ROXANA: Du hade tur

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 3

Minns jag rätt… är det verkligen år 2008? Är det inte konstigt att det fortfarande finns barn som svälter, utsätts för våldtäktsförsök och arbetsexploatering?

Tänk om det vore just du som var tvungen att gå upp klockan fyra på morgonen. Varje dag. Du kravlar dig upp ur den söndriga madrassen som du delar med småsyskonen och mamma. Lite halvsömnig går du upp och tar på dig kläderna som allt för ofta är smutsiga. Du går ut ur huset som är av svart plast och träpålar. Du ser en mus som springer från tallriken med rått ris som väntar på att bli kokt. Du ska iväg och mala majskornen vid kullens fot. Inom kort är majsdegen färdig och du tar dig upp för kullen. Det är mörkt och kallt. Vägen är en stig som är fylld av sopor, ljusblåa plastpåsar och bajs. Du klagar inte på att det luktar illa. Du har vant dig vid lukten, fattigdomen, hungern och arbetsbördan.


Klockan är snart åtta på morgonen och du går mot utkanten av staden och ropar: tortillas! Du hoppas på ett positivt svar. Du går vidare till nästa hus och ropar tortillas! I dag hade du tur, du sålde 16 tunna majsbröd och tjänade nästan tre kronor och femtio öre. Du går hem och hämtar nästa omgång tortillas och så håller du på fram tills klockan är tolv. Magen är tom och du har glömt hur det känns att vara proppmätt.
Då är det dags att tvätta sig vid brunnen och byta om till skoluniformen. På vägen till skolan känner du igen din förövare som försökte våldta dig för några dagar sedan men du tog tag i en sten och slog mot hans ansikte. Du lyckades slita dig loss ur hans grepp och sprang hem.

Tur för dig att detta inte är din verklighet, det är Eneydas verklighet, elva år gammal.

Nästa vecka publiceras ett reportage om Eneyda på Svalorna.se i samband med starten av kampanjen ”Utbildning till alla”.

Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se

LINNEA: Ny på jobbet och resa till Copacabana

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 1
Nu är jag på plats, som ny infopraktikant på Svalornas kontor i La Paz. Det verkar som att det kommer bli många omväxlande saker att göra vilket är kul.

Mina uppgifter är främst att informera, dels om Svalornas arbete på Svalorna LA:s hemsida och dels allmänt om vad som händer i landet på www.latinamerika.nu. Jag har redan bott i La Paz i nästan ett och ett halvt år så jag känner mig rätt hemma här bland branta backar, färgglada cholitaskjolar och äckliga dieselavgaser.

Den här veckan var jag och Cissi, den andra nya boliviapraktikanten, på en tvådagarsworkshop i Copacabana ordnad av en av Svalornas bolivianska samarbetsorganisationer. Copacabana är en mysig stad precis vid Titicacasjön, med gröna kullar, söta hus och glittrande vatten. Den är mest känd för att vara ett stopp på gringo trail, d.v.s. den väg många backpackers reser genom Sydamerika, samt bästa stan om du behöver välsigna din bil (det behöver de flesta bolivianer som köper en bil, se Martinas roliga inlägg.)

Workshopen var intressant, den handlade om det nya förslaget till konstitution som det snart ska vara omröstning om. Det var roligt att se speciellt att de kvinnor som var med på kursen inte var rädda att lägga fram sina frågor och synpunkter, ofta har kvinnor här en mer tillbakadragen roll. Samma organisation, Cesefade, har även kurser i kommunikation där de utbildar i att sända radio. Deltagarna sänder sina egna radioprogram på spanska och aymara i Radio Copacabana. Jag blev intervjuad i direktsändning av dem och fick berätta lite om Svalorna och vad jag tyckte om workshopen. Lite nervöst, men jag tror jag sa hyfsat bra saker.

I övrigt försöker jag hinna med att göra allt på en gång känns det som, lära känna de olika samarbetsorganisationerna, hålla koll på vad som händer i landet, söka information om alla intressanta ämnen som jag vill skriva om, och en massa annat. Jag ska stanna här till slutet av december och ser fram emot en spännande tid.

Hoppas alla som läser detta mår bra och är glada, vi hörs!

Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

SANDRA: Jag, machopoliser och samarbetsorganisation

Sandra Sotero i Peru, inlägg 2
Jag har aldrig tidigare varit med om att känna machismen som gåsgud i min kropp, inte heller har jag vart med om att så tydligt kunna känna igen alla härskartekniker på en och samma gång. Mindre har jag känt av det så nära mig, och faktiskt till och med utövat alla former av machism och härskartekniker.

Det är ganska spännande, när man märker av hur man blir behandlad som en ung tjej i vissa fall, ibland kan det vara en fördel. Jag var på Arequipas institution för kultur och turism för att få information om utvecklingen av det peruanska hantverket i Arequiparegionen. Jag fick den bästa möjliga servicen av den ansvarige. Jag märkte snabbt av att jag fick det för jag är ung och tjej, och tog självklart tillfället i akt för att få den informationen jag behövde utan större krångel. Jag märkte att min hypotes stämde när jag såg hur han behandlade en äldre kvinnan som kom, för att inte ens tala om de äldre mannen som fick vänta utanför. Det kan även innebära en stor nackdel att vara ung och tjej på Arequipas gator. Ett exempel är när polisen tar sig rättigheten att samtidigt som de ska hålla lugnet på gatan säga ganska ogenomtänkta fraser efter dig. Det krymper i kroppen med bara tanken att dessa män utnyttjar sin position. En dag ska jag fråga om det ingår i arbetsuppgiften, att alltid kommentera unga tjejer. Måste bara ta mig modet till det.

Det är otroligt roligt att få ta del av arbetet som sker i samarbetsländerna, och lära sig hur samarnetsorganisationerna arbetar. Jag måste säga att jag är grymt imponerad på arbetet som görs. På Coordinadora Rural håller de nu på att jobba med att försöka hitta en balans mellan turism och hållbar ekonomisk utveckling i de olika provinserna av Arequipa. Ett otroligt spännande projekt.

Sandra Sotero

CECILIA: I branta backar bland färgglada cholitas i La Paz

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 1
För cirka tre veckor sedan landade jag tidigt på morgonen i ett dimmigt El Alto där jag möttes av mina blivande kollegor Ulrika och Martina. Vi tog en taxi ner till La Paz där jag trött och lite yr efter en lång resa blev bjuden på frukost, mackor och cocate.

Cocate sägs vara bra för att klara av den höga höjden bättre och kanske är det det magiska teets förtjänst att jag inte fått någon höjdsjuka.
Däremot märker jag klart och tydligt av att La Paz är världens högst belägna huvudstad när jag promenerar till Svalornas kontor, konditionen känns som bortblåst och alla branta backar i staden gör inte saken lättare. Jag har nu hunnit vänja mig vid det livliga La Paz, även den kaotiska trafiken som mestadels består av minibussar och taxibilar, trafikregler verkar ingen följa. De traditionellt klädda kvinnorna (cholitas) lyser upp med sina färgglada kläder och soliga dagar är utsikten otrolig med snöklädda bergstoppar.

Jobbmässigt har det varit fullt upp och arbetet känns bra. Tid verkar ha en helt annan betydelse här, det är inte ovanligt att komma en timme för sent till ett möte och det är ganska frustrerande. Det har varit introduktion på kontoret och hos de tre samarbetsorganisationerna Coproca, Cesefade och Cassa som jag ska stödja med bland annat marknadsföring och design. Just nu är vi i full gång med att planera en hantverksmarknad som ska äga rum i maj. Förra veckan deltog jag i en kurs för textilhantverkare hos Coproca i El Alto. Vi var ca 20 kvinnor som trängde ihop oss runt två stora bord i ett otroligt varmt rum för att lära mer om konstruktion av stickade plagg. Trots den dåliga och varma luften var kvinnorna engagerade i den grundläggande och mycket pedagogiska kursen. Jag var där för att bland annat se och lära om hur en workshop kan gå till här. På köpet lärde jag mig många nya ord, som används i textilbranschen.


Svalornas personal från perukontoret har varit på besök och vi roade oss med karaoke, futbolinturnering och en skön helg i Urmiris varma källor. Dessutom har det varit wallyturnering, tänk dig att man spelar volleyboll i en squash hall och får använda väggarna. Påsken firades tillsammans med ett glatt tjejgäng i saltöknen Uyuni. Vyerna över den kritvita saltöknen, bergen och lagunerna med rosa flamingos var helt fantastiska. Vi höll humöret uppe i dagarna tre trots skumpiga vägar och att ena däcket på Jeepen flög av två gånger. Vår så kallade guide var en mindre bra chaufför utan några direkta kunskaper om hur man guidar turister. Det hände vid ett par tillfällen att han frågade oss efter vägen mitt ute i ingenstans, så vi försökte hjälpa honom genom att spana efter dammoln efter de andra bilarna för att köra åt rätt håll.

Här är det fullt upp och mycket kul på gång, så jag tror att jag kommer trivas bra i Bolivia.

Cecilia Holm

REBECKA: Alla dessa kvinnorättskämpar och klick!

Rebecka Hinn i Peru, Inlägg 3
Fart och fläkt har präglat veckan. Jag har bland annat träffat tre kvinnor som arbetar volontärt för kvinnors rättigheter och så har jag följt med på datorutbildning i byn La Joya, en och en halv timme från Arequipa.

I föreningen Humanidad Libre arbetar Mercedez som tillsammans med Isela och Naida, koordinatörer i det nationella nätverket för kvinnofrämjning, har varit med att få igenom ett protokoll som förtydligar vad terapeutisk abort innebär.
-Det är den enda tillåtna abortformen i Peru, berättar Mercedes.

Protokollet är ett stort framsteg i abortfrågan, men har tyvärr lagts på is på grund av kyrkans motvilja.

I slutet av intervjun med kvinnorna kommer två filmare och vips är jag med i ett utbildningsprogram. Jag tar tillfället i akt att berätta om abortsituationen i Sverige. Det är frustrerande att höra hur försiktiga kvinnorna är tvungna att vara i sina uttalanden under inspelningen. De önskar helt fri abort, som i Sverige, men det är omöjligt att kämpa för i nuläget på grund av kyrkans starka ställning. I stället tvingas de att ta steg efter steg och det första steget är att få terapeutisk abort accepterat i samhället.

Under fredagen tar jag en skramlig buss med Ursula och Gonzalo till en by utanför Arequipa. De reser ihärdigt runt och utbildar folk på landsbygden i dator- och Internetanvändning. Nu ska de hålla i en utbildning för äldre jordbrukare. Jag passar på att göra intervjuer. Elva personer i åldern 45+ är samlade i byns skola framför varsin dator medan de får förklarat hur man skriver ett dokument i Word.

- Hur gör man en parentes? undrar Margarita Paredes de Revilla, som brister ut i ett glatt ”jaha” när hon får förklaringen.

Därefter är det dags för Internet.
-Nu ska vi leta efter en ikon, sa Ursula. Ett blått "e". Kom ihåg det, för det är det som ger oss Internet. Klicka på det två gånger fort. "Klick, klick".

Efter klassen berättar Amil Car Salazar varför han kommer till utbildningarna.
- Det är jätteviktigt att lära sig hur en dator och Internet fungerar för då kan vi ta reda på priser på olika produkter och även hålla bättre kontakt med folk.

På bussen hem är jag trött, men riktigt glad över att stödja sådana här program.

Rebecka Hinn
infoperu@svalorna.se