Att förebygga barnsexhandel med jämställdhet i fokus

Förra veckan spenderades på Svalorna Latinamerikas programkontor i staden Estelí med att översätta dokument, och de mildare breddgraderna erbjöd en välkommen paus från hettan i Telica (där APEADECO:s huvudkontor ligger). Insektslivet var dock minst lika aktivt och avsaknaden av myggnät plågande om nätterna.

Med myggbitna ben återvände jag tillslut till APEADECO och slog mig ner vid skrivbordet som har blivit mitt kontor. Intill en sax och lite papper syntes spår av glitter. Att detta inte var hur jag hade lämnat bordet kom som en snabb reflektion innan jag dök ner i de översättningar som inte hunnits med i Estelí.

Senare under dagen frågade José Luis från kontoret om jag har sett den nya väggen för mars och glittermysteriet var plötsligt löst. Varje månad dekorerar APEADECO:s personal en vägg av pappkartong med pynt och information om vad som ska hända samma månad. I glitterpapper lyste orden ”MARZO MES DE LA MUJER” (mars – kvinnans månad) upp väggen och förutom den sedvanliga informationen om barnsexhandel, dess risker och skyddsfaktorer, så handlade en stor del av väggen om internationella kvinnodagen och jämställdhet.

Dekorerad pappvägg som beskriver månadens aktiviteter. Foto: Jennifer Linder.

”De fredsavtal som inkluderar kvinnor är mer hållbara. De parlament som har flest kvinnor godkänner fler lagar rörande sociala nyckelfrågor såsom hälsa, utbildning och kampen mot diskriminering och stöd av barn. Bevisen lämnar inget rum för tvivel: jämställdheten innebär framsteg för alla.” - Ban Ki-Moon

Dessa meningar är en del av ett längre citat från väggen för mars månad. Det kommer från FN:s generalsekreterare och motiverar mer än väl varför arbetet med jämställdhet är viktigt på en global skala.

På lokal nivå är jämställdhet därtill en av grundpelarna för att barnsexhandel (som är huvudfokus för Svalorna LA:s program i Nicaragua) ska kunna utrotas. Norvin Campos från APEADECO ger sin kommentar på detta när han säger att ojämlika maktförhållanden är det som gör både kvinnor och barn sårbara för verbalt, fysiskt och sexuellt våld. En kultur med stark machosism innebär även att män åtnjuter många friheter som kvinnor inte får och att rådande ekonomiska förhållanden och sociala normer kring sex och samlevnad innebär att en oönskad graviditet kan bli en direkt inkörsport till fattigdom för många kvinnor. Särskilt de som lämnas att ensamma ta hand om sig själva och sitt ofödda barn utan ekonomiskt eller socialt stöd från pappan till barnet eller familjen.

Knapra ekonomiska förhållandet och relationer som kantas av våld mellan föräldrar och/eller mot barn anses vara två riskfaktorer som gör barn och ungdomar extra sårbara för att bli utsatta för barnsexhandel. Att hos APEADECO uppmärksamma jämställdhet som ett viktigt tema under hela månaden och i deras arbete generellt är av vikt. Detta på grund av att, i likhet med Ban Ki-Moons uttalande, så kan ett samhälle där kvinnors vilja och varande respekteras till fullo sannolikt leda till ett samhälle där barn går fria från sexuell exploatering av vuxna.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

APEADECO förbereder hyllningsdans inför Internationella kvinnodagen

Om dryga veckan är det 8:e mars - internationella kvinnodagen - och APEADECO förbereder för en riktig show i de Nicaraguanska kvinnornas ära.

Lambada, meregue och traditionell dans står på schemat och under några förmiddagar har ett gäng tjejer kommit till organisationens kontor för att tillsammans med personalen öva på varsitt dansnummer. Tjejerna ska dansa till en mix av tre populära låtar utifrån koreografi som de har arbetat fram tillsammans med personalen och med inspiration från koreografier från Youtube. Personalen å andra sidan ska ta sig an en lite mer traditionell sång, nämligen: ”Son tus perjumenes mujer”, av den Nicaraguanska artisten Carlos Mejía Godoy.

Nadia, Karen, Jennifer och Heidi visar upp de Nicaraguanska kjolar som ska användas till dansen som personalen ska visa upp. Foto: Yvette Betancourt.

På frågan om varför de har valt att förbereda en dans till 8:e mars säger Heidi, 15 år: ”Vi gör detta nummer för att hedra kvinnorna i Nicaragua.”

På samma fråga ger José Luis (personal på APEADECO) ett snarlikt svar. Han framhäver även att det från institutionell nivå går att göra mer för att uppmärksamma kvinnor denna dag än att bara gratulera. En hyllningsdans blir alltså denna lilla extra ansträngning som APEADECO har valt för att visa sin uppskattning för de Nicaraguanska kvinnorna. För visst krävs det både engagemang och ihärdighet för att synkronisera alla steg och rörelser till dessa olika danser!

Tjejerna tränar tillsammans med personalen på den dans de ska visa upp. Foto: Nadia Mendoza 

Till denna tillställning har endast kvinnliga delar av APEADECOs kontaktnät bjudits in. De som kommer att närvara är organisationens kvinnliga sammarbetspartners, mödrar till barnen och ungdomarna som de arbetar med (vilka själva är en viktig målgrupp), kvinnor från föreningar i Telica-området och kvinnor som APEADECO tidigare har haft som målgrupp via t.e.x sykurser. Anledningen till att det bara är kvinnor som bjuds in är för att kunna ge dem specifikt denna hyllning i form av en dansshow.

Så fram med de röda och vita kjolarna och på med stråhattarna så kör vi!

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Jämställdhetsarbete i Peru

Att hitta något att göra på internationella kvinnodagen här i Arequipa var svårt. Det blev en lugn söndag, men dagen efter hittade vi ett evenemang med Colectivo feminsitas de Arequipa.

Colectivo feministas samlades på måndagsmorgonen på Plaza de Armas i Arequipas centrum. Tillsammans skulle de gå några kvarter bort till en lokal där det skulle hållas i aktiviteter. I evenemanget på Facebook hade över 150 personer skrivit att de skulle komma, men det var ingen stor grupp feminister som möttes på Plaza de Armas. Sammanlagt var de ungefär tio kvinnor. De förklarade för oss att Arequipa är en väldigt konservativ stad och att det därför inte är många som samlas, men Colectivo feministas fortsätter ändå kämpa. Och trots att de var få gjorde de sig hörda. Tillsammans gick de längs gatorna, ropade ut ramsor om machismo och kvinnors rättigheter, och slog på sina trummor.

Aktiviteterna på plats var dans, poesi och tal. De pratade bland annat om att kvinnodagen inte är en dag av glädje för dem eftersom det fortfarande finns så mycket orättvisor mot kvinnor. I ett av talen tog de upp att nästan hälften av kvinnorna i Arequipa har upplevt våld i nära relationer, och att det finns ett stort mörkertal eftersom många inte vågar berätta om det. De tog också upp att 80 procent av regeringen består av män och att kvinnor tjänar 30 procent mindre än män.

Jämställdheten har en bra bit kvar att gå och när så viktiga frågor tas upp på ett evenemang som inte så många deltar i kan en känna sig lite orolig. Är det inte fler som bryr sig? Och kommer det bli bättre om det inte är fler som vill delta i diskussionen och arbetet? Men samtidigt som det inte kom jättemånga deltagare till Colectivo feministas evenemang för kvinnodagen finns det fortfarande de som kämpar. Och en kan se att arbetet faktiskt gör skillnad.

När vi praktikanter åkte till Castilla Media, till Machaguay närmare bestämt, förra veckan för att ta del av Svalornas arbete där träffade vi en kvinna som heter Dominga. Dominga berättade att efter att ha deltagit i Svalornas aktiviteter har hennes självförtroende vuxit mycket. Hon berättade att hon har gått från att tidigare ha varit väldigt tyst och försiktig, inte ha deltagit i samhället och inte känt att hon kunnat påverka, till att nu vara aktiv i flera organisationer och till och med ha kandiderat i det senaste kommunvalet.

Arbetet för jämställdhet går alltså framåt, även om det går långsamt. Och även om det inte var så många som dök upp på evenemanget i måndags tror jag ändå att det gjorde skillnad. Jag tror att det är viktigt att vi peppar varandra och att vi får möjligheten att se att det faktiskt finns de som brinner för jämställdhet och aktivt arbetar för det. Jag tror också att det är viktigt att en får ta del av berättelser som Domingas för att se att trots alla orättvisor finns det också bra saker som händer.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

ZARAH: Var den som tar ställning!

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 2

Ännu ett år och ännu en 8 mars då man skall fira kvinnor världen över. Jag har funderat över denna dag många gånger men de senaste två åren har jag inte uppmärksammat den, inte ens påpekat om den på min Facebooksida. Jag har blandade känslor inför denna dag. Jag tycker att kvinnor skall firas, hedras och respekteras varje dag, varje sekund. Men det är inte så det ser ut i världen vi lever i idag. Kvinnors rättigheter kränks runt om i världen varje dag, även här i Sverige trots att vi lever i ett av världens mest jämställda länder.

Kvinnor har än idag inte samma lön för lika arbete och kvinnor ansvarar fortfarande för det mesta i hemmet samtidigt som de har ett arbete eller försöker göra karriär. Det är oftast kvinnor som blir ensamstående med barnen och det just denna grupp som är mest framträdande av den växande barnfattigdomen i Sverige.

Vi är inte så olika de kvinnor som lever i Latinamerika. I grunden är det samma nyckelfrågor. Män har överordnande positioner och tar beslut som berör kvinnor, som exempelvis i frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter: i Sverige har kvinnor fått kämpa hårt för dessa rättigheter men i Latinamerika är kvinnor mitt i kampen för att få dessa rättigheter uppfyllda.  Det är inte bara en fråga om jämställdhet utan också demokrati, för att demokrati innebär att alla medborgare skall få delta i att bestämma hur landet ska styras, och med ”alla” menas även kvinnor. Jag anser att ett steg mot detta skulle vara att de politiska representanterna speglade hur sammansättningen av medborgare ser ut i verkligheten. Bland annat skulle vi se samma procentantal kvinnor i ledande politiska positioner som det procentantal kvinnor som lever i landet. Men det är inte så. Inte i Sverige, inte Latinamerika – inte någonstans i världen utom i Rwanda.

Jag kämpar för kvinnors rättigheter varje dag på många olika sätt, allt från en organisations möte till en kommentar till en annan människa. Vi kan alla göra skillnad genom att ta ställning, inte titta bort när vi ser kränkningar och inte hålla tyst när vi hör en orättvis kommentar. Detta innebär inte att man skall vara kränkande eller orättvis mot andra. Jag önskar med hela mitt hjärta att man inte skulle behöva en internationell kvinnodag. Dock är det ett bra sätt att nå ut till allmänheten, en ursäkt för att ha stora intressanta möten och belysa varför det är viktigt att kämpa för kvinnors rättigheter. Jämlikhet mellan könen är en fråga som berör oss alla. Jag är feminist för att jag är kvinna, jag tror att vi är kapabla att ta egna beslut som berör vårt liv och vår kropp, jag tror att genetiska olikheter inte gör oss olika värda.

Jag har blandade känslor för denna dag… det är en otroligt viktig dag för att belysa kampen som kvinnor för varje dag och hedra de som går mot strömmen samt belysa de orättvisor som sker varje dag, varje sekund, men jag önskar att vi framtiden ska kunna hedra människor och inte kvinnor och män. För i slutändan utan kvinnor skulle det inte finnas en mänsklighet.





Zarah Östman Pittaluga

PS: Vill du höra mer om abortlagstiftningen i Latinamerika och är i Göteborg den 8 mars, kom då till Världkulturmuseet där jag ska föreläsa kl 21:00. Läs mer om eventet här!Fest och forum på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2013! By Ladyfest Göteborg


...och glöm inte att läsa bloggarna som mina praktikant kollegor har skrivit dagen till äran! Hanna i Stockholm , Julia i Nicaragua, Mia i Bolivia och Maria i Peru

HANNA: Ljuset som aldrig kommer

Hanna Zander i Sverige, inlägg 2

Jag har inte mycket till övers för vintern. Med novembermörkret kommer också tröttheten och känslan av instängdhet. Man fryser i ett halvår, har knappt någon ork att träffa vänner eller göra andra roliga saker – helst vill man bara gå i ide och sova bort de där långa mörka månaderna.

Av någon anledning får jag alltid för mig att våren ska komma i mars. Januari och februari är tunga, men i mars ska allt som genom ett trollslag förändras: solen ska komma tillbaka, snön smälta och livslusten återvända. Men såklart är detta ett önsketänkande.

Varje åttonde mars blir jag bittert påmind om att jag alltid fryser om fötterna i demonstrationståget och att jag önskar att jag tagit på mig en extra tröja för att slippa stå och huttra. Våren har såklart inte kommit än.

Kylig manifestation.

På samma sätt blir jag varenda åttonde mars påmind om att vi kanske trots allt inte kommit så långt som vi vill tro vad gäller kvinnors situation och jämställdhet – det är precis som med våren och ljuset.

I Sverige blev det för en kort tid sedan en nyhet att 15.51-rörelsen fått byta namn till 15.52-rörelsen eftersom kvinnor nu i genomsnitt jobbar gratis en hel minut mindre. Så, visst – det går framåt men i vilken takt? Om utvecklingen mot att kvinnor och män ska ha jämställda löner fortsätter i denna fart, kommer jag med stor sannolikhet inte ens att få uppleva när rörelsen byter namn till 16.59-rörelsen under hela min livstid.

En annan sak jag tänker på den åttonde mars är de eviga sidospåren när man talar generellt om kvinnors situation. Det finns alltid någon som sticker fram hakan och säger att vi ”ju ändå kommit långt i Sverige” och ”titta bara på resten av världen”. Sant: det är i många fall betydligt lättare att leva som kvinna i Sverige än i andra länder. Men för det första: var är solidariteten med kvinnorna i resten av världen? Det är sällan (aldrig) jag upplevt att denna typ av uttalanden följs av ett ”därför måste vi engagera oss för kvinnornas situation i…”, utan man nöjer sig med konstaterandet av att vi faktiskt har det bra här i Sverige och därmed punkt. För det andra tycker jag det är tråkigt och fel att nöja sig med ”att ha kommit långt på vägen”. Det är som att drömma om att jobba med barn men begränsa sig till att läsa en bok om ämnet och lära sig massor men sedan strunta i att omsätta det i praktiken.

Våren dröjer alltid för länge. Men till sist kommer den och det ger mig en gnutta hopp om framtiden och att förändringar i jämställdheten kommer att äga rum under min livstid.

Till dess tar jag på mig extra sockar och en varm tröja.



Tips! Läs också mina medarbetares reflektioner kring åttonde mars. Julia, Mia och Maria har skrivit från respektive länder.


Text och bild: Hanna Zander

JULIA: Höj rösten på Internationella Kvinnodagen

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 2

Vid eftertanke inser jag att internationella kvinnodagen för mig har ett tvetydigt budskap, och att dess innebörd förändras efter samhällets karaktär. I Sverige upplever jag till stor del dagen som en hyllning till alla kvinnor, lite som mors dag. Men här i Nicaragua känner jag av dess ursprungliga rättighetsperspektiv på ett tydligare vis, och jag kan inte annat än konstatera att dagen påminner mig om att världen inte är jämställd.

Den internationella kvinnodagen påminner mig om den långa vägen vi gått och de framsteg som tagits för kvinnans rättigheter, men också om den långa vägen kvar till jämställdhet och den ständiga kampen som pågår. I Sverige diskuterar vi ofta lika löner, föräldrapenning och många andra ekonomiska rättigheter. Här i Nicaragua och genom programmet mot sexuell exploatering påminns jag istället om varje människas rätt till sin egen kropp, och rätten att bestämma över sitt eget liv.

Barn och ungdomar från Proyecto Miriam demonstrerar mot sexhandel, 2012

Enligt FN:s organ mot organiserad brottslighet (UNOCD) är nästintill åttio procent av brottsoffren för människohandel kvinnor eller flickor. På grund av fenomenets ljusskygga karaktär som organiserad brottslighet finns det ett stort mörkertal, men siffran visar i vilket fall på den usatthet som kvinnor och flickor lever i idag. I Nicaragua finns det både intern och extern människohandel och de som förs ut ur landet kan hamna både i Guatemala, USA eller Europa. På grund av att kvinnor och barn är de som arbetar inom den informella sektorn med mindre säkra inkomstkällor, är de också mer riskutsatta för människohandeln – oavsett om ändamålet är arbetskraft eller sexuell exploatering. För mig är detta ett tydligt tecken på att jämställdhet inte råder, varken i Nicaragua eller i resten av världen. Män och kvinnor har inte lika möjligheter att försörja sig och sin familj på ett säkert sätt vilket gör att kvinnor och unga är mer benägna att riskera sina liv och sin säkerhet för att försörja sin familj.

Även i Sverige har vi ett enormt arbete framför oss för att skapa jämlikhet, men situationen i Nicaragua känns ändå mer akut. Sexuell exploatering är på många vis ett av ojämställdhetens värsta ansikten idag och för att bekämpa den behöver vi först erkänna dess existens. Då kan den internationella kvinnodagen vara ett utmärkt tillfälle för att höja rösten.
Kolla också in mina medarbetares tankar och reflektioner från Peru, Maria och Boliva, Mia

Text: Julia Andén infonicaragua@svalorna.se
Bild: Simon Lundh

MIA: Visionen om en lag som hör, ser och agerar

Mia Moberg i Bolivia, inlägg 1

– Ayúdame, ayúdame! No, por favor noo!
( – Hjälp! Hjälp!! Nej, snälla, neeej!)

Jag hör det ljusa desperata skriket från en oidentifierbar lägenhet i det moderna höghus jag precis flyttat in i denna soliga morgon med blå himmel och tutande taxibilar i karavan utanför fönstret. Jag inser, efter att ha irrat runt på darriga feberknän i alla hörn av 3-rummaren, att jag inte kan lokalisera varifrån ljudet kommer. Vad var det jag hörde? Jag vill inte tänka. Inte fantisera. Jag vill tro att det var en TV som stod på i en av våningarna under. Jag vet ingenting om vad som pågår men så långt har jag förstått att någonting sker mot en kvinnas vilja. Jag vill inte, men kan omöjligt undgå att föras bort av statistiken och motas in i fantasins mörkaste vrår där misshandel, övergrepp och våldtäkt härskar. Jag har ju precis landat. Snälla La Paz, kan jag inte få bara en enda dag att låta hjärtat kämpa med endast syrebrist, utan den extra tyngden av ångest över att vara ett kvinnomisshandelsvittne som inget kan göra?

Siffran att åtta av tio bolivianska kvinnor minst tre gånger per år drabbas av våld eller övergrepp inom de närmsta relationerna säger mig att det jag hörde kan vara en tydlig indikation på att siffrorna representerar den direkta verkligheten. På tv-nyheterna rullar bilder på en eftersökt man som är på flykt efter att ha mördat sin fru, den kända journalisten Hanali Huaycho, förra veckan. Enligt det nationella informationscentrumet för kvinnors utveckling CIDEM (El Centro de Información y Desarrollo de la Mujer) har 30 kvinnor i Bolivia mördats av män i nära relationer till dem under perioden från januari till februari 2013. Efter år av långa diskussioner om hur man ska lagstifta för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld har medias explosionsartade uppmärksammande av brutala kvinnomord verkat som katalysator för implementeringen av ett ökat lagstöd mot kvinnovåldet och för ett mer aktivt ställningstagande från regerings sida för bolivianska kvinnors rättigheter.

364 dagar om året kan man faktiskt kalla internationella mansdagar runt om i många länder, städer, byar och hem på vårt jordklot. I majoriteten av alla hem i världen underordnas kvinnans rättigheter mannens maktutövande och rätt till livsförverkligande. Våldtäkt, misshandel, fråntagandet av rätten till utbildning, sexuella utnyttjanden och berövandet av yttranderätt är alla fenomen som i största mån drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. På så sätt stängs kvinnor ute från att känna sig trygga på den plats som jag själv associerar med vila, återhämtning och säkerhet – hemmet.

Med så många dagar som mellan raderna tillägnas män, desto viktigare blir det att använda den åttonde mars för att återigen stryka under, lyfta upp och titta på hur läget för kvinnors rättigheter ser ut och vartåt utvecklingen är på väg. Denna dag blir jag påmind om vilken tur jag har och vilken osannolikhet det var att just jag på jorden skulle födas till ett liv med mer rättvisa förutsättningar trots det faktum att jag är kvinna. Dagen får mig att minnas att kampen för kvinnors rätt till sin egen kropp, till att få utbilda sig, till att välja sitt eget liv och till att känna trygghet är en förutsättning för en välmående, solidarisk och vacker värld. Den kampen handlar om att fortsätta stå upp emot de förminskande och begränsande roller vi som kvinnor förväntas hålla oss inom, oberoende av vilka nivåer av förtryck vi talar om. Den kampen ska föras för alla kvinnor, om det så är för de systrar, mödrar och väninnor vi träffar varje dag eller om det är för de kvinnorna som vi aldrig kommer att träffa. Detta för att den systematiska, institutionella, kulturella och sociologiska diskrimineringen kväver tron på att kvinnor, var de än befinner sig, har rätten till makten över sitt eget liv.

Den internationella kvinnodagen innebär i år att en förbättrad lag mot våld mot kvinnor träder i kraft här i Bolivia, ”Ley Integral Contra la Violencia Hacia las Mujeres” (en mer omfattande lag mot kvinnofridsbrott). Ley Intergral som den kallas, har som syfte att "skapa och etablera mekanismer, politiska åtgärder och integrerade förebyggande åtgärder för vård, skydd och upprättelse till de kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och förtryck". Den nya lagen menar man ska ”verka för att garantera kvinnor ett värdigt liv där de har möjlighet att utöva alla sina rättigheter för att få leva väl”.

Även om kvinnan i lägenheten bredvid får reda på nyheten behövs det mer än att lagen skrivs om för att tryggheten ska infinna sig. Men idag den åttonde mars väljer jag att tro att med förstärkt stöd från samhället och med en vaken och agerande omvärld kommer hennes rop om hjälp att höras, hon kommer att lyssnas på och hennes nej kommer att respekteras.

Text: Mia Moberg infobolivia@svalorna.se
Foto: Svalorna Latinamerika

MARIA: Värt att fira med en marängsviss

Maria Hyllengren i Peru, inlägg 1

Glass, banan, maränger, kolasås och en massa krossad daim på det. Det här var länge mitt recept for ett lyckat firande av åttonde mars – som är min systers födelsedag. När jag tryckt i mig hennes fantastiska marängsviss har jag möjligtvis tänkt mer på hur gott det är att blanda banan och choklad än på internationella kvinnodagen.

På sätt och vis ville jag inte heller uppmärksamma den här enda dagen som tillägnats kvinnorna när jag var yngre. En dag av 365, skulle det vara tillräckligt? Jag kommer ihåg att tjejerna fick gå före killarna till matsalen på min mellanstadieskola den åttonde mars, men jag tror inte att vi pratade om jämställdhet eller hur situationen såg ut för världens kvinnor. Killarna tittade surt efter oss när vi nöjt svassade iväg över skolgården för att ställa oss först i matkön. Det var som att vi tjejer skulle hämnas på dem för att de tog mer plats i klassrummet resten av året, och att de drog mig i håret när jag inte vågade hångla bakom ”stora kullen”. Eller ännu värre, det var som att den här enda dagen av företräde skulle rättfärdiga att vi alla andra dagar skulle vara de som gick sist.

Firande av internationella kvinnodagen i Peru från tidigare år.

Jag tycker att den internationella kvinnodagen blir meningsfull först när vi använder den för att uppmärksamma de problem som finns med bristande jämställdhet, vad de beror på och vilket arbete som utförs för att göra någonting åt dem. Jag har med åren insett att det finns en mängd olika aktörer och organisationer som jobbar med jämställdhetsfrågor varje dag, och att åttonde mars är ett perfekt tillfälle för dem att lyfta sina frågor och berätta om sitt arbete. Kanske lyssnar vi lite extra idag, när det världen över anordnas föreläsningar, manifestationer, debatter, utställningar och workshops. En ganska häftig tanke.

Det här året innebär åttonde mars för mig att jag får vara en del av Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnors ekonomiska, sociala och politiska rättigheter. Jag kommer tillbringa dagen med att hålla koll på de aktiviteter som pågår både i Stockholm och i Peru. Numera ser jag åttonde mars som en dag då människor kan samlas kring ett gemensamt mål och uppmärksamma och diskutera en viktig fråga.
Värt att fira med en marängsviss tycker jag.

Maria Hyllengren
infoperu@svalorna.se

ZARAH: Nystart med brinnande hjärta för Latinamerika

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 1

Och så kom den stora dagen, dagen då jag skulle starta som kampanjpraktikant för Svalorna Latinamerika! Ingen organisation kombinerar mina stora passioner så väl som Svalorna LA. Latinamerika, denna brinnande kontinent som andas kamp och som får mitt hjärta att hoppa ett extra slag för varje gång det kommer på tal. Det är min stora kärlek, min moder, mitt blod och den som jag har vigt mitt liv att kämpa för.




Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) anser jag är grunden för alla människors lycka och värdighet, grunden till respekt, rätten att bestämma över sin egen kropp och välbefinnande. Jag anser att det finns få saker i denna värld som är så viktiga som den mänskliga integritet som omfamnas just av de kampanjer som Svalorna LA driver och som jag har fått ansvar för: ”Rätten till din egen kropp” och ”Rätten till ett eget liv”. Kampanjerna tar upp de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK) och även SRHR. Dessa har hamnat i skuggan inom FNs arbete på grund av att många stater anser att de inte har samma status som de medborliga och politiska rättigheterna. Jag tror att när dessa uppfylls kan en omfattande samhällsförändring bli verklighet.

I dagarna, den 28 januari, blev Portugal den nionde staten som ratificerade det första Tilläggsprotokollet till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Detta innebär att det endast behövs ett land till för att Tilläggsprotokollet skall träda i kraft. Då får världen det första verktyget för enskilda människor att ställa en stat till svars för kränkning av de rättigheter som konventionen skyddar. Det är förvånansvärt att nära hälften av länderna som har ratificerat protokollet är latinamerikanska, och att det endast är Portugal och Spanien som tillhör västvärlden. Jag hoppas att fler stater ratificerar inom snar framtid. Även om jag tycker att FN-systemet är under all kritik, så är det det enda fungerande globala systemet vi har, och även om det är små steg framåt så går det framåt.

Det är min dröm, mitt mål, att förändra världen och skapa en rättvisare värld. Många människor anser att det omöjligt, att man skall vara realistisk. Jag är realistisk och tycker att om man startar med att anta att en sådan förändring är omöjligt kommer det aldrig att ske någon förändring. Man skall tro på det omöjliga! Det är det enda sättet att nå fram till en förändring. Svalorna LA tror på en sådan värld, min värld. Det gör att jag är så otroligt stolt att få vara en del av deras arbete.

Jag hoppas att jag ska kunna bidra till arbetet på kansliet tillsammans med mina nya medarbetare. Med min nya dator som teleporterar mig tillbaka till Latinamerika, och som man måste be snällt att den ska uppföra sig ännu en dag. Och omgiven av andra brinnande själar som kämpar mot samma mål. Jag hoppas kunna fyllas med nya lärdomar om hur en organisation fungerar och om hur det praktiska kampanjarbetet går till. Jag hoppas lära mig skriva på ett nytt sätt, där jag kan nå ut till allmänheten och dela verkligheten som många i Latinamerika befinner sig i.

Framöver kommer flera evenemang som vi skall delta i, och många intressanta seminarier som de tidigare utlandspraktikanter för Svalorna LA skall hålla. Den 8 mars kommer det att hållas två evenemang, i Stockholm och Göteborg, för att fira den internationella kvinnodagen. Jag kommer att ha äran att bidra i Göteborg med att hålla en föreläsning på Världskulturmuseet om abortpolitiken i Latinamerika. Det kommer att vara otroligt lärorikt. Nästa vecka är det introduktionen för alla nya praktikanter, inklusive de som skall åka till Latinamerika.

Sedan väntar mycket arbete och det är precis vad jag ser fram emot. Jag har stora förväntningar av denna praktik och ställer väldigt höga krav på mig själv. Men utan att tappa den positiva hållningen, för som det nyligen visades i en studie, vi latinamerikaner (jag är själv från Uruguay) är världens positivaste befolkning och jag tror att det är just därför Latinamerika andas kamp. Vi ger inte upp!

Text: Zarah Östman Pittaluga
Bild: Svalorna Latinamerika

Lästips:
Tilläggsprotokollet till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

LISA: Machismo - en myt?

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 6
– Det här med machismo är egentligen bara en myt, slänger han ur sig och lutar sig självsäkert tillbaka på stolen. Det är kvinnorna som styr allt, utan kvinnorna faller hela systemet. Det finns inte många män som klarar sig själva, förstår du. Det är därför de - i ren frustration - slår och utnyttjar.

Uttalandet kommer från en man som jag intervjuade för en tid sedan i ett helt annat syfte, men som senare gled in på ämnet i fråga. Han hävdade att den arequipenska kvinnan historiskt sett styrt, och därmed helt format, den här staden.

– Varför tror du annars att alla traditionella arequipenska rätter innehåller mjölk? Modersmjölken, vet du. Modersmjölken. Roten till allt.

Med en dryg vecka kvar till den Internationella kvinnodagen går tankarna automatiskt, och om möjligt ännu mer, i riktning mot dessa frågor. Det är en dyster verklighet som möter oss. Jag läser på latinamerika.nu om ett skrämmande ökat antal kvinnomord på Dominikanska republiken, på svalorna.se om den ständiga kampen mellan katolska kyrkan och kvinnorättsorganisationer i Nicaragua och jag hör på radion om tolvåriga flickor som föder barn här i Arequipa.

Kvinnorna som styr, säger du? Jag är skeptisk.

För när trötta ögonpar sedan möter mig ute på gatan dras tanken automatiskt till missförhållanden och övergrepp. Kanske tolkar jag in för mycket i vad jag möter, men det är svårt att låta bli.

En av de första frågor som ofta ställs i kontakten med nya människor här, allt från taxichaufförer till vänners vänner, är om jag har kommit hit själv – det vill säga utan man och barn. När de sedan möts av ett jakande svar har de oftast väldigt svårt att förstå hur någon frivilligt kan välja bort familj. Men... Vem skyddar dig, flicka lilla? Inte kan väl du klara dig helt själv? Och vill inte du också ta hand om någon? Göra någon glad med mat på bordet?

En kvinna som jobbar på en av våra samarbetsorganisationer berättade för en tid sedan att kvinnorna som deltar vid Peruprogrammets aktiviteter ofta skriver sina makars namn på deltagarlistorna. Hur ändrar man någonting sådant djupt rotat? Hur får man dessa individer att inse att de är värda hela himlen och mer därtill i sig själva och att det är just i egenskap av sig själva som de är där; inte i egenskap av någons fru.

Det är fortfarande en lång väg att vandra men om vår insats här kan stärka om så bara en enda person, så vet jag att det är värt det.

Ett litet, litet steg i taget.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se