MARTIN: Andinsk barrock då och nu

Martin Karlsson i Peru, inlägg 3

När jag på lediga dagar promenerar i Arequipa är det svårt att inte fastna framför fasaderna till några  av de äldre byggnader som står kvar från kolonialtiden. Fantasifulla  dekorationer föreställande blommor,  pumor och människoansikten blandas med änglalikafigurer och årtal från 1600-talet och framåt. Det påminner verkligen inte om någonting annat jag har sett tidigare.

Pelargång i kloster

Arequipa är känt för sin arkitektur från kolonialtiden, den uppmärksammans ofta i guideböcker och har gett staden smeknamnet  La Ciudad Blanca – Den vita staden. Smeknamnet är en hänvisning till den typ av sten som användes för att konstruera många av de byggnader som står kvar från 1600- och 1700-talet. Den är en vulkansten som är lätt att bearbeta.

I förhållande till andra städer från kolonialtiden, som Cuszco och Lima, är dekorationerna på husfasderna i Arequipa unika eftersom de innehåller en distinkt blanding av influenser från 1600-talets Spanien och de andinska folkens kulturer. Stilen brukar kallas for andinsk barrock eller mestiz-stil.  Barrocken var en stilform som var populär i Europa vid tiden för kolonialiseringen och fick i Sydamerika ett särskilt uttryck tackvare de lokala hantverkstraditionerna.

Drake vid kyrkoport.

Ur ett bredare historiskt perspektiv utgör dessa utsmyckningar ett undantag från den rådande ordningen under kolonialväldet. På sätt och vis även från dagens peruanska samhälle. Då mötet mellan spanjorerna och sydamerikas civilisationer främst kom att präglas av våld, förtryck och exploatering kunde betydligt mer konstruktiva resultat åstadkommas inom konsten. Två från början olika uttrycksformer kunde blandas för att skapa något nytt som har överlevt genom generationerna.

Kanske ser det inte riktigt lika illa ut i Peru idag som för femhundra år sedan. Fattigdomen minskar trots allt. Men då konsten på husfasderna i Arequipa står vem som helst fri att betrakta och inspireras av, håller sig den nya medelklassenännu gömd bakom höga murar och låsta grindar med beväpnade vakter. Vill du få en glimt av den riskerar du att skära dig på taggtråd eller bli skjuten. Skillnaderna fortsätter att alltså vara de mest utmärkande dragen i Arequipas statsbild.

Text och foto: Martin Karlsson

SIGRID: Hård eller vacker - Få roller i kulturutbudet

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 1

Tre amerikanska soldater står med  tunga kulsprutor bakom en husknut. Ryssarna har angripit och nu är det dags att visa vem som bestämmer. ”Prr… Prr… Prr…” låter det när de avfyrar sina vapen. Krigsfilmen är på längst fram i bussen och det är omöjligt att låta bli att titta eftersom ljudet dånar ur högtalarna.

Vi är på väg hem från en stor aktivitet i León, organiserad av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Mary Barreda. Efter aktiviteten har vi fått en pratstund med de anställda om deras arbete. Vi har suttit kring ett bord medan var och en av dem har berättat hur de arbetar förebyggande mot sexuell kommersiell exploatering. De pratar om dialog, om att öka kvinnors självkänsla, om barn och unga som aktiva subjekt och inte objekt.

Jag tittar på filmen framme i bussen. En enda kvinnlig skådespelerska har passerat förbi på skärmen. På vägen till León visade de också film. En välkänd historia om några män som vaknar upp dagen efter  en svensexa och inte vet vad som har hänt. I den fanns det fler kvinnliga roller: den vackra blivande hustrun som ringer hela tiden och är orolig, den elaka hustrun som ringer hela tiden och är arg, och så den prostituerade kvinnan med det stora hjärtat.

Plansch på organisationen Mary Barredas kontor. En ovanlig bild i det nicaraguanska kulturutbudet.

Under de olika möten med Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer vi varit på hittills finns det en gemensam konsensus. Det handlar om att unga flickor och pojkar ska få växa upp under liknande förhållanden, att de inte ska bli bedömda efter sitt kön. Under de här mötena, tillsammans med de här människorna, så känns det så självklart. Men i de filmer som visas på bussen här, i många av de sånger som spelas på fester och på gatan, finns det få förebilder för de unga flickor och pojkar som växer upp i Nicaragua. Enligt den kulturen är kvinnor i första hand till för att titta på. De ska vara vackra, men inte ta plats. Männen å sin sida, ska vara aktiva, men får inte visa känslor.

Efter snart två veckor på plats är jag förväntans- och hoppfull inför att se mer av hur Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, med sitt arbete, kan röra om bland stela könsroller i Nicaragua. 

 Text: Sigrid Petersson 
Foto: Teresa Allendes










  

SOFIE: Två ursprungsfolk, två verkligheter

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 4

Jag har så länge jag kan minnas velat resa och lära känna andra kulturer, helst så långt bort som möjligt. ”Sverige är ju inget speciellt, det kan jag se senare”, har jag tänkt. Trots att Latinamerika för tillfället fortfarande kommer före bland mina prioriteringar, har jag börjat bli nyfiken på att lära känna mitt eget land, insett hur vackert det är och hur mycket spännande det finns att ta reda på.

Jag har inte varit längre norrut än Idre Fjäll – vad finns egentligen att uppleva där ovanför? Det känns lite pinsamt när bolivianer eller människor från andra länder ställer frågor om Sverige och jag inte kan svara på allt.

- Har ni något ursprungsfolk i Sverige?
- Självklart, de kallas samer och arbetar främst med renskötsel.

Fast hur självklart är det egentligen? På internet hittar jag sidan samer.se, där jag får veta att endast var tionde same arbetar med renskötsel. Faktum är att jag kan långt mycket mer om aymarafolket i Bolivia och om deras kultur än om mitt eget lands ursprungsfolk. På samiska kan jag inte säga ett enda ord, på aymara kan jag åtminstone räkna till tre. Jag minns inte att jag lärt mig något alls om samerna i skolan, däremot var det ett projekt i mellanstadiet om mayaindianerna som fick mig intresserad av den latinamerikanska kulturen.

Sverige har inte ratificerat FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk som Bolivia ratificerade redan då den trädde i kraft 1991. Konventionen betonar bland annat markrättigheter och det är framförallt dessa krav som Sverige inte uppfyller, men ”håller på att utreda”. En utredning som enligt ett program i Sveriges Radio förra året redan finns. Trots detta är det bara Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet som är för en omedelbar ratificering. Sverigedemokraterna ställer sig helt emot – något som kan tyckas mycket märkligt då de vill bidra till ”ett stärkande av den svenska kulturen”.

Aymarakvinna säljer coca

När kommer dagen då Sverige får en samisk statsminister? Eller beslutar att alla statligt anställda måste tala svenska och minst ett officiellt språk till, till exempel samiska*? Visserligen är samerna i Sverige en minoritet med endast ca 20 000** personer, i motsats till Bolivia som är ett av de få länder i världen där ursprungsfolken utgör en majoritet – av landets totalt 10,5 miljoner invånare uppskattas ca en och en halv miljon tillhöra aymarakulturen. Trots detta känns det konstigt att ett så utvecklat land som Sverige inte erkänner sitt ursprungsfolks rättigheter. Jag hoppas att Sverige inte bara vill bidra till utvecklingen i Bolivia, utan också lära sig av de framgångar landet åstadkommit. Det känns gammalmodigt att utbytet bara går åt ett håll, i en globaliserad värld borde alla ge och ta.

*Samiska är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk
**Av totalt 80 000 samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland bor 20 000 i Sverige

Sofie Olsson
programassbolivia@svalorna.se

MACARENA: Dansglädje i många former

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 7

I Bolivia spelar dansen en central roll, alltid. En fest utan dans är inte en fest utan bara en kompisträff. Möjligheterna för dans är många, vare sig du vill ut och skaka rumpa eller ägna dig åt traditionell folkdans. Har du ögonen öppna så hittar du även kurser i salsa, magdans och mycket mer.

Att bolivianer är ett glatt folk har jag tydligt poängterat i tidigare blogginlägg, men har jag nämnt att det under året firas 800 helgon? Vart och ett firas med sin egna fest och en ”entrada”, ungefär som en liten karneval där det kan vara allt från trettio till hundratals dansare. Den största är självklart Oruro-karnevalen som hålls i februari varje år. 

Afrobolivianska barn dansar saya på Internationella Flickdagen

Men dansen är inte bara ett uttryck  för glädje, den berättar och bevarar en historia. Genom dansen får man en bild av det förflutna och en insyn i hur det har varit. Hur många skulle ha vetat om de afrikanska slavarna som finns i Bolivia, om det inte vore för den afrobolivianska dansen saya? Hur skulle man annars minnas berättelserna om Chunchus, ett folk som idag är utdöda?

Chunchus på Kulturfestival

Flera ritualer dansas också. En ritual som sägs leva kvar i byar långt ute på landsbygden är Jach´a Tata Danzante. De människor som har förrått sin by och inte respekterat sina seder förväntas genomföra denna ritual som inte är ett straff utan mer handlar om ansvar och gemenskap med sin omgivning. Genom att dansa sig till döds betalar man för sitt misstag och kan återintas i samhället (om än bara i anden). För ritualen ber man los mallkus, de byäldste, att motta offergåvan. Dansen, som görs i en tung dräkt och en stor mask, börjar redan tidigt på morgonen  och fortsätter till kvällen då dansaren faller utmattad och dör. Genom detta vill man försona sina synder och återuppta den förlorade gemenskapen med sin omgivning. Det låter kanske lite makabert, att något så glädjande ska sluta så dramatiskt. Men man kan inte förstå allt, och viss logik finns säkert. Några säger också att när byn har haft ett hårt år kan en person frivilligt välja att ge denna offergåva till Moder Jord i förhoppning om ett bättre år.

Dansen i Bolivia är levande och alltid närvarande, den uttrycker glädje och berättar historier, tydligen kan den även användas för förlåtelse av synder och offergåva. Jag är dock nöjd med att dansa för skojs skull och därmed dra mitt strå till stacken i försvar till Bolivias kulturarv.

Text & foto: Macarena Mendoza Alvarez

infobolivia@svalorna.se