JULIA: Att lämna kvar en bit av sig själv

Att bli sjuk är inget man önskar och att åka in på akut operation än mindre. Om man tillägger att man sedan befinner sig i ett land där man inte vet vad man kan förvänta sig kan det hela mynna ut i en mardröm. Eller så blir det bara ytterligare en lärorik erfarenhet.

Förra torsdagen verkade vara en helt vanlig dag, men efter en stund på kontoret började jag få allvarliga kramper i magen och till slut kunde jag inte längre sitta upp. Lite naivt tänkte jag att jag kanske ätit något konstigt så jag bestämde mig för att åka hem, men så långt kom jag inte. När Celina, som är landrepresentant för Svalorna LA i Nicaragua, såg mig trodde hon snarare att det var ett spöke än en praktikant hon hade framför sig, en liknelse som kan ha stämt ganska bra med tanke på mitt blodtrycksfall. Istället tog vi oss till sjukhuset där det efter en del undersökningar konstaterades att det handlade om en blindtarmsinflammation. I ett stadie av förnekelse försökte jag hitta en alternativ lösning:
– Men är ni helt säkra på att det är blindtarmen?
– Kan det inte gå över? Räcker det inte med antibiotika?

Självklart ledde detta ingen vart utan två timmar senare låg jag med feberfrossa på operationsbordet. Operationen gick strålande och jag blev väldigt väl omhändertagen på alla sätt.
– Ja, nu bli en del av dig kvar i Nicaragua för alltid!, kommenterade mina arbetskamrater.
De har helt rätt. Incidenten fick mig att tänka på och reflektera över alla fantastiska människor jag träffat så här långt, och hur de också lämnat avtryck som jag bär med mig för alltid.

Pigg och kry på uppdrag i León dagen innan stormen

Jag kom igenom min upplevelse tryggt och utan komplikationer – kanske tack vare att jag inte kommer från Nicaragua, kan jag inte låta bli att tänka. Jag har en försäkring som skyddar mig, men så ser det inte ut för majoriteten av befolkningen här. Jag fick komma till stadens bästa sjukhus och slippa sitta i väntsalen och förgås av smärta. Hade jag varit född här hade jag antagligen inte haft råd med det utan fått vända mig till det offentliga sjukhuset, som ger bra vård, men är tokigt överbelastat. Där får sjuksköterskorna inte ansvara för tre patienter var – som på sjukhuset jag låg på – utan snarare trettio.

Sammanfattningsvis nu när allt gått bra och det bara fattas att ta bort stygnen, så har Nicaragua märkt mig för livet i kropp och själ, liksom jag lämnat en del av mig själv här – för alltid.

Text: Julia Andén
Foto: Angie Betancourt

JULIA: Att vinna eller försvinna

 Julia Andén i Nicaragua, inlägg 3 

Jag har växt upp i en mycket trygg tillvaro, framför allt socialt med en fantastisk familj som står bakom mig och stöttar mig i mina äventyr. Om jag funderar på vad det är som gjort att jag vågat söka utmaningar istället för stabilitet, så det är just den tryggheten som är svaret.

Muralmålning i Estelí av Proyecto MIRIAM

Men den sociala tryggheten har inte alla, inte i Sverige och än mindre här i Nicaragua. Våldet inom familjen är extremt utbrett här, och då rör det sig ändå om uppskattade siffror. Barn och ungdomar som växer upp med våld i sin vardag saknar den familjetrygghet jag värdesätter så högt. Jag förstår att de hoppar på fina erbjudanden om jobb utomlands eller på andra platser i Nicaragua, trots riskerna. Våld lever de redan med, så vad har de att förlora? Om deras liv redan präglas av övergrepp utförda av de människor de mest litar på och är beroende av, så kanske det inte verkar så skrämmande att byta ut den situationen. Och om självkänslan och hur man värderar sitt eget liv dessutom är nere på botten i en djup avgrund efter år av fysisk och psykisk misshandel blir det ännu mer förståeligt. Att dessa unga har hopp kvar känns mirakulöst, och att de agerar efter hoppet verkar helt rimligt. De kanske, innan de accepterar de där jobbet som servitris i en turiststad vid kusten, har övervägt för- och nackdelar samt alla risker och kommit fram till att det är värt det – erbjudandet om ett välbetalt jobb kanske är på riktigt. Eller den där pojkvännen som visar så mycket kärlek och omtanke – varför skulle inte han vara ärlig bara för att han är 10 eller 20 år äldre och är rik? Eller så blir ”vinsten” värd våldet och övergreppen, för att du själv slipper bo på gatan, eller för att dina syskon kan fortsätta gå i skolan. Eller så är det inte värt det, men då är det försent och din vilja spelar ingen roll längre.

Anonym muralmålning i Estelí - "Din tystnad fördömer mig"

När jag läser om barn och ungdomars inställning till våld, mänskliga rättigheter och sexhandel blir det irrationella plötsligt rationellt. Många av Nicaraguas unga förstår att det handlar om brott och övergrepp så länge det sker på avstånd, men när det handlar om dem själva är företeelserna så normaliserade att de inte ser sin egen utsatthet. För att bekämpa problemet räcker det inte med information – vi måste ju ge de utsatta ett bättre alternativ. Oavsett hur medvetna eller omedvetna valen är så grundar de sig i en önskan om något bättre. Bilden av fattiga och utsatta människor som irrationella eller passiva som vi blir matade med gång på gång i media börjar bli rätt urholkad tycker jag. Här arbetar barn, ungdomar, vuxna och gamla från tidig morgon till sen kväll om det krävs. Dessutom är de beredda att offra sin egen värdighet för ett bättre liv. Det framstår inte som passivt för mig – de utnyttjar varje möjlighet de ser.

Det hela handlar kanske bara om enkel ekvation där det du kan förlora i dina egna ögon inte är mycket värt. Det blir ett enkelt spel om att vinna, eller försvinna. 

Text och foto: Julia Andén

infonicaragua@svalorna.se