

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 4

Tisdagen den 27 maj 2008 gick Rebecka Hinn, som då var informatör i Peru, hela vägen från lägenheten till jobbet utan att få så mycket som en vissling eller pussljud efter sig. "Hurra!”, skrev hon i sin blogg.

Jag trivs fantastiskt bra i Arequipa, jag känner mig hemma och för det mesta trygg och säker. Men ibland är det något som gnager och stör, och precis som Rebecka märker jag det mest när det för en gångs skull upphör. På min väg till jobbet på morgnarna är det poliserna och bankvakterna som besvärar mig mest. De står nästan alltid i grupp och oftast fäller de en kommentar eller gör puss- och visselljud. Jag hade känt mig tryggare om de inte fanns.

Vad är viktigt för att känna sig fri och säker i en stad, på sin gata, i världen?

Om ni vill kan vi börja med de mänskliga rättigheterna att uttrycka sig fritt, att röra sig i det offentliga rummet och rätten till kroppslig integritet. Mina och andra kvinnors och flickors rättigheter infrias inte här eller på de flesta ställen i världen.

Ett tecken på det är att de flesta guideböcker anser det nödvändigt att ha ett stycke med råd och tips om att resa som kvinna. I Peruguider läser jag till exempel:

”Many women have travelled safely, and alone, throughout Peru. However, machismo is alive and well here and you should prepare for this and try not to over-react.”

Inte överreagera på machokulturen alltså.

“Snappy put-down lines or other caustic comebacks to unwanted advances may make the man feel threatened, and he may respond aggressively.”

Undvik snabba, bitska repliker, då mannen kan känna sig hotad och bli aggressiv. (Är det bara jag som tycker att det här låter som råd inför en djungelsafari?)

“Women who firmly ignore verbal advances are normally treated with respect.”

Övergripande budskap: Om dina mänskliga rättigheter kränks, reagera inte.

Poliserna svettas i sina skottsäkra västar och är nog lyckligt ovetande om att de utgör ett störningsmoment i min vardag. Jag höjer volymen i hörlurarna och väljer för tillfället att fokusera på allt det fina i mitt liv här.

Jenny Ringarp