NADIA: Dumpad i ett underverk

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 6
Till min lycka hade Machu Picchu öppnat lagom till min semester i påskas. Jag och min vän slog på stort och köpte ett paket där alltifrån resa, inträde och mat ingick. Vi insåg att det hade varit bättre att resa på egen hand än genom en bluffagentur som lämnade oss ensamma i djungeln – men då var det redan för sent.

Machu Picchu hade varit stängt sedan översvämningarna i januari. När vi kom fram till Cusco och hostelet där vi skulle bo blev vi överfallna av en intensiv säljare i receptionen. Han insisterade på att vi absolut inte kunde hitta en bättre och billigare agentur än hans för att åka till Machu Picchu. Efter en kort funderare bestämde vi oss för att köpa resan med helpension - även om det för mig var mer pengar än vad jag egentligen hade råd med.

Vi fick inget kvitto på en gång, men säljaren lovade att han skulle återkomma med det några timmar senare. Klockan fyra på morgonen dagen då vi skulle åka hade vi fortfarande inte fått något bevis på att vi hade betalat. Vi fick som tur var ändå åka med på resan, men var tvungna att byta buss tre gånger för det var oklart vilken guide vi skulle ha. Det blev mycket stress, problem och bekymmer på vägen, men när vi kom upp till inkaruinerna och den starka energin var det fortfarande värt det.

Det var ett vägras på vägen så alla var tvungna att gå ur bussarna,
vänta i två timmar, för att sedan traska genom leran till närmaste by.

Så var det resan tillbaka till Cusco... Efter en kort busstur, en tågtur, en rask promenad från stationen och drygt två timmars köande till linbanan för att passera floden kommer vi fram till andra sidan där bussen ska ta oss tillbaka till Cusco. Vi blir överraskade. Ingen guide, ingen buss. Vi väntar och väntar. Det börjar bli mörkt. Runt omkring oss är det djungel, lervägar och berg. Till slut tvingas vi inse faktumet att vi blivit övergivna och liftar med tio vägarbetare i deras pick up.


Vi är tydligen inte de enda som råkat ut för detta läser jag i tidningen. Det var ett drygt äventyr som kunde slutat illa, men som nu är ett minne för livet som jag kan skratta åt.

Nadia Enedahl

SIMON: Inkaleden till Machu Picchu

Simon Strannard i Peru, inlägg 4
Den senaste månaden har det varit ganska lugnt med aktivitet på kontoret eftersom det är semestertider i Peru. Även jag tog tre veckors ledigt och åkte på en liten rundtur i Peru, Bolivia och Chile. Resans höjdpunkt var Inkaleden.

Utgångspunkt för den som vill vandra Inkaleden är Cusco, en väldigt vacker stad som byggts ovanpå ruinerna av Inkaimperiets huvudstad och där fortfarande gamla murar från den tiden kan beskådas. Vandringen tar 4 dagar och går genom ett fantastiskt vackert och skiftande landskap. Under de fyra dagarna går man tack vare de stora höjdskillnaderna genom minst fyra olika biotoper, från regnskog till kallfjäll.

Leden går bitvis på den ursprungliga väg som anlades under Inkatiden som en del av ett utbrett vägnät som band ihop det väldiga imperiet. På den tiden tog det enligt uppgift endast fem timmar för budbärare att tillryggalägga samma sträcka som för oss tog fyra dagar! Det låter otroligt, men när man såg våra bärare springa om oss, med 25-30 kilo på ryggen i sandaler av gamla bildäck, verkade det inte lika konstigt. När man själv nådde kvällens läger, mer eller mindre utmattad, upphörde man aldrig att imponeras och glädjas över att finna tälten uppslagna och ett dukat bord med minst sex olika rätter, den ena godare än den andra.

Hur vår kock lyckades med dessa kulinariska bedrifter under så primitiva förhållanden förblir en gåta. Trots en hel del regn och bitvis ansträngande stigningar behövde man bara tänka på bärarnas strapatser för att inse att man inte hade så mycket att klaga över.

Att på fjärde dagens morgon nå Machu Picchus ruiner samtidigt som den gryende solen kastade sina första strålar över den magnifika staden fick en också snabbt att glömma blöta skor och värkande muskler. Denna sista dag tillbringade vi med att vandra runt i ruinerna och insupa skönheten på denna magiska plats och det var genuint svårt att slita sig därifrån när vi på eftermiddagen var tvunga att ta oss ner till tågstationen i staden Aguas Calientes för vår återresa till Cusco.

Simon Strannard
simon.svalorna@gmail.com

LINNEA: Fjäderprydda män i kjol

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 7

I Bolivia är det svårt att vara stolt gay även om män i vissa sammanhang får klä sig i kjolar och fjädrar. Och följetongen om det spända politiska läget fortsätter, om drygt en vecka får vi möjligtvis veta om presidenten får sitta kvar.

Det är Europride i Stockholm. Det är stort i år. Jag har sett bilder på svenska tidningars webbsidor, av män som omfamnar varandra, färgsprakande människor på lastbilsflak och kändisar som uttalar sitt stöd för saken. I Bolivia har jag visserligen sett liknande saker, men inte med samma innebörd. Här förekommer ofta färgsprakande karnevalståg som dansar genom stadens centrum med både män och kvinnor klädda i färgglada kjolar och fjädrar. Senast var det karneval i lördags. Men de dansar inte för HBT-rörelsen utan för att det är viktigt och roligt att dansa folkdanser på gatorna.

Det finns faktiskt en pride-parad varje år även i Bolivia, men den är inte så stor och får definitivt inte så stor uppmärksamhet från allmänheten och media. Här förekommer mycket diskriminering men nästan ingen debatt om rättigheter. Man kan säga att det behövs mer arbete på HBT-fronten i Bolivia. Som ett litet bidrag till att lyfta upp ämnet har vi på Svalornas hemsida publicerat flera artiklar om HBT i våra samarbetsländer, se här.

I övrigt rullar livet på här i Bolivia. Det politiska läget är som vanligt kaosartat. Om någon vecka ska det vara folkomröstning om huruvida presidenten och de lokala ledarna i varje departement får sitta kvar. Rättare sagt är det tänkt att det ska vara folkomröstning, oppositionen håller som bäst på att ogiltigförklara hela saken. Vi får väl se hur det går.

På kontoret är det semestertider och alla tar mer eller mindre långa ledigheter. Mina föräldrar har varit på besök vilket var mycket trevligt, vi hann resa omkring en hel del. Nu har jag äntligen fått besöka Sydamerikas, enligt många turister, största attraktioner: ruinstaden Machu Picchu från Inkatiden i Peru och Iguazu-vattenfallen på gränsen mellan Argentina och Brasilien. Imponerande!

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se