JULIA: Kunskap som förändrar

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 6

Jag ser inte hur många fall av barnsexhandel som vi förhindrar, men jag ser dagligen siffror på våld mot kvinnor och barn. Kan det vara nedslående? Javisst – men så kommer fallen fram som gör att varenda minut av arbete blir guld värd.

Karla Laguna vill att barnen ska bli självständiga och starka

En av de som deltar i workshops med samarbetsorganisationen Mary Barreda i León, är en elvaårig pojke. Han har tillsammans med de andra barnen, som deltar i programmet på Mary Barreda, lärt sig om och diskuterat kön och genus, barnens rättigheter, barnsexhandel och sist var det sexuellt våld. Vanligtvis identifieras förövarna som män. Det är pappor, far- och morbröder, kompisar, eller för offret mindre kända personer. Men den här pojken svarar ”mammor”. Karla Laguna är van att leda gruppen och diskutera svåra, och ibland oväntade, ämnen som kommer upp. Hon hanterar situationen med lugn och tar upp frågan med resten av gruppen - om de också tror att mammor förgriper sig sexuellt på barn? Det råder en viss förvirring, men de andra barnen enas om att de inte tror det.

Barnen ska bestämma över sin egen kropp

Efteråt berättar Karla att det inte är första gången den här pojken tagit upp ämnet, och att de arbetar med honom och hans familj. Första gången det dök upp var efter ett antal träffar med organisationen, men han anförtrodde sig inte direkt – istället la han fram det som en allmän fråga: Är det konstigt att en mamma badar sin son som är tio år? Och är det normalt att hon tar kort på honom naken? Han pratade såklart om sig själv, och efter samtal med personalen på Mary Barreda anförtrodde han att han inte tycker om hur hans mamma tar på honom.

Att pojken deltar i programmet mot barnsexhandel har antagligen förändrat hans liv. Att prata om barnens rättigheter, sexuellt våld och andra relaterade teman, har hjälpt honom att analysera sin situation på ett nytt sätt tillsammans med människor han känner förtroende för. Det har gett honom mod och kraft. Idag vet han vilka rättigheter han har - ett första steg för att också kräva att de uppfylls. Utan att delta hade han kanske aldrig reflekterat över sin situation, och än mindre vågat tala om den.

Mary Barreda arbetar med ett skyddsnät av personer från bussterminalen

Vi kan göra skillnad! Men i slutändan är det viktigast att ge barnen självkänslan att själva skapa förändring.

Text och foto: Julia Andén

JULIA: Ingen vanlig lektion

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 5

Flexibilitet och anpassning är ledord i arbetet här i Nicaragua. Det gäller att följa med på allt som kommer upp för annars missar du garanterat någonting lärorikt – kanske ditt livs viktigaste lektion.

Arlet Guturria vill att eleverna ska gå ut skolan med en framtidsplan. Foto: Julia Andén

I förra veckan var jag med Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Proyecto MIRIAM på en av höstadieskolorna i Estelí när de skulle prata med sjundeklassarna om människohandel. Tack vare aktiviteten hamnade jag av en tillfällighet på en lektion i ”Livsprojektet” som skolans psykolog Arlet Guturria höll med några av sistaårseleverna. Jag minns när jag själv gick i trean på gymnasiet och vi pratade om vad vi skulle göra efteråt, vad vi skulle studera och vilka drömmar vi hade. Men helt ärligt hade många av oss inte en aning om vad vi egentligen ville syssla med i framtiden.

 Första delen i att göra upp sitt livsprojekt var att utveckla en ”FODA”. Det står för fortaleza, oportunidades, debilidad och amenazo, och handlar om att identifiera styrkor, möjligheter, svagheter och begränsningar hos sig själv när det gäller att uppnå målsättningar i livet. Nästa steg var den riktiga livsplanen där eleverna skulle tänka på vad de vill göra med sina liv, en fråga som jag vet att jag själv inte kunde besvara när jag var 18 år. Arlet förklarade att de inte måste vara specifika när det gäller utbildning, men behöver uppskatta hur lång tid de är beredda att lägga på den.

– Vissa utbildningar är ju sex år och andra tre. Fundera på några förslag eller inom vilket ämne och ta en uppskattad siffra.

Sista steget, som blev läxa till nästa vecka, var att göra upp en lista på för- och nackdelar med valet av livsprojekt. Finns det jobbmöjligheter? Måste jag flytta från min hemstad? Vilken lön kan arbetet ge?

Onekligen fick lektionen även mig själv att fundera, och jag blev extremt nyfiken på att följa de här ungdomarna och se vad de tar sig för och vart livet för dem. Kommer de att följa sin livsplan? Med tanke på de höga siffrorna gällande både arbetslöshet och tonårsgraviditeter bland unga i Nicaragua är det nog inte en dålig idé att analysera sina drömmar och möjligheter innan man ger sig ut på livets äventyr.

Julia Andén

JULIA: Att lämna kvar en bit av sig själv

Att bli sjuk är inget man önskar och att åka in på akut operation än mindre. Om man tillägger att man sedan befinner sig i ett land där man inte vet vad man kan förvänta sig kan det hela mynna ut i en mardröm. Eller så blir det bara ytterligare en lärorik erfarenhet.

Förra torsdagen verkade vara en helt vanlig dag, men efter en stund på kontoret började jag få allvarliga kramper i magen och till slut kunde jag inte längre sitta upp. Lite naivt tänkte jag att jag kanske ätit något konstigt så jag bestämde mig för att åka hem, men så långt kom jag inte. När Celina, som är landrepresentant för Svalorna LA i Nicaragua, såg mig trodde hon snarare att det var ett spöke än en praktikant hon hade framför sig, en liknelse som kan ha stämt ganska bra med tanke på mitt blodtrycksfall. Istället tog vi oss till sjukhuset där det efter en del undersökningar konstaterades att det handlade om en blindtarmsinflammation. I ett stadie av förnekelse försökte jag hitta en alternativ lösning:
– Men är ni helt säkra på att det är blindtarmen?
– Kan det inte gå över? Räcker det inte med antibiotika?

Självklart ledde detta ingen vart utan två timmar senare låg jag med feberfrossa på operationsbordet. Operationen gick strålande och jag blev väldigt väl omhändertagen på alla sätt.
– Ja, nu bli en del av dig kvar i Nicaragua för alltid!, kommenterade mina arbetskamrater.
De har helt rätt. Incidenten fick mig att tänka på och reflektera över alla fantastiska människor jag träffat så här långt, och hur de också lämnat avtryck som jag bär med mig för alltid.

Pigg och kry på uppdrag i León dagen innan stormen

Jag kom igenom min upplevelse tryggt och utan komplikationer – kanske tack vare att jag inte kommer från Nicaragua, kan jag inte låta bli att tänka. Jag har en försäkring som skyddar mig, men så ser det inte ut för majoriteten av befolkningen här. Jag fick komma till stadens bästa sjukhus och slippa sitta i väntsalen och förgås av smärta. Hade jag varit född här hade jag antagligen inte haft råd med det utan fått vända mig till det offentliga sjukhuset, som ger bra vård, men är tokigt överbelastat. Där får sjuksköterskorna inte ansvara för tre patienter var – som på sjukhuset jag låg på – utan snarare trettio.

Sammanfattningsvis nu när allt gått bra och det bara fattas att ta bort stygnen, så har Nicaragua märkt mig för livet i kropp och själ, liksom jag lämnat en del av mig själv här – för alltid.

Text: Julia Andén
Foto: Angie Betancourt

JULIA: Pojkar och flickor, eller bara barn?

Hur bra man än lär känna ett land, en kultur och ett språk verkar det ändå alltid kvarstå vissa funderingar. I mitt fall handlar det om genusuppdelningen i det spanska språket. Allt och alla, ja hela språket känns det som, benämns i feminin eller maskulin form – utan chans till någon neutral eller ytterligare roll, någon ”hen” är det absolut inte tal om.

Barn leker på skolgården i Telica

Inom Svalorna LA:s program pratar man om genuskonstruktioner och ett av delmålen syftar till att synliggöra könsrollerna och få målgruppen att dekonstruera dem. I detta sammanhang blir det självklart viktigt att försöka hålla sig könsneutral i alla situationer. ”Bienvenidas, Bienvenidos” stod det på en banderoll under ett möte häromdagen. På svenska ”Välkomna, välkomna”, eller ”välkomna alla kvinnor, välkomna alla män”. Jag frågar mig om könsrollerna verkligen dekonstrueras när man inte ens kan hälsa alla välkomna som en gemensam grupp av människor? 

I språket finns det också kulturella drag som skapar ännu fler frågor vid översättningar. Jag kan översätta en text precis som det står utan att kulturanpassa den, men hur bra blir det? Jag pratar faktiskt inte spanska på svenska – jag byter karaktär när jag byter språk, och detta ännu mer nu när jag befinner mig i en annan kultur. Det handlar inte bara om att hjärnan ska tala språket, både hjärta och kropp måste tala det, och här finns risk för en kulturkrock kan jag lova!

"Pojkar och flickors rättigheter"

Men för att återgå till genusspråket. Det spelar faktiskt roll eftersom feminina och maskulina benämningar kan förstärka könsrollerna. Men hur långt ska man dra det? Jag vet inte om jag någonsin kommer att tala det spanska genusspråket. I den aspekten är jag fortfarande lite svensk, plus att jag inte ser någon anledning till att alltid göra uppdelningar. Jag vill kunna säga ”barn” istället för ”pojkar och flickor”. Men här finns det istället en risk att jag trampar i klaveret genom att jag utesluter grupper när jag förenklar, till exempel ”Niños” på spanska är pojkar, men kan också användas som ”barn”. Men i ett sammanhang där man vill skapa jämställdhet måste ju alla få samma uppmärksamhet och plats, varpå det bli nödvändigt att säga ”niños y niñas”.

Det här tankar som går runt i mitt huvud, och jag som vanligtvis brukar säga att jag är anpassningsbar och känner mig hemma med det spanska språket och den latinamerikanska kulturen, måste erkänna att det finns undantag.


Text och foto: Julia Andén

JULIA: Att vinna eller försvinna

 Julia Andén i Nicaragua, inlägg 3 

Jag har växt upp i en mycket trygg tillvaro, framför allt socialt med en fantastisk familj som står bakom mig och stöttar mig i mina äventyr. Om jag funderar på vad det är som gjort att jag vågat söka utmaningar istället för stabilitet, så det är just den tryggheten som är svaret.

Muralmålning i Estelí av Proyecto MIRIAM

Men den sociala tryggheten har inte alla, inte i Sverige och än mindre här i Nicaragua. Våldet inom familjen är extremt utbrett här, och då rör det sig ändå om uppskattade siffror. Barn och ungdomar som växer upp med våld i sin vardag saknar den familjetrygghet jag värdesätter så högt. Jag förstår att de hoppar på fina erbjudanden om jobb utomlands eller på andra platser i Nicaragua, trots riskerna. Våld lever de redan med, så vad har de att förlora? Om deras liv redan präglas av övergrepp utförda av de människor de mest litar på och är beroende av, så kanske det inte verkar så skrämmande att byta ut den situationen. Och om självkänslan och hur man värderar sitt eget liv dessutom är nere på botten i en djup avgrund efter år av fysisk och psykisk misshandel blir det ännu mer förståeligt. Att dessa unga har hopp kvar känns mirakulöst, och att de agerar efter hoppet verkar helt rimligt. De kanske, innan de accepterar de där jobbet som servitris i en turiststad vid kusten, har övervägt för- och nackdelar samt alla risker och kommit fram till att det är värt det – erbjudandet om ett välbetalt jobb kanske är på riktigt. Eller den där pojkvännen som visar så mycket kärlek och omtanke – varför skulle inte han vara ärlig bara för att han är 10 eller 20 år äldre och är rik? Eller så blir ”vinsten” värd våldet och övergreppen, för att du själv slipper bo på gatan, eller för att dina syskon kan fortsätta gå i skolan. Eller så är det inte värt det, men då är det försent och din vilja spelar ingen roll längre.

Anonym muralmålning i Estelí - "Din tystnad fördömer mig"

När jag läser om barn och ungdomars inställning till våld, mänskliga rättigheter och sexhandel blir det irrationella plötsligt rationellt. Många av Nicaraguas unga förstår att det handlar om brott och övergrepp så länge det sker på avstånd, men när det handlar om dem själva är företeelserna så normaliserade att de inte ser sin egen utsatthet. För att bekämpa problemet räcker det inte med information – vi måste ju ge de utsatta ett bättre alternativ. Oavsett hur medvetna eller omedvetna valen är så grundar de sig i en önskan om något bättre. Bilden av fattiga och utsatta människor som irrationella eller passiva som vi blir matade med gång på gång i media börjar bli rätt urholkad tycker jag. Här arbetar barn, ungdomar, vuxna och gamla från tidig morgon till sen kväll om det krävs. Dessutom är de beredda att offra sin egen värdighet för ett bättre liv. Det framstår inte som passivt för mig – de utnyttjar varje möjlighet de ser.

Det hela handlar kanske bara om enkel ekvation där det du kan förlora i dina egna ögon inte är mycket värt. Det blir ett enkelt spel om att vinna, eller försvinna. 

Text och foto: Julia Andén

infonicaragua@svalorna.se

JULIA: Höj rösten på Internationella Kvinnodagen

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 2

Vid eftertanke inser jag att internationella kvinnodagen för mig har ett tvetydigt budskap, och att dess innebörd förändras efter samhällets karaktär. I Sverige upplever jag till stor del dagen som en hyllning till alla kvinnor, lite som mors dag. Men här i Nicaragua känner jag av dess ursprungliga rättighetsperspektiv på ett tydligare vis, och jag kan inte annat än konstatera att dagen påminner mig om att världen inte är jämställd.

Den internationella kvinnodagen påminner mig om den långa vägen vi gått och de framsteg som tagits för kvinnans rättigheter, men också om den långa vägen kvar till jämställdhet och den ständiga kampen som pågår. I Sverige diskuterar vi ofta lika löner, föräldrapenning och många andra ekonomiska rättigheter. Här i Nicaragua och genom programmet mot sexuell exploatering påminns jag istället om varje människas rätt till sin egen kropp, och rätten att bestämma över sitt eget liv.

Barn och ungdomar från Proyecto Miriam demonstrerar mot sexhandel, 2012

Enligt FN:s organ mot organiserad brottslighet (UNOCD) är nästintill åttio procent av brottsoffren för människohandel kvinnor eller flickor. På grund av fenomenets ljusskygga karaktär som organiserad brottslighet finns det ett stort mörkertal, men siffran visar i vilket fall på den usatthet som kvinnor och flickor lever i idag. I Nicaragua finns det både intern och extern människohandel och de som förs ut ur landet kan hamna både i Guatemala, USA eller Europa. På grund av att kvinnor och barn är de som arbetar inom den informella sektorn med mindre säkra inkomstkällor, är de också mer riskutsatta för människohandeln – oavsett om ändamålet är arbetskraft eller sexuell exploatering. För mig är detta ett tydligt tecken på att jämställdhet inte råder, varken i Nicaragua eller i resten av världen. Män och kvinnor har inte lika möjligheter att försörja sig och sin familj på ett säkert sätt vilket gör att kvinnor och unga är mer benägna att riskera sina liv och sin säkerhet för att försörja sin familj.

Även i Sverige har vi ett enormt arbete framför oss för att skapa jämlikhet, men situationen i Nicaragua känns ändå mer akut. Sexuell exploatering är på många vis ett av ojämställdhetens värsta ansikten idag och för att bekämpa den behöver vi först erkänna dess existens. Då kan den internationella kvinnodagen vara ett utmärkt tillfälle för att höja rösten.
Kolla också in mina medarbetares tankar och reflektioner från Peru, Maria och Boliva, Mia

Text: Julia Andén infonicaragua@svalorna.se
Bild: Simon Lundh

JULIA: Dags för utmaningar

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 1

Efter introduktionsveckan i Stockholm bubblade min kropp av inspiration och förväntningar. Att praktiken kommer bli en utmaning är jag fullt medveten om, men jag ser fram emot att lära mig av både framgång och misstag.

Vila mellan fotbollsmatcherna

Under min första vecka i Estelí, en ganska liten och lugn stad, har jag hunnit besöka två av Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer i Nicaragua, varav en finns i Jinotega, några timmars bussresa från Estelí. På plats på ”Club Infantil” kände jag mig mycket välkommen och fick intrycket av en dynamisk och aktiv arbetsplats. Genom både radio- och TV-program är det barnen och ungdomarna som själva styr arbetet, med en ledande och stöttande hand från organisationen. Jag ser mycket fram emot att komma tillbaka och vara med under inspelningen av TV-serien de ska göra under våren med temat barnsexhandel. Som en annan del av arbetet vänder sig Club Infantil också till de barn och ungdomar som inte har möjlighet att delta i aktiviteterna på centrat. Det handlar om familjer som bor och arbetar på soptippen i Jinotega och försörjer sig på att samla in återvinningsbart material som de sedan säljer. Dessa barn och ungdomar har ju samma rättigheter som alla andra och Club Infantill vill att de ska bli medvetna om det. Under en eftermiddag tog vi med barnen och ungdomarna till en gräsplätt för att spela fotboll och prata med dem. Att se under vilka omständigheter de lever skär i hjärtat, men under lek och skratt tror jag att både  de och jag glömde det  ̶- tills det var dags för oss från organisationen att åka därifrån. Då blev det åtminstone för mig väldigt påtagligt hur de lever och skillnaden mellan mina och deras livsvillkor. Jag fick åka därifrån, hem till en ren säng och rinnande vatten som kan kännas självklart. Men de lever på soptippen, i röken från elden, i dofterna från kemikalierna och bland en dimma av flugor. I den stunden kändes livet mer orättvist av vanligt.

Samling på soptippen i Jinotega

Under tidigare vistelser i Latinamerika har jag blivit uppmärksam på konsekvenserna av sexuell exploatering både för samhället och för den enskilda individen. Jag insåg då att jag inte kunde vända ryggen till mina upplevelser och därför kan rollen som informationspraktikant för Svalorna LA i Nicaragua inte kännas mer rätt. Programmet bedrivs i förebyggande syfte och riktar sig därför inte direkt mot brottsligheten, istället handlar det om att skapa förutsättningar för en trygg värld för barn och ungdomar, en värld där de får påverka sina liv och beslut som rör dem. Inom programmet tror man inte heller på att straff löser problemen. Man måste arbeta med attityder och normer, bland annat för att förändra inställningen till sexuell exploatering. Barnen och ungdomarna, som morgondagens framtid, behöver få med sig positiva värderingar om sina egna och alla människors rättigheter och lika värde, oavsett kön eller ålder.

För mig är sexuella övergrepp och sexhandel ett oförståeligt fenomen, och i relation till barn blir det än mer absurt. Det kan kännas som en självklarhet många gånger att varje människa äger sig själv och rätten till sin kropp, men verkligheten ser uppenbarligen annorlunda ut. Att den sexuella expolateringen är ett hinder för både utveckling och jämställdhet ger arbetet mot det ytterligare relevans och jag känner mig enormt motiverad att ge mig ut i arbetet.

När drömmar ska uppfyllas står mycket på spel, men riskerar man inget har man inte heller något att vinna. Ett motto värt att bära med mig under tiden i Nicaragua.



Text och foto: Julia Andén