Dödligt yrke

Den 12 mars höll LO-TCO Biståndsnämnd, Arena Idé och Civil Rights Defenders seminarium på temat Dödligt yrke: Journalist i Latinamerika. Gert Lundstedt, journalist och verksam i Latinamerika berättade om den utsatta position journalister som skriver kritiskt om regering, paramilitär, gerillor eller till och med lokala myndigheter befinner sig i. Hans exempel kom från Colombia men bristen på säkerhet för journalister är påtaglig i de flesta länder, inte bara i Latinamerika och inte minst Sverige där journalister ständigt utsätts för hot på grund av vad de skriver om – eller på grund av sitt kön.

I år uppskattas 30 journalister mördats – hittills. Det är dessutom fall där det utom tvivel rör sig om mord, många fler har skett under omständigheter där olyckshändelse inte kan uteslutas.

Den extrema utsatthet journalister befinner sig i påverkar givetvis i slutändan vad de skriver om. Men möjligheterna att skriva fritt begränsas också av vad annonsörer och andra finansiärer av de olika media anser om det som skrivs. De allra flesta tidningar och radiokanaler i Latinamerika hålls uteslutande genom annonser och att hålla sig god med annonsörerna blir därför viktigt för att över huvud taget kunna publicera några nyheter alls.

Det fick mig att tänka på Svalornas arbete i Latinamerika. För några veckor diskuterade vi praktikanter en kommande gemensam reportageserie om abort som vi ska göra för Svalorna Latinamerika. Vi pratade om hur samarbetsorganisationerna arbetar med temat. Vi kom fram till att trots att rätten till fri abort är involverad i kampanjer som Rätten till min kropp och Rätten till mitt liv, och något som Svalornas samarbetsorganisationer stödjer, så är det ett tema som är svårt att lyfta för diskussion. Frågan är så pass kontroversiell och att aktivt driva kampen för rätten till abort kan påverka och skada organisationernas anseende och försvåra deras arbete – för att det inte är åsikter som är självklart förankrade i samhället och som dessutom kan möta starkt organiserat motstånd.

Sådan här självcensur rör inte bara abortfrågan, men just den är ett tydligt exempel på den komplexitet som rör långsiktigt utvecklingsarbete som går ut på att förändra värderingar och strukturer från grunden. Tyvärr innebär det många gånger att rätta sig efter rådande spelregler – trots att det är just spelreglerna som vi vill förändra!

Caroline Ullman, Organisationspraktikant i Sverige.

Bönderna i bergen, Nicaragua

Livet kan se väldigt annorlunda ut beroende på vart man bor här på jordklotet, som alla vet. Vardagen för stadsborna i Sverige skiljer sig från svenska bönders. Samma är det förstås här i Nicaragua och vardagen för bönderna i Nicaragua skiljer sig från böndernas i Sverige, osv.

Tusentals människor i Nicaragua bor i bergen. Där finns det ingen elektricitet eller internet. Hur klarar de sig utan att checka facebook, twitter och instagram hela dagarna? Det måste ju vara hemskt! Eller? Där finns heller inga sjukhus, lättillgängligt och rent vatten, polisstation, etc. Blir någon allvarligt sjuk kan det handla om dagar – DAGAR – innan man ens har hunnit ta sig till ett sjukhus för att få vård. Det beror på dåliga vägar, bussförbindelser och otroliga avstånd till närmaste sjukhus. Det kan ta en dag. Tre. Kanske mer än så och då kan det vara för sent. 

När den sjuka har kommit fram och fortfarande är vid liv läggs hen in. Ofta har en anhörig följt med som stöd. Ingen av dem känner någon i staden sjukhuset ligger i och kan ju alltså inte förvänta sig besök. Ingen vet heller hur länge de måste stanna. Kanske några dagar. Kanske veckor. Kanske månader. Den sjuka får bästa möjliga vård på sjukhuset och den anhöriga kanske stannar kvar som sällskap. Den anhörig som inte har råd att bo på hotell, övernattar i en trä- eller plaststol på sjukhuset.

Jag undrar om de som har väldigt begränsat med pengar ens tillåter sig själva att äta en riktig måltid varje dag eller om det bara får i sig lite vatten och kanske en brödbit. De har ju resan tillbaka att tänka på.

Vad tror du?

Samtidigt som bönderna, i min värld, lever väldigt tufft, avundas jag dem. Trots svårigheterna som följer om man bor långt ifrån civilisationen lever de fridfullt i naturen, fritt från den stress som finns i varje storstad och är lyckliga för vad de har. Det säger iallafall bönderna själva. Jag tror dem. Flera jag har pratat med har även sagt att de aldrig skulle tänka sig att bo någon annanstans än i bergen. Det är deras liv och därifrån de kommer, men att det däremot skulle underlätta i deras vardag om det bara hade el. och närmare till sjukhus.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

MARTIN: En plats långt borta

Martin Karlsson i Peru, inlägg 1

Under många år har det sagts att avstånden i världen krymper. Förutom det konstanta flödet av nyheter från TV, tidningar och radio, fylls mitt Facebook-flöde med bilder föreställande chartersemestrande släktingar i Thailand eller bergsvandrande vänner i Sarek. Med så mycket information från när och fjärran kan hen fråga sig vad som egentligen finns kvar att upptäcka? Hen skulle kunna tro att vi aldrig behövde resa mer. 

Världen, inte större än en jordglob?

För många människor är att stanna hemma dock långt ifrån ett alternativ. Förutsättningarna för säkerhet, trygghet och frihet är på många platser väldigt knappa, ibland lika med noll. Att stanna hemma kan därför vara förknippat med ren livsfara.

I Peru har exempelvis många jordbrukarfamiljer tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar och en vild gruvdrift som har gjort tillgången på vatten osäker. Många gånger hamnar dessa familjer i kåkstäder utanför Perus större städer. Tyvärr möts de där ofta av nya problem i form av arbetslöshet och dåliga utbildningsmöjligheter. Det tär på familjerelationerna och gör det ännu svårare att ta sig därifrån.

Ibland händer det att också de här berättelserna hittar fram i mitt Facebook-flöde. Sida vid sida med semesterbilder och roliga klipp kämpar de om min uppmärksamhet. Väl medvetna om att lika gärna som jag kan klicka och läsa mer kan jag dölja eller sluta följa helt och hållet.

Användarvänlighet i all ära men om vi börjar välja bort istället för att lägga till, riskerar inte då avstånden mellan människor att öka i stället för att minska?

Jag har i alla fall gjort mitt val. Jag vill läsa mer. Jag vill komma närmre. På söndagen den 15 september reser jag därför som informationspraktikant för Svalorna Latinamerika till Arequipa, Peru. Jag reser tillsammans med Ylva Kallin som kommer att praktisera som programpraktikant. Här kommer vi båda två att blogga om våra upplevelser i Peru. Vill du läsa mer kan du göra det här och här. Lägg till och följ oss gärna!

Text och foto: Martin Karlsson

MIA: Vad man väljer att se

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, blogginlägg 6

Sjuk och rädd för att det mesta läskiga skulle kunna hända, parallet nyfiket på exakt allt – jag var en harig Mowgli i storstan. Ambitös och naiv ville jag förstå vad detta land och denna stad var – ”det kan väl inte vara så svårt?”.

Första månaden i Bolivia såg jag endast kontoret, lägenheten och gatorna mellan hem och jobb. Fem månader senare är idén och jakten på att finna en definiering av vad La Paz och Bolivia är upp-och nervänd och letandet har lagts ner. Jag finner inte svart eller vitt – här bär extremerna inte de färgerna.

Trots att jag aldrig förr varit så långt bort från moderlandet, varken fysiskt eller kulturellt, är det mesta ofattbart likt livet hemma. Såsom i Sverige är människor fyllda av integritet och upptagna av sina egna liv, ingen pratar på bussen, kyla får folk att huka sig och titta ner i marken, tonåringar stojar om samma saker och de nationella musikhitsen nynnas med variarande kvalitet. Men upplevelserna målas i andra färger och uttryck, i andra dimensioner, från och mellan andra avgrunder och med andra förutsättningar.

Fattigdomens trasiga kläder, de övergivna sjuka och kampen för fysisk överlevnad är ständigt närvarande. Likväl som de rika områdenas garage är fyllda av de senaste glänsande sportbilarna och av självklarheten i att medelklass-femtonåringen får ett bal-likt, vräkigt kalas för tiotusentals kronor. Barn busar och bråkar och skrattar, som barn gör över hela världen. Men i El Alto jobbar ungarna på gatan i trasiga sandaler för att tjäna ihop motsvarande 20-30 kronor per dag medan man i södra La Paz många exklusiva skolor bär outfits som vardera är värd en genomsnittlig bolivians månadslön.

Djungelns fuktiga frodighet och den avslappnade, lättsamma attityden som råder där, bryter med högplatåns torra vidöppna landskap, brännande sol och isande skugga där det verkligt hårda livet ger ihopbitenhet efter ständig köld, dåliga skördar och avsaknad på sjukvård. Många barn från landet drömmer sig bort till staden, jordbruket och från det traditionella ursprunget, mot en karriär som kan ge materiell rikedom och ekonomisk säkerhet. Precis som den svenska landsorten erfor under förra seklets mitt. Överallt letas precis samma saker såsom kärlek, hälsa, lyckliga relationer och en hoppgivande framtid.

Svart eller vitt hittas inte här, alla de andra färgerna lyser oftast så starkt att verkligheten inte kan bestämmas vara varken ditten eller datten. I de fattigaste delar i El Alto strålar kulturell rikedom och dynamik medan rika områden i staden förblir skugglösa i brist på identitet och medborgerlig solidaritet. Gränslandet mellan arkitektonisk och landskapsmässig skönhet och fulhet, trygg vardag och fara, fattigdom och överflöd, är inte en gråzon utan en palett av olika färger där allt blandas till unika situationer där tur i livet och i stunden bestämmer det mesta. Den familj eller den folkgrupp du föds i ger dig lotten. Samma saker styr livet här som i Sverige, dock målat på en bredare duk där kontrasterna är mer iögonfallande.

Text: Mia Moberg

HANNA: Den behagliga bubblan

Hanna Zander i Sverige, inlägg 4

I lunchrummet på Götgatan diskuteras det ofta, men det vore fel att säga vilt. Vi är några organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter som delar på gemensamma utrymmen. Alla har vi relativt liknande värderingar vad gäller mycket och på lunchen och fikat håller vi ofta med varandra och nickar instämmande till vad som sägs. 

Med mina vänner är det samma visa: vi är överens i nästintill allt, har liknande intressen och helt klart samma grundvärderingar. En sådan sak som att erkänna att patriarkatet finns, är till exempel så grundläggande att jag – i mina kretsar – slentrianmässigt kan slänga mig med begreppet.
Vart jag än vänder mig i min närhet möts jag nästan uteslutande av medhåll, instämmande hummanden och nickande.

Det känns nästan overkligt att folk kan värdesätta saker som ekonomisk vinning högre än exempelvis social trygghet, relationer och ett rättvist samhälle. Jag minns fortfarande hur ställd jag blev när en kursare till mig en gång slängde ur sig att hon ”till varje pris” skulle bli rik: ”det spelar ingen roll om jag måste skövla regnskog”. Vad svarar man på något sådant? Jag är ju van vid att alla i min omgivning tycker att miljöns framtid är betydligt viktigare än ett välfyllt bankkonto. 

Det är i sådana situationer jag blir påmind om att jag faktiskt lever i en bubbla. Förvisso en mycket behaglig sådan, där det finns hopp om mänskligheten, men ändå en bubbla.

Demonstration för ett mer rättvist samhälle.

Däri tror jag också att det ligger ett problem. Det är fint att känna gemenskap, samlas kring åsikter och kunna hålla en diskussion på en betydligt mer intressant och givande nivå, som man ju kan när man delar grundpremisser. Samtidigt blir man otränad i att möta motstridiga argument och i att bli ifrågasatt på en grundläggande nivå; irritationströskeln blir allt lägre och man får svårare att föra diskussioner med folk som är av skilda uppfattningar. 

Så kanske får mitt löfte för sommaren bli att våga mig ut från bubblan och försöka utmana mig själv till att ta fler av de där diskussionerna som jag initialt bara känner ”suck” inför. Att slipa mina övertalningstalanger och inte tappa hoppet om att kunna få upp folks ögon för saker som för mig är självklara för att kunna utveckla ett mer solidariskt samhälle.

Text och foto: Hanna Zander

HANNA: Det där med att resa

Hanna Zander i Sverige, inlägg 1
 

Det går inte att ta miste på förväntan i luften. Den där lusten, pirret och glädjen – känslan av att bara vilja ut och iväg. Och så otåligheten förstås, allt måste hända nu med detsamma!

Alla dessa känslor får plats i ett litet kontorsrum på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm där vårens praktikanter samlats för introduktionsvecka. Vi är fem som står inför den efterlängtade praktiken, och trots att den ser olika ut för oss alla har vi just det där gemensamt: den stundande resan.

Under introduktionsveckan proppas vi med information, allt från tips om klädsel i Bolivia till förmaningar om att försöka ha rimliga förväntningar på våra praktikantuppdrag. Vi vill ju alla så mycket med dessa månader; riktigt krama ur varenda droppe spänning och erfarenhet ur dem. Ibland är det lätt att glömma att det faktiskt finns gränser för hur mycket som kan upplevas under en så kort tid. Och att resan hela tiden fortsätter, om än på olika sätt.

Workshop under introduktionsveckan.

Efter introduktionsdagarna känns kansliet tomt: utlandspraktikanterna är snart på väg till Peru, Bolivia och Nicaragua och jag och Zarah Östman Pittaluga blir kvar i Sverige. För mig handlar den förestående färden alltså inte om en tjugo timmar lång flygning till andra sidan jorden och ett totalt miljö- och kulturombyte; jag stannar ju hemma i gamla trygga (tråkiga?) Sverige. Jag får nöja mig med närmare tre timmars pendling tur och retur mellan Uppsala och Stockholm varje dag, och trycka på att det för min del rör sig om något så klyschigt som en inre resa. Vilket egentligen är helt sant: som kanslipraktikant på Svalorna Latinamerikas kontor i Stockholm får jag ett välbehövligt ombyte från studierna och tillfälle att utvecklas och äntligen få arbeta med språk och kommunikation, intressen som alltid betytt mycket för mig.

Ibland är det märkligt att titta i backspegeln och känna hur allt faktiskt gått i en tydlig riktning, att resan hela tiden haft ett bestämt mål, trots att livet ofta känns så kaotiskt och ostrukturerat. Lite så känner jag nu när jag sitter här på kontoret i Stockholm och så smått börjar få grepp om vilka uppgifter som väntar mig. Det känns som att det är helt naturligt att jag hamnat här – hos en organisation med vettiga visioner, som kämpar för viktiga saker och som har en koppling till en spansktalande värld. Lite som om min resa hit på något sätt alltid varit självklar.

Och nu blir vi resekamrater för en tid, jag och Svalorna Latinamerika. Helt säkert i de fem månader som jag kommer att vara här, men jag hoppas att vi blir tighta och fortsätter resa tillsammans även i ett senare skede.

Nu åker vi.


Text och bild: Hanna Zander

SOFIE: Två ursprungsfolk, två verkligheter

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 4

Jag har så länge jag kan minnas velat resa och lära känna andra kulturer, helst så långt bort som möjligt. ”Sverige är ju inget speciellt, det kan jag se senare”, har jag tänkt. Trots att Latinamerika för tillfället fortfarande kommer före bland mina prioriteringar, har jag börjat bli nyfiken på att lära känna mitt eget land, insett hur vackert det är och hur mycket spännande det finns att ta reda på.

Jag har inte varit längre norrut än Idre Fjäll – vad finns egentligen att uppleva där ovanför? Det känns lite pinsamt när bolivianer eller människor från andra länder ställer frågor om Sverige och jag inte kan svara på allt.

- Har ni något ursprungsfolk i Sverige?
- Självklart, de kallas samer och arbetar främst med renskötsel.

Fast hur självklart är det egentligen? På internet hittar jag sidan samer.se, där jag får veta att endast var tionde same arbetar med renskötsel. Faktum är att jag kan långt mycket mer om aymarafolket i Bolivia och om deras kultur än om mitt eget lands ursprungsfolk. På samiska kan jag inte säga ett enda ord, på aymara kan jag åtminstone räkna till tre. Jag minns inte att jag lärt mig något alls om samerna i skolan, däremot var det ett projekt i mellanstadiet om mayaindianerna som fick mig intresserad av den latinamerikanska kulturen.

Sverige har inte ratificerat FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk som Bolivia ratificerade redan då den trädde i kraft 1991. Konventionen betonar bland annat markrättigheter och det är framförallt dessa krav som Sverige inte uppfyller, men ”håller på att utreda”. En utredning som enligt ett program i Sveriges Radio förra året redan finns. Trots detta är det bara Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet som är för en omedelbar ratificering. Sverigedemokraterna ställer sig helt emot – något som kan tyckas mycket märkligt då de vill bidra till ”ett stärkande av den svenska kulturen”.

Aymarakvinna säljer coca

När kommer dagen då Sverige får en samisk statsminister? Eller beslutar att alla statligt anställda måste tala svenska och minst ett officiellt språk till, till exempel samiska*? Visserligen är samerna i Sverige en minoritet med endast ca 20 000** personer, i motsats till Bolivia som är ett av de få länder i världen där ursprungsfolken utgör en majoritet – av landets totalt 10,5 miljoner invånare uppskattas ca en och en halv miljon tillhöra aymarakulturen. Trots detta känns det konstigt att ett så utvecklat land som Sverige inte erkänner sitt ursprungsfolks rättigheter. Jag hoppas att Sverige inte bara vill bidra till utvecklingen i Bolivia, utan också lära sig av de framgångar landet åstadkommit. Det känns gammalmodigt att utbytet bara går åt ett håll, i en globaliserad värld borde alla ge och ta.

*Samiska är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk
**Av totalt 80 000 samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland bor 20 000 i Sverige

Sofie Olsson
programassbolivia@svalorna.se

SANNA: Från ett mörkt och höstigt Stockholm

Vi praktikanter här på kansliet har inte varit jättebra på att uppdatera våra bloggar, men nu var det äntligen dags! Lite skrivkramp, lite ovana blogga, och känslan av att Sverige inte är lika spännande som verksamhetsländerna har gjort att i alla fall jag har skjutit upp det hela.

Men nu är det faktiskt spännande saker på gång!

Senaste nytt är att Vilma Núñez de Escorcia har blivit tilldelat årets Stieg Larsson-pris, och nu är hon i Sverige och ska delta i ett seminarium. Det ska diskuteras rätten till abort – är den hotad även i andra delar av världen, och kanske till och med i Sverige? Det ska seminariet få upplysa om, och det får bli något jag återkommer till.

Andra spännande saker på gång är MR-dagarna som går av stapeln i Stockholm den 14 till 15 november. Det finns möjlighet att gå på seminarium, att träffa andra organisationer och föreningar, och dagarna kommer helt enkelt bidra till lite beslutsångest när man ska försöka bestämma sig för vad man ska gå på. Svalorna LA ska dessutom bidra med ett miniseminarium, där det ska prata om ekonomiska rättigheter och Peru. Det ska inte missas!

November fortsätter att vara spännande, då det den 19:e till 22:a är Globala Malmö där syftet är att få ned globala frågor på mer lokalnivå. Den 25 november är det Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor, och det planeras en otroligt spännande dag.

Det finns trots allt lite ljus i allt höstmörker. Dessutom har lussebullarna kommit!

SANNA: Om vardagsperspektiv och kontraster

Sanna Leino i Sverige, inlägg 1

Vinden som blåste på Regeringsgatan i Stockholm var inte fullt så varsamt smekande som den soligt blå himlen verkade utlova. Den var en kvarbliven örfil från januari. Så nu satt vi där bredvid varandra, ett gäng frusna Stockholmare på väg till jobbet och kände oss lurade och en aning bortgjorda. Framförallt den modige stackare som i sin iver över att de första gatorna sopats rena hade valt jeansjackan. Svenskar är rörande sårbara såhär i början av mars...

När vi gemensamt suckat ut vårt missnöje över att våren inte kom den första veckan i mars i år heller, blev det så dags att slå upp våra gratistidningar. Vi bläddrade från nyheter om hägrande plusgrader och tussilago inom räckhåll, till flodvågor, hotande härdsmältor och inbördeskrig i länder långt borta. Man kan hoppas att åtminstone några av oss väcktes ur vinterdvalan.

Kontraster och perspektiv. De finns överallt. I Latinamerika bländas man ofta av dem, som av starka strålkastarljus, vilket Ida också konstaterade i sitt blogginlägg från Peru för ett tag sedan. Men de finns här hemma också, bara man öppnar ögonen och tar sig tiden att göra sig mottaglig. Det kanske låter simpelt, men är det inte just det där med tiden som är problemet?

Från Eriksbergsgatan till Slussen har man ungefär 15 minuter på sig att stå eller sitta helt still. Dessa 15 minuter kan sedan användas på många olika sätt. Om några av gratistidningens artiklar hade kunnat förmedla den där fina känslan av perspektiv på vardagen, så försvåras jakten på denna av de andra aktiviteter som konkurrerar om minuterna på bussen. Och det är inte bara nyheter om plusgrader och tussilago som utmanar, nej nej. Facebookande i mobilen, rensande av kvitton och någon slags urbanmeditation (ni vet när man ser någon som lyckas skärma av totalt mitt i trängsel och storstadsstress) är också med i matchen om den värdefulla restiden. Men jag har tur. Som praktikant på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm får jag nämligen fler chanser. När man arbetar för ett mer nyanserat sätt att se på bistånd och utvecklingssamarbete kryllar dagarna av nya perspektiv och kontraster. Det gillar jag. Det gör världen mer nyanserad. Mer färgglad.

Väl på kontoret trycker jag igång min dator och möts av ett par chokladbruna ögon och ett blygt, men nyfiket leende. Det är Petrona. Vi träffades i Guatemala när jag för första gången var i Latinamerika och hon blev snabbt min bästa kompis, tillika lärare i spanska. På bilden är hon fyra år, har en gul blomma bakom örat och tänder som pärlsocker. Idag har hon nog fyllt åtta och kan räkna ”Sannas vardagscoach” som en av sina färdigheter. Hon påminner mig om vad som är viktigt. Om att hoppa hopprep under avokadoträdet och om morgondopp vid fiskebåtarna. Hon sätter färg på min grådaskiga marsmorgon och ger mig lika mycket inspiration nu som då.

Nu kan ni följa även oss Stockholmspraktikanter här på bloggen och läsa om vad vi hittar på medan Sverige tinar upp!

Sanna Leino

Ett gotländskt Disneyland

Inlägg 1 från Almedalen.

Äntligen! Äntligen får jag göra ett gästspel på Svalorna LA:s blogg. Det har jag väntat på i flera år... Men det är varken från Bolivia, Nicaragua eller Peru jag bloggar. Jag är på Gotland - på politikervecka i Almedalen.

Svalorna Latinamerika är på plats i Almedalen sedan i söndags, och så även jag. Målet för veckan är att lobba för att kampanjen Rätten till din egen kropp!, som handlar om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa. När vi idag närmar oss slutet på dag tre är vi trötta i fötterna, men otroligt glada och inspirerade. Så många spännande människor, roliga diskussioner och varma möten - på så kort tid och sådan liten yta. Som Anne sa imorse: Visby dessa dagar är som ett litet Disneyland med organisationsfolk, politiker, journalister och andra kändisar.

De senaste dagarna har Jazmin, Anne, Ylva och jag sprungit gatorna fram, mellan vårt informationstält, föredrag, seminarier och en massa annat. Bland annat har vi hunnit med seminariet Platsar Gud i biståndsarbete?, samtal om nya jämställdhetspolicyn för svenskt utvecklingssamarbete med Gunilla Carlsson och Margareta Winberg, politikersamtalet "Biståndets utmaningar" och debatterna "Vad den andra handen gör" samt "Sex är politik". Vi hann också med "kan du stava till kvinnokonventionen?"-seminarium och jag vann en av alla eftertraktade tygväskor i ett RFSU-quiz.

Plockepinn eller bygga tält? Det blev bra till slut:

Maja, Anne och Ylva utanför vårt och Afrikagruppernas tält.

Rosita Runegrund (Kd), Fredrik Malm (Fp), Kent Härstedt (s) och Hans Linde (v) diskuterar svensk politik och bistånd.

Margareta Winberg och biståndsminister Gunilla Carlsson pratar kvinnor i världen.

Svalorna LA:s kampanjpin "Rätten till min egen kropp!" är eftertraktad. På bilden Niklas.

Efter en lång dag njuter polisen också av solnedgången.

Text: Maja Permerup
Foto: Maja Permerup och Jazmin Voigth

JENNY: Fryser

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 8

Flera nätter i rad vaknar jag av att jag fryser. Jag fumlar efter raggsockorna och mössan som åkt av, och drömmer om ljumma kvällar, vänner och familj, syrener och klippor.

Nostalgi och idealisering av hemlandet är vanligt, speciellt när man har en flygbiljett till Sverige-semester om några veckor. Jag kan inte bärga mig liksom. Pripps Blå-reklam på repeat i hjärtat, och det värker.

Det värker vidare när jag läser om barnen som dör i lunginflammation uppe i bergen Peru. Hittills i år 109 barn som inte finns mer, och än är vintern långt ifrån över. Det krävs satsningar på hälsovård men framförallt förebyggande arbete. Isolerade hus och skolor. Näringsrik mat för starka och tåliga ungar. Overaller! Jag stänger ögonlocken och ser min fyraochetthalvt-årige brorsson. Det svider till. Skickar ännu ett vykort med lamadjur, och hoppas att han inte tröttnar.

Jag vaknar en morgon och i min nostalgi sätter jag på P1-nyheterna på datorn. Huttrandet övergår i en rysning när jag hör att Gaza-skeppen har attackerats. Resten av dagen lyckas jag inte riktigt tina upp.


Men sen går solen upp en annan morgon och det är en ny känsla i luften, något hoppfullt. Fattigdomen minskar, har de räknat ut. Och jag får höra att det kanske kommer en ny liten människa till världen.

På svenska radion pratas det om i-landsproblem. Ett i-landsproblem är att längta hem. Att ha människor att älska och sakna är en lyx. Att frysa lite grann – vilken lyx!

Jenny Ringarp

SOFI: Sexualitet här som där

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 9

–Jag vet inte varför, men en tjej som har legat med 100 olika killar är äcklig medan en kille som har legat med 100 olika tjejer är kung! Kommentaren kommer från en 17-årig kille på ett svenskt gymnasium. Vissa av tjejerna omkring honom fnissar, vissa inte.

Jag har just hållit föredrag för deras klass angående konsekvenserna av Bolivias bristande sexualupplysning och nu gör vi en värderingsövning om sex, sexualitet och abort.

Av de hundratals ungdomar jag gjort värderingsövningar med runt om i Sverige visar det sig att den 17-åriga killens kommentar inte är helt ovanlig, även om många också opponerar sig.

Innerligt hade jag hoppats att den nya generationens unga i högre grad skulle anse att tjejer har samma rättighet som killar att ha sex med hur många de själva väljer att ha sex med.

Dessa uråldriga värderingar tillhör vad man i Latinamerika kallar machismo. Det är ett högst vedertaget begrepp bland gemene kvinna och man här och jag ska kort försöka förklara vad det innebär.

Machismo är en attityd och ett beteende som nedvärderar och diskriminerar kvinnor utifrån deras kön. Machismo är orsaken till att många kvinnor i Latinamerika utsätts för våld av sin partner, att många kvinnor utför det mesta av hushållsarbetet och tar mest ansvar för barnen. Machismo riktas även mot andra män som anses ha feminina attribut i form av homofobi.

Unga bolivianer som jag i mitt arbete har pratat sexuella rättigheter med har beskrivit liknande attityder som de unga svenskarna. Skillnaden är att i Sverige har tjejer större sexuell frihet och fler rättigheter än bolivianska tjejer. Det vill säga, en svensk tjej kan ligga med några fler innan hon börjar kallas äcklig, slampig, hora, billig, lössläppt och så vidare.

17-åriga Juan Carlos från Bolivia tror att en tjej som har fått barn kan få svårt att träffa en ny man eftersom hon redan är ”rörd” av någon annan. Men han fortsätter:

–För mig spelar det ingen roll om hon har varit med andra om jag älskar henne och jag kommer att älska hennes barn också.

Precis som Juan Carlos inger hopp om förändrade attityder i Bolivia, tror jag att svenska ungdomars attityder har förändrats och kommer att fortsätta att förändras. Sexuella rättigheter tillgodoses varken i Sverige eller i Bolivia fullt ut och skillnaden mellan de två länderna är endast en gradskillnad.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se

LINNEA: Kulturkrock

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 15

Sen jag landade i Sverige har jag haft en vecka fylld av nya upptäckter. Jag hade visst glömt hur viktigt det är här med ny teknik, säkerhet och att låtsas att man bryr sig om miljön.

I Sverige handlar man allt med kort (obs, helst med chipet, inte kortremsan), utom bussbiljetter som köps via sms. I Bolivia är det en konst att bli av med hundralapparna och skaffa mynt i tid så att man inte blir utan bussresa på grund av brist på växelpengar.

Svenska restauranger har numera menyerna digitalt på plattskärmar och man får beställa vid disken på caféer och pizzerior, beställningen är klar på nolltid. I Bolivia finns alltid minst dubbelt så mycket personal som arbetsuppgifter på restaurangerna men maten tar ändå alltid en hel evighet att få.

Lysknapparna har nästan utrotats i Sverige, automatiskt lyse när du går in i ett rum gör att lyset bara är på när det behövs – bra för miljön. Samtidigt har folk en hel arsenal mysbelysning på i varje rum, hur skulle man klara sig utan adventstjärnor, -stakar och ljusslingor? I Bolivia räcker det konstigt nog med en naken lågenergilampa för att lysa upp ett hem.

Dynamiska farthinder på vägarna gör att bara de som kör för fort störs av vägbulor. I Bolivia måste alla bilar köra jättelångsamt och liksom snett över farthindren för att de är så höga. Dessutom finns en massa extra farthinder i form av stora hål mitt i vägen, sega gamla bussar och kossor.

En del toaletter i Sverige har självöppnande papperskorgar. En del toaletter i Bolivia har papperskorgar och papper.

Om man dricker vatten i Sverige så ska det helst vara bubbligt och komma från en köpt flaska eller liten kolsyreapparat. Om man dricker vatten i Bolivia ska det helst vara kokt eller ha legat i en plastflaska i solen en viss tid så att de flesta bakterierna dör.

Gott nytt år på er!

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

P.S: Fotot är inte från i år.. sådär mycket snö har det inte varit den här veckan.