Processen för politisk utveckling i Peru

Förra året var det kommunval i de olika kommunerna i Castilla Media och därför är större delen av kommunalråden helt nya. Att organisera en kommun utan tidigare erfarenhet är inte helt lätt och det är en av sakerna som Svalorna stöttar regionen med. Programmets tredje delmål handlar om just politisk och social utveckling.

För ungefär en vecka sedan var vi på möte med tre av de nya kommunalråden i Viraco, en av kommunerna i Castilla Media. Galo, som annars är ansvarig för delmål två som handlar om utbildningsutveckling, gick igenom kommunallagen med de nya kommunalråden. Han pratade bland annat med dem om de olika områden som de nu är ansvariga för. Till exempel ska kommunen se till att befolkningens hälsa kan ses efter, att gator har namn och nummer och att kommunens utbildningar utformas, utförs och utvärderas.

Viraco, en av kommunerna i Castilla Media 

Peru är ett land som präglas av hög korruption. Enligt korruptionsundersökningar från Transparency International, där de använt en skala från 0-100 där 0 är väldigt korrupt och 100 är nästan utan korruption, tilldelas Peru siffran 38 (jämfört med Sverige som fått siffran 87). En låg siffra med hög korruption som varit stadig de senaste åren. Och när en stor del av befolkningen inte har särskilt högt förtroende för de som styr landet blir det extra viktigt att kommunen styrs på ett öppet och ärligt sätt.

Därför föreslog Svalornas medarbetare att kommunalråden i Viraco bland annat ska vara så tydliga som de bara kan med den ekonomiska redovisningen. De gav som exempel att kommunalråden kan skriva upp kommunens budget på ett stort ark och sätta upp det i kommunhuset så att alla som vill kan ta del av den. På så sätt behöver inte befolkningen ha några frågor eller misstankar när det kommer till hur deras pengar används. Något som kommunalråden verkade tycka var en bra idé.

Det märktes att de nya kommunalråden verkligen vill förbättra kommunen de bor i. Under hela mötet deltog de aktivt, skrev ner mycket av det som sades och ställde frågor när det var något som de inte förstod eller hängde med på. När Galo berättade att de som kommunalråd har ansvar för turism och att visa upp för sin omgivning vad deras kommun har att erbjuda genom till exempel marknader, hade de redan förslag på vad de kunde göra.
– En marknad kan vi ju ha på oktoberfesten! Då kan vi bjuda in de boende från de andra kommunerna i Castilla, föreslog ett av kommunalråden och de andra två höll med.

Även om de nya kommunalråden inte har erfarenheten av att organisera och styra en kommun så märks det att de har viljan. Samtidigt får en inte heller glömma att deras mandatperiod inte ska ses som en punktinsats utan att kommunens styre måste ses i det stora hela, som en lång process som efter Svalornas stöd och guidning ska fortsätta utvecklas och förbättras. Därför är det viktigt att de genom Svalornas utbildning får kunskap och självförtroende för att i framtiden klarar av att ta stegen framåt själva.

Men under det närmsta året kommer ändå Svalorna finnas där för att stötta utvecklingen av kommunerna i Castilla Media, och det ska bli spännande att se vad de nya kommunalråden lyckas utföra.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Borgmästare för en dag, Peru

Idag sätter vi oss in i rollen som borgmästare, en person som väljs av sitt distrikt och ska leda arbetet för utveckling under fyra år. I varje utav de fem distrikten i delprovinsen Castilla Media bor mellan 200 till 2000 invånare. De har både gemensamma mål och gemensamma utmaningar. Samtidigt finns det en hel del som skiljer dem åt.

Landsbygdsutvecklingsprogrammet anordnar en heldagsutbildning inom temat hur politiken på bästa sätt kan utformas. Det handlar dels om politikens innehåll, som ekonomisk utveckling, utbildning och hälsa, men också om strategier och metoder för att uppnå redan satta mål. Utbildningen går under namnet Escuela de formación politica.

Samarbetsövning under Escuela de formación politica i Tipán

Deltagarna droppar in 30-90 minuter efter utsatt tid. Jag är inte längre överraskad, jag har lärt mig att det är så det fungerar. Hit kommer bland andra kandidater för borgmästarposter, kandidater som vill stötta sin borgmästare i rollen som regidores, sittande borgmästare och andra lokala ledargestalter från hela Castilla Media. Erfarenheter ska delas, problem, drömmar, utveckling, samarbeten, etik och god styrning ska avhandlas. Mer än 70 personer dyker upp till kommunhuset i Tipán. Det finns ett betydande intresse av att delta och fältarbetarna har gjort ett bra jobb med att informera om dagens utbildning. Första punkten på programmet är en rad samarbetsövningar som inkluderar kramar, dans och en stor portion eftertanke.

På besök hos Paula i Pampacolca

Höjdpunkten under dagen, åtminstone för mig, var när Paula och Eustacia delade med sig av lärdomar från sina år som borgmästare. Deras tal till seminariedeltagarna var personliga och fyllda av engagemang.  Ingen utav dem har suttit en full mandatperiod utan de valdes in efter det att deras föregångare avsattes av de röstberättigade. De ställer inte upp som kandidater i årets val och berättar om svårigheterna att som kvinna stå sig i politiken och uppnå legitimitet. De vittnar om ett hårt klimat, en samhällsstruktur där kvinnor inte tillåts ta den plats som arbetet kräver. Men Paula är stolt, hon har kämpat hårt och tycker själv att hon har uppnått mycket under sin korta tid som borgmästare. Det är två starka kvinnor som på ett sätt erkänner sig besegrade, ”arbetet som borgmästare har ett högt pris och nu vill jag prioritera min familj” avslutar Eustacia sitt tal. När frågan om varför det inte finns fler kvinnliga kandidater till de olika posterna så svarar gruppen samstämt -Machismo! Ett ord. Machismo. Förklaringsmodellen går givetvis djupare än begreppet machokultur men där finns mycket att reflektera kring. När vi pratar enskilt med de båda kvinnorna efter mötet tycker jag att de verkar se sig själva som stärkta av sina erfarenheter.

Nybyggt torg i Uñon under borgmästare Fredys mandatperiod

Att vara borgmästare, om så bara för en dag, är ett tufft och uppoffrande jobb. Du har höga förväntningar på dig, att just du ska förbättra livskvalitén för invånarna i distriktet. Högst sannolikt får du jobba fyra år i hård motvind då majoriteten av befolkningen kanske röstade på andra kandidater. Som kvinna får du dessutom vara förberedd på en och annan stormby. Skulle du anta utmaningen? Själv är jag inte så säker.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru

SOFIE: Två ursprungsfolk, två verkligheter

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 4

Jag har så länge jag kan minnas velat resa och lära känna andra kulturer, helst så långt bort som möjligt. ”Sverige är ju inget speciellt, det kan jag se senare”, har jag tänkt. Trots att Latinamerika för tillfället fortfarande kommer före bland mina prioriteringar, har jag börjat bli nyfiken på att lära känna mitt eget land, insett hur vackert det är och hur mycket spännande det finns att ta reda på.

Jag har inte varit längre norrut än Idre Fjäll – vad finns egentligen att uppleva där ovanför? Det känns lite pinsamt när bolivianer eller människor från andra länder ställer frågor om Sverige och jag inte kan svara på allt.

- Har ni något ursprungsfolk i Sverige?
- Självklart, de kallas samer och arbetar främst med renskötsel.

Fast hur självklart är det egentligen? På internet hittar jag sidan samer.se, där jag får veta att endast var tionde same arbetar med renskötsel. Faktum är att jag kan långt mycket mer om aymarafolket i Bolivia och om deras kultur än om mitt eget lands ursprungsfolk. På samiska kan jag inte säga ett enda ord, på aymara kan jag åtminstone räkna till tre. Jag minns inte att jag lärt mig något alls om samerna i skolan, däremot var det ett projekt i mellanstadiet om mayaindianerna som fick mig intresserad av den latinamerikanska kulturen.

Sverige har inte ratificerat FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk som Bolivia ratificerade redan då den trädde i kraft 1991. Konventionen betonar bland annat markrättigheter och det är framförallt dessa krav som Sverige inte uppfyller, men ”håller på att utreda”. En utredning som enligt ett program i Sveriges Radio förra året redan finns. Trots detta är det bara Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet som är för en omedelbar ratificering. Sverigedemokraterna ställer sig helt emot – något som kan tyckas mycket märkligt då de vill bidra till ”ett stärkande av den svenska kulturen”.

Aymarakvinna säljer coca

När kommer dagen då Sverige får en samisk statsminister? Eller beslutar att alla statligt anställda måste tala svenska och minst ett officiellt språk till, till exempel samiska*? Visserligen är samerna i Sverige en minoritet med endast ca 20 000** personer, i motsats till Bolivia som är ett av de få länder i världen där ursprungsfolken utgör en majoritet – av landets totalt 10,5 miljoner invånare uppskattas ca en och en halv miljon tillhöra aymarakulturen. Trots detta känns det konstigt att ett så utvecklat land som Sverige inte erkänner sitt ursprungsfolks rättigheter. Jag hoppas att Sverige inte bara vill bidra till utvecklingen i Bolivia, utan också lära sig av de framgångar landet åstadkommit. Det känns gammalmodigt att utbytet bara går åt ett håll, i en globaliserad värld borde alla ge och ta.

*Samiska är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk
**Av totalt 80 000 samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland bor 20 000 i Sverige

Sofie Olsson
programassbolivia@svalorna.se

SOFIE: Folkfester på hög nivå

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 1

Bolivia, äntligen är jag tillbaka! Med minnen från min förra vistelse i La Paz för två år sedan förberedde jag mig på kaos och ett underbart myller av människor, trafik, mat och musik. 

Den nygifte vicepresidenten och hans fru.
T.v. President Evo Morales

Redan dagen efter min ankomst åkte jag och min praktikantkollega Macarena till de heliga pre-Inka ruinerna i Tiwanaku nära Titicacasjön för att beskåda vicepresident Álvaro García Lineras andinska bröllop – ena delen av firandet som även innehöll ett katolskt och ett civilt bröllop. I byn var det stor folkfest. Tårtor bakade av koka-mjöl stod uppradade för beskådan, det delades ut gratis öl, musik och dans fyllde torget för att välkomna de nygifta. Paret såg uppriktigt lyckliga ut då de steg ut genom La Puerta del Sol, Solporten, som är ett av Tiwanaku-folkets främsta byggnadsverk och som man tror hade en astronomisk eller kalendarisk funktion. Men i media har det uttryckts skepsis mot ceremonin. Eftersom varken García Linera eller hans fru tillhör något av Bolivias ursprungsfolk menar kritikerna att García Linera genomförde det andinska bröllopet som en politisk strategi för att bredda sin popularitet bland ursprungsbefolkningen inför framtida val.

Att såväl politiken som religionen är ständigt närvarande i Bolivia märks tydligt. Trots en planerad vägblockad gav vi oss på fredagen av mot Sucre och karnevalen tillägnad helgonet Guadalupe. Lyckligtvis kom vi fram utan problem och min första karneval gjorde mig synnerligen inte besviken. Från morgon till sen kväll dansades det olika bolivianska danser såsom caporales, tinku, chacarera och mycket mer på Sucres gator i en kavalkad av färgglada och fantasifulla dräkter. Det var med lyckokänslor och en iver att lära mig de bolivianska danserna som jag åkte tillbaka, hem till La Paz. 

Karneval i Sucre

La Paz lämnar som ni märker ingen sysslolös och som ny programassistent på Svalorna Latinamerikas Boliviakontor blev jag genast involverad i planeringsarbetet inför nästa år. Jag har också deltagit i processen att inkludera två nya samarbetspartners, som förhoppningsvis ska hjälpa till att stärka programmet Suma Thakhis rättighetsperspektiv. Efter denna försmak på min nya roll ser jag fram emot att under hösten bli mer insatt i det administrativa arbetet och framförallt, att lära känna våra samarbetspartners och deras verksamhet i El Alto.

Bolivia, äntligen är jag här.

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

VANESSA: Glad Midsommar

VANESSA: Rester från valkampanj på hus och murar

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 2

När jag har åkt ut från Arequipa till orterna utanför till olika workshops som till Yarabamba och Mollebaya så är det aldrig tråkigt. Det finns så mycket mer att se än bara höga vulkaner, berg och odlad mark, man kan även passa på att lära sig om Perus politiska historia. Rester från valkampanjer finns överallt, på husmurar och på stenar ute i ingenstans, här är det inte klotter utan här sänds valkampanjare ut för att förespråka en viss kandidat till president.

Även halvfärdiga hus står här och var, människor som har migrerat närmare staden men som egentligen har andra hem någon annanstans. Jag får höra att för två år sedan bara så fanns det ingenting där och nu står det överallt lite varstans halvfärdiga hus utan tak utanför Arequipa.

Efter att ha kommit fram till Yarabamba för att vara med på en föreläsning om eget företagande och mikrolån hittade vi ingen nyckel till lokalen. I den här lilla orten verkar alla känna alla men ingen nyckel fanns det. Efter att ha blivit runt skickade så fick vi låna en kvinnas affär/café för att ha föreläsningen där, otroligt gästvänligt och i Peru så går man efter peruansk tid och lugn, en sak i sänder. Men trots detta så finns det även ett slags fungerande kaos i Peru, när jag åkte buss nu på morgonen så trycks man in som en sardin i en sardinburk in i bussen, desto fler desto större kramkalas.





Vanessa Daurer

HANNA: En riktig rikedom

Hanna Navier, inlägg 3, Nicaragua

Hur luktar fattigdom? Hur smakar det, hur känns det?

Fattigdomen är inte ett nyhetsinslag på tv. Den finns bland vännerna jag har fått, hos kvinnan som säljer frukt på gatan på väg till jobbet, hos taxichaufförerna som skjutsar mig till det ekologiska cafét utanför stan.

Fattigdomen finns hemma i Sverige, i okunskap, fördomar, i tidsbrist och besatthet av platt-tv-apparater. I orättvisa handelsavtal och subventioner. Hos slagna, utslagna. Ensamma på julafton. Hos de som slänger glåpord på gatan.

Här finns den, i samma glåpord på gatan. Hos den tolvåriga mamman som blivit våldtagen, och som inte ens efteråt fick bestämma över sin kropp. Den finns i värken i benen, av två timmars trångt stående i bussen, med stanken av en alkoholiserad fattig bondes ölandedräkt i nacken. Ett tiggande barns hand på axeln. Barnets berättelse om att föräldrarna tagit henne ur skolan.

Och så den oändliga rikedomen, bland dammet och de jordstampade golven. I stämningen bland aktivisterna som viftar med regnbågsflaggor på Managuas gator, utan några glåpord eller sneda blickar inom räckhåll. Hos den unga feministtjejen som vågar trotsa sina religiösa föräldrar och ta plats, ställa villkor och leva frigjort - med glad och bestämd blick.

Klarast kanske den lyser i ögonen på de fabriksarbetande kvinnorna, och hembiträdena som nu står med betyg i handen, i organisationen Miriams lokaler. De tjänar knappt någonting, många har blivit slagna och förut kunde de inte ens läsa tidningen. Men nu kan de. De har lärt sig läsa, de har lärt sig räkna. De har lärt sig om sina rättigheter - och det här är deras stora dag.

Klumpen i min hals, tårar i ögonen, när en efter en får tjusiga examensdiplom till pompös musik, smattrande kamerablixtar och jätteapplåder. Det må vara pretentiöst, men sant, tänker jag: rikedom på riktigt.

/Hanna

HANNA: Undervattenshus har blivit ett sätt att leva

Martha vänder vant bönorna i stekpannan. Bönrörans dekorativa färg lierar sig med vitt ris. Några bitar lök får fullborda verket.

De gigantiska springorna i väggen suger effektivt upp aromerna vidare ut i rummet, för att sedan sprida väldoften över takåsarna.

– På originalritningarna till vissa hus är det högt i tak ovanför köket. Men har man en inkomst som knappt räcker till mat, vill man ju bygga så lite onödig rymd som möjligt, säger Marta och blickar ut över familjens 25 kvadratmeter.

Efter sina tio år tillsammans utan tillräckliga inkomster har Marta och José utvecklat en synkroniserad inredningssmak – stilren och avskalad med drag åt nicaraguiansk lantlig stil.

– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och textilval.

Så hade början på en nicaraguiansk ironisk variant av den omtalade DN-artikeln av Sara Trus med rubriken ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” kunnat se ut. Parodierna på reportaget om det stenrika paret har varit otaliga, och Mediesverige har sinom upprörts, sinom roats åt ytligheten och bilden av ett konsumtionssamhälle som totalt saknar självdistans.

Jag läste artikeln om det rika unga paret när jag ganska nyligen hade anlänt till Nicaragua. Här fick texten en annan dimension. I Estelís centrum, där jag bor, lever till stor del välbärgat folk med höga grindar. Men bara ett stenkast därifrån ser det helt annorlunda ut.

Jag hade kunnat skriva en längre parodi på DN-artikeln. Om jag hade träffat Martha för bara några veckor sedan. Nu glittrar solstrålarna i vattendraget där hennes hus har stått. Kläder och det som en gång utgjorde väggar och golv skymtar under vattenytan. Barnen står vid kanten och tittar ned på den enorma gropen.

Huset rasade ihop på en enda dag – familjen räddade det som räddas kunde. Martha har ingen aning om familjen kan få någon hjälp att bygga ett nytt hus. De har inte ens betalat av lånen på det som nu snarare ser ut som en flod än en bostad.

Huset under vattenytan.


Artikeln om den svenska vindsvåningen kan te sig exceptionell. Men Marthas tragedi är inte ovanlig - hon är en av många tusen människor i Nicaragua vars hus ligger totalförstört under vatten efter ofattbara mängder regn. Om det börjar regna lika mycket igen drabbas förmodligen många tusen till.

Smaka på det till årgångsvinet ni, vindsvåningägare. Och alla andra som drömmer sig dit. Förhoppningsvis har Sara Trus lyckats sätta igång en viktig debatt om ytlighet, egoism och bristen på engagemang för andra som inte är födda med silversked i mun. I en tid då intresset för omvärlden alltför ofta drunknar i drömmar om en teppanyakihäll.

/Hanna Navier, Estelí, Nicaragua

JENNY: Appropå blockad - 87 konflikter i södra Peru

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 2

Bussresan från Cusco hem till Arequipa tar 16 timmar istället för 10, för i byn Espinar, i Cuscoregionen, har byborna i flera dagar strejkat och av och till blockerat vägen med stora stenar och pålar. Människorna protesterar mot en planerad vattenreservoar som ska försörja 38 000 hektar odlingsmark i det växande Majesområdet, i Arequiparegionen, och som de fruktar kommer att minska tillgången på vatten där de bor.


Klockan fyra på morgonen står flera kilometer med bussar och lastbilar helt still i väntan på att blockaden ska hävas så att de kan komma förbi. Vi får veta att vår buss ska försöka vända om till Cusco, så jag och de flesta av mina medresenärer tar vårt pick och pack och vandrar ett par timmar längs vägen i den kyliga gryningen. Lukten av rödlök från lastbilarnas flak blandas med den fräna röken från brända bildäck. När vi passerar de strejkande utbrister en kvinna bakom mig med ganska hög röst “Ni borde bränna presidenten istället, och inte förstöra för oss!”. Jag hajar till, men ingen säger något mer. Efter ytterligare någon timme har kravallutrustad polis anlänt (till fots), skingrat skaran och rullat undan de flesta stenarna. Vi får gå på en buss som egentligen skulle till Cusco men som i stället vänder och tar oss till Arequipa.



Idag står det i tidningen att regeringen beslutat att förlänga tidsfristen för den tekniska studien av vattentillgång och miljöpåverkan i området, och därmed skjuta upp den offentliga budgivningen om konstruktionen av reservoaren till slutet av februari nästa år. Beslutet beskrivs som ett resultat av de kraftiga protesterna, men det nämns också att de intresserade företagen begärt mer tid för sina studier. Regionala politiker i Arequipa uttrycker sin oro över beslutet och menar att det visar på statens svaghet och brist på auktoritet att man låter sig påverkas av strejken.

Denna konflikt är endast en av 87 aktiva konflikter i södra Peru. De flesta gäller vatten- och gränsfrågor mellan regioner, men även många konflikter inom regioner förekommer.

Varför då alla dessa konflikter? Sociologen Julio Fuentes menar i tidningen La Repúblca att upproren uppstår som svar mot regeringens impotens och ovilja att arbeta för långsiktigt hållbar utveckling av landet. Befolkningens krav blir inte mötta, och därför minskar inte konflikterna. Dialog verkar vara den logiska och demokratiska lösningen, men jag undrar vilka förutsättningarna för dialog är när många politiker ser det som ett tecken pa svaghet när staten lyssnar på medborgarnas rop...

Bara några timmar försenad kom jag alltså fram till soliga Arequipa, och jag hoppas att lastbilarna också kom fram dit de skulle med sin lök och potatis. En av 87 konflikter har tillsvidare lugnat sig.

Jenny Ringarp

LINNEA: Fjäderprydda män i kjol

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 7

I Bolivia är det svårt att vara stolt gay även om män i vissa sammanhang får klä sig i kjolar och fjädrar. Och följetongen om det spända politiska läget fortsätter, om drygt en vecka får vi möjligtvis veta om presidenten får sitta kvar.

Det är Europride i Stockholm. Det är stort i år. Jag har sett bilder på svenska tidningars webbsidor, av män som omfamnar varandra, färgsprakande människor på lastbilsflak och kändisar som uttalar sitt stöd för saken. I Bolivia har jag visserligen sett liknande saker, men inte med samma innebörd. Här förekommer ofta färgsprakande karnevalståg som dansar genom stadens centrum med både män och kvinnor klädda i färgglada kjolar och fjädrar. Senast var det karneval i lördags. Men de dansar inte för HBT-rörelsen utan för att det är viktigt och roligt att dansa folkdanser på gatorna.

Det finns faktiskt en pride-parad varje år även i Bolivia, men den är inte så stor och får definitivt inte så stor uppmärksamhet från allmänheten och media. Här förekommer mycket diskriminering men nästan ingen debatt om rättigheter. Man kan säga att det behövs mer arbete på HBT-fronten i Bolivia. Som ett litet bidrag till att lyfta upp ämnet har vi på Svalornas hemsida publicerat flera artiklar om HBT i våra samarbetsländer, se här.

I övrigt rullar livet på här i Bolivia. Det politiska läget är som vanligt kaosartat. Om någon vecka ska det vara folkomröstning om huruvida presidenten och de lokala ledarna i varje departement får sitta kvar. Rättare sagt är det tänkt att det ska vara folkomröstning, oppositionen håller som bäst på att ogiltigförklara hela saken. Vi får väl se hur det går.

På kontoret är det semestertider och alla tar mer eller mindre långa ledigheter. Mina föräldrar har varit på besök vilket var mycket trevligt, vi hann resa omkring en hel del. Nu har jag äntligen fått besöka Sydamerikas, enligt många turister, största attraktioner: ruinstaden Machu Picchu från Inkatiden i Peru och Iguazu-vattenfallen på gränsen mellan Argentina och Brasilien. Imponerande!

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se