Bönderna i bergen, Nicaragua

Livet kan se väldigt annorlunda ut beroende på vart man bor här på jordklotet, som alla vet. Vardagen för stadsborna i Sverige skiljer sig från svenska bönders. Samma är det förstås här i Nicaragua och vardagen för bönderna i Nicaragua skiljer sig från böndernas i Sverige, osv.

Tusentals människor i Nicaragua bor i bergen. Där finns det ingen elektricitet eller internet. Hur klarar de sig utan att checka facebook, twitter och instagram hela dagarna? Det måste ju vara hemskt! Eller? Där finns heller inga sjukhus, lättillgängligt och rent vatten, polisstation, etc. Blir någon allvarligt sjuk kan det handla om dagar – DAGAR – innan man ens har hunnit ta sig till ett sjukhus för att få vård. Det beror på dåliga vägar, bussförbindelser och otroliga avstånd till närmaste sjukhus. Det kan ta en dag. Tre. Kanske mer än så och då kan det vara för sent. 

När den sjuka har kommit fram och fortfarande är vid liv läggs hen in. Ofta har en anhörig följt med som stöd. Ingen av dem känner någon i staden sjukhuset ligger i och kan ju alltså inte förvänta sig besök. Ingen vet heller hur länge de måste stanna. Kanske några dagar. Kanske veckor. Kanske månader. Den sjuka får bästa möjliga vård på sjukhuset och den anhöriga kanske stannar kvar som sällskap. Den anhörig som inte har råd att bo på hotell, övernattar i en trä- eller plaststol på sjukhuset.

Jag undrar om de som har väldigt begränsat med pengar ens tillåter sig själva att äta en riktig måltid varje dag eller om det bara får i sig lite vatten och kanske en brödbit. De har ju resan tillbaka att tänka på.

Vad tror du?

Samtidigt som bönderna, i min värld, lever väldigt tufft, avundas jag dem. Trots svårigheterna som följer om man bor långt ifrån civilisationen lever de fridfullt i naturen, fritt från den stress som finns i varje storstad och är lyckliga för vad de har. Det säger iallafall bönderna själva. Jag tror dem. Flera jag har pratat med har även sagt att de aldrig skulle tänka sig att bo någon annanstans än i bergen. Det är deras liv och därifrån de kommer, men att det däremot skulle underlätta i deras vardag om det bara hade el. och närmare till sjukhus.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

JULIA: Att lämna kvar en bit av sig själv

Att bli sjuk är inget man önskar och att åka in på akut operation än mindre. Om man tillägger att man sedan befinner sig i ett land där man inte vet vad man kan förvänta sig kan det hela mynna ut i en mardröm. Eller så blir det bara ytterligare en lärorik erfarenhet.

Förra torsdagen verkade vara en helt vanlig dag, men efter en stund på kontoret började jag få allvarliga kramper i magen och till slut kunde jag inte längre sitta upp. Lite naivt tänkte jag att jag kanske ätit något konstigt så jag bestämde mig för att åka hem, men så långt kom jag inte. När Celina, som är landrepresentant för Svalorna LA i Nicaragua, såg mig trodde hon snarare att det var ett spöke än en praktikant hon hade framför sig, en liknelse som kan ha stämt ganska bra med tanke på mitt blodtrycksfall. Istället tog vi oss till sjukhuset där det efter en del undersökningar konstaterades att det handlade om en blindtarmsinflammation. I ett stadie av förnekelse försökte jag hitta en alternativ lösning:
– Men är ni helt säkra på att det är blindtarmen?
– Kan det inte gå över? Räcker det inte med antibiotika?

Självklart ledde detta ingen vart utan två timmar senare låg jag med feberfrossa på operationsbordet. Operationen gick strålande och jag blev väldigt väl omhändertagen på alla sätt.
– Ja, nu bli en del av dig kvar i Nicaragua för alltid!, kommenterade mina arbetskamrater.
De har helt rätt. Incidenten fick mig att tänka på och reflektera över alla fantastiska människor jag träffat så här långt, och hur de också lämnat avtryck som jag bär med mig för alltid.

Pigg och kry på uppdrag i León dagen innan stormen

Jag kom igenom min upplevelse tryggt och utan komplikationer – kanske tack vare att jag inte kommer från Nicaragua, kan jag inte låta bli att tänka. Jag har en försäkring som skyddar mig, men så ser det inte ut för majoriteten av befolkningen här. Jag fick komma till stadens bästa sjukhus och slippa sitta i väntsalen och förgås av smärta. Hade jag varit född här hade jag antagligen inte haft råd med det utan fått vända mig till det offentliga sjukhuset, som ger bra vård, men är tokigt överbelastat. Där får sjuksköterskorna inte ansvara för tre patienter var – som på sjukhuset jag låg på – utan snarare trettio.

Sammanfattningsvis nu när allt gått bra och det bara fattas att ta bort stygnen, så har Nicaragua märkt mig för livet i kropp och själ, liksom jag lämnat en del av mig själv här – för alltid.

Text: Julia Andén
Foto: Angie Betancourt