Reflektioner från en bussresa till grannlandet Peru

Det är många bussbyten för att ta sig mellan Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz och det i grannlandet Peru. Först minibuss till den lilla dammiga staten Desaguadero vid Titicacasjön. Här skiljer en bro länderna åt och det är nästan så att man kan tro att gränskontrollen är frivillig, man kan lätt passera utan att stämpla passet om man vill. Eller som min medpassagerare, en kvinna i trettioårsåldern säger när vi passerar en militäranläggning ”här är det kontroller ibland, men inte idag… vi har tur”. Hon är från La Paz men åker flera gånger i veckan över gränsen för att sälja kastruller i den peruanska staden Puno. I La Paz är konkurrensen så hård att det är mödan värt att lämna de två små barnen med maken, packa kastrullerna på en liten släpkärra som lastas på minibussens tak och riskera att fastna i en gränskontroll. Hon äger inget pass. Global migration blir allt vanligare, av världens arbetsmigranter är cirka hälften kvinnor. Min medpassagerare är inte en utav dem som migrerat för att stanna i flera år, hon stannar bara några dagar men det är ändå ett hårt arbete för ganska lite pengar och med få rättigheter. Enligt Frank Ortiz som är en del av centret Cenarproc, som är moderorganisation till många av Red Ada:s ungdomsgrupper, jobbar många av mammorna till Suma Thakhi:s ungdomar från El Alto just på det här sättet fast inom Bolivia. Åker från by till by för att sälja varor. Hemma finns kanske sju-åtta syskon.

Marsvinsuppfödning ser man inte så ofta i Bolivia, men är vanligare i Peru.
Här på Encuentro de Saberes i Pampacolca, Castilla Media

I alla fall, jag säger hej då till min medpassagerare i Puno och åker vidare mot Arequipa där jag hälsar på Perupraktikanten Emelie. Arequipa är annorlunda mot La Paz, här är globaliseringen påtaglig på ett sätt som La Paz fortfarande avsaknar. La Paz är ett virrvarr av kommersialism, det säljs grejer överallt och allt går att hitta, men ännu finns ingen Starbucks, ingen Falabella (en kedja som finns i många latinamerikanska länder, typ Åhlens), även om det finns inhemska varianter.  Jag passar på att äta så mycket ceviche jag kan innan vi tar nattbussen mot Tipan där Svalorna Latinamerikas program i Peru, PDR, har sitt fältkontor. Vi stannar i en liten stad på landsbygden som heter Aplao för att äta middag. Vid vårt bord på snabbmatsrestaurangen sitter två transpersoner. Jag får hejda mig själv för att inte störa dem mitt i maten och be om en intervju eftersom de ju på intet sätt är offentliga personer eller har bett om någon uppmärksamhet. Men här i Bolivia jobbar vi ju med sexuella rättigheter och jag har kontakt med många transpersoner och vet att acceptansnivån från samhället inte alltid är hög, och speciellt inte på landsbygden där de sexuella rättigheterna oftare kränks oavsett om du är kvinna, barn eller hbtq, så jag blev väldigt sugen på att göra en jämförelse med Peru. Jag frågar Irma som är programkoordinator för PDR hur situatione för HBTQ-personer är i landet och hon berättade att folket mer öppna på landsbygden i distriktet Castilla än i staden. Hade vi varit i Arequipa hade kvinnorna förmodligen blivit mer uttittade, trodde hon.  Jag hade gärna forskat mer i det här men min resa var kort och schemat fullspäckat Encuentro de Saberes, så det hanns inte med den här gången, men är kanske en anledning att komma tillbaka en annan gång.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Teaterpremiär för två av Albors studiecirklar och utbildningsmässa anordnad av Red Ada:s ungdomsgrupper i El Alto, Bolivia

”Var snälla att stänga av mobiltelefonerna. Det här är första gången många av skådespelarna spelar inför en publik, så vi ska inte störa dem. En stor applåd, låt teatern börja” säger Willy Flores, teaterdirektör för kulturcentret Albor innan den röda sammetsridån går isär och en av studiecirklarna går på scen. Första gruppen spelade sin pjäs ”El que calla tambien mata”, “Han som håller tyst dödar också” som behandlade kvinnovåld. Berättaren visade historier om tre olika kvinnor som alla varit offer för kvinnovåld. I slutet av historien får man veta att dessa kvinnor är hans mor, syster och dotter och han skriker ut i förtvivlan “Allt är mitt fel! Jag dödade dem. För jag gjorde ingenting för att rädda dem”. I Bolivia ökar våldet mot kvinnor, mellan januari och oktober i år har det skett minst 103 kvinnomord enligt organisationen CIDEM. Den 25:e November var det Internationella dagen mot kvinnovåld så pjäsens tema låg bra i tiden för att uppmärksamma att den här utvecklingen måste få ett stopp. Den andra gruppen ledd av Jhuly och Yamina visade upp verket “Ela”, som Emelie skrev om i sitt blogginlägg. Bägge grupperna var duktiga och möttes av rungande applåder när det var färdiga.

 Igår hade vi en halvdag i El Alto. Red Adas ungdomsgrupper har haft i uppgift att anordna en aktivitet under året som alla grupper ska delta i. Igår var det OBT-J:s tur. De valde att anordna en utbildningsmässa i sitt hemkvarter San Roque, en ganska avlägsen del av El Alto. Till mässan skulle var och en av Red Adas ungdomsgrupper förbereda ett nummer, och ett stånd där de visade de posters och andra informationsarbeten de gjort under årets träffar. Mässan hölls på en liten fotbollsplan nära en marknad. Vi gick runt och delade ut flyers för att locka dit fler åskådare men det var tyvärr ändå ganska skralt med besökare. De som kom stod och tittade försiktigt från håll, innan de olika dansnumren, som capeoeira och breakdans till slut fick dem att våga sig närmare. 

Varje ungdomsgrupp informerade om olika saker i sina små bås. Los Primos berättade om vikten av användandet av kondom, och visade även hur man sätter på den korrekt. Andra informerade om svartsjuka eller hur ungdomar ofta blir diskriminerade bara för att de är ungdomar. Syftet med mässan var att visa för invånarna i San Roque att ungdomar inte alls behöver vara lata, kriminella eller bara ute efter att roa sig som många tycks tro, utan faktiskt är engagerade och har en vilja att organisera sig för ett bättre samhälle och en bättre framtid. Trots att det inte kom så många utomstående och tog del av informationen i båsen så var det många som strosade förbi på marknaden, och det borde räcka med en blick på eventet för att se att det här är ungdomar att vara stolta över.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Punto Zero diskuterar vänskap i radio Fejuve, El Alto - Bolivia

Foto: Wilson, Red Ada

Kommer ni ihåg när OBT-J planerade hur man kan lägga upp ett radioprogram? De diskuterade bland annat vad man ska ha med och tänka på för att förmedla det budskap man vill föra fram till lyssnaren. Nu är radiosändandet för alla Red Adas ungdomsgrupper igång sedan flera veckor tillbaka. 

Red Ada jobbar med ungdomsgrupper från flera olika kulturcenter och under våren och sommaren har några representanter från varje grupp deltagit i den utbildning i medborgarjournalistik och genus som Red Ada gett med stöd från SUMA THAKHI II. De ungdomar som deltagit i utbildningen har sedan vidareutbildat (eller så har Red Ada besökt deras kulturcenter/ungdomsgrupp för att vidareutbilda) resten av sina respektive grupper i samma frågor. När vi hade våra praktikantkollegor från Peru på besök åkte vi tillsammans upp till El Alto för att lyssna på en av grupperna ,"Punto Zero", när de sände live i radio Fejuve. Eftersom att det var precis innan Halloween och Alla Helgons Dag så diskuterade de bägge högtiderna och jämförde dem. Håller den mer amerikanska Halloween på att ta över och bli större än den mer bolivianskt traditionella Alla Helgons dag (Todos Santos)? De flesta ungdomar var överens om att man bör hålla på sina traditioner, att Halloween är roligt men kommersiellt och att det kan firas men inte på bekostnad av Alla Helgons dag. Jag och Minda var i Salar de Uyuni över Halloween-helgen, vilket var lite synd eftersom att här i Bolivia finns det mycket traditioner och cermonier  knutna till Alla Helgons. Bland annat ska man förbereda "una mesa", ett bord med de dödas favoriträtter eftersom att man tänker att de döda är närvarande vid den här måltiden. Man bakar också ett speciellt bröd "tantawawas", med ett gipsansikte på som ska föreställa den döde. I El Alto sålde man olika typer av gipsansikten i veckor innan, det fanns till och med lama-ansikten att köpa.

Gipsansikten till Tantawawas

Idag besökte jag Radio Fejuve och Punto Zero igen. Tanken är att radioprogrammen ska vara en chans att berätta och informera om det de

lärt sig inom programmet Suma Thakhi II. Men de måste ju också nå ut till rätt målgrupp - andra ungdomar i La Paz och El Alto - och få dem att bli intresserade och vilja fortsätta lyssna. Hur man bäst gör detta diskuterades flitigt mellan ungdomsgrupperna medan de planerade sina program. Att vara konsekvent och hitta sin egen röst var viktigt, kom de fram till. Men framförallt att vara roliga och vinkla informationen så att det inte låter som dålig sexualkunskapsundervisning i skolan. Idag var temat vänskap och ungdomarna diskuterade bland annat vad som är en bra vän. Kan man lita till hundra procent på en vän? Och vad är egentligen skillnaden mellan ytlig vänskap, "spegelvänskap" (typ när man blir kompiskär i en ny kompis som man har sååå mycket gemensamt med) och djup vänskap? Efter att ha diskuterat vänskap ett tag kom samtalet in på teman som rör genus och sexuella rättigheter lite mer. Kan tjejer och killar vara kompisar? Vad är "vänner med fördelar"? Vad händer om den ena parten i en sådan relation blir kär? Stämningen blev lite fnissig innan de tackade för sig och avslutade programmet. Radio Fejuve når ut i hela El Alto och La Paz och distribueras genom Fejuve som är en förening av alla grannförsamlingar i El Alto och La Paz. 

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Integrationsdag för samarbetsorganisationernas ungdomar i Achochalla, La Paz

CDC:s brigadister visar upp en av sina graffitimålningar

I augusti lärde Suma Thakhi II:s fasta personal känna varandra vid Titicacasjön. I lördags var det dags för delar av organisationernas ungdomsgrupper att äntligen träffas, dela med sig av sina nyvunna kunskaper och göra nya vänskaper. Att ordna en dagsutflykt kan vid första anblick verka som en lätt uppgift men att göra en resa med ett hundratal ungdomar kräver mycket planering. Jag har sett organisationerna kämpa med koordinering, vilka ungdomar vill med och vilka får tillstånd att åka från skola och föräldrar? I Bolivia går många ungdomar i skolan även på lördagar och efter några tragiska olyckor som fått mycket medial uppmärksamhet är många föräldrar inte så pigga på att låta sina barn resa hur som helst, även om det bara är över dagen. 

Den senaste tiden har jag tillbringat torsdagskvällarna med Red Ada i en grannförsamling (junta vecina) i Pasankeri som är ett gränsområde mellan El Alto och La Paz. Här har vi hållit workshops för en blandad skara barn och ungdomar från 6 till 17 år, som inte ingår i Red Ada:s ordinarie ungdomsgrupper men som de börjat jobba med efter ett litet extra tillskott i budgeten. I Pasankeri hänger det människostora dockor i varje lyktstolpe som en varning; här skonas ingen som begår ett brott. ”Misstänkta bilar bränns” står det sprayat på en av tegelväggarna längs gatan. Om det är tomma hot eller inte lämnas osagt men klart är att Pasankeri är ett lite tuffare område, och många av ungdomarnas föräldrar saknar kunskaper i de områden som Suma Thakhi II jobbar med. Vi började dela ut lappar om tillstånd att följa med på integrationsdagen ungefär två veckor innan den skulle hållas. På torsdagskvällen hade fortfarande ingen av ungdomarna med sig sina föräldrars underskrifter. Det är mycket som måste förtydligas. Vad ska ungdomarna göra? Innebär det några utgifter? Är det säkert? Säkerhet är något som Svalorna Latinamerika i Bolivia försöker tänka på extra mycket. Människohandeln och försvinnandena här ökar och därför fick Gladys från Red Ada glatt åka klockan fem på morgonen för att hämta de tre ungdomarna från Pasankeri som till slut fick lov att delta. 

Lunch

Väl på plats i Achochalla som är ett grönområde i La Paz utkanter bjöds det på frukost innan de olika ungdomsgrupperna visade för sina kollegor vad de lärt sig under de månader de jobbat med Suma Thakhi II. Albor började och pratade bland annat om machismo och dess konsekvenser. De visade även ett litet performance där deltagarna spelade kvinnor som blivit offer för könsrelaterat mord. Varje organisation hade fått i uppgift att presentera ett alternativt kommunikationsmedel och därför visade Albor även upp några planscher med temat kvinnovåld. Ungdomarna från de andra organisationerna var engagerade lyssnare och ställde frågor efter presentationen, mer eller mindre seriösa. ”Om en man och en kvinna är på biodejt, är det kvinnoförtryckande då om mannen betalar?” var en fråga av det lite mindre seriösa slaget. ”Varför saknas i:et när man pratar om HBT-personer i Bolivia?” var en seriösare fråga (här skriver man LGBT som står för lesbisk, gay, bi- eller transsexuell. I många andra spansktalande länder pratar man dock om LGBTI, där i:et står för intersexuell, alltså personer med avvikande könsutveckling).

Näst ut var CDC som hade en presentation om HBTQ-personers rättigheter, vad det finns för lagar mot diskriminering och även de pratade om kvinnovåld. Eftersom deras kommunikationsmedel var graffiti visade de två spraymålningar de gjort på en duk. I samband med dessa pratade de om mobbing. Sist ut var Red Ada som hade flest ungdomar på plats. Red Ada:s ungdomsgrupper kommer från olika kulturcenter, eller områden och många av dessa hade därför aldrig träffats förut. Deras kommunikationsmedel var teater och de visade små pjäser som behandlade könsroller, och HBTQ-personers rättigheter. De olika grupperna delade också med sig av sina erfarenheter av att sända radio, och var märkbart glada över att ha fått chans att nå ut till så många människor via radion.  

Lekar

Förmiddagens presentationer skedde helt utan inblandning av ungdomsledarna och personalen på de olika organisationerna. ”Vi är inte framtiden, vi är nutiden” är ett uttryck som ofta hörs sägas bland våra samarbetsorganisationer. Det fyller mig med värme i hela kroppen att se ”våra” ungdomar och deras engagemang. De pratar med lätthet om rättigheter och frågor som för många bolivianer, inklusive många av deras föräldrar, är tabu. Lördagens aktivitet var ett bra mått på att de inte bara deltagit i Suma Thakhi II:s aktiviteter utan faktiskt gått därifrån med kunskaper och erfarenheter som de kommer bära med sig i livet. Många berättade att de har utvecklats och blivit annorlunda, öppnare personer efter att de börjat delta i programmet. Vilket inte är så konstigt eftersom att sexuella rättigheter är ett ofta bortglömt tema i skolan, hemmet och det vardagliga samtalet för majoriteten i Bolivia.

Eftermiddagen ägnades åt fria lekar och det var roligt att se Albors, CDCs och Red Adas ungdomar som i början höll sig till sina egna grupper, integreras, skratta och leka med varandra.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Möte om familjelagstiftningen i La Paz, Bolivia

Precis i början av vår vistelse demonstrerade olika hbt-organisationer för rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Efter demonstrationen hade CDC:s Martin Vidaurre möte med senaten för att lägga fram sina krav. Det verkar som att CDC:S och de olika hbt-organisationernas ansträngningar ger resultat; även om det inte skett några lagändringar än så fortsätter temat att uppmärksammas.

Förra veckan bjöd La Paz kommun in till ett möte med temat ”Acuerdo de vida en Familia”, alltså rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Jag som deltagit i ett par hbt-relaterade aktiviteter börjar känna igen ett par ansikten nu - Bolivias öppna hbt-rörelse är ett ganska litet men ett starkt och stolt gäng. På plats var ett fyrtiotal personer från bland annat kommunen, olika hbt-organisationer och ett flertal universitetsstudenter. Martin Vidaurre från CDC höll en föreläsning där han visade olika internationella och nationella lagar som visar på att rätten för alla att bilda familj finns lagstiftad under mänskliga rättigheter i ett flertal länder, inklusive Bolivia men att lagstiftningen här är motsägelsefull. I artikel 14, paragraf II i konstitutionen står det bland annat: ”Staten förbjuder och sanktionerar all typ av diskrimination som sker på grund av kön, hudfärg, ålder, sexuell läggning, genusidentifikation..”. Här framgår ju klart och tydligt att diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjudet enligt boliviansk lag. Trots det har inte hbt-personer samma rätt att bilda familj här som alla andra och utsätts därför för diskrimination.

Det är roligt att se att Svalorna Latinamerikas arbete med Suma Thakhi II faktiskt ger resultat och letar sig fram till den offentliga och politiska debatten. På plats fanns några av CDC:s unga brigadister som ställde frågor till kommunen ”Vad kan kommunen göra för att tillmötesgå kraven om inkluderande familjelagstiftning?”. Svalorna Latinamerikas arbete var också högst närvarande eftersom de under kvällen visade filmen om det unga homosexuella paret Kenny och Gabriel som de tidigare svalpraktikanterna Lova Gustavsson och Frida Brännlund gjort. Det visades också en annan kortfilm om ett lesbiskt par ”Zu y Pilar – Tres años viviendo juntas”, där Zu och Pilar pratade om sitt familjeliv. Tanken med att visa filmerna var att visa att andra familjekonstellationer än vad som anses ”traditionella” är precis lika vanliga och innehåller lika mycket kärlek som vilken heterofamilj som helst.

En debatt hölls och eventet fick kritik från en av deltagarna: ”Det är jättebra att våra rättigheter uppmärksammas, men vi är i en lokal bland deltagare som redan är engagerade i de här frågorna och erkänner våra rättigheter. Vi borde vara ute på gator och torg och visa upp oss” sa hen, och ett flertal instämde. Man kom överens om att försöka anordna fler öppnare aktiviteter snart.

Denise Berg, infopraktikant Bolivia.

Mannen, myten, legenden fortsätter som president i Boliva

Att vara i Bolivia i valtider är en intressant upplevelse. Det är mycket som är annorlunda mot hemma i Sverige.  I det här valet har den självklara utgången varit framträdande – det har inte varit frågan om Evo Morales och MAS skulle gå ur valet som fortsatta regenter utan snarare med hur många procent. Enligt dagens siffror i La Razon, en av Bolivias största dagstidningar vann Morales med över 59 procent av folkets stöd.

Gårdagens val är ett historiskt val på många sätt; dels går Morales in som president i en tredje mandatperiod, något han tillåts att göra eftersom att konstitutionen skrevs om under hans första mandatperiod och han då bara satt 4 år innan nyval. Gårdagens resultat betyder att Evo Morales kommer att sitta ytterligare fem år och styra Bolivia fram till 2020. Femton år på presidentposten är långt för vilken president som helst men i Bolivia som varit präglat av presidentbyten och statskupper är det rekordlångt.  Det här valet är också första valet då Morales fått majoritet i Santa Cruz, en region som varit hans oppositions starkaste fäste.

För mig är Morales något av mannen, myten, legenden. Att han tillsammans med MAS har bidragit till stora förändringar och framsteg för Bolivia är de flesta överens om. Men han har en personkult omkring sig som både är fascinerade och lite skrämmande. Under valkampanjerna har Morales valt att inte delta i debatter men hans ansikte har synts överallt; på billboards, affischer och på reklam i tv. Hans egna svängiga cumbia-låt framförd av artisten Aldo Peña har spelats flitigt och handlar om att alla som älskar Evo och vill att han ska fortsätta som president ska räcka upp handen. Jag har brustit ut i skratt ett antal gånger då jag passerat MAS valjippon och de spelar alla populära latinodängor men har bytt ut texten till något glorifierande om Evo eller MAS. Evo-motståndarna har i stället bytt ut texten i Peña-låten från ”Evo Evo Evo eh” mot ”Evo Evo, huevo es” som blir ungefär ”Evo Evo, en äggskalle är han”.

Gårdagens resultat visar visserligen att Aldo Peña har rätt, Evo är ett med folket, men det finns också många här som oroas av bristen på riktig opposition. 59 procent är mycket men många har röstat på MAS för att de inte ser något annat alternativ. Andra röstar på Morales för att de för första gången känt sig inkluderade med honom som president, utan att kanske egentligen vara särskilt insatta i den politik de för. ”Jag ska rösta på Evo, med honom svälter vi inte. Med Evo har vi alltid bröd”, som en aymarakvinna jag känner sa. Andra röstade igår bara för att de inte vill drabbas av de många sanktioner som utfärdas om man inte deltar i det obligatoriska valen. Ytterligare andra tycker att MAS fört en bra politik men oroas över att Morales uttalanden blir allt mer självcentrerade, och att kretsen runt omkring honom blir mindre och mindre.

Utöver Evo-hysterin har alla förbud i samband med valen varit intressanta. Att sälja eller konsumera alkohol var förbjudet några dagar innan och på själva valdagen. Att överträda det här förbudet resulterar i böter på flera tusentals kronor, väldigt mycket pengar för de flesta bolivianer. På valdagen var det också förbjudet att resa inom Bolivia, köra bil eller annat transportmedel och samlas i större grupper eller sprida propaganda. Många av de här förbjuden tycks för mig mest konstiga men är kanske nödvändiga i ett land med historia av politiskt kaos. Man är kanske rädd för konflikter eller att tillfälle ska skapas där en röst kan säljas. La Paz blir en helt annan stad utan den trafik och kommers som hon normalt präglas av, så vi passade på att utnyttja de bilfria gatorna till att promenera i solen utan att riskera att bli påkörda så fort en gata ska korsas.

Denise Berg, infopraktikant Bolivia

OBT-J förbereder för radio i La Paz, Bolivia

Formandet av Red Ada:s unga medborgarreportrar fortsätter och nu har flera av grupperna börjat sända sina radioprogram.  

I fredags samlades Guadalupe, Nena, Jhovana och Marco ifrån gruppen OBT-J på kontoret för att planera sitt radioprogram som de ska börja sända den här veckan. Aracelly som är kommunikatör på Red Ada guidade i vad som är viktigt att tänka på när man har ett eget radioprogram. Bland annat måste namnet på programmet och musiken som spelas sända ut rätt signaler. Namnet diskuterades länge och flitigt, man ville ha något som visar att OBT-J är aktiva och medvetna ungdomar. Efter ett tag lades namnletandet på is och man började diskutera musiken. Aracelly frågade en av ungdomarna ”Cual es tu honda?”, ungefär ”Vilken stil kör du?” och syftade på vilken musikstil hen gillade. ”Cual es tu honda?” låter väldigt catchy på spanska så alla hajade till – där hade de namnet på programmet!

-Jag vill ha med ”Travesuras” med Nicky Jam, säger en av ungdomarna och Aracelly letar upp den på Youtube. Redan efter några verser av Reggeaton-låten påpekar hon att den är ganska sexistisk och kanske inte signalerar ut det budskap som gruppen vill nå ut med sitt radioprogram. Ungdomarna håller med och de bestämmer att ha med den spanska hiphopartisten Porta:s ”Cree en ti” istället, där musikern rappar till sin kärlek att det viktigaste är att hon måste älska och tro på sig själv.  Jag påpekade att om de verkligen vill ha med den sexistiska ”Travesuras” i något av sina program så kan de ju ha den som utgångspunkt för att diskutera sexism inom reggeaton eller musik generellt. Vad är det egentligen vi lyssnar på och varför gillar vi det? Ungdomarna tyckte det var ett bra upplägg och började fundera på om de kunde intervjua sina skolkompisar på temat.

På eftermiddagen åkte jag med Red Ada-teamet högre upp på en av La Paz kullar där Elvis, en av killarna som deltar i den andra reportergruppen engagerar sig i ett kulturcenter. De hade tillsammans med Red Ada bjudit in traktens ungdomar för en workshop i medborgarjournalistik med genusfokus. En kommunikatör från kommunen var med och tittade på och såg med entusiasm fram mot morgondagens fortsättning. I minibussen på väg ner mot centrala La Paz skämtade Red Ada-tjejerna om att han inte lät de stackars ungdomarna få en syl i vädret. Men Red Ada är skickliga på att delegera ordet mellan sina workshops-deltagare så de kom till tals ändå.

Nu i veckan är det dags för OBT-J att spela in sitt första program, där de kommer att presentera sig själva men också Suma Thakhi II. Vi ser med spänning fram emot att höra vad de har att berätta!

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Bolivia, Chile och havet

Jag är precis hemkommen från en veckas semester i Chile, ett land där jag bott eller haft en nästan daglig kontakt med på ett eller annat sätt i tre år. Bolivia och Chile har en politiskt spänd relation till varandra, men också sociala spänningar då ländernas gemensamma historia bäddar för fördomar och rasism.

Boliviansk närvaro i Valparaíso, Chile

Redan på flygplatsen ser man en skillnad i infrastruktur och ekonomisk utveckling mellan de två grannländerna Bolivia och Chile. Chile har på grund av sin rikliga export av bland annat koppar, frukt och vin spurtat iväg och är idag en av Sydamerikas stabilaste ekonomier. Bolivia är trots rika naturtillgångar fortfarande ett av regionens fattigaste land. Landets president Evo Morales skulle nog säga att grannen Chile har en betydande roll i att de ekonomiska förhållandena är som de är. Länderna har legat i konflikt sedan Stillahavskrigen 1879-1884 (även kallat Salpeterkriget) där Chile vann land från Bolivia och Peru, och Bolivia förlorade hela sin kustremsa. Sedan Evo Morales kom till makten har konflikten blossat upp igen eftersom att han vill ta “tillbaka” chilenskt territorium, som han anser egentligen tillhör Bolivia. I april 2013 la han fram ärendet i Internationella domstolen i Haag, som tidigare i år dömde i en liknande konflikt mellan Chile och Peru, där båda länderna delvis fick sina krav bemötta. Hur det går för Bolivia-Chile återstår att se; i stort sett varenda boliviansk dagstidning har en permanent flik som heter “Hav” på internetversionen av sin tidning där man kan följa den här frågan i minsta detalj. 

Havet och en del av den chilenska militärflottan

Havsfrågan är en viktig och omstridd politisk fråga som på grund av många år av skolundervisning (där man smutskastar det ena eller andra landets gärningar) och hård politisk retorik har satt sin prägel på både det chilenska och bolivianska samhället. När jag var här i La Paz på semester med min dåvarande chilenska pojkvän vågade han knappt avslöja sin identitet utan maskerade sin chilenska accent för att slippa problem. När vi en kväll såg på en fotbollsmatch i internationell miljö kunde han dock inte hålla masken längre utan jublade när Chile gjorde mål och genast kom det fram en berusad bolivian och sa att Chile minsann kan behålla sitt hav, eftersom Bolivia ändå är tusen gånger bättre än Chile. Visserligen kan fotbollsupportrar mucka gräl för mindre men jag kom ändå till Bolivia med fördomar om att folk skulle fnysa när de fick höra min chilenska bakgrund. Här har jag dock fått mina fördomar motbevisade; tvärtom är de flesta bolivianer som jag har mött nyfikna och vänligt inställda till Chile. En kollega berättar om sina upplevelser av Chile: “En gång var jag i Arica, och chilenarna var inte alls som här – de stannar bilarna när man ska korsa gatan och alla var så trevliga. Och det är så vackert vid kusten”.

Det verkar som att många bolivianer, de som inte är ilskna, ser Chile som ett exempel på välfärd. Efter ett och ett halvt år i Chile vet jag att det definitivt inte är alla som stannar för fotgängare. Och att även om landet är rikt och utvecklat så är det ett samhälle med enorma klassklyftor och segregation.  

De chilenare jag pratar med om min vistelse i Bolivia har också varit övervägande positiva till sina grannar, även om de gärna påpekar hur annorlunda och fattigt Bolivia är. En fråga jag ofta fick var “Bolivia, där är analfabetismen väldigt hög va?” Jag tänkte på våra vältaliga och engagerande ungdomsgrupper och då känns analfabetism långt borta, men jag vet ju att de bara är en del av de många delar som utgör Bolivias befolkning och att analfabetism förekommer, i synnerhet på landsbygden.

 

Boliviansk Tinku i Valparaíso, Chile

Strax innan jag lämnar Chile stöter jag på en chilensk grupp dansare som dansar bolivansk folkdans. Här i Bolivia sägs det ibland lite irriterat att chilenarna tar traditionella bolivianska danser och säger att de är chilenska. Den här dansgruppen visar dock tydligt att de vet att de dansar boliviansk Tinku. Tänker att det är sådana små diplomatiska drag som kan få de här landen som jag lärt mig älska att tillslut börja älska varandra. Det, plus en lite mindre aggressiv retorik i storpolitiken. Att Bolivias ex-president Carlos Mesa nu vill att “Boken om havet”, som behandlar konflikten och kravet på rätten till hav, ska ingå i gymnasiets läroplan och bli en obligatorisk del av samhällsundervisningen indikerar dock på att det kan ta tid innan full grannsämja uppstår.

Denise Berg, Infopraktikant Svalorna Latinamerika, Bolivia

Invigningsfest för Suma Thakhi II i La Paz, Bolivia

Restaurangen på Hotel Torino börjar fyllas med folk. På inbjudningskorten vi delat ut står det att invigningsfesten för SumaThakhi II börjar klockan fyra men talen och aktiviteterna börjar inte förrän en och en halv timme senare. Under tiden underhåller Mayampi från El Alto de gäster som kommit i tid med boliviansk folkmusik. Vi har satt upp en stor plansch där de inbjudna, som bland annat kommer från bolivianska myndigheter och andra organisationer, kan lämna sina namnunderskrifter för att visa att de stödjer programmet. Den första halvan av kvällen lyser skylten vit men när kvällen är slut är den full av färgglada signaturer från människor som blivit imponerade av de olika organisationernas presentationer.

CDC:S brigadister

Svalorna Latinamerikas landrepresentant i Bolivia, Olivia Malmqvist, hälsar gästerna välkomna och berättar om visionerna med Svalorna Latinamerika och SumaThakhi II. När hon är färdig trummar några av CDC:s brigadister sig in på scenen och framför ett dans- och musiknummer samtidigt som de ropar ut slagord. SumaThakhi II:s fyra samarbetsorganisationer har fått i uppdrag att sätta ihop nummer tillsammans med sina ungdomsgrupper, och vi på Svalorna Latinamerika ser framförandena för första gången tillsammans med publiken. Näst ut är några av Red Ada:s unga medborgarreportrar som satt ihop en dockteater som handlar om sexuella rättigheter. Det blir många skratt från publiken innan några av de andra reportrarna visar upp ett annat sätt att uttrycka sig på: breakdans. Gerardo Luna Nava som är programkoordinator i Bolivia är kvällens presentatör och mellan uppträdandena värvar han in information om programmet och dess olika mål.

Albor

Albor visar oss ett teaterstycke med HBT-tema som inte lämnar någon oberörd. Ensemblen är svartklädd förutom en man som är klädd i vitt. Han är homosexuell och har ett förhållande med en av de svartklädda männen. När det svartklädda samhället konfronterar deras kärlek sviker mannen i svart sin partner som misshandlas och blir ännu ett offer för förtrycket och hatet som vissa fortfarande hyser mot HBT-personer.  Det var nästan ingen dialog, men koreografin och musiken talade sitt tydliga språk och alla var tagna av Albors duktiga skådespelare. Förändra samhället vill också CISTAC göra och därför har de producerat Bolivias första såpopera, eller telenovela som man säger här, med temat ”machismo”. CISTAC visade oss trailern och ett par smakprov från serien ”Solo para machos” som kommer att visas på nationell tv inom kort. Vår tredje kollega Gioconda Gutierrez avrundar den lyckade kvällen med en skål, innan alla sluter upp i traditionell ringdans - ett sätt att avsluta kvällen på som verkar vara regel snarare än undantag här i Bolivia.

Denise Berg, infopraktikant i Bolivia

Foto: Minda Holm