MARTIN: Andinsk barrock då och nu

Martin Karlsson i Peru, inlägg 3

När jag på lediga dagar promenerar i Arequipa är det svårt att inte fastna framför fasaderna till några  av de äldre byggnader som står kvar från kolonialtiden. Fantasifulla  dekorationer föreställande blommor,  pumor och människoansikten blandas med änglalikafigurer och årtal från 1600-talet och framåt. Det påminner verkligen inte om någonting annat jag har sett tidigare.

Pelargång i kloster

Arequipa är känt för sin arkitektur från kolonialtiden, den uppmärksammans ofta i guideböcker och har gett staden smeknamnet  La Ciudad Blanca – Den vita staden. Smeknamnet är en hänvisning till den typ av sten som användes för att konstruera många av de byggnader som står kvar från 1600- och 1700-talet. Den är en vulkansten som är lätt att bearbeta.

I förhållande till andra städer från kolonialtiden, som Cuszco och Lima, är dekorationerna på husfasderna i Arequipa unika eftersom de innehåller en distinkt blanding av influenser från 1600-talets Spanien och de andinska folkens kulturer. Stilen brukar kallas for andinsk barrock eller mestiz-stil.  Barrocken var en stilform som var populär i Europa vid tiden för kolonialiseringen och fick i Sydamerika ett särskilt uttryck tackvare de lokala hantverkstraditionerna.

Drake vid kyrkoport.

Ur ett bredare historiskt perspektiv utgör dessa utsmyckningar ett undantag från den rådande ordningen under kolonialväldet. På sätt och vis även från dagens peruanska samhälle. Då mötet mellan spanjorerna och sydamerikas civilisationer främst kom att präglas av våld, förtryck och exploatering kunde betydligt mer konstruktiva resultat åstadkommas inom konsten. Två från början olika uttrycksformer kunde blandas för att skapa något nytt som har överlevt genom generationerna.

Kanske ser det inte riktigt lika illa ut i Peru idag som för femhundra år sedan. Fattigdomen minskar trots allt. Men då konsten på husfasderna i Arequipa står vem som helst fri att betrakta och inspireras av, håller sig den nya medelklassenännu gömd bakom höga murar och låsta grindar med beväpnade vakter. Vill du få en glimt av den riskerar du att skära dig på taggtråd eller bli skjuten. Skillnaderna fortsätter att alltså vara de mest utmärkande dragen i Arequipas statsbild.

Text och foto: Martin Karlsson

MARTIN: Att känna sin historia

Martin Karlsson i Peru, inlägg 2

Kyrkan vid Torget i Viraco.

Dammet yr upp bakom oss när vi kör fram mellan bergen på en skumpig grusväg. Föraren manövrerar bilen vant förbi hårnålskurva efter hårnålskurva med hatten nerdragen så långt att man bara kan se munnen. Himlen är klarblå och i radion spelas andinsk folkpop. Jag vevar ner bilrutan och kikar ut med kameralinsen. I baksätet sitter Irma, Ylva, Katy och Hugo ihop klämda. Efter några skakiga plåtningar vänder jag mig om och skriker ¡Me gusta!

Vi är på väg till Viraco. En by belägen 3 220 meter över havet i området Castilla Media cirka sju timmar utanför Arequipa.Vyerna är spektakulära med karga berg och en flod som strömmar fram långt ner i en dalsänka och sprider grönska omkring sig. Det lever omkring 2 000 personer i Viraco. De flesta försörjer sig med jordbruk och boskapsskötsel.

Väl framme stannar vi till utanför möteslokalen till Programa de Desarrollo Rural (PDR). PDR är ett femårigt utvecklingsprogram som drivs av Svalornas samarbetsorganisationer med syftet att främja möjligheterna för försörjning, utbildning och politiskt deltagande i hela Castilla Media.

Det dröjer inte länge innan jag börjar fatta tycke för Viraco. Bergen tillsammans med den stora glaciären Coropuna i bakgrunden ger byn en sublim inramning. Några bilar syns knappt till ochmänniskorna lever av vad jorden har att ge och … ja, jag vet… jag romantiserar.

En by med behov
Sett endast genom kameralinsen skulle Viraco kunna vara ytterligare en pittoresk bergsby från ett resereportage i dagstidningarnas söndagsbilagor. Min bild blev dock mer nyanserad när jag satt med vid ett möte som var sammankallat av Viracosborgmästare. Borgmästaren hade bjudit in representanter från polis- och vårdmyndigheterna och från PDR för attinvånarna i Viraco med omnejd skulle få en chans att vädra sina åsikter.

En äldre man boende i utkanterna av byn hade kommit för att berätta att han upplevde sig vara bortglömd av både polis, läkare och civilsamhällets organisationer där han bodde. En kvinna förklarade att flera brott, i synnerhet hustrumisshandel, begicks oanmälda pågrund av polisens frånvaro. Myndighetsrepresentanterna lyssnade och svarade att resurserna tyvärr är begränsade. Ibland finns det inte ens tillräckligt för bensin till ambulansen.

Några av deltagarna på mötet.

Levnadsvillkoren för människor på Perus landsbyggd är överlag starkt begränasde i jämförelse med resten av landet. Denna propblematik uppmärksammades inte minst i en ny FN-rapport som underströk att undernäring och bristen på behandling av HIV och AIDS är särskilt påtaglig just på landsbygden.

En plats i historien
På mötet diskuterades också ett förslag om att inrätta en årsdag till minne av Viracos grundade. I historiska dokument hävdas det att bosättningar har funnits i området ända sedan 1540. Någon av deltagarna sa att det minsann fanns ruiner utanför byn som kunde påvisa att folk hade bott där redan innan Inca-imperiet. Det var intressant att lyssna till resonemangen om valet av dag och årtal.

Framför mig satt en samling människor som försökte fastställa sin historia. Att göra den känd för omvärlden och få berätta att det här är vi, vi kommer härifrån och har levt här i flera generationer. Att känna sin historia, tänkte jag, handlar om så mycket mer än kuriosa. Det handlar om att bli medveten om sig själv och få ett erkännande av sin omgivning.

Solen var på väg ned när mötet var över. På himmelen fanns stråk av rosa. Det var vackert och jag kände mig hoppfull.

Text och Foto: Martin Karlsson

MARTIN: En plats långt borta

Martin Karlsson i Peru, inlägg 1

Under många år har det sagts att avstånden i världen krymper. Förutom det konstanta flödet av nyheter från TV, tidningar och radio, fylls mitt Facebook-flöde med bilder föreställande chartersemestrande släktingar i Thailand eller bergsvandrande vänner i Sarek. Med så mycket information från när och fjärran kan hen fråga sig vad som egentligen finns kvar att upptäcka? Hen skulle kunna tro att vi aldrig behövde resa mer. 

Världen, inte större än en jordglob?

För många människor är att stanna hemma dock långt ifrån ett alternativ. Förutsättningarna för säkerhet, trygghet och frihet är på många platser väldigt knappa, ibland lika med noll. Att stanna hemma kan därför vara förknippat med ren livsfara.

I Peru har exempelvis många jordbrukarfamiljer tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar och en vild gruvdrift som har gjort tillgången på vatten osäker. Många gånger hamnar dessa familjer i kåkstäder utanför Perus större städer. Tyvärr möts de där ofta av nya problem i form av arbetslöshet och dåliga utbildningsmöjligheter. Det tär på familjerelationerna och gör det ännu svårare att ta sig därifrån.

Ibland händer det att också de här berättelserna hittar fram i mitt Facebook-flöde. Sida vid sida med semesterbilder och roliga klipp kämpar de om min uppmärksamhet. Väl medvetna om att lika gärna som jag kan klicka och läsa mer kan jag dölja eller sluta följa helt och hållet.

Användarvänlighet i all ära men om vi börjar välja bort istället för att lägga till, riskerar inte då avstånden mellan människor att öka i stället för att minska?

Jag har i alla fall gjort mitt val. Jag vill läsa mer. Jag vill komma närmre. På söndagen den 15 september reser jag därför som informationspraktikant för Svalorna Latinamerika till Arequipa, Peru. Jag reser tillsammans med Ylva Kallin som kommer att praktisera som programpraktikant. Här kommer vi båda två att blogga om våra upplevelser i Peru. Vill du läsa mer kan du göra det här och här. Lägg till och följ oss gärna!

Text och foto: Martin Karlsson

MIA: Vad man väljer att se

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, blogginlägg 6

Sjuk och rädd för att det mesta läskiga skulle kunna hända, parallet nyfiket på exakt allt – jag var en harig Mowgli i storstan. Ambitös och naiv ville jag förstå vad detta land och denna stad var – ”det kan väl inte vara så svårt?”.

Första månaden i Bolivia såg jag endast kontoret, lägenheten och gatorna mellan hem och jobb. Fem månader senare är idén och jakten på att finna en definiering av vad La Paz och Bolivia är upp-och nervänd och letandet har lagts ner. Jag finner inte svart eller vitt – här bär extremerna inte de färgerna.

Trots att jag aldrig förr varit så långt bort från moderlandet, varken fysiskt eller kulturellt, är det mesta ofattbart likt livet hemma. Såsom i Sverige är människor fyllda av integritet och upptagna av sina egna liv, ingen pratar på bussen, kyla får folk att huka sig och titta ner i marken, tonåringar stojar om samma saker och de nationella musikhitsen nynnas med variarande kvalitet. Men upplevelserna målas i andra färger och uttryck, i andra dimensioner, från och mellan andra avgrunder och med andra förutsättningar.

Fattigdomens trasiga kläder, de övergivna sjuka och kampen för fysisk överlevnad är ständigt närvarande. Likväl som de rika områdenas garage är fyllda av de senaste glänsande sportbilarna och av självklarheten i att medelklass-femtonåringen får ett bal-likt, vräkigt kalas för tiotusentals kronor. Barn busar och bråkar och skrattar, som barn gör över hela världen. Men i El Alto jobbar ungarna på gatan i trasiga sandaler för att tjäna ihop motsvarande 20-30 kronor per dag medan man i södra La Paz många exklusiva skolor bär outfits som vardera är värd en genomsnittlig bolivians månadslön.

Djungelns fuktiga frodighet och den avslappnade, lättsamma attityden som råder där, bryter med högplatåns torra vidöppna landskap, brännande sol och isande skugga där det verkligt hårda livet ger ihopbitenhet efter ständig köld, dåliga skördar och avsaknad på sjukvård. Många barn från landet drömmer sig bort till staden, jordbruket och från det traditionella ursprunget, mot en karriär som kan ge materiell rikedom och ekonomisk säkerhet. Precis som den svenska landsorten erfor under förra seklets mitt. Överallt letas precis samma saker såsom kärlek, hälsa, lyckliga relationer och en hoppgivande framtid.

Svart eller vitt hittas inte här, alla de andra färgerna lyser oftast så starkt att verkligheten inte kan bestämmas vara varken ditten eller datten. I de fattigaste delar i El Alto strålar kulturell rikedom och dynamik medan rika områden i staden förblir skugglösa i brist på identitet och medborgerlig solidaritet. Gränslandet mellan arkitektonisk och landskapsmässig skönhet och fulhet, trygg vardag och fara, fattigdom och överflöd, är inte en gråzon utan en palett av olika färger där allt blandas till unika situationer där tur i livet och i stunden bestämmer det mesta. Den familj eller den folkgrupp du föds i ger dig lotten. Samma saker styr livet här som i Sverige, dock målat på en bredare duk där kontrasterna är mer iögonfallande.

Text: Mia Moberg

SANDRA: En julhälsning från Nicaragua

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 5

Kontoret här i Estelí är stängt så det är tystare än det brukar vara. Julledighet. Barnen är lediga från skolan, det smälls smällare runt om i hela staden fram till småtimmarna och husen är pyntade med blinkande ljus i olika färger. Julen står för dörren, men min julkänsla tycks utebli då värmen och solen gör det svårt att förstå att det närmar sig jul.

Genom detta sista blogginlägg håller jag på att avsluta, inte bara för julen, utan även min praktikperiod här på Svalornas kontor i Nicaragua. Innan jag tar mig tillbaka till kylan i Sverige ska jag först resa runt lite och försöka absorbera lite mer sol och värme så att jag kan uthärda vintern som jag hört kommit hemma.

Jag har många gånger tagit tillfället i akt att under mina lediga dagar försöka se lite mer av Nicaragua. Det är ibland lite märkligt att resa runt som turist i ett land där man varit flera gånger och som man känner lite mer på djupet. Det är ofta jag slås av är hur lite många av de medturister som jag möter faktiskt bryr sig om att lära känna Nicaragua och hur utländska investerare tycks dominera den Nicaraguanska turistnäringen. Nästan alla populära hostel, hotell och restauranger tillhör någon som inte kommer från Nicaragua. Detta är synd. Nicaragua har mycket historia, nyheter och kultur att erbjuda den vetgirige och landet är utmärkt för turism och skulle kunna generera mycket mer pengar till befolkningen i landet. Men man måste ha kontakter eller pengar om man ska kunna jobba med turism.  

Oviljan att försöka närma sig ett land leder också till att man aldrig ser baksidan av allt det vackra stora ekonomiska klyftor, machismo, hur allt i vardagen är partipolitiskt bundet och inte minst det utnyttjande som sker av de människor som lever i marginalerna.

Jag är glad att jag har fått lära känna båda delarna av detta fantastiska land. Och trots alla vackra stränder, vulkaner, floder och berg så är det återigen det starka och levande civilsamhället som lämnar störst intryck på mig när jag nu lämnar Nicaragua för tredje gången. Jag imponeras av de människor som arbetar inom Svalornas program och de förändringar de försöker få till stånd. Att förändra attityder är nog ett av de svåraste och mest tidskrävande arbeten man kan kan ägna sig åt. 

Trots att julkänslan inte riktigt infunnit sig här, vill jag passa på att önska alla er där hemma som läser bloggen en riktigt god jul och ett gott nytt år. Min julklapp till er är ett nummer: 900912-7, detta är Svalornas postgironummer. Sätt in en slant, man mår bra av att ge!