MARTIN: Andinsk barrock då och nu

Martin Karlsson i Peru, inlägg 3

När jag på lediga dagar promenerar i Arequipa är det svårt att inte fastna framför fasaderna till några  av de äldre byggnader som står kvar från kolonialtiden. Fantasifulla  dekorationer föreställande blommor,  pumor och människoansikten blandas med änglalikafigurer och årtal från 1600-talet och framåt. Det påminner verkligen inte om någonting annat jag har sett tidigare.

Pelargång i kloster

Arequipa är känt för sin arkitektur från kolonialtiden, den uppmärksammans ofta i guideböcker och har gett staden smeknamnet  La Ciudad Blanca – Den vita staden. Smeknamnet är en hänvisning till den typ av sten som användes för att konstruera många av de byggnader som står kvar från 1600- och 1700-talet. Den är en vulkansten som är lätt att bearbeta.

I förhållande till andra städer från kolonialtiden, som Cuszco och Lima, är dekorationerna på husfasderna i Arequipa unika eftersom de innehåller en distinkt blanding av influenser från 1600-talets Spanien och de andinska folkens kulturer. Stilen brukar kallas for andinsk barrock eller mestiz-stil.  Barrocken var en stilform som var populär i Europa vid tiden för kolonialiseringen och fick i Sydamerika ett särskilt uttryck tackvare de lokala hantverkstraditionerna.

Drake vid kyrkoport.

Ur ett bredare historiskt perspektiv utgör dessa utsmyckningar ett undantag från den rådande ordningen under kolonialväldet. På sätt och vis även från dagens peruanska samhälle. Då mötet mellan spanjorerna och sydamerikas civilisationer främst kom att präglas av våld, förtryck och exploatering kunde betydligt mer konstruktiva resultat åstadkommas inom konsten. Två från början olika uttrycksformer kunde blandas för att skapa något nytt som har överlevt genom generationerna.

Kanske ser det inte riktigt lika illa ut i Peru idag som för femhundra år sedan. Fattigdomen minskar trots allt. Men då konsten på husfasderna i Arequipa står vem som helst fri att betrakta och inspireras av, håller sig den nya medelklassenännu gömd bakom höga murar och låsta grindar med beväpnade vakter. Vill du få en glimt av den riskerar du att skära dig på taggtråd eller bli skjuten. Skillnaderna fortsätter att alltså vara de mest utmärkande dragen i Arequipas statsbild.

Text och foto: Martin Karlsson

GIZELA: Strängar av hopp

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 4

Lördagskväll på en bar i Managua. Förväntningarna ligger täta i luften. Musikerna i rockbandet Cripta är förberedda. I hyrd minibuss har de rest från Estelí söderut till huvudstaden för att få spela sin musik. Plötsligt kommer två personer inspringande och stämningen förändras på en sekund. Det blir ingen spelning!

”Polisen är här, konserten måste ställas in!”. Stämningen blir tryckt. Bandet pratar med polisen och arrangörerna. Uttrycker sin vilja att spela för de hundratals fans som har kommit för att lyssna. Men ägaren till baren kan inte visa upp något tillstånd, och tillstånd är obligatoriskt när musik ska spelas live. Bandmedlemmarna fortsätter förtvivlat argumentera. Fansen skriker ”Cripta, Cripta, Cripta!”. Men, det är hopplöst.

Till slut får bandet tillstånd att spela två låtar. På nåder. En liten stjärna av hopp tänds på Managuas regntunga natthimmel. Men ljudet är dåligt och det funkar inte. I besvikelse och frustration plockas instrumenten från scenen och dekoren rivs ner. Och fansen går hem med böjda huvuden.

Min vän Alvaro i Cripta brukar prata om att möjligheterna att förverkliga idéer inom olika konstnärliga uttrycksformer är begränsade i Nicaragua. Att många tänker att det inte behöver satsas på sådant här. ”Men, det är ju precis tvärtom. Det är livsviktigt!” säger han. Hans vilja är att förmedla rockens kraft och explosivitet. Som en motvikt till den nonchalans, brist på motivation och avsaknad av framtidstro som finns omkring honom.

Vi lever alla, hur våra liv än ser ut, med möjligheter och begränsningar. För många människor i Nicaragua tar dock begränsningarna ofta överhanden, och det gäller då att idogt söka de frihetsgrader som finns för förändring; att försöka fånga sina möjligheter. Men, det är lättare sagt än gjort. Många gånger tas möjligheterna ur ens händer. Som de gjorde för Cripta och deras fans.

”Människan lever icke av bröd allena” brukade min pappa ofta säga. Konst, skapande eller hur man nu väljer att etikettera saker, är ingen parentes i mänskligt liv. Tvärtom. Det är människans längtan efter att fördjupa sig, få syn på saker och ibland överskrida sig själv.

Gizela Stenfeldt