Bolivia, Chile och havet

Jag är precis hemkommen från en veckas semester i Chile, ett land där jag bott eller haft en nästan daglig kontakt med på ett eller annat sätt i tre år. Bolivia och Chile har en politiskt spänd relation till varandra, men också sociala spänningar då ländernas gemensamma historia bäddar för fördomar och rasism.

Boliviansk närvaro i Valparaíso, Chile

Redan på flygplatsen ser man en skillnad i infrastruktur och ekonomisk utveckling mellan de två grannländerna Bolivia och Chile. Chile har på grund av sin rikliga export av bland annat koppar, frukt och vin spurtat iväg och är idag en av Sydamerikas stabilaste ekonomier. Bolivia är trots rika naturtillgångar fortfarande ett av regionens fattigaste land. Landets president Evo Morales skulle nog säga att grannen Chile har en betydande roll i att de ekonomiska förhållandena är som de är. Länderna har legat i konflikt sedan Stillahavskrigen 1879-1884 (även kallat Salpeterkriget) där Chile vann land från Bolivia och Peru, och Bolivia förlorade hela sin kustremsa. Sedan Evo Morales kom till makten har konflikten blossat upp igen eftersom att han vill ta “tillbaka” chilenskt territorium, som han anser egentligen tillhör Bolivia. I april 2013 la han fram ärendet i Internationella domstolen i Haag, som tidigare i år dömde i en liknande konflikt mellan Chile och Peru, där båda länderna delvis fick sina krav bemötta. Hur det går för Bolivia-Chile återstår att se; i stort sett varenda boliviansk dagstidning har en permanent flik som heter “Hav” på internetversionen av sin tidning där man kan följa den här frågan i minsta detalj. 

Havet och en del av den chilenska militärflottan

Havsfrågan är en viktig och omstridd politisk fråga som på grund av många år av skolundervisning (där man smutskastar det ena eller andra landets gärningar) och hård politisk retorik har satt sin prägel på både det chilenska och bolivianska samhället. När jag var här i La Paz på semester med min dåvarande chilenska pojkvän vågade han knappt avslöja sin identitet utan maskerade sin chilenska accent för att slippa problem. När vi en kväll såg på en fotbollsmatch i internationell miljö kunde han dock inte hålla masken längre utan jublade när Chile gjorde mål och genast kom det fram en berusad bolivian och sa att Chile minsann kan behålla sitt hav, eftersom Bolivia ändå är tusen gånger bättre än Chile. Visserligen kan fotbollsupportrar mucka gräl för mindre men jag kom ändå till Bolivia med fördomar om att folk skulle fnysa när de fick höra min chilenska bakgrund. Här har jag dock fått mina fördomar motbevisade; tvärtom är de flesta bolivianer som jag har mött nyfikna och vänligt inställda till Chile. En kollega berättar om sina upplevelser av Chile: “En gång var jag i Arica, och chilenarna var inte alls som här – de stannar bilarna när man ska korsa gatan och alla var så trevliga. Och det är så vackert vid kusten”.

Det verkar som att många bolivianer, de som inte är ilskna, ser Chile som ett exempel på välfärd. Efter ett och ett halvt år i Chile vet jag att det definitivt inte är alla som stannar för fotgängare. Och att även om landet är rikt och utvecklat så är det ett samhälle med enorma klassklyftor och segregation.  

De chilenare jag pratar med om min vistelse i Bolivia har också varit övervägande positiva till sina grannar, även om de gärna påpekar hur annorlunda och fattigt Bolivia är. En fråga jag ofta fick var “Bolivia, där är analfabetismen väldigt hög va?” Jag tänkte på våra vältaliga och engagerande ungdomsgrupper och då känns analfabetism långt borta, men jag vet ju att de bara är en del av de många delar som utgör Bolivias befolkning och att analfabetism förekommer, i synnerhet på landsbygden.

 

Boliviansk Tinku i Valparaíso, Chile

Strax innan jag lämnar Chile stöter jag på en chilensk grupp dansare som dansar bolivansk folkdans. Här i Bolivia sägs det ibland lite irriterat att chilenarna tar traditionella bolivianska danser och säger att de är chilenska. Den här dansgruppen visar dock tydligt att de vet att de dansar boliviansk Tinku. Tänker att det är sådana små diplomatiska drag som kan få de här landen som jag lärt mig älska att tillslut börja älska varandra. Det, plus en lite mindre aggressiv retorik i storpolitiken. Att Bolivias ex-president Carlos Mesa nu vill att “Boken om havet”, som behandlar konflikten och kravet på rätten till hav, ska ingå i gymnasiets läroplan och bli en obligatorisk del av samhällsundervisningen indikerar dock på att det kan ta tid innan full grannsämja uppstår.

Denise Berg, Infopraktikant Svalorna Latinamerika, Bolivia

NADIA: Konflikter i Peru

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 7
Under april månad registrerades 260 sociala konflikter i Peru. Busstrejker, protester mot gruvbolag, lärarstrejker, lönestrejker...

Jag har aldrig sett så mycket demonstrationer, strejker och protester som under mina åtta månader här i Peru.
179 av konflikterna är aktiva, i hälften av fallen förekommer dialog mellan parterna och i drygt 100 av fallen har någon typ av våld förekommit. Oftast börjar dialogen efter att våldet har skett. Under april månad blev ingen konflikt löst.

Demonstration på första maj på torget plaza de Armas i Arequipa mot dåliga arbetsförhållanden och explotering av människor och framför allt barnarbetare. I Peru uppskattas det finnas mellan 1,5-2 miljoner barnarbetare. Peru har kritiserats av FN för att barn tillåts arbeta från tolv års ålder.

Poliser på plaza de Armas i Arequipa vid demostration mot gruvbolaget Southern Peru som vill öppna koppargruvan Tía María utanför byn Cocachacra i Arequipa. 95 procent av befolkningen runt gruvområdet har röstat emot, men gruvbolaget fortsätter processen.

Montoya Herrera protesterar emot gruvan Tía María i byn Punta de Bon Bon utanför Arequipa. Invånarna, som framför allt lever på jordbruk, är rädda för att koppargruvan kommer att förorena marken och använda alla vattenresurser.

Kommunanställda proteterar mot låga löner i Arequipa. I Peru är minimilönen 550 soles, vilket är cirka 1 400 kronor.

Arbetare på det transnationella läskföretaget Kola Real strejkar på grund av dåliga arbetsförhållanden - tolv timmars arbete, sex dagar i veckan. Två personer som hungerstrejkade fördes till sjukhus efter fem dagar. Strejken pågick i totalt 30 dagar.

Text och foto: Nadia Enedahl