ROXANA: Solidaritet, en klyscha?

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 12
Tänk att få chansen att jobba med solidaritetsarbete! Vilken härlig känsla som sköljer kroppen, från nord till syd, från väst till öst. Men plöstligt dyker ett litet dimmoln upp framför mina ögon. Jag kan varken se eller tänka klart. Frågan dyker upp som ett brev på posten. Vad menas egentligen med begreppet solidaritet?

Jag läser ”Att se sig själv i andra, om solidaritet” av Sven-Eric Liedman och kan samtidigt inte sluta tänka på den fasansfulla bilden i tidningen, där en man håller om en liten blodig livlös kropp. Nicaraguansk media ignorerar all tänkbar pressetik och under flera dagar får vi ta del av det otänkbara som inte verkar få ett slut. Fram till idag så har FN-resolution nummer två förkastats av staten Israel och blodbadet fortstätter i Gaza.

Liedman gör en historisk tillbakablick över hur begreppet har använts och det kan lugnt konstateras att föreställningen om solidaritet kan och har formats på många olika sätt men att det någonstans i grund och botten handlar om någon form av sammanhållning. I Nationalencyklopedins ordbok beskrivs begreppet solidaritet som en ”känsla av samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor”. Och i det finstilta står det: ”särskilt sådana som tillhör den egna gruppen”. Historikern, Peter Baldwin, menar att solidaritet omfattar ett ömsesidigt beroende och att det inte handlar om välgörenhet, som handlar om att en part är beroende av en annan. Sociologen, Èmile Durkheim, menar att solidaritet betyder att människan i ett samhälle är i högsta grad medveten om att alla är beroende av alla. En klyscha för att sammafatta Durkheims solidaritet är: en för alla, alla för en! Men frågan som Sven-Eric Liedman ställer är: vilka är alla?

Enligt Durkheim är ”alla” folket inom en nation. För den gamle kommunisten, Karl Marx, är ”alla” klassen den förenande basen för solidaritet. Men dystert nog kan vi konstatera att det verkar som att solidaritet handlar om ett ömsesidigt beroende, en sammanhållning, med de personer som tillhör vår nation, klass eller egna grupp.

Det kanske är dags att ge en ny innebörd åt ordet solidaritet och skapa ett genuint internationellt engagemang som utmanar de ovannämda definitionerna. Kanske är det dags att upphäva journalistikens guldregel då reportern måste spela på läsarens identitet och rapportera om sådana händelser som får just dig att känna.

Jag uppmanar mina kära kolleger och medborgare från Nord och Syd att sluta upp med den selektiva solidariteten. Jag vill höra världens ledare uppmana oss till tre tysta minuter för offren för Darfur, för kvinnorna som dör på grund av abortförbudet, för folket i Gaza... på samma sätt som vi gjorde för offren för World Trade Center.

Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se

LISA: Kontraster

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 5
Någonting som ofta blir plågsamt uppenbart i länder som Peru är de extrema kontraster som råder mellan olika samhällsskikt. De rika blir ohyggligt rika och de fattiga blir om möjligt ännu fattigare. Förra helgen var en studieresa i det förra.

Fukten har lagt sig över Stilla Havs-bukten och från den gigantiska strandklubben pumpas musiken ut över de nattsvarta vågorna. Det är den sista december år 2008 och tillfälligheternas spel har fört mig till ytterligare ett absurt sammanhang.

- Lisa, Lisa, kom! Jag måste presentera dig för någon!

”Någon” blir snart 200 och av alla de ansikten som fladdrar förbi visar det sig att 55 procent bor eller har bott i USA, någon råkar vara presidentens son, en annan en av presidentens två personliga rådgivare och alla har de som tradition att fira in det nya året under fyrverkerierna och champagneflödet i Mejía.

På nyårsdagens morgon, svettandes ut de sista romdropparna på stranden, kläcker mitt sällskap ur sig:

- Åh, tänk om man ändå hade varit hemma nu. När jag varit ute och vaknar med torr strupe brukar jag bara skrika ”Alejandra!” så kommer våran hushållerska med en liter färskpressad juice. 27 år. Och fortfarande oförmögen att pressa sin egen juice till frukost.

Alejandra har det troligtvis ganska gott ställt om man jämför med övriga Perus arbetarklass. Kånkandes och stånkandes, under den stekheta solen, springer strandförsäljare och förser svettiga semesterfirare med allt från empanadas, glass och vatten, läsk och öl. Tar det iskalla vattnet slut får de en snabb uppmaning att leta rätt på mer och det råder inga tvivel om vem som bestämmer. När önskemålet om påfyllning läggs fram lägger den gamla kvinnan, som troligtvis spenderat hela sitt liv på den där stranden passandes upp på södra Perus elit, benen på ryggen och kommer tillbaka tre minuter senare med andan i halsen, svetten lackandes och en gigantisk plåttunna med kylt vatten på den krokiga ryggen.

- Sí señor, nu har jag vatten åt Er.

Lite längre upp på stranden dundrar 5-åringar förbi på fyrhjulingar mellan de parkerade lyxbilarna som utgör ”stadsbilden” i Mejía. Ovanför våra huvuden seglar en man som enligt uppgift är god för 40 miljoner dollar runt i sin nya leksak – ett segelflyg.

Och nere vid vattenbrynet torkar försäljarna, som är allt mellan 10 och 70 år, svetten ur pannan med baksidan av sina nötta, trötta händer.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

LINNEA: Kulturkrock

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 15

Sen jag landade i Sverige har jag haft en vecka fylld av nya upptäckter. Jag hade visst glömt hur viktigt det är här med ny teknik, säkerhet och att låtsas att man bryr sig om miljön.

I Sverige handlar man allt med kort (obs, helst med chipet, inte kortremsan), utom bussbiljetter som köps via sms. I Bolivia är det en konst att bli av med hundralapparna och skaffa mynt i tid så att man inte blir utan bussresa på grund av brist på växelpengar.

Svenska restauranger har numera menyerna digitalt på plattskärmar och man får beställa vid disken på caféer och pizzerior, beställningen är klar på nolltid. I Bolivia finns alltid minst dubbelt så mycket personal som arbetsuppgifter på restaurangerna men maten tar ändå alltid en hel evighet att få.

Lysknapparna har nästan utrotats i Sverige, automatiskt lyse när du går in i ett rum gör att lyset bara är på när det behövs – bra för miljön. Samtidigt har folk en hel arsenal mysbelysning på i varje rum, hur skulle man klara sig utan adventstjärnor, -stakar och ljusslingor? I Bolivia räcker det konstigt nog med en naken lågenergilampa för att lysa upp ett hem.

Dynamiska farthinder på vägarna gör att bara de som kör för fort störs av vägbulor. I Bolivia måste alla bilar köra jättelångsamt och liksom snett över farthindren för att de är så höga. Dessutom finns en massa extra farthinder i form av stora hål mitt i vägen, sega gamla bussar och kossor.

En del toaletter i Sverige har självöppnande papperskorgar. En del toaletter i Bolivia har papperskorgar och papper.

Om man dricker vatten i Sverige så ska det helst vara bubbligt och komma från en köpt flaska eller liten kolsyreapparat. Om man dricker vatten i Bolivia ska det helst vara kokt eller ha legat i en plastflaska i solen en viss tid så att de flesta bakterierna dör.

Gott nytt år på er!

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

P.S: Fotot är inte från i år.. sådär mycket snö har det inte varit den här veckan.

CAMILLA: Jag vill bli doktor när jag blir stor!

Camilla Jansson i Nicaragua, inlägg 4

Jag vill jobba som doktor när jag blir stor säger den nioårige pojken på marknaden. Hans kompis tittar upp på mig och säger: "jag vill bli fotbollsproffs".

Tyvärr kommer deras drömmar antagligen inte att gå i uppfyllelse. Det kan gå, men chansen är mycket liten. Pojkarna går nämligen inte i skolan. Varje dag jobbar de istället på marknaden och säljer tomater, lök och bröd.

Tempot på "Mercado Municipal de Jinotega" är hektiskt, folk trängs, avgaser från bussarna utanför blandas med matos från grytorna som kokar över öppen eld. En full man kommer fram till mig och frågar om jag är från Kanada? USA? Belgien? Tyskland? I denna miljö jobbar cirka 600 barn i åldrarna sex till arton år. Sexhundra! Vissa av dem går i skolan på förmiddagarna och jobbar på eftermiddagarna och kvällarna. Andra jobbar både dagar, eftermiddagar och kvällar.

Barnen på marknaden lever farligt. Olika typer av våld, speciellt sexuella övergrepp, är vanligt förekommande. Men det är inte bara de direkta farorna som är uppenbara. Jag ser en pojke vars ansikte säger mig att han är i femtonårsåldern, kroppen däremot säger något helt annat. Han är redan kutryggig och jag får snart klart för mig varför. Han är lång och smal och kan därför inte bära de stora tunga korgarna med kålhuvuden på huvudet, han orkar helt enkelt inte lyfta upp dem hela vägen. Istället bär han dem på axlarna och överdelen av sin rygg, vilket gör att han nu inte kan gå upprätt oavsett om han bär något på ryggen eller inte.

Hur är det möjligt? Hur kan vi, världen, tillåta att barn lever i denna missär? Om det är något biståndet borde fokusera på är det barnen. Barnen som vill bli läkare, ingenjörer, fotbollsproffs. Vem ska säga till dem: "Tyvärr, du är född i ett land med stora problem och därför kommer du, precis som dina föräldrar, att arbeta som gatuförsäljare hela livet"?

Svalornas samarbetsorganisation Club Infantil jobbar med barnen på marknaden i Jinotega. De har en lokal i anslutning till marknaden dit de arbetande pojkarna och flickorna kan komma för att spela spel eller lägga pussel. Detta har blivit en självklar plats för många av barnen. Här kan de vara barn och inte arbetare. Club Infantil erbjuder även alfabetiseringskurser för barn som missat mycket av skolan. Att få barnen att sluta arbeta är mycket svårt, det är ett strukturellt problem som kräver enorma insatser på flera olika nivåer i samhället.

Trots att det ibland känns hopplöst finns det barn som tagit sig ur sin svåra situation och lyckats slutföra både grundskola och i vissa fall universitetsutbildning. Det finns hopp och vi måste se till att fler barn erbjuds de verktyg som krävs för att uppnå sina drömmar!

Camilla Jansson

SIMON: En introduktion till marsvinsuppfödning

Simon Strannard i Peru, inlägg 3

I Peru är det vanligt att man äter marsvin och flera av de personer som är målgrupp för Svalorna LA:s program föder upp marsvin. Jag har besökt en aktivitet där de fick lära sig mer om uppfödning och avel.

Aktiviteten bedrevs i samarbetsorganisationen ASDE:s regi. Tretton personer deltog och fick en Power Point-presentation av en ingenjör som är expert på marsvinsuppfödning följt av ett besök på dennes modellfarm. Personerna ingår i en grupp uppfödare som gått samman och tillsammans har de 19 personerna i föreningen 1 500 marsvinshonor.

En marsvinshona kan föda upp till sju kullar under sin fertila ålder (3-18 månader). Faktum är att redan två veckor efter att en kull fötts är honan återigen dräktig. Men man bör inte skilja ungarna från modern förrän efter ca fyra veckor, då ungarna väger runt 200 gram. Då börjar gödningsfasen som pågår tills dess att djuret väger 800 g – 1 kg. Man skulle kunna fortsätta gödningen och få dubbelt så stora djur men eftersom ett marsvin ska vara en lagom måltid för en person är 800 gram den ideala vikten. Tre månader efter födseln är det alltså dags att slakta de djur som ska bli mat och skilja ut de djur som ska få fortsätta leva som avelshonor.

Det finns tre olika kategorier av marsvin: vilda, ”förbättrade”, och ras-marsvin. De vilda marsvinen är små och gråsvarta i pälsen. Genom domesticiering och avel har man fått fram ett ”förbättrat” marsvin som är betydligt större och har den vitbruna päls som vi är vana vid att se i Sverige. De kan även ha inslag av svart i pälsen men dessa djur passar inte för uppfödning eftersom den svarta pälsen ger upphov till mörka fläckar på huden som ser oaptitliga ut vid servering. Slutligen finns ”la créme de la créme” bland marsvinen, rasdjuren. Det finns fyra raser i Peru: Inti, Andina, Inca och Peru. Varje ras har något olika kännetecken och styrkor i uppfödnings- och avelhänseende. De har olika form, vissa mer avlånga, andra mer tjocka. Vissa har fördelen att de växer snabbare medan andra i snitt ger större kullar. De flesta som föder upp marsvin nöjer sig dock med den ”förbättrade” varianten.



Vill man beställa ett marsvin till middag i Peru ska man fråga efter en ”cuy chactado” vilket betyder ungefär krossat marsvin. Det sägs att marsvin har smak av sju olika sorters kött och att det är väldigt fettsnålt. Denna läckerhet gör sig bäst tillsammans med en härlig Malbec eller Pinot Noir.

Simon Strannard
simon.svalorna@gmail.com